Den samariska kvinnan

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Jesus och den samariska kvinnan samtalar om livets vatten. Av Angelika Kauffmann.
"Den vita blombuketten", Jesus och den samariska kvinnan, Odilon Redon (1895).
Bysantinsk mosaik.
Staty av kvinnan från Samarien, William Henry Rinehart, cirka 1860.

Den samariska kvinnan är en kvinna som förekommer i en berättelse i Nya Testamentet, då hon står vid en brunn och träffar Jesus. De medeltida hagiografierna kallar henne Fotina, och berättar att hon led martyrdöden för att ha kommit till tro på Jesus och burit vittnesmål om att han var Kristus.[1]

Biblisk berättelse[redigera | redigera wikitext]

Den samariska kvinnan omnämns i Bibeln endast i Johannesevangeliet 4:4–42. Jesus har begett sig med sina lärjungar till Samarien vilka han står och väntar på vid Sykars brunn, där han träffar en samarisk kvinna. Han ber henne om vatten, och hon svarar att hon är förvånad över att en jude talar till henne som är samarier. Då svarar Jesus henne att om hon hade vetat vem han var hade hon bett honom om levande vatten, vatten som gör att man aldrig mera törstar och som ger en evigt liv. Den samariska kvinnan ber honom om detta vatten. Då säger Jesus till henne att gå till sin make och sedan återvända. Kvinnan svarar att hon inte har någon make, varvid Jesus säger att det stämmer för hon har haft fem makar och den man hon nu har är inte hennes make. Det är sant, medger kvinnan, och hävdar att Jesus måste vara en profet. Alla hennes förfäder har tillbett Gud på detta berg, och han som är jude tycker att man bara kan tillbe Gud i Jerusalem, men Jesus tillrättavisar henne och säger att tiden har kommit när Fadern inte ska tillbes vare sig på berget eller i Jerusalem, och att hon tillber det hon inte känner till, men att judarna tillber vad de vet för frälsningen kommer från judarna. Men tiden har kommit när Faderns sanna tillbedjare tillber i sanning och ande. Kvinnan svarar att hon vet att Messias kommer att komma, och att när han kommer så ska han uppenbara allt. Då säger Jesus att han själv är här och att han talar till henne.

Så finner hans lärjungar honom, och ser att han talar till kvinnan. Kvinnan lämnar sin vattenkruka hos Jesus vid brunnen och beger sig till staden där hon berättar vad hon har hört. Samarierna kommer därför till Jesus. Under tiden försöker lärjungarna förmå honom att äta, men han säger att han har mat som de inte känner till, för hans mat är att utföra viljan hos den som sänt honom och fullborda dennes verk. Redan nu är fälten redo för skörd, och en sår och en annan skördar. Lärjungarna ska skörda där de inte sått. Samarierna når fram till Jesus och kommer till tro. Han stannar hos dem i två dagar. Samarierna säger till kvinnan att nu är det inte längre bara för vad hon vittnat om som de tror, för de har själva hört och tror nu att han är världens frälsare.

Kommentarer till berättelsen[redigera | redigera wikitext]

Samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan bryter mot några konventioner i det samhälle Jesus levde i. Det var inte tillbörligt för en ogift man och kvinna att tala enskilt med varandra, och samarier och judar avfärdade varandra varmed det var otillbörligt att ta något att dricka tillsammans.[2][3] Den rabbinska Mishna angav att samariska kvinnor menstruerade från födseln, det vill säga var orena.[4] Kvinnan ifråga tycks dessutom leva i otukt. Eftersom Jesus känner till kvinnans förhållanden uppfattar hon honom som profet: den ende profeten som samarierna erkände efter Moses var den kommande Messias.[5]

Berget som samarierna tillbedde Gud på var Garizim, där de flera århundraden innan denna berättelse byggt ett tempel. Templet förstördes år 129 e.Kr.[6]

Den samariska kvinnan är den första missionären, och berättelsen om henne tas allmänt inom kristenheten som belägg för att kristendomen är universell och öppen för alla, oavsett ursprung,[7] även för syndare,[1] samt framhålls i ekumeniska sammanhang.[8] Berättelsen är den första där Jesus omtalar sig själv som Guds son och Kristus, vilket brukar tala för att också kvinnor har en apostolisk roll.[9]

Helgonberättelser[redigera | redigera wikitext]

En medeltida hagiografi berättar att den samariska kvinnan sedermera fick Neros dotter att komma till tro på Jesus, och att hon led martyrdöden i Rom. Det finns också en annan legend, att hon skulle ha avlidit i fängelse i Karthago.[1]

Inom de ortodoxa kyrkorna kallas hon Fotina, eller Svetlana i rysk-ortodoxa kyrkan,[10] och där uppges att hon skulle ha haft två söner och fem döttrar. Hennes helgondag där är den 26 februari[11] eller 28 februari, samt femte söndagen i påsktiden,[10] som kallas den samariska kvinnans söndag då Bibeltexten utgörs av denna berättelse.[12]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Farmer, Craig S. "Changing images of the Samaritan woman in early reformed commentaries on John." Church history 65.03 (1996): 365-375.
  2. ^ http://catholicism.org/the-woman-at-the-well.html
  3. ^ https://sites.google.com/site/svenskbibel/joh4
  4. ^ Daube, David. "Jesus and the Samaritan Woman: The Meaning of συγχράομαι." Journal of Biblical Literature (1950): 137-147.
  5. ^ Se Bibelkommentaren i Thomas Nelson, The Orthodox Study Bible: Ancient Christianity Speaks to Today's World, 2008, 1429
  6. ^ http://runeberg.org/bibeln/wald1921/0433.html
  7. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 22 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150122220544/http://www.kpn.se/pdf/Forskola/A/3_sondag%20fasta.pdf. Läst 22 januari 2015. 
  8. ^ http://www.news.va/en/news/week-of-prayer-for-christian-unity-highlights-role
  9. ^ Thiessen, Karen Heidebrecht. "Jesus and Women in the Gospel of John'." Fall 19 (2): 52 64 (1990).
  10. ^ [a b] The Samaritan woman, Equal to the Apostles, St Photina.
  11. ^ http://oca.org/saints/lives/2013/03/20/100846-martyr-photina-svetlana-the-samaritan-woman-and-her-sons
  12. ^ Se Bibelkommentaren i Thomas Nelson, The Orthodox Study Bible: Ancient Christianity Speaks to Today's World, 2008, s. 1428