Det stora oväsendet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Häxprocesserna i Mora. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften.
Tyskt kopparstick från 1670.

Det stora oväsendet eller Det stora blåkullabullret var en masshysteri som under åtta år av Karl XI:s regeringstid, mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige.[1] Det ledde till nästan 300 (cirka 280) människors död innan det stoppades. Det var under denna tid som majoriteten av Sveriges häxprocesser hölls. Av de kanske fyrahundra personer som avrättades för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704, avrättades cirka 280 mellan 1668 och 1676.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Bakgrunden till häxhysterin var ett trolldomsmål i Härjedalen, där Gertrud Svensdotters utpekande av Märet Jonsdotter så småningom ledde fram till Häxprocessen i Mora.[1] Häxprocessen väckte stort uppseende i landet, och berättelsen om hur barn blev kidnappade till Satan där de fick sälja sina själar till Satan spred sig från kyrka till kyrka och väckte oro bland landets föräldrar, som började kräva att man skulle undersöka om sådant förekom i just deras församling.

1608 blev Moseböckerna appendix till Sveriges rikes lag (Kristofers landslag). Bibelversen "En trollkona ska du inte låta leva" (Andra Mosebok 22:18) var den enda lagtext som domstolen hade till grund under häxprocesserna.

Processen[redigera | redigera wikitext]

Med undantag för Bohuslän, så följde häxprocesserna samma mönster. Anklagelsen handlade i regel om att barn hade bortförts till Djävulen och Blåkulla.[1] Ryktet om att häxor kidnappade barn till Blåkulla spred sig från bygd till bygd. De vuxna utpekades av barn, ibland av kringvandrande tiggarbarn, oftast pojkar som kallades visgossar, och som fick mat av föräldrar som, oroliga av ryktet, fick dem att peka ut personer de ska ha sett i Blåkulla.

De misstänkta arresterades, ställdes inför rätta och förhördes. Tortyr användes inte regelmässigt. Det tycks ha varit en slump var och när tortyr skedde, några klara regler för detta tycks inte ha funnits, och användningen varierade från fall till fall.[1] De anklagade ombads att peka ut andra häxor. De som hade rykte om sig att syssla med trolldom blev ofta först utpekade, men allt eftersom processen fortgick, kunde vem som helst pekas ut.

Trolldomskommissioner utsågs från 1669 av Stockholm på begäran av de olika landskapen för att handha fallen. Till slut organiserades på uppdrag av regeringen en nationell kontrollkommission för att ta kontroll över de allt fler processerna. Kommissionens reglemente fastställdes 1673-1674.

Det var vanligt att ett mycket stort antal ställdes inför rätta i början. Den lokala domstolen kunde också utdöma ett stort antal dödsstraff, men i slutändan omvandlades de flesta dödsdomar till mildare straff av hovrätten. Ett typexempel är Ockelbo: 69 ställdes inför rätta, 35 dömdes till döden (de som erkänt skulle slippa brännas, få nattvarden och begravas på kyrkogården), 23 fick ris, gatlopp och kyrkoplikt, medan 11 friades eller ställdes under "Guds dom" - av detta upphävde dessutom guvernör Sparre dödsdomarna över de 21 som inte bekänt, vilket resulterade i att bara 14 av de 69 avrättades.[1] Ett stort antal personer dömdes till straff som piskning, kyrkostraff, gatlopp och liknande.[1] Även en minoritet män ställdes inför rätta, men de frikändes oftare, och fick, om de dömdes skyldiga, oftast andra straff än dödsstraff. De barn som förts till Blåkulla och vittnade fick som regel kyrkotukt.

I jämförelse med övriga Europa, och de svenska processerna före 1668, var avrättningsmetoderna milda. Endast en person under denna häxjakt, Malin Matsdotter i Stockholm, brändes levande; de övriga halshöggs först, varpå deras kvarlevor brändes offentligt på bål.

Geografi och statistik[redigera | redigera wikitext]

Tidigare hade de svenska häxprocesserna främst utspelat sig i Götaland och Småland. Under den stora häxjakten 1668-76 utspelades de däremot i just de landskap som tidigare hade varit relativt orörda av häxprocesser, medan de landskap där häxprocesser tidigare förekommit oftare nu blev orörda.[1] Hysterin spred sig också till Österbotten i Finland, och häxprocesserna i Österbotten 1674-1678 var uppenbart inspirerade av det stora oväsendet med samma karaktäristik, även om de inte brukar räknas in i det stora oväsendet.

Det är okänt exakt hur många personer som anklagades och avrättades, eftersom dokumentation ofta saknas.[1] Det fanns också många personer som avled i fängelset av tortyr, självmord eller dåliga förhållanden.[1] Nedan följer bekräftade siffror. Det egentliga antalet avrättade anses vara omkring 280 personer.[1]

Härjedalen 1668-72[redigera | redigera wikitext]

Det stora oväsendet började i Härjedalen med Gertrud Svensdotters utpekande av Märet Jonsdotter. De bekräftade avrättningarna var dock inte så många i detta landskap.

  • Lillhärdal: sex anklagade, ingen avrättad (1668). 56 anklagade; rättegångens dokument är förlorade, men åtminstone tre tros ha avrättats (1671). Fem avrättade (1672).[1]

Dalarna 1668-72[redigera | redigera wikitext]

Ryktena från Härjedalen nådde Dalarna och i juli 1668 inleddes de första förhören av de "beryktade" på uppmaning av oroliga föräldrar, på order av landshövding Duwall.[1] Efter den första avrättningen kungjordes fallet av prästerna i predikstolarna runtom i landskapet, vilket spädde på hysterin.

I augusti 1669 utsågs en kommission från Stockholm, som handhade Häxprocessen i Mora. Många av de anklagade satt fängslade i Falun. Det är känt att tortyr användes här. År 1670 beslöts att en häxbön skulle hållas i landets kyrkor.[1] I januari 1671 kom en ny kommission.

  • Älvdalens socken : 30 anklagade, sju avrättade (maj 1669).[1]
  • Mora socken : 60 anklagade, 23 avrättade (24 augusti 1669). Andra gången cirka 60 anklagade, ingen avrättad (december 1669).[1]
  • Orsa socken : åtminstone nio anklagade, sex avrättade (1671), en avrättad (januari 1672).[1]
  • Rättvik socken : 60 anklagade, ingen avrättad (tre dömdes till döden, men avled i fängelse) (1671).[1]
  • Leksands socken : åtminstone 14 anklagade, åtta avrättade, en död i fängelset före avrättning (1671). [1]
  • Lima socken : En avrättad (1672).[1]
  • Stora Tuna socken : En avrättad (1672).[1]

Bohuslän 1669-72[redigera | redigera wikitext]

Bohusläns häxprocesser hörde kulturellt sett inte till Det stora oväsendets häxprocesser, även om den inträffade samtidigt. Fallen i Bohuslän följde ett helt annat mönster och utfördes också på ett annat sätt. Här anklagades inte häxorna av barn för att ha fört dem till Blåkulla, utan av vuxna för att ha trollat dåligt väder och sjukdom, förstört eller hindrat fiskenäringen eller samlats till satansmässor. Det hela började då Anna i Holta anklagades för att ha trollat en båt att sjunka.

Bouslän följde den danska trolldomslagen (Bohuslän hade till 1658 varit danskt), och tortyr var här mycket vanligt. Dessutom förekom häxprov/vattenprov, något som inte var lika vanligt i de övriga fallen. Den misstänkta arresterades, utsattes för vattenprov och torterades sedan tills hon bekände och pekade ut andra.[2] Sammanlagt avrättades 28 personer (26 kvinnor), 9 dog i fängelset (8 kvinnor), en förvisades och 9 frikändes. Minst 49 personer anklagades.[3]

Kända namn på de som avrättades är Pär Madzen från Mollesund, Rangelle från Lösbo, Kjerstin Swen Sneckers, Helga i Pilanna, Börta Cornelius, Ingri Jutes, Börta Pärs, Malin Ruths, Elin i Staxäng.

Ett så kallat Blåkulla i Bohulän är Brattön.

Hälsingland 1671-74[redigera | redigera wikitext]

Våren 1671 nådde ryktet Hälsingland. I april rapporterade kyrkoherden i Alfta att människor for till Blåkulla med barn på ryggen på boskap, gärdsstörar och vuxna karlar.

I oktober 1672 utsågs en kommission. Den leddes av Gustaf Rosenhane, som var en av häxprocessernas största kritiker, och drev linjen att frikänna alla som inte frivilligt bekände.[1] De första tvivlen på barnvitten uppkommer.[1]

Ångermanland och Gästrikland 1674-75[redigera | redigera wikitext]

Dessa landskap plågades vid denna tid av hunger och missväxt. I mars 1674 utsågs en kommission, den största under häxjakten.[1] Den delades i två i december, den norra under Jöns Wallvik och den södra under Johan Axehiem.[1]

I Sollefteå hade hysterin satts igång av en flicka, Maria Andersson, som pekat ut 13 personer.[1] I Härnösand anklagades 100 personer (77 från Säbrå) av 175 barn som utfrågades efter ett färdigt formulär, "illa hanterade" av föräldrar och präster.[1] Föräldrarna skrev till och med ett brev till kommissionen att om häxorna inte dödades, så måste barnen dödas, hellre än att låta dem föras till Satan.[1] Fyrtio personer dömdes till döden (30 från Säbrå), varav två gravida kvinnor som fick avrättas i januari efter förlossningen.[1]

I Ångermanland antogs en bestämmelse om tortyr för att få bekännelse. För denna region finns 119 avrättningar bekräftade. Rättegången mot Katarina Bure, som ansågs oskyldig, vände många myndigheters opinion mot processerna.

I maj 1675 stoppades kommissionens verksamhet av kungen på råd av Carl Larsson Sparre för utredning.

  • Sollefteå : åtminstone 23 anklagade, sex avrättade (1674). [1]
  • Boteå socken : Tre processer: September 1674 (13 anklagade, åtta dömda varav två till döden), januari - februari 1675 (60 anklagade, minst en avrättad) och 30 juni 1675 (9 anklagade, okänt antal dömda).[4]
  • Härnösand : 100 anklagade, 40 avrättade (18 november 1674), varav fem var män. Två kvinnor i januari 1675.[1]
  • Torsåker : 100 anklagade, 71 avrättade i Häxprocesserna i Torsåker (1675).[1]
  • Nora : Flera dödsdomar ska ha avkunnats i Nora, men dokumenten är försvunna (1675).[1]
  • Nordingrå : 113 anklagade, inga avrättade eftersom inga domar hann avkunnas innan trolldomskommissionen upplöstes.[1]
  • Gävle : fem avrättade (1675), 21 dödsdömda, 14 avrättade (1675). [1]
  • Valbo socken, Hille socken och Hamrånge socken : tjugosju avrättade (1675).[1]
  • Ockelbo socken : 69 anklagade, 14 avrättade (1675).[1]

Västerbotten 1675-76[redigera | redigera wikitext]

Hysterin spreds till Västerbotten genom tiggarbarn från Ångermanland. I mars 1675 begärde Lövångers församling genom sin präst att en kommission skulle utses, men någon sådan inrättades aldrig. Präster tog visgossar till kyrkan som pekade ut kvinnor som sedan uteslöts ur församlingen. En tiggarpojke berättade för domstolen att föräldrar hade gett honom mat mot att han pekade ut okända kvinnor i orten för barnaförande.[1] Många ställdes inför rätta, men i detta landskap trodde man inte på barnen, lyssnade mer på de anklagade och bedömde Blåkulla som "Satans illusioner".

  • Lövånger : Sju dödsdomar avkunnades men ingen verkställdes. Då de skulle bekräftas av Stockholm hade processen där stoppats och myndigheterna ville avsluta häxjakten (1676).[1]
  • Bygdeå, Skellefteå, Umeå och Burträsk : Flera personer ska ha ställts inför rätta, men ingen avrättning verkställdes.[1]

Uppland 1675-76[redigera | redigera wikitext]

Hysterin kom till Uppland med tiggarpojkar som här blev visgossar och välkomnades av präster som predikade om trolldom i kyrkorna. I januari 1675 utpekade 14-åriga Kerstin Persdotter i Film sin styvmor Margareta i Elsarbo och sju andra kvinnor.[1] Barn pekade ut kvinnor i andra orter.

I mars 1675 utpekade en pojke 9 kvinnor i Uppsala, men han kördes ur staden. Vittnesmål avfärdas som illusioner och tortyren ifrågasätts. Brita i Skäpplinge (60) avgav bekännelse i Öster-Lövsta då rätten lovade ett lågt straff. Hon dömdes till döden, men ingen avrättning finns bekräftad. Kommission inrättades i juni 1676 som satt på Uppsala slott. Dokumenten från Uppland saknas. Malin Eriksdotter (80) och dottern Maria Nilsdotter (50) bekände inför tingsrätten att de ridit till Blåkulla på en kvast och haft sex med Satan och fängslades på Uppsala slott, de avrättades i sin hemort Vendel. I oktober 1676 informerades Uppland avslöjandet om den falska häxprocessen i Stockholm, och häxjakten upphörde.

  • Film : åtta anklagade (januari 1675).[1]
  • Öster-Lövsta och Hållnäs : fem anklagade, en dödsdom (oklart om den verkställdes) (1675). Tio anklagade, ingen avrättad (november 1675).[1]
  • Vendel : två avrättade (augusti 1676).[1]
  • Våla härad 1675-1676 ett tiotal anklagade, åtalet lades ned efter avslöjandet om den falska häxprocessen i Stockholm.[1]

Stockholm 1675-76[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Häxprocessen i Katarina

Hysterin kom med fyra ungdomar från Gävle, tre flickor och Johan "Gävlepojken" Johansson. I juni 1675 avfärdades anklagelserna av den ovilliga rätten, men föräldrarna i Katarina församling vände sig till kyrkan, och en kommission utsågs.[1] Föräldrar satte upp vaktstugor där de försökte förhindra att barnen rövades bort av häxor under natten. Barnen försökte överträffa varandra med historier och blev tillsagda vad de skulle säga av några unga pigor: Elisabeth Carlsdotter (18), myrapigorna Agnis Eskilsdotter och Annika Henriksdotter, Annika och Agneta Gråå, Elisabet Wellendorf (18) och Maria Nilsdotter (22).[1]

Den 23 oktober erkände Johan Griis att han ljugit, och man blev då misstänksam mot barnen; den 11 september bröt vittnet Annika Thomsdotter (15) samman i målet mot Remmer: "Det är nu sådan tid: den som icke säger sig föras, så bliver hon förföljd". Hon sade att vittnet Kerstin Jönsdotter också ljugit, och då Jönsdotter förhörts och brutit samman, bekände åtta vittnen samma sak. Den 12 september inkallades barnen med föräldrar. De bekände alla att de ljugit, och föräldrarna uttryckte lättnad.[1] Därmed upplöstes häxjakten.

"Vittnerna" Griis, Carlsdotter, Eskilsdotter, Nilsdotter avrättades, Annika Sippel fick stå vid skampålen i fyra dagar vid stadens fyra torg, och dessutom sitta två år på tukthus, för att ha vittnat falskt mot sin mor Brita Sippel. Men hon dog strax därpå. Johan "Gävlepojken" Johansson fick dödsstraff och avrättades strax därpå och de tre flickorna från Gävle sattes på barnhem.

Ett stort antal personer ska ha fängslats. År 1676 sades att alla häkten i staden var proppfulla med "många för trolldomsväsendet fängsliga personer".[1] Nedan följer en lista på de kända offren i Stockholms häxprocess, Häxprocesserna i Katarina. Sex kvinnor avrättades. Tre av dem erkände.

  • Brita Sippel, "Näslösan", avrättad 29 april 1676 (angiven av eget barn).[1]
  • Anna Sippel, avrättad 29 april 1676 (angiven av sitt systerbarn).[1]
  • Anna Månsdotter, "Vipp-upp-med-näsan", avrättad 29 april 1676.[1]
  • Karin Johansdotter, "Smeds-Karin" , begick självmord i fängelset.[1]
  • Maria Jönsdotter, "Ängsjöpigan", avrättad i maj 1676 (angav sig själv och erkände).[1]
  • Margareta Matsdotter, avrättad i maj 1676 (angav sig själv och erkände).[1]
  • Anna Persdotter, "Lärkan", avrättad i maj 1676 (erkände)[1]
  • Malin Matsdotter, "Rumpare-Malin", avrättad 5 augusti 1676 (angiven av egna barn), den enda kända som brändes levande i Sverige under Det stora oväsendet[1]
  • Anna Simonsdotter Hack, "Tysk-Annika", avrättad 5 augusti 1676 (angiven av egna barn).[1]
  • Margareta Staffansdotter Remmer, frikänd.[1]
  • Karin Ambjörnsdotter, dömd till döden men frigiven.[1]
  • Margareta Matsdotter, "Dufvan", dömd till döden men frigiven.[1]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

År 1677 lät trolldomskommissionen kungöra genom kyrkoherdarna i landets kyrkor att häxeriet i riket nu var borta, och ålade sin församlingar att be tacksägelseböner till Gud över att häxeriet nu var utrotat.[1] Därefter upplöstes kontrollkommissionen, och häxjakten var avslutad.

Efter 1676 började domstolarna i ökad utsträckning avvisa trolldomsmålen, och fällande domar försvann i Sverige efter 1704. År 1704 avrättades Anna Eriksdotter i Eskilstuna, och hon blev den sista person som avrättades för häxeri i Sverige. Den sista lagliga häxprocessen i Sverige, Häxprocessen i Ål, ägde rum 1757 mot några kvinnor och män i Dalarna, men denna process ogiltigförklarades och ledde inte till några domar. Först 1779 avskaffades straffet för trolldom i lagboken; "Satanspakt" var fortfarande straffbart, men inte med dödsstraff.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq] Alf Åberg (1989). Häxorna.De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668-1676. Göteborg: Novum Grafiska AB. ISBN 91-24-16385-6
  2. ^ ”Gripenklous trolldomskommision på Orust & Tjörn 1669-1672”. www.morlanda.se. https://www.morlanda.se/dom/grip.htm. Läst 4 april 2021. 
  3. ^ ”Var inträffade trolldomsprocesser?”. Trolldomsprocesser. https://trolldomsprocesser.se/var/. Läst 5 april 2021. 
  4. ^ https://botea.se/botepdf/Botea-Hexprocesser.pdf