Dekorativ stavning

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Dekorativ stavning är när man använder andra – helst sällsynta – eller flera bokstäver, än de som fordras för att återge ett ljud.[1] Under slutet av medeltiden, när man hade övergått från att pränta på pergament till att skriva på papper, blev man mer generös med bokstäver än vad man tidigare hade varit. Då kunde man till exempel få en ordbild som schriffwa. Ofta var det dubbelskrivningar av konsonanter som i ffonger 'fångar', aff, hwss 'hus', dhagh 'dag', och wlldtt 'ull'. Dubbelskrivning av konsonanter användes nästan enbart mellan vokaler (den första av dem var kort). Undantag var skrivningar med ff i en del ord som aff, bleff eller ss som i ross 'ros', priss 'pris'.[2]

Under 1900-talet och 2000-talet kan man tala om dekorativ stavning bland annat när man använder en för svenska mer främmande stavning, som när man skriver 'quartz' istället för 'kvarts','discotèque' istället för 'diskotek' eller 'refuge' för 'refug'.[3] Även studentikos stavning har hämtat inspiration från den dekorativa stavningens former.

Vanligare är det att för- eller efternamn får en stavning som avviker från dagens skrivregler. Sådana skrivsätt följer helst äldre stavningsregler men kan också avvika från dessa. I bägge fallen är gärna syftet vara särskiljande som t.ex. de fiktiva Chronschough och Peterzohn.[4]

Också när det gäller ortnamn används begreppet dekorativ stavning. Här gäller det när ortnamn, speciellt korta sådana, är utfyllda med extra bokstäver, till exempel Moo, Nääs, Vij och Öhn.[5] Dessa och liknande stavningar går tillbaka till tiden före stavningsreformen 1906, då sådana traditionella stavningar fortfarande var helt korrekta. Sedan medeltiden hade det varit vanligt med dubbelskrivning av långa vokaler, tillägg av h efter vokal eller (efter i) tillägg av j.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Noreen, Adolf: Dekorativ stavning av familjenamn i Spridda studier 3. Populära uppsatser. Stockholm: Ljus, 1913, s. 8.
  2. ^ Nordiska. Våra språk förr och nu. Studentlitteratur 1997, s. 212.
  3. ^ http://www.fritext.se/svenska/svenska7.html
  4. ^ Brylla, Eva: Chronschough går igen, i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2008, s. 12
  5. ^ Nilsson, Leif: Tillbaka till Qvarnmon, i Språkvård 3, s. 23