Diversifiering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Diversifiering är en metod för minimering av risk, metoden är robustare än redundans och kan tillämpas inom olika områden såsom ekonomi samt utformning av mekaniska och elektriska system.

Diversifiering inom ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Inom ekonomi innebär diversifiering att skapa en bredd inom en företagskoncern och därmed minska riskerna. En koncern som är en ensidig produktion diversifierar sig och skaffar fler produktionsområden. Nyttan av diversifiering är långtifrån klar; flera koncerner har diversifierat sig men senare gått tillbaka till sina kärnverksamheter. Kända exempel är fordonskoncernerna Volvo och Daimler-Benz som under 1980-talet diversifierade sig genom uppköp men under 1990-talet sålde av dessa dotterbolag då man fann att man var tvungen att koncentrera sig på kärnverksamheten.

Diversifiering av system[redigera | redigera wikitext]

Två system som utför samma uppgift, men genom olika mekanismer (jmf. hängsle och livrem som båda håller uppe byxor, men på olika sätt) är exempel på diversifiering.

Diversifiering beskrivs i SSMFS 2008:17 (Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om konstruktion och utförande av kärnkraftsreaktorer) som "två eller flera alternativa system eller komponenter som oberoende av varandra utför samma säkerhetsuppgifter men på principiellt olika sätt eller genom att ha olika egenskaper". Den finska myndigheten STUK ger i DIREKTIV YVL 2.0 / 1.7.2002 följande praktiska exempel på diversifieringar i funktionsprinciper "styrventiler som fungerar med elektricitet eller pneumatik och nödkylningssystem som fungerar passivt eller som är försedda med pumpar."[1] Ett exempel på diversifiering av säkerhetssystemen på en cykel eller i en bil är att det finns både fot- och handbroms.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”KONSTRUKTION AV SYSTEM I KÄRNKRAFTVERK DIREKTIV YVL 2.0 / 1.7.2002”. STUK. http://www.finlex.fi/data/normit/13310-YVL2-0r.pdf. Läst 2015-04-10. 
  2. ^ ”Grundläggande principer för reaktorsäkerheten”. Kärnkraftsäkerhet och Utbildning AB (KSU). Maj 2004. sid. 4. http://www.analys.se/lankar/Bakgrunder/2004/Bkg%201-04.pdf. Läst 2015-04-10.