Dialys

Dialys är en teknik för att separera små molekyler från stora i en vätska. Detta sker genom en diffusion genom ett poröst membran.

Om en person har kraftigt nedsatt njurfunktion kan man, genom dialys av blod, rena blodet från toxiska metaboliter ("slaggprodukter"), syror och elektrolyter. Dialysbehandling blir aktuell först när njurfunktionen är nedsatt till mindre än 10% av den normala. Metoden går ut på att man låter blodet passera genom ett semipermeabelt membran som tillåter passage av lågmolekylära föreningar, medan högmolekylära föreningar (till exempel protein) och blodkroppar (celler) inte kan passera. Samtidigt hyperfiltrerar man också blodet för att eliminera vatten.

En person kan genomgå dialys en tidsbegränsad period innan njurtransplantation blir nödvändig. Dock är inte alla patienter lämpade för transplantation, varför dialysbehandling kan behöva vara livslång. I dag räknar man med att cirka 2 700 personer i Sverige behöver dialys, i hela världen är det cirka 1 miljon vars blod renas genom dialys.

Det finns två olika sorters dialysbehandling - hemodialys (HD) och peritonealdialys (PD). Peritonealdialys (även kallat påsdialys) skiljer sig från hemodialys genom att det blod som behandlas inte förs ut ur kroppen. Den renande vätskan förs i stället in i patientens bukhåla, och bukhinnan agerar som dialysmembran.

Hemodialys

Hemodialys (HD) är den vanligaste dialysbehandlingen. Blodet pumpas ut ur kroppen (vanligtvis via två nålar i armen) genom en dialysator där blodet renas, och tillbaka in i kroppen. Blodet renas från slaggprodukter och överflödig vätska. En normallång behandling tar cirka 4 timmar och de flesta patienter klarar sig på cirka 3 behandlingar varje vecka.

För att kunna dialysera effektivt behövs ett stort blodflöde, och ett kärl som tål att stickas med grov nål så ofta som patienten behöver dialys. Därför gör man som ett led i förberedelser inför dialys ett kirurgisk ingrepp där en artär sammanfogas med en ven (oftast i underarmen) för att skapa en arteriovenös fistel. Då venen belastas med det arteriella blodtrycket tillväxer den och efter någon månad går den att använda som stickställe. Om en patient som saknar en fistel behöver genomgå hemodialys kan det göras genom en central dialyskateter. Rengöringsprocessen utförs i dialysatorn där blod och dialysvätska strömmar på motsatta sidor av ett semipermeabelt membran. Giftiga avfallsprodukter passerar genom dialysatormembranet med hjälp av diffusion och förs bort i dialysvätskan. Enligt samma princip, fast i motsatt riktning, passerar bikarbonat och elektrolyter genom dialysatormembranet – från dialysvätskan till blodet. Dessutom avlägsnas den överskottsvätska som har uppstått mellan behandlingarna via membranet. Hela dialysprocessen övervakas och kontrolleras av dialysmaskinen. Hemodialys innebär vanligtvis behandlingar tre gånger i veckan som varar mellan tre och fem timmar och kan utföras antingen på sjukhus, dialyskliniker eller i hemmet. Av samtliga dialyspatienter behandlas ca 89 procent med hemodialys.

Man kan dialyseras på institution eller dialysera sig själv hemma. Sådan hemdialys är ett exempel på s.k. specialiserad egenvård. Hemdialyspatienter har genomgått utbildning och lärt sig att dialysera sig själva. Det finns även de som kallas självdialyspatienter som dialyserar sig på institution men kan utföra hela eller delar av behandlingen själva - de behöver bara tryggheten det innebär att vara på institution och ha kunnig personal närvarande under dialysen.

Dialys, och i synnerhet hemodialys, är en tidskrävande behandling, då man - om man inte dialyserar hemma - måste tillbringa flera timmar på sjukhus flera dagar i veckan. Det är ändå möjligt att resa på semester, då man på många platser, både i Sverige och utomlands, kan få gästdialys.

Peritonealdialys

Peritonealdialys, även kallat bukhinnedialys eller påsdialys (PD), innebär att man, via en kateter, för in dialysvätska i bukhålan. Bukhinnan (peritoneum) fungerar som membran, över vilken restprodukter transporteras genom osmos. Genom att ha en hög glukoskoncentration i dialysvätskan driver man också ut vatten. Dialysvätskan tappas sedan ut ur kroppen. Tömning och fyllning tar cirka 20-30 minuter och dialysfasen runt 3-4 timmar. Proceduren upprepas vanligtvis 4-5 gånger per dygn. Denna typ av bukdialys kallas kontinuerlig PD eller CAPD (Continuous Ambulatory Peritoneal Dialysis). Peritonealdialys kan således skötas helt manuellt, men det finns även Automatisk Peritonealdialys (APD). Denna sköts med hjälp av en förprogrammerad APD-maskin, som arbetar medan patienten sover.^[1]

Fördelen med peritonealdialys jämfört med hemodialys är att patienten slipper åka till sjukhuset flera gånger i veckan och vara bunden vid dialysmaskin i flera timmar vid varje dialystillfälle. Peritonealdialys kan utföras hemma och på arbetet, vilket är en form av hemdialys eller specialiserad egenvård. Peritonealdialys är dock inte lämpligt för patienter med inflammatorisk tarmsjukdom, då det finns risk för peritonit orsakad av tarmbakterier.^[2]

Katetern utgör en öppning rakt in i kroppen, vilket innebär risk för infektion, varför handhygien är av stor vikt vid påsbyten. Dialysvätskan innehåller vanligen glukos (druvsocker) i en balanserad saltlösning, men kan även innehålla aminosyror eller s.k. glukospolymer och tillhandahålles i påsar om vanligen 2 eller 3 liter. 5-literspåsar finns även för APD.

Under dialysen vandrar slaggämnen med diffusion från blodets fina hårrörskärl (kapillärer) till dialysvätskan, medan socker (glukos) vandrar i motsatt riktning från en högre koncentration i dialysvätskan. Överskottsvätska från kroppen går över till dialysvätskan med osmos, så länge sockerkoncentrationen i dialysvätskan är högre än i blodet. När sockerkoncentrationen i blodet och dialysvätskan jämnats ut (efter 4-6 tim), kommer dialysvätskan att sugas upp till blodet med hjälp av blodets äggviteämnen (kolloider), s.k. "kolloidosmos".

En mer utförlig beskrivning av PD kan fås under www.vardhandboken.se.

Dialysolyckan 1983

1983 inträffade en svår olycka på dialysavdelningen vid Regionsjukhuset i Linköping (idag Universitetssjukhuset i Linköping). 15 patienter genomgick hemodialys när dialyskoncentratet tog slut, vilket inte uppmärksammades. Detta innebar att patienternas blod leddes genom vatten istället för en isoosmolär lösning. Röda blodkroppar expanderar under sådana betingelser, och ett flertal av patienterna drabbades av hemolys. Tre personers liv gick inte att rädda.

Ett flertal brister uppmärksammades, som att inga rutiner för påfyllning fanns, och att samtliga patienter var inkopplade på samma system. Avgörande för att det kunde inträffa var dock att en sjuksköterska hade slagit av larmet för låg nivå dialyskoncentrat, och hon fälldes för vållande till annans död av Göta hovrätt den 31 oktober 1985^[3] trots de allvarliga systemfelen.

Se även

Externa länkar

Källor

^ Att leva med PD - 1. En introduktion till peritonealdialys, Gambro
^ Nyberg, Gudrun & Jönsson, Anneli (red) Njursjukvård, Lund: Studentlitteratur, 2004, s. 201
^ Ola Säll (1 november 1985). ”Dialysåtalad fälld av hovrätten”. Svenska Dagbladet: s. 8. https://www.svd.se/arkiv/1985-11-01/8. Läst 29 november 2017.

[1] Att leva med PD - 1. En introduktion till peritonealdialys, Gambro

[2] Nyberg, Gudrun & Jönsson, Anneli (red) Njursjukvård, Lund: Studentlitteratur, 2004, s. 201

[3] Ola Säll (1 november 1985). ”Dialysåtalad fälld av hovrätten”. Svenska Dagbladet: s. 8. https://www.svd.se/arkiv/1985-11-01/8. Läst 29 november 2017.

[1]

[2]

[3]