Dublinförordningen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Dublinförordningen (även Dublin III-förordningen), formellt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, är en av Europeiska unionens förordningar som trädde i kraft den 19 juli 2013 och som då ersatte den tidigare Dublinförordningen, eller Dublin II-förordningen, som hade varit i kraft sedan den 17 mars 2003 och som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990.

Dublinförordningen reglerar vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som ansvarar för att handlägga ansökan om asyl, och utgör hörnstenen i unionens asylpolitik och är en viktig del i området med frihet, säkerhet och rättvisa. Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Tillsammans med bland annat skyddsgrundsdirektivet, asylprocedurdirektivet och mottagandedirektivet utgör det unionens gemensamma asylpolitik.

Förordningen innehåller huvudprincipen att det är en enda medlemsstat som ansvarar för prövningen av en asylansökan. Om en person söker asyl i ett land kan övriga medlemsstater vägra ta emot ansökan och hänvisa till det första landets beslut.

Syftet med förordningen är att på så kort tid som möjligt bestämma vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för varje del av förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som bär ansvaret samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika länder.

Dublin II-förordningen ersatte Dublinkonventionen, som signerades den 15 juni 1990 i Dublin och trädde i kraft den 1 september 1990. Den antogs på basis av de nya bestämmelser som infördes genom Amsterdamfördraget. Genom Dublin II-förordningen införlivades Dublinkonventionens bestämmelser i unionsrätten. Dublin II-förordningen ersattes i sin tur av Dublin III-förordningen under 2013.[1]

Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz, som alla står utanför Europeiska unionen, har anslutit sig till Dublinförordningen genom internationella avtal med unionen.[2][3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Dublinkonventionen signerades i Dublin den 15 juni 1990.

Den 15 juni 1990 signerade Europeiska gemenskapernas dåvarande tolv medlemsstater Dublinkonventionen i Dublin. Konventionen trädde i kraft den 1 september 1990 för Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Italien Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien och Tyskland, den 1 oktober 1997 för Sverige och Österrike samt den 1 januari 1998 för Finland.

Precis som med Schengensamarbetet, skedde samarbetet kring asyl- och flyktingfrågor till stor del utanför Europeiska unionens ramar fram till Amsterdamfördragets ikraftträdande 1999. Genom Amsterdamfördraget fick EU nya befogenheter inom rättsliga och inrikes frågor. Detta innebar att både Schengensamarbetet och Dublinkonventionen införlivades i Europeiska unionens rätt. Dublinkonventionen införlivades genom Dublinförordningen, som initierades i början av 2000-talet.

Den 18 februari 2003 utfärdade rådet Dublinförordningen, som publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 25 februari 2003 och trädde i kraft tjugo dagar därefter.

2011 konstaterade Europadomstolen att förhållandena i de grekiska migrationscentrumen var undermåliga och att övriga EU-länder därför inte får återsända flyktingar dit.[5]

Under 2013 utarbetades en ny Dublinförordning som ersatte den gamla. Principen om att den första medlemsstaten som har mottagit en asylsökande också är den som ansvarar för asylansökan låg fast oförändrad.

I samband med de ökande flyktingströmmarna från framför allt Syrien och Afghanistan under 2015 ifrågasattes Dublinförordningen av ledande politiker runt om i Europa, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Italiens utrikesminister Paolo Gentiloni och Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz.[6] Tyska myndigheter bestämde sig i augusti 2015 för att ensidigt frångå Dublinförordningen vad gäller syriska flyktingar, det vill säga att avstå från att sända dem tillbaka till den första medlemsstaten där de har ankommit.

Rättslig grund[redigera | redigera wikitext]

Förordningen utfärdades av rådet den 18 februari 2003.

Dublinförordningens rättsliga grund återfinns i artikel 63 i den konsoliderade versionen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen efter Nicefördraget.[7]

Rådet skall i enlighet med det förfarande som avses i artikel 67 inom fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande besluta om följande: 1. Åtgärder som avser asyl (...) 2. Åtgärder som avser flyktingar och fördrivna personer (...) 3. Åtgärder som avser invandringspolitiken (...) 4. Åtgärder som fastställer de rättigheter och villkor enligt vilka medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i en medlemsstat får bosätta sig i andra medlemsstater. (...)
— Artikel 63 i EG-fördraget

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999, förstärktes unionens möjligheter till samarbete inom just det asylpolitiska området. Genom Lissabonfördraget blev området med frihet, säkerhet och rättvisa, däribland asylpolitiska frågor, en delad befogenhet för unionen.

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Grekland har kritiserats för bristande hantering av asylsökande.

Förordningens huvudsakliga syfte är att göra det möjligt att på så kort tid som möjligt bestämma vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan. Det är alltid en enda medlemsstat som ansvarar för prövningen av en asylansökan. Om det framkommer att en annan medlemsstat har ansvaret för en asylsökande ska denna medlemsstat ”överta” den asylsökande. Om den utsedda medlemsstaten accepterar ansvaret ska den asylsökande överföras dit. Om en medlemsstat redan har påbörjat en asylansökan kan medlemsstaten få ”återta” den asylsökande från en annan medlemsstat utan att behöva inhämta dennes tillstånd. Den ansvariga medlemsstaten som den sökande överförs till måste därefter slutföra prövningen av ansökan. Varje medlemsstat kan pröva en asylansökan, även om den inte är ansvarig enligt förordningens kriterier.

UNHCR och Europarådet har kritiserat Dublinförordningen, särskilt överförandet av asylsökande till Grekland, som enligt dem har en bristfällig hantering av asylsökande.[8][9] Belgien och Grekland dömdes den 21 januari 2011 av Europadomstolen för att Belgien hade skickat tillbaka en asylsökande till Grekland, där förhållandena för asylsökande inte tillgodoser Europakonventionen enligt domstolen. Sedan tidigare har bland annat Island, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Sverige och Tyskland upphört med att tills vidare skicka tillbaka asylsökande till Grekland.[10]

En asylsökande utan uppehållstillstånd har vid ankomst till EU att välja på att söka asyl, bli utvisad direkt eller resa till ett annat land utan att upptäckas av polisen. Många kommer först till Grekland, som dock avslår de flesta ansökningar. Därför vill många resa vidare till andra länder, vilket inte är så lätt då Grekland inte har landgräns med något annat Schengenland och flygbolag förväntas kontrollera resehandlingar. Italien har därför blivit populärare.

Territoriellt tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

  Europeiska unionen
  Kandidatländer
  Potentiella kandidatländer

I enlighet med bestämmelserna om förordningar i Europeiska unionens fördrag är Dublinförordningen till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Särskilda bestämmelser gäller dock för Danmark, Irland och Storbritannien inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det innebär att lagstiftning inom området inte per automatik omfattar Irland och Storbritannien,[11] medan Danmark står utanför allt samarbete inom området.[12] Irland och Storbritannien valde dock att anta och tillämpa Dublinförordningen.[13] För Danmarks del fortsatte Dublinkonventionen att gälla fram till dess att ett nytt avtal slöts mellan Europeiska gemenskapen och Danmark den 21 februari 2006.[14] Avtalet trädde i kraft den 1 april 2006 och innebar att Danmark också började tillämpa bestämmelserna i Eurodacförordningen.[15]

Island och Norge anslöt sig till förordningen genom ett internationellt avtal som undertecknades den 19 januari 2001 och som trädde i kraft den 1 april 2001.[16] Schweiz anslöt sig genom ett annat avtal som undertecknades den 26 oktober 2004 och trädde i kraft den 1 mars 2008.[17] Avtalet tillät även Liechtenstein att ansluta sig till förordningen,[18] vilket godkändes av rådet den 7 mars 2011.[19] Beslutet implementerades den 1 maj 2011.[20]

Förordningen gäller inte på de områden som tillhör medlemsstaterna men står utanför unionen. Däremot gäller den på alla territorier som på ett eller annat sätt är en del av eller associerade med medlemsstaterna och samtidigt är en del av unionen. Enligt artikel 26 i förordningen ska enbart Frankrikes europeiska territorier omfattas av förordningen, vilket innebär att de utomeuropeiska departementen, som utgör yttersta randområden, inte omfattas av förordningen trots att de är en del av unionen.[21]

Implementeringsförfarandet i detalj[redigera | redigera wikitext]

Dublin II-förordningen[redigera | redigera wikitext]

Signerat Godkänt Utfärdat Implementerat

Dublin III-förordningen[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”EU lawmakers reinforce asylum seekers' rights” (på engelska). EUobserver. 2012-09-19. http://euobserver.com/justice/117604. Läst 2012-09-20. 
  2. ^ ”Rådets beslut av den 15 mars 2001 om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island och Konungariket Norge om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i någon av medlemsstaterna eller i Island eller Norge (2001/258/EG)”. EUT L 93, 3.4.2001, s. 38-39. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2001:093:0038:0039:SV:PDF. 
  3. ^ ”Rådets beslut av den 28 januari 2008 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (2008/147/EG)”. EUT L 53, 27.2.2008, s. 3-4. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2008:053:0003:0004:SV:PDF. 
  4. ^ ”Rådets beslut av den 24 oktober 2008 om ingående av ett protokoll mellan Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (2009/487/EG)”. EUT L 161, 24.6.2009, s. 6-7. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2009:161:0006:0007:SV:PDF. 
  5. ^ [1]
  6. ^ [2]
  7. ^ ”Artikel 63 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 325, 24.12.2002, s. 58–59. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/sv/treaties/dat/12002E/pdf/12002E_SV.pdf. 
  8. ^ ”Greece's locked up migrant children attempt suicide” (på engelska). EUobserver. 2010-07-27. http://euobserver.com/22/30545. Läst 2010-08-26. 
  9. ^ ”Current EU rules bad for asylum seekers, says Council of Europe” (på engelska). EUobserver. 2010-09-02. http://euobserver.com/9/30717. Läst 2010-09-02. 
  10. ^ ”Human rights court deals blow to EU asylum system” (på engelska). EUobserver. 2011-01-21. http://euobserver.com/9/31681. Läst 2011-01-22. 
  11. ^ ”Protokoll 21 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 295-298. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  12. ^ ”Protokoll 22 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 299-303. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  13. ^ ”Skäl 17 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat”. EUT L 50, 25.2.2003, s. 2. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2003:050:0001:0010:SV:PDF. 
  14. ^ ”Skäl 18 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat”. EUT L 50, 25.2.2003, s. 2. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2003:050:0001:0010:SV:PDF. 
  15. ^ ”Information om ikraftträdande av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark för att utvidga tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat och för rådets förordning (EG) nr 2725/2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen, till att även gälla Danmark”. EUT L 96, 5.4.2006, s. 9. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:096:0009:0009:SV:PDF. 
  16. ^ ”Agreement between the European Community and the Republic of Iceland and the Kingdom of Norway concerning the criteria and mechanisms for establishing the State responsible for examining a request for asylum lodged in a Member State or in Iceland or Norway” (på engelska). Rådets avtalsdatabas. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2000133&doclang=EN. 
  17. ^ ”Agreement between the European Community and the Swiss Confederation concerning the criteria and mechanisms for establishing the State responsible for examining a request for asylum lodged in a Member State or in Switzerland” (på engelska). Rådets avtalsdatabas. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2004082&doclang=EN. 
  18. ^ ”Artikel 15 i avtal mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz”. EUT L 53, 27.2.2008, s. 9. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2008:053:0005:0017:SV:PDF. 
  19. ^ ”Accession of Liechtenstein to the EU/Switzerland agreement on asylum” (på engelska). Europeiska unionens råd. 2011-03-08. http://consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/lsa/119656.pdf. Läst 2011-03-08. 
  20. ^ ”Protocol between the European Community, the Swiss Confederation and the Principality of Liechtenstein to the Agreement between the European Community and the Swiss Confederation concerning the criteria and mechanisms for establishing the State responsible for examining a request for asylum in a Member State or in Switzerland” (på engelska). Rådets avtalsdatabas. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2007025&doclang=EN. 
  21. ^ ”Artikel 26 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat”. EUT L 50, 25.2.2003, s. 10. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2003:050:0001:0010:SV:PDF. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.