Demonstrationsfrihet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Demonstrationsfrihet definieras i den svenska grundlagen regeringsformen, andra kapitlet första paragrafen som "frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats". Med demonstrationsfrihet menas rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill.

Den som anordnar en demonstration måste enligt ordningslagen ansöka om demonstrationstillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten. Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller om det kan anses befogat med hänsyn till trafiken. Polisen har ej rätt att stoppa en demonstration, endast på grund av att tillstånd för den ej sökts, utan det beror på i princip samma grunder som ett avslag för tillstånd kan ske.[källa behövs]

Tillgången på samlingslokaler i form av Folkets Hus och Parker, nykterhetsrörelsens lokaler och bygdegårdarna har i ett historiskt perspektiv varit av avgörande betydelse utifrån den roll som folkrörelserna kommit att spela under 1900-talet.[källa behövs]

Motstånd mot demonstrationsfriheten[redigera | redigera wikitext]

Mötesfriheten kom till som ett resultat av den svenska arbetarrörelsens långa kamp för demokrati. Under arbetarrörelsens och kvinnorörelsens framväxt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet tilläts varken kvinnor eller arbetare att mötas på offentlig plats [källa behövs] och demonstrationsrätten var starkt begränsad.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]