Drottningens juvelsmycke

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Titelsidan till Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist, 1834.

Drottningens juvelsmycke (eller Azouras Lazuli Tintomara) är ett läsdrama/roman av Carl Jonas Love Almqvist. Den utgör band IV av den så kallade duodesupplagan av Törnrosens bok, och utkom 1834. Drottningens juvelsmycke utspelar sig strax före och under tiden för mordet på Gustav III år 1792. En av den svenska litteraturens mest mytomspunna gestalter figurerar i denna roman - den androgyna Tintomara. Drottningens juvelsmycke räknas ibland som Sveriges första historiska roman. Almqvist må kalla sitt verk "Romaunt" men här finns, förutom prosa, också inslag av lyrik och dramatik.

Handlingen[redigera | redigera wikitext]

Romanen kretsar i första delen kring systrarna Adolfine och Amanda, vars historia berättas som en slags ramberättelse till de senare handlingarna.

Handlingen glider sedan över till att fokusera på Tintomara. I romanen är Tintomara barn till en f.d. aktris vid Operan, Clara, och Adolf Fredrik Munck af Fulkila; hon är halvsyskon till den omyndige kung Gustav IV Adolf och har under hans barndom varit hans hemliga lekkamrat genom en lönngång upp till slottet. Hon har även en bror hon har växt upp med. Natten för mordet på Gustav III uppträder Tintomara på Operan, där hon möter Adolfine. I boken lockas Gustav III ned till maskeraden genom sin fascination för en androgyn person, dvs Tintomara. Det är emellertid oklart om Tintomara har någon direkt koppling till attentatet.

Tintomara stjäl natten för mordet "drottningens juvelsmycke", en tiara med rubiner, opaler och diamanter, från kungliga slottet (själv anser hon att hon lånar det) och lyckas tillsammans med Adolfine undgå rannsakningen av de närvarande på operan genom att fly genom olika lönngångar. När hennes bror i sin tur stjäl smycket och säljer det hamnar hon i svårigheter med rättvisan. Hennes mor tar livet av sig med arsenik för att skydda barnen, och Tintomara drar på sig broderns kläder för att gå under jorden som man. Tiden efter mordet gömmer sig Tintomara som pojke ute hos en friherrinna på en herrgård på landet, där hon lär känna Amanda och Adolfine, friherrinnans döttrar, och även, i en stuga i skogen, två unga män, Ferdinand och Clas-Henrik, som tidigare uppvaktat Amanda och Adolfine men nu gömmer sig för inblandning i kungamordet. Amanda, Adolfine, Ferdinand och Clas-Henrik blir alla fyra förälskade i henne vilket får henne att bryta upp och systrarna att bli psykiskt sargade för livet av olycklig kärlek.

Efter incidenten i herrgården liftar Tintomara med Gustav Adolf Reuterholm till Stockholm där hon interneras av densamme, men lyckas fly och varnar kungen inför hertig Carl att Reuterholm är en farlig man. Hon gömmer sig sedan hos friherrinnan Magdalena Rudenschöld men får fly från även detta gömställe. Till sist tar hon värvning i kungens musikkår som klarinettist men upptäcks av Reuterholms spioner och under tumultet drar hon värjan och skadar en annan soldat. Som straff döms hon till arkebusering, men kungen, hertig Carl och Reuterholm gör tillsammans med regeringen upp om att bara utföra en skenavrättning då hennes legala status som soldat är oklar, och de alla har egna planer på att utnyttja hennes starka dragningskraft i olika syften. Vid skenavrättningen avlossas dock en äkta kula - som det skall visa sig av Ferdinand som tagit värvning som volontär - och Tintomara dör.

En replik från boken har blivit berömd. Den uttalas av Tintomaras mor, Clara: "Tintomara, två ting äro vita; oskuld och arsenik." Den avslutades: "Du har oskulden – jag har arsenik."

Karaktärer i verket[redigera | redigera wikitext]

Fiktiva karaktärer

  • Adolfine
  • Amanda
  • Balettmästaren
  • Benjamin Cohen (juvelerare)
  • Clara
  • Clas Henrik
  • Emmanuel
  • Ferdinand
  • Friherrinnan
  • Onkeln
  • Tintomara

Verkliga personer

Drottningens juvelsmycke som drama[redigera | redigera wikitext]

Liksom Amorina består Drottningens juvelsmycke av omväxlande berättande partier och dramatiska partier. Almqvist beskrev själv verket som en ”fuga, som har slägttycke med Amorina, men, såsom jag tror, bättre än denna”. Modern scenteknik och scenestetik har gjort det möjligt att iscensätta denna typ av drama. Efter att ha satt upp Amorina på Kungliga Dramatiska Teatern 1951 återkom Alf Sjöberg med en uppsättnining av Drottningens juvelsmycke 1957. Urpremiären skedde dock på Teatern i Gamla stan 1953 i regi av Bengt Lagerkvist.

Teateruppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]


Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Carl Jonas Love Almqvist; Lars Burman (red.) (2002). Samlade Verk, del 6: Törnrosens bok: duodesupplagan. Bd 4 (1). Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet. ISBN 91-7230-103-1 
  • P.G. Engel & Leif Janzon: Sju decennier - Svensk teater under 1900-talet, Lund 1974, ISBN 91-37-05613-1
  • Ebbe Linde: Det romantiska dramat, Stockholm 1962
  • Gunnar Balgård: Carl Jonas Love Almqvist - samhällsvisionären, Uddevalla 1973, ISBN 91-522-1321-8
  • Ulla-Britta Lagerroth & Bertil Romberg: Perspektiv på Almqvist, Uddevalla 1973, ISBN 91-29-41811-9
  • Ragnar Gustafsson (red): Thalia 25: ett kvartssekel med Malmö stadsteater, Malmö 1969
  • Teater i Stockholm 1910-1970 II, Göteborg 1982, ISBN 91-7174-100-3
  • Teaterårsboken 1993, Jönköping 1994, ISBN 91-85472-34-4
  • Teaterårsboken 1996, Jönköping 1996, ISBN 91-85472-41-7
  • Drottningens juveslsmycke, programblad, Dramaten 1987
  • Ebbe Linde: Fem premiärer - Spektakel i Gamla Staden, Dagens Nyheter 5/3 1953
  • Clas Brunius: Stockholms mysterier, Expressen 5/3 1953
  • Ebbe Linde: Dramatens juvelsmycke, Dagens Nyheter 16/5 1957
  • Ivar Harrie: Ivar Harrie på Malmö stadsteater - Smycke utan glans, Expressen 25/3 1961
  • Ebbe Linde: Tintomara i Malmö, Dagens Nyheter 25/3 1961
  • Lars Widding: "Drottningens juvelsmycke" TV:s stora vårprogram - Originalmiljön finns kvar men TV har ändå spelat in allt i ateljé, Expressen 12/3 1967
  • Gunilla Lundström: 175 år efter Operamaskeraden..., Dagens Nyheter 7/3 1967
  • Ingvar Orre: Tintomara utan miljö, Dagens Nyheter 17/3 1967
  • Ingvar Orre: Spelklotsar i stapel, Dagens Nyheter 31/3 1967
  • Pelle Ahrnstedt: Juvelsmycket alltför dammigt, Expressen 31/3 1967
  • Magnus Hedlund: Dostojevskijs krokodil kändes helt modern, Dagens Nyheter 2/4 1973
  • Magnus Hedlund: Svag Almqvistfinal, Dagens Nyheter 9/4 1973
  • Bengt Jahnsson: Beundransvärt "Juvelsmycke", Dagens Nyheter 29/10 1974
  • Björn Samuelsson[förtydliga]: "Drottningens juvelsmycke" på Dramaten - En flott teatermaskin, Aftonbladet 15/11 1987
  • Leif Zern: Leif Zern ser Dramaten jubilera med Almqvist - Hur mycket får ett skuggspel väga?, Expressen 15/11 1987
  • Peter Ferm: Romantikernas renässans - Brytningstider i samtal, Nya Teatertidningen nr 2 1987

Internetkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]