Detaljplan
En detaljplan förkortad Dp (tidigare stadsplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan) är ett dokument inom fysisk planering i Sverige och anger hur ett begränsat område i en kommun skall bebyggas och hur mark- och vattenområden får användas. Äldre planer som stadsplaner, byggnadsplaner och avstyckningsplaner gäller idag som detaljplaner. Detaljplaner är inte begränsande för bygglovsinstanser och utgör sedan 1987 inte längre föreskriftskaraktär.
Detaljplanering i Sverige
Redan i de gamla stadslagarna förekom lagstiftning för att reglera markanvändningen i städerna, och från 1600-talet började stadsplaner att upprättas. Någon systematisk lagstiftning kring upprättandet av sådana förekom dock inte, främst för att det inte behövdes. För städerna föreslogs 1694 upprättandet av en särskild "Byggnings ordning" men någon sådan antogs aldrig.[1] Byggningabalken i 1734 års lag förutsatte en särskild byggnadsstadga, någon sådan inrättades dock inte förrän 1874. 1750 påbjöd Fredrik I att stadsplaner för hur bebyggelsen skulle organiseras i de olika städerna skulle inlämnas till Kungliga Byggnadsämbetet. Så skedde dock vanligen enbart i samband med större stadsbränder.
Med 1874 års byggnadsstadga föreskrevs att alla städer skulle ha en byggnadsnämnd, vars uppgift bland annat var att upprätta stadsplaner. 1907 års stadsplanelag gav kommunerna själva möjlighet att vara med att påverka utformningen av stadsplanerna. Dessa skulle dock fortfarande godkännas av Kunglig Majestät, och det var fortfarande mycket begränsat vad dessa planer fick reglera, bland annat vilka markområden som skulle användas till bebyggelse, vilka som skulle användas till vägar och vilka skulle användas till offentliga platser. Med 1931 års byggnadsstadga ökade kommunernas möjligheter att få inflytande över planläggningen och från 1947 års byggnadslag gav ytterligare inflytande över bebyggelsen. Från 1907 gavs möjlighet att detaljplanlägga tätare bebyggelse även utanför städer och köpingar, något som ansågs påkallat ur brandskydds-, ekonomisk- och hälsovårdssynpunkt. Från 1932 begränsades den lagliga rätten att bygga utanför planlagt område, utan länsstyrelsens eller andra myndigheters tillstånd, vilket på de flesta ställen innebar att ett detaljplanekrav i praktiken införts.
Kravet
Kravet på att upprätta en detaljplan uppstår ofta vid nya större exploateringar och anspråk på att använda mark- och vattenområden för bebyggelse och byggnadsverk. Kravet på detaljplan gäller i de fall allmänintresset eller grannrättsliga intressen motiverar att flera åtgärder regleras i ett sammanhang, exempelvis om man måste ordna utfart mot allmän väg för flera fastigheter. Även för en ändrad användning, som föreskrivs i en gällande detaljplan, exempelvis när kontor skall byggas om till bostad, krävs ofta en ny detaljplan eller en detaljplaneändring.
Handlingar
En detaljplan består av en plankarta med tillhörande planbestämmelser och en planbeskrivning. Plankartan skall visa för vilket område detaljplanen gäller. Det skall även framgå hur planområdet delas upp för olika ändamål, till exempel för bostäder, handel eller industri och vilka bestämmelser som gäller för de olika delområdena. I plankartan anges bland annat, gränser, användning av mark, begränsningar av markens bebyggande, bebyggelsens placering, utformning och utförande. I planbeskrivningen kan mycket detaljerade uppgifter finnas, som beskriver i detalj hur byggnadsverket skall gestaltas. Ibland bifogas även ritningar och illustrationer från privata arkitektkontor.[2] Detaljplaner kan ibland kräva studier av närliggande och äldre detaljplaner för att kunna tolkas korrekt samt region, generals och avstyckningsplaner.
Genomförandetid och giltighetstid
Genomförandetiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen under angiven tid, men den får inte vara kortare än fem år och inte längre än femton år (PBL 4:21 §).
En detaljplan gäller till dess den ändras eller upphävs (PBL 4:38 §). En detaljplan får inte ändras eller upphävas före genomförandetidens utgång, om någon fastighetsägare som berörs motsätter sig det. En detaljplan får ändras under sin genomförandetid på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt som inte har kunnat förutses vid planläggningen (PBL 4:39 §).
Beteckningar (urval)
I plankartan finns några av Boverket rekommenderade förkortningar och färgmarkeringar, exempelvis:[3]
- B för bostäder (gul)
- C för centrum (brun)
- D för vård (röd)
- H för handel (brun)
- J för industri, tillverkning, materialhantering (blågrå)
- K för kontor och konferenslokal (brun)
- M för minneslund, begravningsplats, krematorium (lila)
- N för friluftsliv och camping (mörkgrön)
- P för parkering, garage (grå)
- R för kultur och fritid (rosa)
- S för skola, högre utbildning (röd)
- T för järnväg, tunnelbana och liknande (grå)
- V för hamn, utfyllnader, kanaler (grå)
- W för vattenområden (ljusblå)
- u för att marken skall vara tillgänglig för allmänna underjordiska ledningar
- z för att marken ska vara tillgänglig för allmän fordonstrafik
- 0.0 (inom romb) för totalhöjd i meter
- +0.0 (inom romb) för totalhöjd i meter över nollplanet
- Korsmark anger att enbart uthus och garage får byggas
- Prickmark anger att inga byggnader får uppföras
- Ringmark anger att marken får byggas under (över) med körbart bjälklag
- Q-märkning innebär skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inom planens område
Det finns även bokstavskombinationer, till exempel:
- BH1 för bostäder med handel i bottenvåning
- KH för kontor och handel
- SBK för skola, bostäder och kontor
Några bokstavsbeteckningar används inte längre:
- A för allmänna ändamål
- Y för idrott, ridhus
Det finns dock ingen garanti för att Boverkets rekommendationer följs eller någonsin har följts vid skapandet av någon detaljplan, såvida detta inte framgår av detaljplanens planhandlingar. För detaljplaner där Boverkets rekommendationer inte följts vid planernas tillkomst ska de legala förarbeten som gällde vid detaljplanens tillkomst tillämpas.
Andra länder
Många länder har olika administrativa nivåer och beslut som gäller byggande och markanvändning tas vanligen på den lokala nivån (kommunen). Den regionala och nationella nivån har dock ofta möjligheten att ta beslut i vissa situationer.[4]
- Danmark: Lokalplan (ungefär: lokala planen)
- Frankrike: Plan local d'urbanisme (ungefär: lokal stadsplan)
- Norge: Reguleringsplan (ungefär: regleringsplan)
- Storbritannien: Zoning (ungefär: zonindelning)
- Tyskland: Bebauungsplan (ungefär: bebyggelseplan)
Se även
Referenser
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1930). Svensk uppslagsbok. Bd 5. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 476
- ^ Boverket: Planhandlingar för detaljplan. Arkiverad 3 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Boverket: Lista över beteckningssystemet enligt de allmäna råden om planbestämmelser för detaljplan.[död länk]
- ^ Kalbro, Thomas (2004). Markexploatering. Stockholm: Norstedts Juridik. sid. 35. ISBN 91-39-20310-7
Externa länkar
- Handbok i mät- och kartfrågor, "nya" HMK
- (pdf) Handbok Kartografi (HMK-Ka). Handbok till mätningskungörelsen (andra utgåvan, första tryckningen). Gävle: Lantmäteriverket. 1996. ISBN 91-7774-041-6. http://www.lantmateriet.se/Global/Kartor%20och%20geografisk%20information/GPS%20och%20mätning/Handbok%20mät-%20och%20kartfrågor/Gamla_HMK/HMK-Kartografi.pdf. Läst 28 december 2012 I huvidsak bilaga B och D
- (pdf) Aktualitetsbeskrivning - HMK Kartografi. Gävle: Lantmäteriverket. 4 dec 2009. http://www.lantmateriet.se/Global/Kartor%20och%20geografisk%20information/GPS%20och%20mätning/Handbok%20mät-%20och%20kartfrågor/HMK/Aktualitetsbeskrivn/Akt_beskr_HMK_Kartografi.pdf. Läst 28 december 2012
| |||||||||||||||||||||||||||