Domkapitel

Från Wikipedia

Domkapitel är i såväl medeltida som nutida katolsk eller anglikansk mening ett kollegium av präster (kaniker (canonici) eller korherrar) som är knutna till en domkyrka och förrättar daglig korbön där.

Domkapitlet sköter verksamheten och förvaltningen i stiftet. Vid sidan av domkapitlet verkar stiftsfullmäktige som ett andra förvaltningsorgan för stiftet. Domkapitlet har under historien haft domsrätt i Sverige i vissa frågor.

Före reformationen

Ordet domkapitel är bildat av förleden domus, vilket betecknar byggnaden som de samlades i, och efterledet capitulum, kapitel,[1] vilket åsyftar ordensregeln som föreskrev att ett kapitel ur Bibeln skulle läsas varje dag.

Ursprunget till detta slags gemenskap är den grupp av präster som Augustinus knöt till sig som biskop i Hippo Regius, och som organisation, om än inte namnet, är domkapitlen kända från fornkyrkan och 200-talet. Den första ordningen för domkapitlen fastställdes av ärkebiskopen Chrodgang av Metz omkring 760, vilket också är första gången ordet domkapitel är bevarat i de historiska källorna. Något senare beslutades det formellt att varje domkyrka skulle ha ett domkapitel, och att dess medlemmar skulle kallas kaniker. Kanikerna fungerade som gudstjänstförrättare i domkyrkan. År 1215 fick kanikerna rätt att utse sin biskop, så länge som inte påven motsatte sig deras beslut.[1]

I början rekryterades kanikerna från munkväsendet, och levde under klosterliknande former (reguljära kapitel; av 'regula') och följde då de munkordensregler, som gällde vid det kloster munkarna kom från. De var alltså inte präster. Senare kom präster, som hade privat bostad utanför klostren, med som kaniker och bildade då sekulära kapitel.

Till Norden kom domkapitlen under 1100-talet och 1200-talet och följer då augustinerregeln. Ett försök att bilda ett reguljärt domkapitel i Uppsala gjordes när man inrättade ärkebiskopsstolen där. Detta sammföll med att den kanoniska rätten fått fäste i länderna. Biskopen i Skara, Bengt, inrättade de första sekulära domkapitlen i Sverige på 1220-talet. Därefter fanns inte längre reguljära domkapitel i Sverige. [1]

Reformationen fram till 1936

Samtliga svenska stift hade under medeltiden domkapitel som själva valde sin biskop och sedan presenterade valet för påven. Ett fåtal sådana domkapitel finns kvar i Tyskland, Schweiz och Österrike.[2] I Norden försvann de gamla domkapitlen relativt snart efter reformationen. 1527 försvann deras rätt att välja biskop.[1] När domkapitlen återuppfördes under 1600-talet var det först som konsistorium och lärarkapitel i stiftsstäderna. Domkapitlen hade dels att ha översyn över utbildningsväsendet, dels att döma i allvarligare brottmål från sockenstämman (äktenskapsbrott med mera), dels att fungera som första domsinstans för prästerna i deras ämbetsutövning,[3][4] dels att förvalta sitt område beträffande tillsättningar av ämbeten, fattig- och åldringsvård och ekonomi.[5] För översynen företogs visitationsresor inom jurisdiktionens område. Domkapitlens beslut kunde överklagas till consistorium regni.

Domkapitlet utgjordes av biskopen som ordförande, domprosten som vice ordförande, och därtill som bisittare, beroende på stift, teologie professorer från antingen Uppsala universitet, Lunds universitet eller Åbo akademi (fram till 1809) eller lektorer från stiftets gymnasium.[4] I normalfallet bestod alltså ett svenskt domkapitel fram till 1936 av biskopen, domprosten och stiftsstadens gymnasielektorer. Det innebar att prästkandidaterna examinerades i prästexamen av sina tidigare gymnasielärare.

Den kyrkliga jurisdiktionen reglerades av prästståndets privilegiebrev, kyrkolagen och kungliga resolutioner. Den kyrkliga jurisdiktionens omfång var en stor politisk fråga under hela 1600-talet, där den världsliga maktens domstolar och kyrkans sockenstämmor och domkapitel stred om överhet över den andres domsrätt. Innan Karl XI år 1684 fastslagit gränserna till den världsliga maktens fördel, hade domkapitlen och sockenstämmorna att besluta om prästståndets arvsfrågor, gravrätts- och begravningsfrågor, sabbatsbrott och utebliven kyrkogång, faderlösa prästbarns förmyndare, samt disciplinmål i kyrkorummet (slagsmål, dryckenskap och bråk i kyrkan). Dessa frågor överfördes 1684 till häradsrätterna och rådhusrätterna.[6] Domkapitlet kunde därefter heller inte avsätta en präst som misskött sig, endast varna eller utdöma visstids avstängning. Frågor om avsättning överfördes till hovrätten för bedömning.[7] Däremot behöll domkapitlet rätten att höra en blivande präst, samt att bedöma om prästvigning och pastoralexamen.[7]

Domkapitlen hade äktenskapsfrågor, till exempel äktenskapsskillnad, på sitt bord fram till 1734 års skilsmässolag, då den världsliga rätten övertog en del av rättsområdet. I religiöst hänseende var dock det par som skilt sig fortfarande tvungna att få äktenskapsskillnaden erkänd av domkapitlet efter 1734, för att betraktas som skild och därmed kunna bli vigd med någon annan. Domkapitlet hade också remitteringsrätten till den världsliga domstolen i dessa frågor, och det var fortfarande dit makar i osämja skickade sin skilsmässoansökan.

Dessa bestämmelser bestod till 1936 års domkapitellag.

1936 års lag om domkapitel

Enligt lagen 1936 skall det finnas ett domkapitel i varje stift, och sammansätts på följande sätt:

Visby stift utgör ett särfall, eftersom domprost saknas där av något historiskt skäl. I stället utser K Maj:t en av stiftets präster att vara vice preses.

Stockholms stad är ett annat särfall, då staden före tillkomsten av Stockholms stift geografiskt till en del låg inom ärkestiftet, och resten inom Strängnäs stift. Detta löstes så att Stockholms konsistorium likställdes med domkapitel, och pastor primarius ersatte biskopen som preses.

Kyrkoordningen 2000

Fram till 2000 var domkapitlet en statlig myndighet. Sedan Svenska kyrkan därefter skilts från Staten har domkapitlet övergått till en intern föreningsangelägenhet. Därav har följt en rad konsekvensändringar, som fastställts i Kyrkoordningen (KO).

Domkapitlet skall enligt Kyrkoordningen bestå av följande ledamöter:

  • Biskopen, som är ordförande,
  • Domprosten, som är vice ordförande,
  • En ledamot som är en i stiftet eller i någon av dess församlingar anställd präst eller diakon,
  • En ledamot som är eller har varit ordinarie domare, och
  • Tre övriga ledamöter.

Se även

Referenser

Litteratur

  • Sven Erik Brodd, "Domkapitlen i Svenska kyrkan som inkvisitionsdomstolar” i: Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv. Festskrift till professor Bertil Nilsson. Skellefteå 2016.
  • Jarl Gallén, "De reguljära domkapitlen i Sverige och Finland under medeltiden" i: Finsk historisk tidskrift 1938.
  • Hjalmar Holmquist, De svenska domkapitlens förvandling till lärarekapitel 1571-1687 : ett bidrag till kyrkoorganisationens och kyrkolagstiftningens historia i Sverige 1908
  • Sven Kjöllerström, ”Stiftsstyrelsen i den svenska kyrkan. Samspelet mellan biskop, domkapitel och prästmöte” i: Edvard Rodhe. En hyllning av ordinarie ledamöter inom teologiska fakulteten.(Lunds universitets årsskrift I:45:2) Lund 1948.
  • K.V. Lundqvist, Bidrag till kännedomen om de svenska domkapitlen under medeltiden, 1897.
  • Jerker Rosén, "De sekulära domkapitlens tillkomst" i: Svensk teologisk kvartalskrift 1940

Noter

  1. ^ [a b c d] Marie Pettersson, "Linköpings domkapitels arkiv som källa till dess verksamhet 1860-1864", Uppsala 2003
  2. ^ Medinflytande i kyrkan Sten Hidal i Signum, nr 7 2012
  3. ^ http://xml.ra.se/Forvaltningshistorik/01_Domstolar.htm#a6
  4. ^ [a b] http://www.riksarkivet.se/Sve/Publikationer/Filer/Domkapitlen.pdf
  5. ^ http://www.foark.umu.se/samlingar/mikrofiche/harnosands-domkapitel
  6. ^ Sven Kjöllerström, " Karl XI och sockenstämman" Statsvetenskaplig tidskrift 1955.
  7. ^ [a b] http://www.riksarkivet.se/Sve/Publikationer/Filer/Vad%20finns%20i%20domkapitlen%20arkiv%20och%20hur%20hittar%20man.pdf

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Domkapitel&oldid=36059905”