Edith Södergran

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Edith Södergran
Edith Södergran, någon gång innan 1917.[1]
Edith Södergran, någon gång innan 1917.[1]
Född Edith Irene Södergran
4 april 1892
Sankt Petersburg, Ryska riket
Död 24 juni 1923 (31 år)
Raivola, Finland
Yrke Poet
Samarbeten Hagar Olsson
Nationalitet Finlandssvensk
Språk Svenska, ryska och tyska
Verksam 1916-1920
Genrer Lyrik
Framstående verk "Vierge moderne" (1916), Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919), "Ingenting" (1925)

Edith Irene Södergran, född 4 april 1892 i Sankt Petersburg i Kejsardömet Ryssland[2] (nuvarande Ryssland), död 24 juni 1923 i Raivola i Finland (nuvarande Ryssland),[3] var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran var en av de första modernisterna inom svensk litteratur[4], påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Dikter (1916). Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Edith Södergran föddes den 4 april 1892, i ett medelklasshem i Sankt Petersburg. Hennes föräldrar Matts Södergran och Helena, född Holmroos, var båda finlandssvenskar, födda i Finland.[5] Dottern var föräldrarnas enda gemensamma barn. Fadern var änkling efter att hans hustru och två små barn avlidit, och modern hade flera år tidigare fött en utomäktenskaplig son, som dock dog bara några dagar gammal. Sorgen förenade föräldrarna, som båda två, på grund av sin historia, dessutom ansågs förbrukade på samtidens äktenskapsmarknad.[6]

Modern kom från en mera välbeställd familj, och kvinnornas ställning inom familjen tycks ha varit stark.[7] Det är också tydligt att det fanns ett starkt förtroende mellan Södergran och hennes mor,[8] om förhållandet till fadern är i princip ingenting känt.[9]

Edith Södergran vid 5 års ålder.

När Södergran bara var några månader gammal flyttade familjen till byn RaivolaKarelska näset där hennes morfar Gabriel Holmroos köpte en villa åt dem.[10] En kort tid därefter fick fadern tjänst som föreståndare på ett sågverk. Efter tre år gick företaget i konkurs och familjen klarade inte av att betala sina skulder. Dock avled Helenas far ett par månader senare och arvet delades mellan henne och hennes mor.[10] Med pengarna från arvet betalade Helena Södergran av familjens skulder och fick dem på fötter igen. Men de resterande pengarna försvann i snabb takt på grund av Matts Södergrans misslyckade affärer. Detta löste fru Södergran genom att med sin mor ordna så att familjen Södergran fick en del av avkastningen på moderns arv, och därigenom blev familjen åter skuldfri.[10]

Edith Södergran fortsatte att gå i skola i den traditionsrika flickskolan Petrisjule (ry. Петришуле) i Sankt Petersburg, belägen mittemot Vinterpalatset, och kunde på nära håll följa tsardömets konvulsioner. Hon befann sig säkert i staden vid den blodiga söndagen i januari 1905 när över tusen fredliga medborgare, även kvinnor och barn, mejades ner av tsar Nikolaj II:s garde.[11]

Under dessa komplicerade förhållanden blev modern i praktiken den som ansvarade för familjens försörjning, och detta kan säkert ha påverkat Edith Södergrans tilltro till kvinnligheten. Mera genomtänkta kvinnosaksidéer mötte hon förmodligen först under tiden på sanatorium i Schweiz. Som barn läste Södergran mycket sagor och hon umgicks mycket med djur.[12]

Helena Södergran, Edith Södergrans mor.

Det finns inte så många bilder på Edith Södergrans far, men desto fler på hennes mor. Helena Södergran var en robust, kortväxt och intelligent kvinna med ett brett och bländande leende. Hon gav intryck av att vara stabil, men så var inte fallet. Hon visade sig många gånger vara nervös, uppriven och orolig.[13] Edith Södergran hade en mycket speciell relation till sin mor. Utan henne hade hon nog inte varit den diktare hon blev. Denna relation berodde till stor del på att Edith Södergrans far hade brutit all kontakt med sin släkt[14] och därigenom med alla Södergrans jämnåriga kusiner, som inte heller bodde i närheten. Därför tillbringade Södergran mycket mer tid med sin mor. Helena avgudade sin dotter, och relationen med henne var viktig. Södergran och hennes mor flyttade 1912 in till staden under terminerna där de bodde i en villa. Södergrans far bodde inte tillsammans med dem under längre perioder under denna tid.[12]

Villan i Raivola hade tolv rum. Dessutom fanns det ett mindre hus, där det bodde en enstöring. Dessutom fanns en bastu. Granne med Södergrans hus stod en ortodox kyrka.[15] Stora delar av Södergrans barndomsmiljö går att rekonstruera med hjälp av brev, fotografier och besökares skildringar.[16] Bland annat finns besök av Elmer Diktonius och Gunnar Ekelöf bevarade på bild i Södergrans fotosamling. Ekelöf menade senare att det inte gick att förstå Södergrans poesi utan att ha besökt Raivola.[17] Andra poeter som vuxit upp i omgivningen och som också blev modernister är Oscar Parland och Tito Colliander.[18]

Södergrans vän Hagar Olsson har senare beskrivit att Helena Södergrans matlagningskonst lämnade mycket att önska.[19] Detta skulle senare förvärra Södergrans sjukdomstillstånd.

Södergran hade inte särskilt många vänner i sin barndom vilket bekymrade modern. Hon adopterade därför en jämnårig flicka från Raivola som skulle bli Södergrans syster. Singa bodde hos mor och dotter Södergran under terminerna och flyttade tillbaka till sin biologiska familj under loven. Singas historia slutade mycket tragiskt. Av någon okänd anledning rymde hon från familjen Södergran och försökte ta sig hem till sin biologiska familj. När Singa gick på järnvägsspåret mot Raivola blev hon överkörd av tåget. Helena hittade henne sedan på stationen död och lemlästad. Hur Södergran tog sin "systers" död vet man inte, men Singa blev senare tillägnad en dikt.[20] Ensamheten är något som Eva Ström menar, baserat på "nyare psykologisk forskning", kan ha gett henne stark självkänsla och tro på den egna förmågan.[12]

Södergran fortsatte sin skolgång, men år 1904 insjuknade hennes far i lungtuberkulos (TBC), något som även hans bror och tidigare hustru dött i.[21] Troligen påskyndade hans alkoholism sjukdomsförloppet. I maj 1906 lades han in på Nummela sanatorium i Nyland. Detta väckte en stor dödsskräck hos dottern.[21] Något år efter att han lagts in blev han hemsänd igen, obotligt sjuk. I oktober 1907 dog Matts Södergran. Hon nämner varken honom eller hans död särskilt omfattande i sin diktning.[22]

Skolgång[redigera | redigera wikitext]

Södergran, vid 12 års ålder.[23]

År 1902 började Södergran sin skolgång i Die deutsche Hauptschule zu S:t Petri, där hon studerade fram till 1909. Dessa skolår präglades av oroligheter och starka sociala spänningar som mycket väl kan ha påverkat hennes världsbild.[24] Skolan stängde exempelvis två dagar under blodiga söndagen i januari 1905. Men Sankt Petersburg var också en av Europas största städer med en begynnande industrialisering.[25]

På skolan fanns elever av många olika nationaliteter, bland annat tyska, ryska, finska, tyskbaltiska och skandinaviska barn. Huvudinriktningen på undervisningen var moderna språk. Södergran fick lära sig både tyska, franska, engelska och ryska, men någon undervisning i sitt egentliga modersmål svenska fick hon inte, och hennes kunskap om svensk grammatik och stavning förblev litet vacklande. Tyskan var för övrigt det språk som talades mest både i skolan och mellan Södergran och hennes vänner.[26]

Södergran var en intelligent elev med snabb uppfattningsförmåga. Hon behövde inte heller ägna särskilt mycket tid åt läxläsning. En av hennes klasskamrater beskrev henne som klassens mest begåvade elev. Allra mest intresserade hon sig för de franska lektionerna. Detta berodde till viss del på läraren Henri Cottier. Till honom har Södergran riktat en stor del av alla de kärlekspoem som finns i den samling av hennes tidiga dikter som senare gavs ut under titeln Vaxdukshäftet (1961).[26]

Vaxdukshäftet och tidigt författarskap[redigera | redigera wikitext]

Dikterna i Vaxdukshäftet tillkom mellan januari 1907 och sommaren 1909.[27] De flesta av dikterna är på tyska, det språk hon talade i skolan, men på slutet finns även några på svenska.[28] Bland dikterna i Vaxdukshäftet som skildrar Södergrans skolår, finns förutom kärleksdikterna till Cottier (samt i viss mån till den jämnåriga flickan "K." eller "Käfrin"[29]) också dikter med politiska motiv om Sankt Petersburg och tsaren, men även om kontrasten mellan staden och landet.[30] Dikterna i Vaxdukshäftet är övervägande i bunden form, inspirerade av Heinrich Heine.[31] Några av dikterna innehåller den form av kärleksdiktning i sagoform som hon även senare skulle använda sig av,[32] men även en försmak av hennes senare diktning om den grymma kärleken. De senare dikterna tillkom efter att Södergran fått diagnosen tuberkulos och uppvisar mer existensiella frågor och nedstämdhet.[27] Ändå skriver hon redan i juni 1908 om att hon inte gillar det övernaturliga eller tror på evigt liv.[33]

Häftet lämnades senare till Elmer Diktonius, som 1957 lämnade det vidare till Svenska litteratursällskapet i Finland.[34] Ytterligare ett häfte fanns, men försvann när den vita sidan i finska inbördeskriget använde Södergrans villa i Raivola som matsal.[34]

Under 1908 tycks Södergran ha fattat ett beslut att i fortsättningen göra svenskan till huvudspråk i sitt skrivande; dikterna på tyska upphör plötsligt. Det var inget självklart beslut, hon hade ingen tät kontakt med svensk litteratur och den finlandssvenska poesin befann sig i en vågdal. Dessutom var hennes tidiga svenska dikter mer otympliga (om än uppblandat med mer uttrycksfulla delar) än hennes tidigare tyska diktning.[35] Orsaken är inte helt klar. En teori är att Södergrans insjunknande i tuberkulos fick henne att regredera till det mer bekanta från barndomen.[35] En annan teori är att en viktig impuls till beslutet kan ha kommit från hennes släkting, den finlandssvenske språkforskaren Hugo Bergroth. Något år senare publicerade hon en dikt, "Hoppet" i ett medlemsblad för Svenska folkpartiet i Helsingfors, och började få en del kontakter bland finlandssvenska författare. Övergången till svenska tycks också stå för ett mera tydligt beslut att satsa på poesin.

Sjukdom och konvalecens[redigera | redigera wikitext]

Södergran, självporträtt.

En dag i november år 1908 kom Södergran hem från skolan. Hon var nedstämd och orolig och sade att hon inte mådde bra. Modern ringde efter en läkare som konstaterade att dottern hade en lunginflammation. Enligt modern förstod flickan vad det var, då hon flera gånger frågade om hon hade fått lungsot. Södergran hade gissat rätt. Nyårsdagen 1909 var det fastställt, Södergran hade också fått TBC. Knappt en månad efter beskedet lades hon in på Nummela sanatorium, samma sjukhus som hennes far legat på innan han avled. Detta gjorde att Södergran aldrig riktigt kände sig bekväm på Nummela. Vid den här tiden var utsikterna att bli helt återställd från lungtuberkulos inte speciellt goda. 70-80 % av de akut sjuka avled inom en period av tio år.[36]

Södergran i sin sjuksäng i Arosa.

Södergran var olycklig på Nummela. Platsen var alldeles för starkt förknippad med hennes fars död.[37] Hon tappade vikt, humöret föll och hon beskrevs i efterhand som ovårdad och besynnerlig. Hon blev även ansedd som lätt sinnessjuk efter att ha friat till en av läkarna.[37] Uppenbart trivdes hon inte på Nummela och kände sig som en fånge. Under de långa dagarna drömde sig Södergran bort till andra länder och diktade om exotiska platser.[38] Hon delade gärna med sig av sina drömmar, vilket fick henne att verka ännu besynnerligare. Under de kommande åren blev hon varierande bättre och sämre. Under de friskare perioderna började hon experimentera med fotografering.[39] Snart blev hon dock sämre och familjen sökte hjälp utomlands. Det givna valet var Schweiz, vid denna tid centrum för TBC-vården i Europa.[40]

I början av oktober 1911, cirka tre år efter insjuknandet, reste Södergran och hennes mor till Arosa i Schweiz, men inte heller där trivdes hon särskilt bra. Hon blev undersökt av tre olika läkare som alla kom fram till helt olika lösningar på hennes sjukdom. Några månader senare förflyttades hon till läkaren Dr Ludwig von Muralt på sanatoriet Davos-Dorf. Södergran fattade direkt tycke för (och blev till och med förälskad i) sin nya läkare och trivdes bättre där.[40] Dr von Muralt föreslog att man skulle utföra en så kallad vänstersidig pneumothorax. Detta innebar att man under en operation punkterade lungan och fyllde den med kvävgas. Den punkterade lungan blev obrukbar, men den "vilade".[40] Konvalecensen innebar att hon blev liggande långa perioder. Dock kunde hon känna en samhörighet med de andra patienterna och Davos som hon sällan känt med Sankt Petersburg. Thomas Manns roman Bergtagen, som visserligen är skriven efter kriget men utspelar sig på ett sanatorium just dessa år, ger en bild av den intellektuellt livaktiga atmosfären. Hennes läkare von Muralt tycks också vara den förste läkare som verkligen vann hennes förtroende och vänskap. När han avled 1917 skrev Södergran två dikter, "Trädet i skogen" och "Fragment av en stämning" som ger uttryck för hennes sorg och rymmer minnen av tiden i Schweiz.

Efter maj 1912 kunde man inte påvisa några fler tuberkelbakterier i någon av lungorna. Äntligen kände sig Södergran bättre, hostan hade försvunnit och hon var piggare än vanligt. Hon var inte fri från sjukdomen och visste att hon måste vara uppmärksam på sin diet och vila några timmar dagligen. Hon betraktades som en flicka som var mån att följa behandlingsföreskrifterna[41] och ägnade delar av sin tid åt att utforska omgivningarna.

Arnold Böcklin, självporträtt, med Döden som spelar fiol.

Jämfört med såväl Raivola och Nummela hade Davos ett större bibliotek med verk på flera olika språk. Södergran läste där bland andra Shakespeare, Swinburne och Dante.[41] Dessutom hade Södergran fått intresse för konstmuséer. Hennes favoritkonstnär var Arnold Böcklin.[42] Däremot finns det inga tecken på att hon skulle ha varit i kontakt med eller känt till avantgardisterna i konstnärskollektivet på Monte Verità.[42]

Efter en kort resa till Italien våren 1913, som hjälpte henne att återfå livslusten, reste hon äntligen hem våren 1914, mån om att inte behålla sin roll som patient,[43] men sjukdomen gjorde sig snabbt påmind och den förnyade kontakten med Nummla gjorde att hennes dödsångest kom tillbaka.[44] Utbrottet av första världskriget gjorde dock att det inte gick att återvända till Davos. Under samma period, vid 22 års ålder, blev hon åter kär i en gift läkare, men hon hade blivit rådd av en läkare i Helsingfors att "inte ingå några erotiska förbindelser" på grund av sin bräckliga hälsa.[45] Föremålet för hennes känslor flyttade dessutom snart för att tjänstgöra i Ryssland.[46]

Litterär debut[redigera | redigera wikitext]

Under ett besök i Helsingfors 1915 visade Södergran upp sina dikter för författaren och kritikern Arvid Mörne, som var mycket uppmuntrande. Trots att hennes hosta och feber återkom, tillsammans med tankar på död och självmord kontaktade hon i maj 1916 författaren Runar Schildt för att undersöka möjligheterna att få sina alster utgivna av Schildts förlag. Schildts broder, Holger, som var den som ägde förlaget, antog hennes poesi och gav ut den till julen 1916, dock utan att kunna erbjuda något honorar.[47] Diktsamlingen kretsar kring en kärlekshistorias uppgång och fall och en kvinnas möte och kamp med sin sexualitet.[48]

I Dikter finns flera av Södergrans mest kända dikter, exempelvis den berättande "Dagen svalnar...", vars sista strof lyder:

Du sökte en blomma

och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

— Edith Södergran

En annan välkänd dikt är Viege Moderne, som är baserad på Carl Jonas Love Almqvists androgyna Tintomara-figur.[49]

Formmässigt skiljer sig Dikter avsevärt från Vaxdukshäftet. Dikterna som publicerades var friare i formen, vilket bröt med den finlandssvenska traditionen från Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius. Däremot var de naturalistiska beskrivningarna och fin de siecle-pessimismen inte särskilt nya. Den är därmed rotad i romantikens litteratur.[50]

Debutboken fick stor uppmärksamhet i media.[51] Även om landsortspressen uttryckte viss förvåning över den nya stilen, fick boken generellt gillande omdömen i storstadsmedia. Samlingen recenserades av bland annat Dagens press, Hufvudstadsbladet, Finsk tidskrift och Nya Argus.[51] Numera betraktas boken som en del av den svenska litteraturhistorien.[51]

Krigsåren[redigera | redigera wikitext]

Efter oktoberrevolutionen 1917, när tsarväldet definitivt var över och Finland blev mer självständigt, var Södergrans och hennes moders ekonomiska tillgångar plötsligt värdelösa,[52] eftersom de placerats i ukrainska värdepapper, [53] samtidigt som Karelska näset från våren 1918 blev en krigszon. Svälten spreds även i Raivola.[53] I Petrograd (som Sankt Petersburg hette från 1914) sköts människor utan rättegång, och Södergran visste att en del av hennes skolkamrater hade flytt från staden. Familjen Södergran ställde sig på den vita sidan.[54] I april 1917 fick Södergran lungblödning i följden av en resa till Sankt Petersburg.[55] Trots både oroligheterna och sin vacklande hälsa företog Södergran en resa till Helsingborg för att få fler kontakter inom författar- och förlagsvärlden.[55] Vid denna tid skrev hon också ett häfte med dikter och en prosasaga. Bägge verken förstördes efter Södergrans död, av hennes moder.[56]

Fotografen Södergran[redigera | redigera wikitext]

Södergran ägde en Kodak Brownie-kamera, och var en intresserad amatörfotograf. Den största delen av hennes fotografier tillkom mellan åren 1910 och 1917. Efter 1917 var familjen Södergrans ekonomi så dålig att hon inte hade råd att köpa film och låta framkalla den.[57] Motiven var hämtade från hennes omgivning, vilket innebar såväl turistbilder från Davos som bilder från Södergrans gård.

Sammanlagt finns 280 originalpositiv och 135 negativ bevarade i Edith Södergranarkivet. Flera av Södergrans fotografier finns utgivna i boken Som en eld över askan (1993).[57]

Kopplingen till Nietzsche[redigera | redigera wikitext]

Friedrich Nietzsche, som inspirerade Södergran.

Redan generationen konstnärer och intellektuella innan Södergran hade upptäckt Friedrich Nietzsches skrifter, som började spridas alltmer under 1870-talet och som så småningom fick allt större inflytande.[58] Södergran läste Nietzsche, inte minst Sålunda talade Zarathustra, men även Bortom ont och gott och troligen Ecce Homo.[59] Hon fann hos honom modet att stå emot en tidvis vidrig och förnedrande vardag.[60] Clas Zilliacus menar att såväl nietzscheaner som kristna, mystiker och antroposofer har kunnat finna övertygelse i hennes diktning.[61] Det nietzscheanska framkommer framförallt i hennes tre samlingar från 1918-1920. Frågor om hur man ska "bevara tapperhet och värdighet inför lidande, misär och livshotande sjukdom" blev centrala.[62]

Nietzsche delade några viktiga element med Södergran: båda förlorade sina fäder tidigt och levde i skräck för faderns sjukdom, och fick senare återkommande sjukdomsanfall (migrän hos Nietzsche). Carl-Göran Ekerwald, som skrivit en biografi över Nietzsche, menar att Nietzsche inte sökte något paradis bortom döden, utan såg tillfrisknande och balans som ett paradis.[63] Dessutom kritiserade Nietzsche förnuftet, något som Södergran med sitt intuitiva sätt att skriva uppskattade.[64] Tillsammans med Nietzsches idéer om det heroiska med att bejaka smärtan inspirerade det Södergrans författande.[65]

Septemberlyran[redigera | redigera wikitext]

Septemberlyran omfattade i original (utgåvan från 1918) 31 dikter. En senare version (från 1949) innehåller dessutom 14 andra dikter: 7 som Gunnar Tideström tagit från den outgivna Landet som icke är och 7 som förlaget tidigare valt bort. Ordningen skiljer sig dessutom, vilket gör att recensioner behöver ange vilken version som använts. Södergran var själv missnöjd med Tideströms version. 1990 utgavs originalversionen igen av Svenska Litteratursällskapet i Finland.[66]

Hennes poetiska nyorientering med Septemberlyran mötte ingen större förståelse från publik och kritik — hon tog själv till orda i en beryktad insändare i Helsingforstidningen Dagens Press nyårsafton 1918 för att förklara en del av sina avsikter med de paradoxala visionerna i sin nya bok, men lyckades i stället provocera fram den första debatten om modernismens obegripliga poesi på svenska språket[67] — en debatt som sedan skulle återkomma runt till exempel Birger Sjöberg, Peter Weiss och Erik Lindegren. Tidningsdebatten blev i Södergrans fall rätt omild - ingen av debattörerna tycks heller ha haft en aning om de villkor dikterna kommit till under: hungersnöd, lungsot, hot om att bli fördriven eller dödad om Raivola intogs av rödgardisterna[68] — men hon vann en vän och livsviktig allierad, den unga kritikern och författarinnan Hagar Olsson (1893-1978). Olsson var en tongivande kritiker, men hennes yrkesliv har under många år hamnat i skuggan av vänskapen med Södergran.[69]

Jämfört med Dikter, en drömsk och symbolisk diktsamling, var Septemberlyran högexpressionistisk och nietzscheansk. Södergran utlovade gudasänd dikt, något som inte förekommit på länge på svenska. Tillsammans med Hagar Olsson ville Södergran introducera världen för "den nya arten"; vad denna nya art exakt bestod i skiftade dock snabbt: "år 1918 var det grundat på Zarathustras skapare, året därpå var det ledstjärnan Rudolf Steiner, sedan försköts det mot Kristus och in i en lyrisk tystnad, som hävdes först året före hennes död."[70]

Vänskapen med Hagar Olsson[redigera | redigera wikitext]

Hagar Olsson, som Södergran brevväxlade med under många år efter Septemberlyran, och som skrev företal till Södergrans postuma verk Landet som icke är.

Efter att ha varit isolerad såväl litterärt som mänskligt fick Södergrans vänskap med Hagar Olsson under 1919 poeten att släppa Nietzsches extatiska storhetsfantasier.[71] Södergran menade att det bland annat gjorde hennes nyaste dikter "tråkiga".[71] De brevväxlade under resten av Södergrans liv och möttes vid fem tillfällen.[72] Olsson innebar också en förändring för Södergran som i egenskap av ensambarn varit avgudad av modern och ofta fått sin vilja igenom.[73] Olssons brev ger en nyanserad bild av Södergran som en ibland ganska besvärlig och krävande vän.[74] 1955 gav Olsson ut delar av brevväxlingen mellan henne och Södergran, kommenterade av Olsson.[73] Det var också Olsson som redigerade diktsamlingen Rosenaltaret och satte Södergran i kontakt med Elmer Diktonius i mars 1922, vilket i viss mån blev en avlastning för Hagar Olsson som intellektuell sparringpartner till Södergran.[75]

Mot slutet av Södergrans liv gled vännerna isär och kontakten kom att handla mest om Södergrans översättningsarbete, men ett av Södergrans sista brev var till Olsson.[75]

Senare diktning och aforismer[redigera | redigera wikitext]

Åren 1918-1919 tillhör Södergrans mer produktiva perioder. Bara fem månader efter Septemberlyran kom Södergrans nästa diktsamling, Rosenaltaret (1919).[76] Samlingen är liksom föregångaren inriktad på skönhet och känslan av att vara utvald, vilket Södergran skildrar med en dubbelhet som saknades i Septemberlyran: utvaldheten blir en börda.[77] Till Olsson, "systern", är en diktsvit i Rosenaltaret i tysthet dedicerad.[78] Den diktsviten var mer lekfull än resterande dikterna och dessutom en av Södergrans personliga favoriter.[79] En annan av dikterna är tillägnad doktorn Ludwig von Muralt.[80]

Mottagandet av Rosenaltaret var svalare, men den tidigare kritiska Dagens Press menade att Rosenaltaret tillhörde bland "det starkaste, som över huvud taget skrivits på svenska på sista tiden".[81]

1919 skickade Södergran också in två andra böcker till Schildts, som var tänkta att ges ut tillsammans. Den ena var en samling aforismer, som kom att få titeln Brokiga iakttagelser. Den gavs ut den julen. Den andra boken, diktsamlingen Framtidens skugga, beslöt förlaget att vänta med för att inte störa försäljningen av aforismsamlingen.[82] Att böckerna skildes åt gav aforismsamlingen en tyngd som Södergran aldrig hade avsett att den skulle ha.[83]

Brokiga iakttagelser har inte fått lika stor uppmärksamhet som Södergrans övriga texter. Bland hennes aforismer finns flera som kretsar kring Napoleon och Nietzsche, vilket kan bero på Södergrans behov av en stark ledare som kunde vända situationen på Karelska näset.[84] Tua Forsström kritiserar i sin essä Den heta villan Södergrans elitism och pekar framför allt då på Brokiga iakttagelser, något som Forsström menar gör aforismsamlingen till Södergrans lågvattenmärke.[85]

Med diktsamlingen Framtidens skugga – det första förslaget till titel var "Köttets mysterier" – kulminerar Södergrans manande visioner, och den närmast kosmiska glöden i dikterna talar om en förnyad värld efter de krig och katastrofer som nu härjar jorden[86] – Raivola var som tidigare nämnt krigszon 1918 och även senare kunde Södergran höra kanoneld från köksfönstret. Ordalagen kan föra tankarna till Walt Whitman, Sapfo och Jim Morrison när poeten ikläder sig rollen som spåkvinna, härförare eller helt enkelt den av Eros utvalda förmedlaren:

[...] Jag känner dig, Eros:

du är icke man och kvinna,
du är den kraft
som sitter nerhukad i templet
för att resa sig, vildare än ett skrän,
häftigare än en slungad sten
slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen,
ur det allsmäktiga templets dörr.

— "Eros hemlighet", Framtidens skugga

Det visionära tonläget till trots var Edith Södergran under den här exalterade perioden ateist, och hon förmådde enligt grannar och vänner också skilja på sin egen person och de skimrande drottningar och profeter hon tog till rollfigurer i sin lyrik. Den förvandling hon skriver om, tänkte hon sig, skulle skapas av en ny mänsklighet ledd av "de starkaste andarna" (Nietzsches övermänniskor, se till exempel dikterna Botgörarna och Först vill jag bestiga Chimborazzo). När hon så småningom gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen och gudomen i sina dikter betydde det en viss avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen - en väntan och uppladdning som inte kunde hållas uppe hur länge som helst - men också ett begynnande avsked till de nietzscheanska framtidsvisionerna. Den andra delen av Framtidens skugga innehåller flera dikter om döden.[87]

De sista årens omvändelse[redigera | redigera wikitext]

Södergran med katten Totti.

Efter att ha läst och hänförts av Hagar Olssons bok Kvinnan och nåden började Södergran att närma sig de kristna föreställningarna, något som blev alltmer märkbart i hennes senare texter. Det skapade bland annat en, enligt Olsson omöjlig ansats att förena Gud och Nietzsche.[88] Hon blev också vän med en kvinna i Raivola som var intresserad av antroposofin. Efter att först ha varit skeptisk (hon har sedan ungdomen varit rädd för det övernaturliga) läste hon allt fler av Rudolf Steiners texter, med större förtjusning. Hon släppte inte Nietzsches läror, utan kopplade ihop dem med Steiners politiska och sociala program.[89] Detta har fått sentida biografiförfattare att nödgas skärskåda hur Södergran ställde sig till den begynnande nazismen och fascismen: Ström menar att Södergran var en "politisk oskuld", baserat bland annat på Helena Södergrans minnesanteckningar och en enkät från uppslagsverket Vem och Vad som poeten besvarade.[90]

Efter en period med stora svårigheter – hennes älsklingskatt Totti sköts till döds, Södergran drabbades svårt av spanska sjukan, och mor och dotter Södergran hamnade i ekonomiskt trångmål – fick Södergrans svårigheter att förena Nietzsche, sin nyfunna kristendom och Steiners läror henne att överväga att sluta skriva poesi. Hennes extas från Septemberlyran var borta och därmed också lusten att skriva.[91] Hon fortsatte att utforska Steiners läror, engagerade sig perifert i Röda korsets hjälpinsatser och började överväga att ta anställning som översättare.[92]

Under 1922 arbetade Södergran med att översätta finlandssvenska diktare (inklusive Diktonius, Hagar Olsson, Vilhelm Ekelund, Ragnar Ekelund, Erik Grotenfelt, Jarl Hemmer och hon själv) till tyska, för vidare spridning i världen.[75][93] Projektet var ambitiöst, och Hagar Olsson varnade Södergran för att översättningar av tämligen okända poeter troligen skulle refuseras i mållandet Tyskland, något som hon trodde skulle tära hårt på Södergran.[93] Detta skedde också, och trots att Södergran ville använda en gåva som svenska författarföreningen skänkt för att trycka boken själv, blev det aldrig av. Södergran brände då upp arbetet.[93]

Samma höst medverkade Södergran i Olssons nybildade litterära tidskrift Ultra, med en artikel om sin idol, ego-futuristen Igor Severjanin.[94] I samma veva övergav hon slutligen den nietzscheanska perioden, bland annat på grund av brevväxlingen med Elmer Diktonius.[95] Hon insåg att hennes diktning kunnat inbjuda till en destruktiv och skadlig politik. Det var något hon inte ville ansvara för.[96] Under andra halvåret 1922 började hon därför skriva igen. Hon skrev i Ultra, och författade både dikter och aforismer, som var mer accepterande av döden, med enklare resonemang.[97]

Död, sista dikterna och Södergrans grav[redigera | redigera wikitext]

Hösten och vintern 1922 samt våren 1923 fick Södergran allt svårare att andas och hennes allmäntillstånd försämrades.[98] Under våren 1923 fick hon en anonym donation (från Jarl Hemmer, förmedlat av Hagar Olsson).[99] Södergran beskrev i sina sista brev till bland andra Olsson och Diktonius hur hon hade svår andnöd. Under den sista tiden förstörde hon alla brev hon hade fått, tillsammans med flera dikter.[100]

Edith Södergran avled lugnt och stilla midsommardagen 1923 i sitt hem i Raivola.[99] Hon begravdes på kyrkogården i byn, med ett enkelt träkors som gravsten.[101]

Efter hennes död hittade modern hennes sista dikter, Ankomst till Hades och den fromma Landet som icke är, som senare blivit ett av Södergrans mest älskade.[99] Hennes senaste dikter samlades och redigerades av Elmer Diktonius och fick ett förord av Hagar Olsson. Förlaget Schildts betalade 2000 mark för diktsamlingen, vilket är det största honoraret som betalats för en av av hennes böcker.[101] Samlingen gavs ut under namnet Landet som icke är (1925).

Efter dotterns död upplevde Helena Södergran hur såväl beundrare som journalister besökte Raivola. Tio år efter Södergrans död bytte Svenska Författarföreningen ut det enkla träkorset mot en minnessten med en av Södergrans dikter som inskription:[101]

Se här är evighetens strand,

här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.

— Edith Södergran: "Ankomst till Hades"

Modern bodde kvar i byn till 1939 och blev så småningom omvänd.[101] När byn evakuerades under vinterkriget avled Helena Södergran. Strax därefter förstördes Raivola och både kyrkan och Södergrans hus brändes ner. Edith Södergrans gravsten är sedan dess försvunnen.[101]

Genom freden i Moskva 1940 blev byn sovjetiskt territorium, och den hör än idag till Ryssland. Strax efter kriget döptes Raivola om till Rosjtjino (ryska: Рощино). Tillträde till platsen har fram till Sovjetunionens fall varit mycket begränsat.[101] Av Edith Södergrans hem återstår endast grundstenarna. De är belägna bakom den ortodoxa kyrka som, efter Sovjetunionens fall, återuppförts på samma plats som den tidigare kyrkan, med ledning utifrån fotografier av Edith Södergrans hus. 1960 restes dock en staty över Edith Södergran i Raivola, återigen av Svenska författarföreningen. Även den hade samma strof ur "Ankomst till Hades". Dessutom återuppfördes 1992, 100 år efter Södergrans födelse, en staty över hennes favoritkatt Totti i Södergrans trädgård.[101]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Omslaget till Landet som icke är, som gavs ut postumt 1925.

Södergrans produktion är inte särskilt omfattande – fem diktsamlingar, två aforismböcker, samt två otryckta dikthäften och brevkorrespondens – men däremot finns det en betydande mängd forskning, böcker, monografier och andra texter om Södergrans person och författarskap.[102] Hennes dikter finns, förutom på svenska, finska och tyska, översatta till ryska, spanska,[103] kinesiska, med flera språk.

Edith Södergran blev en stilbildare inom den svenska modernistiska lyriken och fick flera efterföljare i Finland; bland dessa märks Elmer Diktonius (1896-1961), Gunnar Björling (1887-1960) och Rabbe Enckell (1903-74). I Sverige blev hon en viktig vägvisare för mängder av poeter från Gunnar Ekelöf och Karin Boye och framåt, och Ekelöf skrev i ett brev till W. H. Auden följande om Södergran:

Hon är en mycket stor lyriker, såvitt jag kan bedöma av samma klass som Akhmatova eller ännu större, en ung svenska i förskingringen, en av våra bysantinskor, modig och kärleksfull som er Emily Brontë. Det är synd att en så sällsynt fågel skall vara begravd för världen i en grav som kriget har vandrat över flera gånger. Hon tillhör världen, även om hennes språk kan te sig som en gammal eolisk dialekt.
— Citerat ur Lönnroth et. al., Den svenska litteraturen vol. 3, s. 151.[104]

Det tog dock flera år innan hon erhöll sitt erkännande. Fjorton år efter Södergrans död menade författaren Jarl Hemmer att hennes poesi visserligen var av betydelse, men trodde inte att den skulle kunna uppskattas av den breda allmänheten: Någon de mångas folkpark skall den väl aldrig bli, därtill är den för full av skrämmande skugga och svidande ljus, av snärjande sligerväxter och blommor med sjukligt främmande doft. Han tillägger ändå direkt därefter: Men de tio första besökarna har hunnit bli de hundra - ingenting hindrar att de en dag blir de tusen.[105]

Hon hänfördes ofta till expressionismen, men senare breddades det lyriska uttrycket och hon kom att kallas modernist. Detta till trots betraktades hon, tillsammans med bland andra Elmer Diktonius och Rabbe Enckell i den mån de över huvud taget uppmärksammades, som avvikande.[105]

Hon skapade ett nytt språk, ett metaspråk. Orden erinrar om svenskans, men likheten är bedräglig. Säkrare är att ta dem för eoliska och gå till ett lexikon, och detta lexikon är den södergranska diktningen.
— Citerat ur Lönnroth et. al., Den svenska litteraturen vol. 3, s. 151.[106]

Hennes kanske mest citerade dikter är "Dagen svalnar..." och "Landet som icke är".[källa behövs] I båda förmedlas stämningar som längtan, förväntan, pendling mellan närhet och avstånd - och en stark självkänsla.

Det "jag" som framträder i hennes dikter är genomgående präglat av stolthet och visar också ofta tydligt kvinnliga drag, även om poeten också tar roller som profeten, jägaren, prinsen, krigaren. Södergran var den första finlandssvenska poet som tydligt talade utifrån ett kvinnligt medvetande. Hennes språk, bilder och stil har en starkt kvinnlig prägel, och detta har gjort henne till en viktig förebild för många senare kvinnliga lyriker. Hennes självkänsla gentemot männen är stark — Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen (ur dikten "Violetta skymningar") – men sätts inte in i ett samhällsfilosofiskt genusperspektiv; något sådant existerade knappast vid den tiden, särskilt inte frikopplat från kärnfamiljen. Både som poet och människa visade hon ofta ett lekfullt förhållningssätt till människors sätt att vara.[105] Vid andra tidpunkter kunde hon visa kompromisslöst allvar, eller maktlystnad. Denna spännvidd har omvittnats av dem som kände henne, till exempel Hagar Olsson; den syns också tydligt i hennes brev till Olsson och Diktonius.[107]

I Södergrans produktion är poeten furste, en hållning som kunde te sig utmanande när den översätts direkt till att jaget ikläder sig roller som konung och profet, men som var ett utflöde av en syn på Konstnären som en "orfiskt" skapande, inspirerad gestalt vilken var relativt utbredd vid sekelskiftet (Stefan George, Gustav Mahler, Konstantin Balmont) .. Den starkt uppskruvade självkänslan,, tillsammans med influenser från Nietzsche, är påtagligast i de mittersta diktsamlingarna Septemberlyran, Rosenaltaret och Framtidens skugga; Ernst Brunner kallade hela denna fas, som omfattar något mer än ett år (september 1918-november 1919) för elevationen[108]. Södergrans poetiska jag är inte identiskt med privatpersonen Södergran; det handlar om en roll som hon besöker och undersöker, ibland tar sin tillflykt till men som dock är klart skild från henne själv. Däremot trodde Södergran utan tvivel på de kommande konvulsioner som hon diktar om, och att en ny värld skulle träda fram ur samtidens kaos och krig, även om det är oklart hur nära kopplade hennes förväntningar var till direkta politiska lojaliteter, till exempel ett störtande av bolsjevikregimen i Ryssland. Tideström hävdar att Södergran i grunden sympatiserade med det "vita" Finland och interventionerna i Ryssland 1918-20 och att detta kommer till uttryck i hennes dikter [109] medan Hagar Olsson och Elmer Diktonius, som själva hade starka socialistiska sympatier, bestred detta.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Edith Södergran hann själv utge fyra diktsamlingar. Efter hennes död utkom postumt Landet som icke är, som också innehöll en hel del dikter som förlaget ratat från hennes tidigare samlingar. Dessutom finns ett par aforismsviter och ett i hennes livstid otryckt häfte med dikter på tyska, svenska och i ett fall ryska från hennes skolflicksår i S:t Petersburg.

Vaxdukshäftet (skrivet 1907-09) från tonåren i Sankt Petersburg och Raivola utgavs i Finland 1961 av Olof Enckell (under titeln Ungdomsdikter 1907-1909) och på nytt 1997; det hade tidigare analyserats av flera forskare, bland annat Gunnar Tideström och av Enckell själv, liksom senare av Ernst Brunner. Manuskriptet finns, liksom de flesta av Södergrans originalmanus, i Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv.

"Junge Schwedischsprachige Lyrik in Finnland" var en antologi som Södergran arbetade på under 1921-22 och vilken hon hoppades få publicerad i Tyskland för att kunna lansera den unga svenskspråkiga finländska poesin där. Hon åtog sig själv att översätta en del av sina egna dikter, liksom poem av Diktonius och ett antal poeter i generationen före. Ett tyskt förlag avböjde till slut att publicera - inte oväntat eftersom detta var just när inflationen och instabiliteten nådde som högst i Tyskland - och manuskriptet försvann. Hagar Olsson har kommenterat att hon inte trodde på idén att få ut en bok i Tyskland, men "jag lät henne hållas eftersom jag förstod hur viktigt det var för henne att få drömma om ett andningshål där. Men allt det trassel boken förde med sig gav Edith en törn som definitivt knäckte henne."

Samlade dikter utgavs 1949 i Helsingfors och innehöll då allt som tidigare utkommit i bokform plus (på kommentarsidorna) en del opublicerade dikter, varav ett dussin inte skulle tryckas igen förrän femtio år senare. Landet som icke är har här kluvits upp så att dess avdelningar ligger i anslutning till de olika diktsamlingar där en del av dikterna hörde hemma från början, på korrekturstadiet; den andra avdelningen har förenats med Septemberlyran, som dessa dikter refuserades från, och denna diktsamling är omredigerad i en trolig kronologisk ordning (denna redaktion av Septemberlyran blev praxis i senare utgåvor och ger onekligen en bättre bild av Södergrans avsikter med samlingen). Denna edition från 1949 har blivit bas för otaliga omtryck, inbundna och i pocket. En helt ny utgåva med en del nytt material kom på 1990-talet från Svenska litteratursällskapet i Finland. Se vidare: Backman, Carita; Storå, Siv (1996). Åttio år Edith Södergran: verk och reception 1916-1995 : en bibliografi. Skrifter / utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 0039-6842 ; 606. Helsingfors: Svenska litteratursällsk. i Finland. Libris 7903082. ISBN 951-583-035-4 

De sju originalsamlingarna finns tillgängliga i elektronisk form på Projekt Runeberg (se extern länk nedan).

Dramatiska verk om Edith Södergran[redigera | redigera wikitext]

Dramatikern Magnus Nilssons skådespel Guds djärvaste ängel hade urpremiär med Teatergruppen Oktober 1987[111] och handlar om relationen mellan Södergran och likaledes finlandssvenske poeten Elmer Diktonius. Pjäsen har spelats i ett flertal uppsättningar genom åren, däribland en version för Sveriges Television 1990.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Enligt Ström, sid 92, finns inga fotografier på Södergran efter 1917.
  2. ^ Ström, Eva: Edith Södergran, Natur & Kultur, 1994, ISBN 9789127035270
  3. ^ Ström, sidan 188
  4. ^ Ström, sid 83-89
  5. ^ Ström, sid 15-16
  6. ^ Ström, sid 16
  7. ^ Ström, sid 16
  8. ^ Ström, sid 17
  9. ^ Ström, sid 17-18
  10. ^ [a b c] Ström, sid 16
  11. ^ Ström, sid 29
  12. ^ [a b c] Ström, sid 22
  13. ^ Ström, sid 19
  14. ^ Ström, sid 18
  15. ^ Ström, sid 134
  16. ^ Ström, sid 20
  17. ^ Ström, s 21
  18. ^ "Parland och gränsmarker", Kristiansbladet, Caterina Stenius, läst 28 juli 2015
  19. ^ Enligt Ström, sid 138: "Fru Södergran var mer bevandrad i världslitteraturen än i konsten att baka bröd".
  20. ^ Ström, sid 23
  21. ^ [a b] Ström, sid 24-25
  22. ^ Ström, sid 26
  23. ^ Ström, s 31
  24. ^ Ström, sid 30
  25. ^ Ström, sid 28
  26. ^ [a b] Ström, sid 32
  27. ^ [a b] Ström, sid 40
  28. ^ Ström, sid 34
  29. ^ Ström, sid 39
  30. ^ Ström, sid 31
  31. ^ Ström, sid 34
  32. ^ Ström, sid 38
  33. ^ Ström, sid 43
  34. ^ [a b] Ström, sid 33
  35. ^ [a b] Ström, sid 46
  36. ^ Ström, sid 47
  37. ^ [a b] Ström, sid 50
  38. ^ Ström, sid 51
  39. ^ Ström, sid 52
  40. ^ [a b c] Ström, sid 53
  41. ^ [a b] Ström, sid 56
  42. ^ [a b] Ström, sid 57
  43. ^ Ström, sid 58
  44. ^ Ström, sid 59-60
  45. ^ Ström, sid 71
  46. ^ Ström, sid 61
  47. ^ Ström, sid 59-64
  48. ^ Ström, sid 67
  49. ^ Ström, sid 72-73
  50. ^ Ström, sid 86
  51. ^ [a b c] Ström, sid 88-89
  52. ^ Lönnroth et. al., s. 152.
  53. ^ [a b] Ström, sid 94
  54. ^ Ström, sid 95
  55. ^ [a b] Ström, sid 90
  56. ^ Ström, sid 93
  57. ^ [a b] Ström, sid 141
  58. ^ Ström, sid 98
  59. ^ Ström, sid 98-99
  60. ^ Ström, sid 97
  61. ^ Lönnroth et. al., s. 151.
  62. ^ Lönnroth et. al., s. 153.
  63. ^ Ekerwalds position beskrivs i Ström, sid 99
  64. ^ Ström, sid 100
  65. ^ Ström, sid 101
  66. ^ Ström, sid 103-104
  67. ^ Ström, sid 121
  68. ^ Den kritiska situationen satte ibland direkta spår i dikterna, se Tideström 1991 s.130-135
  69. ^ Ström, sid 131-132
  70. ^ Lönnroth et. al., s. 155.
  71. ^ [a b] Ström, sid 114
  72. ^ Ström, sid 138-140
  73. ^ [a b] Ström, sid 137
  74. ^ Ström, sid 138-139
  75. ^ [a b c] Ström, sid 140
  76. ^ Ström, sid 141-142
  77. ^ Ström, sid 148
  78. ^ Tideström, Edith Södergran, 1991 s.166-188; Olsson, Ediths brev 1973 (1955) s.11-43
  79. ^ Ström, sid 151
  80. ^ Ström, sid 152
  81. ^ Dagens Press, citerad i Ström, sid 153
  82. ^ Ström, sid 154
  83. ^ Ström, sid 157
  84. ^ Ström, sid 155
  85. ^ Citerad i Ström, sid 155-156
  86. ^ Ström, sid 160-161
  87. ^ Ström, sid 163
  88. ^ Ström, sid 156-157
  89. ^ Ström, sid 170-171
  90. ^ Ström, sid 172-174
  91. ^ Ström, sid 174-176
  92. ^ Ström, sid 177
  93. ^ [a b c] Ström, sid 178-180
  94. ^ Ström, sid 181-182
  95. ^ Ström, sid 182-183
  96. ^ Ström, sid 185
  97. ^ Ström, sid 185-187
  98. ^ Ström, sid 187
  99. ^ [a b c] Ström, sid 188
  100. ^ Ström, sid 193
  101. ^ [a b c d e f g] Ström, sid 190-191
  102. ^ Backman, Carita och Siv Storå: Åttio år - Edith Södergran - verk och reception (1996), Svenska litteratursällskapet i Finland
  103. ^ Spansk översättning nämns bland annat i Ana Paula Tavares: Salomes huvud (2014), Panta Rei
  104. ^ Lönnroth et. al., s. 151.
  105. ^ [a b c] Bokskogen, s. 165-170, Trygve Söderling, Söderstöms, 2006, ISBN 951-52-2281-8
  106. ^ Lönnroth et. al., s. 155.
  107. ^ Olsson 1955, Ediths brev, passim, se särskilt s.37f och s.87ff i 1973 års upplaga
  108. ^ Brunner, Till fots genom solsystemen, 1985 s.176
  109. ^ Tideström 1991 s.141
  110. ^ http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/SodergranE/titlar/FramtidensSkugga/info Framtidens skugga], Litteraturbanken
  111. ^ Oktoberteaterns webbplats

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Brunner, Ernst (1985). Till fots genom solsystemen: en studie i Edith Södergrans expressionism. Stockholm: Bonnier. Libris 7146984. ISBN 91-0-046428-7 
  • Evers, Ulla (1992). Hettan av en gud: en studie i skapandetemat hos Edith Södergran = The heat of a god : a study of the theme of creation in the works of Edith Södergran. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 0348-4653 ; 24. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ. Libris 7756427. ISBN 91-86270-29-X 
  • Lönnroth Lars, Delblanc Sven, Göransson Sverker, Zilliacus, Clas, red (1999). ”Avantgardet i öster – finlandssvensk modernism”. Den svenska litteraturen. 3, Från modernism till massmedial marknad : 1920-1995. Stockholm: Bonnier. Sid. 151-156. Libris 8233784. ISBN 91-0-056775-2 
  • På fria villkor: Edith Södergran-studier. Skrifter utgivna av svenska litteratursällskapet i Finland, 0039-6842 ; 751. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2011. Libris 12055082. ISBN 978-951-583-222-1 
  • Ström, Eva (1994). Edith Södergran. Litterära profiler, 99-1548962-5. Stockholm: Natur och kultur. Libris 7229092. ISBN 91-27-03527-1 
  • Södergran, Edith; Olsson Hagar (1973). Ediths brev: brev från Edith Södergran till Hagar Olsson. Jakobstad: Schildts. Libris 7844407. ISBN 951-50-0040-8 
  • Tideström, Gunnar (1949). Edith Södergran. Helsingfors: Schildt. Libris 2746214 
  • Witt-Brattström, Ebba (1997). Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse. Stockholm: Norstedt. Libris 7157327. ISBN 91-1-971402-5 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ahlander, Dag Sebastian (2006). Fönster mot kosmos: en bok om Edith Södergran. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10162814. ISBN 91-27-10591-1 
  • Brunner, Ernst (1992). Edith: roman. Stockholm: Bonnier. Libris 7148914. ISBN 91-0-055486-3 
  • Ekelöf, Gunnar (1968). Edith Södergran: studier. [Stockholm]: [Svenska akademien]. Libris 646480 
  • Enckell, Olof (1949). Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans lyrik. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 321. Studier i finlandssvensk modernism, 1. ISSN 0039-6842. Helsingfors. Libris 450672 
  • Enckell, Olof (1961). Vaxdukshäftet: en studie i Edith Södergrans ungdomsdiktning. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 365145 
  • Evers, Ulla (1982). Studier i Edith Södergrans lyrik. Göteborg: Univ., Litteraturvet. inst. Libris 9218713 
  • Hackman, Boel (2000). Jag kan sjunga hur jag vill: tankevärld och konstsyn i Edith Södergrans diktning. Helsingfors: Söderström. Libris 8384936. ISBN 951-52-1857-8 
  • Hedberg, Johan (1991). Eros skapar världen ny: apokalyps och pånyttfödelse i Edith Södergrans lyrik. Göteborg: Daidalos. Libris 7756963. ISBN 91-86320-72-6 
  • Historiska och litteraturhistoriska studier. 67. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 575. ISSN 0039-6842. Helsingfors: Sällsk. 1992. Libris 3441961. ISBN 951-9018-88-3 
  • Häll, Jan (2006). Vägen till landet som icke är: en essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 686. ISSN 0039-6842. Stockholm: Atlantis. Libris 10025764. ISBN 91-7353-111-1 
  • Lillqvist, Holger (2001). Avgrund och paradis: studier i den estetiska idealismens litterära tradition med särskild hänsyn till Edith Södergran. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 627. ISSN 0039-6842. Helsingfors. Libris 8385896. ISBN 951-583-061-3 
  • Poesifestivalen i Nässjö; Silkeberg, Marie (1999). Om kärleken i nittiotalsdikten: Edith Södergran möter Karin Boye. Italiensk poesi. Jönköping: Konst- och kulturavd., Landstinget i Jönköpings län. Libris 7797427. ISBN 91-972522-7-1 
  • Rahikainen, Agneta: Kampen om Edith: Biografi och myt om Edith Södergran. Schilds & Söderströms, 2014 ISBN 978-951-52-3342-4
  • Rahikainen, Agneta (2014). Poeten och hennes apostlar: En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden. (Diss.). Helsingfors: Helsingfors universitet. ISBN 978-952-10-9790-4. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-9791-1 
  • Sigrell, Bo (2009). Att dikta sig fri från verkligheten: Tove Ditlevsen, Edith Södergran, Gunvor Hofmo. Möklinta: Gidlund. Libris 11331504. ISBN 978-91-7844-777-0 
  • Södergran, Edith (1993). Som en eld över askan: Edith Södergrans fotografier. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 582. ISSN 0039-6842. Helsingfors: Svenska litteratursällsk. i Finland. Libris 7903060. ISBN 951-583-000-1 
  • Tema Edith Södergran.. Horisont, 39 (1992):1. ISSN 0439-5530. Vasa: Horisont. 1992. Libris 1313696 
  • Therman, Erik (1936). Edith Södergran. [Stockholm]. Libris 3121901 
  • Two women writers from Finland: Edith Södergran (1892–1923) and Hagar Olsson (1893–1978): Papers from the Symposium at Yale University, October 21–23, 1993. Edinburgh: Lockharton Press. 1995. Libris 6879060. ISBN 1-874665-05-2 
  • Villalobos, Héctor Areyuna (1981). Edith Södergrans sista alster: Ett bidrag till studiet av några av de sista dikter som skaldinnan skrev mellan 1920–1923. Stockholms universitet. Litteraturvetenskapliga inst. Libris 12655793 
  • En väg leder vidare och stjärnorna är intensiva också här: 20 år med Edith Södergran-sällskapet. [Helsingfors]: Edith Södergran-sällskapet. 2005. Libris 10138674. ISBN 952-91-8553-7 
  • Willner, Sven (1994). Vandring i labyrint och andra essäer. Helsingfors: Söderström. Libris 7846036. ISBN 951-52-1498-X 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]