Dubbeltrast

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dubbeltrast
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Turdus viscivorus Brych y coed.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljTrastar
Turdidae
SläkteTurdus
ArtDubbeltrast
T. viscivorus
Vetenskapligt namn
§ Turdus viscivorus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Turdusviscivorusmap2.png
       Sommartid
       Året runt
       Vintertid
Hitta fler artiklar om fåglar med

Dubbeltrast (Turdus viscivorus) är en fågel i familjen trastar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Fotograferad i Baikonur i Kazakhstan.

Dubbeltrasten är mellan 26 och 29 centimeter lång och väger upp till 140 gram. Den liknar taltrasten, men är större, mer långstjärtad, ljusare i fjäderdräkten och står mer upprätt. I flykten är den kraftfullare och flyger i längre bågar än taltrasten.

Dubbeltrastens rygg och skuldror är gråbruna med olivbrun anstrykning, stjärtens tre yttre pennor är vita i inre kanten mot spetsen samt att de undre vingtäckarna är vita. Halsen, bröstet, buken och undergumpen är vita med svartaktiga runda fläckar. Strupens mitt är dock ofläckad och den har ofta en mörk fläck på vardera sidan av bröstet i ovankanten av vingen.

Sång av dubbeltrast inspelat i West Sussex i England


Sången liknar koltrastens men är kortare och gällare. Locklätet låter "trr" eller "zrr".

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Dubbeltrasten häckar i Västra palearktis upp till polcirkeln. Den förekommer från nordvästra Afrika (Marocko, Algeriet och Tunisien) upp genom större delen av Europa (dock inte på Island), österut genom Ryssland till västra Sibirien, genom Kazakhstan, Iran, Afghanistan, Pakistan, Indien, till Nepal och Kina.

Delar av den globala populationen är stannfåglar medan de nordligaste häckningsområdena överges på vintern. Arten häckar på höjder upp till 3900 meter över havet.[2]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Dubbeltrasten delas upp i tre underarter:[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Dubbeltrastens bo.

Dubbeltrasten är den största trastfågeln i Sverige. Den häckar i nästan hela Sverige utom i fjälltrakterna och i de nordligaste delarna. I Sverige är den en flyttfågel och en sommargäst mellan april till och med oktober och den har sina vinterkvarter i södra Europa.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

En adult (höger) med två juveniler.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Dubbeltrasten trivs bäst i skogsmark, helst hällmarkstallskog med åkerlyckor och gläntor. I södra Europa häckar den ofta i trädgränszonen.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ägg av dubbeltrast ur Muséum de Toulouses samling.

Dubbeltrasten bygger sitt bo tidigt på våren, mer eller mindre högt uppe i träden, av lavar, kvistar och gräs, och den lägger där vanligen fem ägg som är grönvita med violetta och rödbruna fläckar och prickar. Honan ensam ruvar äggen i cirka två veckor. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i drygt två veckor till.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Dess föda utgörs av maskar, larver, insekter och åtskilliga slags bär, i synnerhet mistel-bär och så vidare.

Predatorer och parasiter[redigera | redigera wikitext]

En fästing (ricin kryssa) uppsvälld av  blodet från dess värd.

Dubbeltrasten jagas av många predatorer, bland andra pärluggla,[4] jorduggla,[5] kattuggla,[6] slaguggla,[7] berguv,[8] kungsörn,[9] tornfalk, ormvråk,[10] röd glada,[11] duvhök,[12] pilgrimsfalk[13] och sparvhök.[14] Äggen och ungarna kan tas av katter och kråkfåglar, trots att de vuxna är tillräckligt orädda för att försvara sina bon och ibland till och med angriper människor.[15] 

Bland dubbeltrastens yttre parasiter kan Ceratophyllus gallinae, Dasypsyllus gallinulae, vanlig fästing och Neotrombicula autumnalis nämnas.[16][17][18] I sitt inre kan dubbeltrasten vara värd för bandmask,[19][20] nematoder[21][22] och Syngamus merulae, en släkting till gapmask.[23] Bland dess blodparasiter finns Trypanosoma och plasmodium (släkte)-arter.[24][25]

Dubbeltrasten och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka mellan drygt fyra och knappt nio miljoner par.[1]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Dubbeltrast och alpkråka av Giovanni da Udine.

Trastar har länge varit uppskattad mat och man har funnit benrester i europeiska grottlämningar som dateras till senaste istiden.[26] I Desiderius Erasmus tidiga 1500-talssamling av latinska ordspråk förekommer Turdus malum sibi ipse cacat, (trastens problem den själv utskiter), vilket refererar till att trasten sprider frön till de klibbiga bär som användes för att göra fågellim som i sin tur användes för att fånga fåglar.[27][28]

Målaren Giovanni da Udine tillhörde Rafaels skola på 1500-talet. Hans Dubbeltrast och alpkråka var en skiss för verket Fågel med girlang och frukt, som sedan utgjorde grunden till Rafaels fresk i Apostoliska palatset.[29][30]

Redan i den tidiga renässansdikten "The Harmony of Birds", utgiven i mitten av 1500-talet, särskiljs dubbeltrasten, som sjunger "sanctus, sanctus", från taltrasten.[31][32]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Det vetenskapliga artepitetet viscivorus kommer av latinets viscum som betyder "mistel" och vorare som betyder äta.[33] Ett äldre svenskt namn för dubbeltrast är därför också misteltrast. Det trivialnamnet brukas fortfarande i många språk som exempelvis engelskans "Mistle Thrush", och tyskans och danskans "misteldrossel". Äldre dialektala namn är "gråstare" i Östergötland och "trost" i Värmland.[33]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Misteldrossel, 22 augusti 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Turdus viscivorus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Korpimäki & Hakkarainen (2012) s:97.
  5. ^ Glue, D. E. (1977). Feeding ecology of the Short-eared Owl in Britain and Ireland. Bird Study, vol.24, nr.2, s:70-78.
  6. ^ Balčiauskienė, L., Juškaitis, R., & Atkočaitis, O. (2005). The Diet of the Tawny Owl (Strix Aluco) in South-Western Lithuania during the Breeding Period. Acta Zoologica Lituanica, vol.15, nr.1, s:13-20.
  7. ^ Mysterud, I. V., & Hagen, Y. (1969). The food of the Ural owl (Strix uralensis Pall.) in Norway. Nytt. Mag. Zool, vol.17, s:165-167.
  8. ^ Sackl, P., & Döltlmayer, G. (1996). Zur Siedlungsbiologie und Ökologie des Uhus Bubo bubo im oberen Murtal (Steiermark, Österreich). Abh. Zool.-Bot. Ges. Österreich 129 (1996), s:33-45.
  9. ^ Watson (2010) s:94.
  10. ^ Swann, R. L., & Etheridge, B. (1995). A comparison of breeding success and prey of the common buzzard Buteo buteo in two areas of northern Scotland. Bird Study, vol.42, nr.1, s:37-43.
  11. ^ Davis, P. E., & Davis, J. E. (1981). The food of the Red Kite in Wales. Bird Study, vol.28, nr.1, s:33-40.
  12. ^ Kenward (2010) s:204.
  13. ^ Ratcliffe (2010) s:415.
  14. ^ Newton (2010) s:108.
  15. ^ Coward (1928) s:193–196.
  16. ^ Rothschild & Clay (1953) s:84–85.
  17. ^ Rothschild & Clay (1953) s:227.
  18. ^ Falchi, Alessandro; Dantas-Torres, Filipe; Lorusso, Vincenzo; Malia, Egidio; Lia, Riccardo Paolo; Otranto, Domenico (2012). ”Autochthonous and migratory birds as a dispersion source for Ixodes ricinus in southern Italy”. Experimental & Applied Acarology 58 (2): sid. 167–174. doi:10.1007/s10493-012-9571-8. 
  19. ^ Rothschild & Clay (1953) s:197.
  20. ^ Mettrick, D F; Burton, M (1962). ”A new cestode, Anomotaenia caenodex sp. nov. from a mistle thrush, Turdus viscivorus viscivorus (L.)”. Journal of Helminthology 36: sid. 157–160. doi:10.1017/S0022149X00022446. PMID 14473034. 
  21. ^ Rothschild & Clay (1953) s:189.
  22. ^ Supperer, Rudolf (1958). ”Zwei neue Filarien (s. l.), Eufilaria delicata spec. nov. und Ornithofilaria böhmi spec. nov. aus der Misteldrossel, Turdus viscivorus L” (på German). Zeitschrift für Parasitenkunde 18 (4): sid. 312–319. doi:10.1007/BF00259661. 
  23. ^ Rothschild & Clay (1953) s:181.
  24. ^ Rothschild & Clay (1953) s:71.
  25. ^ Rothschild & Clay (1953) s:165.
  26. ^ Cocker, Mark; David Tipling (2013). Birds and people. London: HelmJonathan Cape. sid. 467. ISBN 9780224081740 
  27. ^ Jobling (2010) s:404.
  28. ^ Erasmus (1982) s:25.
  29. ^ Hersey (1993) s:225.
  30. ^ Alsteens (2009) s:22–23.
  31. ^ Percy Society et al. (1842) s:6.
  32. ^ Andrew (1985) s:77.
  33. ^ [a b] August Carlsson (1894) Sveriges Fåglar, C.W.K Gleerups förlag, Lund, sid:5

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alsteens, Stijn (2009). Raphael to Renoir: Drawings from the Collection of Jean Bonna. New York: Metropolitan Museum of Art.  (Catalogue for the Exhibition "Raphael to Renoir: Drawings from the Collection of Jean Bonna", held at The Metropolitan Museum of Art, New York, from January 21 to April 26, 2009, and at the National Gallery of Scotland, Edinburgh, from June 5 to September 6, 2009)
  • Andrew, Malcolm (1985). Two Early Renaissance Bird Poems: The Harmony of Birds, The Parliament of Birds. Washington D. C.: Folger Books. ISBN 0-918016-73-8. l
  • Coward, Thomas Alfred (1928). The Birds of the British Isles and Their Eggs: volume 1 (3rd). London: Frederick Warne. OCLC 4279233. 
  • Percy Society; Collier, John Payne; Skelton, John; Smith, Goldwin (1842). The Harmony of Birds. London: Percy Society. https://archive.org/stream/harmonybirdsapo00smitgoog#page/n24/mode/2up. 
  • Erasmus, Desiderius (1982). Mynors, R A B. red. Adages: Ii1 to Iv100 (Collected Works of Erasmus). "31". Toronto: University of Toronto Press. ISBN 0-8020-2373-8. 
  • Hersey, George L (1993). High Renaissance Art in St. Peter's and the Vatican: An Interpretive Guide. Chicago: University of Chicago Press. ISBN 0-226-32782-5. 
  • Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. ISBN 978-1-4081-2501-4. 
  • Kenward, Robert (2010). The Goshawk (Poyser monographs). London: Poyser. ISBN 1-4081-2826-8. 
  • Korpimäki, Erkki; Hakkarainen, Harri (2012). The Boreal Owl:Ecology, Behaviour and Conservation of a Forest-Dwelling Predator. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-11371-7. 
  • Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Newton, Ian (2010) [1986]. The Sparrowhawk (Poyser monographs). London: Poyser. ISBN 1-4081-3834-4. 
  • Nordisk familjebok (1907), Dubbeltrasten, band 6, s:977-978
  • Ratcliffe, Derek (2010). The Peregrine Falcon (Poyser monographs). London: Poyser. ISBN 1-4081-3683-X. 
  • Rothschild, Miriam; Clay, Theresa (1953). Fleas, Flukes and Cuckoos. A study of bird parasites. London: Collins. https://www.biodiversitylibrary.org/bibliography/6413#/summary. 
  • Staav, Roland & Fransson, Thord (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 367-368. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars, Mullarney, Killian & Zetterström, Dan (1999). Fågelguiden. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 274-275. ISBN 91-34-51038-9 
  • Watson, Jeff (2010). The Golden Eagle (Poyser monographs). London: Poyser. ISBN 1-4081-3455-1. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]