Eilífr Guðrúnarson

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Eilif Gudrunsson)

Eilif Gudrunsson (Eilífr Goðrúnarson även stavat Guðrúnarson) var en isländsk skald verksam under 900-talets sista år och kring tusenårsskiftet.

Släkt och härstamning[redigera | redigera wikitext]

Eilif Gudrunsson bör under sin levnad ha varit en av den isländska fristatens mest namnkunniga skalder. Det kan därför tyckas märkligt att han inte finns nämnd med ett enda ord i Landnámabók, eller i någon annan saga på Island. Men Landnáman har dålig täckning för vissa delar av ön, i synnerhet gäller det nordlandet och kustbygderna mellan Skagafjorden och Hunafloen. Att Eilif inte omtalas i släktsagorna skulle kunna bero på att han haft en egen, nu förlorad saga, och att han därför varit så välkänd att ingen funnit anledning att inkludera honom någon annanstans.[1] Tanken är i vart fall inte orimlig; vi känner namnet på flera släktsagor som en gång funnits, men som numera är restlöst förlorade.[2]

Trots källbristen har det ändå varit möjligt att, utifrån indirekta uppgifter, med en hög grad av sannolikhet pussla fram Eilifs härstamning och identitet. Han bör ha varit född under första hälften av 970-talet. Sannolikt tillhörde han Eilif örns släkt i Skagafjorden; hans far var i så fall Tjodolf (Þjóðólfr) Torsgode vid gudahovet på Skagastrand, men fadern tycks ha avlidit kort efter sonens födelse.[3]

Verk[redigera | redigera wikitext]

Håkonskvädet[redigera | redigera wikitext]

I Skáldatal omtalas ett kväde, som Eilif skulle ha diktat till ladejarlen Håkon Sigurdsson i Norge. Detta är numera försvunnet, men enligt Finnur Jónsson skulle en strof i Skáldskaparmál kunna vara ett fragment av det förlorade Håkonskvädet.[4] Det rör sig bara om en helming (halv drottkvättstrof), men att den varit riktad till den norske jarlen antog han framgick av en ordlek på Håkons namn (of mæran kon i stället för of Há-kon). I strofen finns ett direkt tilltal: "Ni skall bestämma gåvorna [=skaldelönen]", varav han drog slutsatsen att det var Eilif själv som på plats i Norge framförde kvädet.[5] Detta måste i så fall ha skett vid 990-talets början; i varje fall före 995, det år då jarlen blev dräpt. Håkon jarl stod vid denna tid för det samlade hedniska motståndet i Norge mot den kristne missionskungen Olav Tryggvason. Att Håkon jarl bör ha haft Eilifs sympatier är rimligt; men helmingen har flera läsarter och det är ovisst hur mycket som kan tolkas in i den.[6] Den norske drottkvättspecialisten Hallvard Lie ansåg att det inte förelåg någon ordlek, och att hela tolkningen byggde på filologiskt önsketänkande.[7]

Torsdrapan[redigera | redigera wikitext]

En hednisk dikt?[redigera | redigera wikitext]

Torsdrapa (Þórsdrápa) är förmodligen den norröna skaldekonstens mest gåtfulla dikt. Man har brukat tolka den som uttryck för en hednisk kraftsamling kort före det isländska alltingsbeslutet år 1000, då kristendomen antogs som officiell religion. Ohlmarks kallar dikten "senhedendomens stora monument över Tor och tron på honom; ett mästerverk av must och färg och hednisk fromhet", och tillägger att vi genom denna dikt "för en sällsynt gångs skull kommer ända in till märgen av det hedna troslivets kärna".[8] Jan de Vries ser det som ett mirakel att en så urhednisk dikt, trots mer än två århundraden av kristet styre, kunnat överleva så länge att den på 1200-talet kunnat nedtecknas i Snorres skrivarverkstad.[9] Om dikten tillkommit kort före tusenårsskiftet (vilket allmänt brukar antas), bör den ses mot bakgrund av den aggressiva kristna missionsverksamheten på ön. Asgårds försvarare, Tor, var den gud som i slutkampen oftast spelades ut mot den inträngande främlingen Vite Krist. Om antagandet är riktigt att Eilif Gudrunsson var blotgodeson från Skagastrand, är det också möjligt att han nu hade övertagit faderns roll som gode. I så fall kan det ha varit hans plikt att stå upp till sin tros försvar. En lång rad andra skaldekunniga godar och gydjor gjorde vid denna tid detsamma.

Hur lång Torsdrapan ursprungligen har varit vet ingen. Det som nu finns kvar, och som har bevarats i Skáldskaparmál, är 19 drottkvättstrofer och två helmingar.[10] Diktens gåtfullhet hänger framför allt samman med den rebusartade kenningstilen, som här drivs nästan in absurdum. Kenningarna är oftast flerledade, det vill säga bild staplas på bild som staplas på bild. Detta ger ett massivt intryck som i hög grad påminner om barockens stilideal.[11] Drapan skildrar hur Tor, under våldsam kamp mot naturkrafter och kaosmakter, uppsöker jätten Geirröd på dennes gård, och med sina asakrafter till sist lyckas förinta både jätten och dennes hemska döttrar. Denna Torsmyt har varit populär i senhednisk tid; en prosaskildring av samma myt men med något avvikande detaljer, finns också i Snorres Edda. Men Torsdrapan har en sällsam dubbelhet. Å ena sidan är den hållen i en mycket högstämd stil, å andra sidan är det anmärkningsvärt, som redan Finnur Jónsson påpekade,[4] hur själva Torsgestalten, framför allt i de gåtfulla kenningarna, avmytologiseras och förmänskligas. Ohlmarks tolkar detta på följande sätt: "Eilif är ingalunda blind för (...) Tors mänskliga fel: han är lättlurad i sin sveklösa godtrogenhet, han är så övermodig att han håller på att gå under, (...) Men insikten om dessa karaktärsdrag snarast ökar skaldens kärlek till föremålet, guden kommer med sina mänskliga svagheter sin mänsklige dyrkare närmare."[12]

Kanske är det detta som är Torsdrapans kärna: Hur ynklig Tor än kan te sig i mycket som har berättats om honom, så är hans seger viss. Hans asamakt växer från jorden ända upp i Himmelen (til salþaks svíra).

En kristen parodi?[redigera | redigera wikitext]

Hallvard Lie, Norges främste expert på skaldepoesi, menar dock att dikten är alltför absurd för att tas på allvar. De bilder som frammanas av de långa, flerledade kenningarna "ligger vid det skaldiska omskrivningssystemets yttersta gräns", och tycks "i många fall också överskrida gränsen". Då kan det knappast, enligt Lie, röra sig om äkta, religiöst motiverad dikt. "Den frågan tränger sig på om inte Torsdrapan som helhet blir mest begriplig (...) om man helt enkelt ser dikten som ett konstnärligt kamouflerat persiflage [hån], skapat av en skald som har vänt hinn forni siðr [=asatron] ryggen för gott." Torsdrapan skulle med andra ord vara en kristen parodi på den gamle asaguden.[13]

Också denna tolkning är rimlig, och Lie har åtskilliga argument till dess försvar.[14]

Problemet är att vi inte känner Eilifs samtid så väl att vi exakt kan avgöra var gränsen gick mellan det sublima och det löjliga. De som lyssnade till Eilifs kväden hade säkerligen en högt uppdriven förmåga att tolka kenningar — Eilif drev bara systemet till sin yttersta spets, och tillgrep allt djärvare bilder. Hur samtiden kan ha uppfattat detta är nästintill omöjligt att veta. Hallvard Lie var naturligtvis medveten om denna svårighet, och erkände också att problemet är olösligt.[15]

Det kan dock tilläggas att man under hednisk tid inte nödvändigtvis såg något blasfemiskt i att framhäva gudarnas svagheter, bara gudarna ändå i slutändan kom att triumfera. Myterna ger rikhaltiga exempel på detta.

En Kristusdrapa?[redigera | redigera wikitext]

I Skáldskaparmál finns ännu en av Eilifs strofer bevarad, som antagligen har tillkommit efter Islands kristnande år 1000, då alla godar tvingades ta dopet eller gå i landsflykt. Finnur Jónsson trodde att den var ett fragment av en Kristsdrápa — en slags kristen motsvarighet till Þórsdrápa — men ingen vet om en sådan har funnits och vad den i så fall kan ha innehållit.[16] De få rader som finns kan lika gärna läsas som en tvångsdöpt hednings trötta begrundan av hur tiden ömsat skinn:

Sättbergets Södre satt sig
sund vid Urdarbrunnen:
så Roms rungstarke kung fått
rike i makternas trakter![17]

Det är Snorre själv som tolkar "Roms rungstarke kung" som Kristus. I annat fall är det ovisst om någon uttolkare skulle ha velat se detta som en kristen dikt.

Vǫndulsvisa[redigera | redigera wikitext]

Det är möjligt att Eilif blev en gammal man. Ohlmarks gissar i Fornnordiskt lexikon att han kan ha levt fram till år 1050.[18] Som stöd för denna gissning anförs Höskördsvisan (Vǫndulsvisa), en liten dikt som finns citerad i den så kallade Tredje grammatiska avhandlingen av Olav Tordsson vitaskald (Óláfr Þórðarson hvítaskáld). Två handskrifter av tre av denna bok tillskriver dikten Eilif Gudrunsson, den tredje har bara förnamnet Eilif. Dikten innehåller en trött gammelmans klagan över att ån svämmat över och hotar höskörden:

Is sig bittert och brett kring
backar och myrar packat:
höstens höskörd förvisst blir
hotad mera än botad.[19]

Eilifs namn[redigera | redigera wikitext]

Eilif hette Gudrunsson i efternamn. Gudrun var hans mor. Namnet är alltså ett metronymikon (modersnamn). Sådana namn förekom på Island vid denna tid, även om de inte kan sägas ha varit särskilt vanliga. Ohlmarks förklarar namnet så här: "Tjodolf gode har varit gift med en Gudrun, som levat länge efter hans död, antagligen suttit kvar på godegården, och då ingen far längre fanns i livet eller mindes, kallade man den uppväxande unge mannen med moderns namn."[20]

Icke desto mindre är det framför allt skalder som har begåvats med dylika namn. Bland befolkningen i övrigt har metronymika varit betydligt ovanligare. Enligt förre riksarkivarien Barði Guðmundsson hade ungefär 7 procent av alla poeter och småskalder på Island vid denna tid modersnamn, men bland hird- och furstelovskalder, som var de som hade högst status, var andelen metronymikonbärare nära 20 procent.[21] Att bli skald, så som det definieras i Skáldskaparmál var en lång process som krävde både träning och utbildning, och det var framför allt vissa ätter som var traditionsbärare inom detta område. Barði Guðmundsson antar att också bruket av metronymikon har varit tradition inom just dessa ätter.[22]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Denna hypotes framförs av Ohlmarks (1958), s. 50
  2. ^ Kjalleklingasaga och Breiðvikingasaga är några sådana exempel.
  3. ^ Argumenten för denna, av Finnur Jónsson föreslagna identifiering, finns redovisade i Ohlmarks (1958), s. 50ff.
  4. ^ [a b] F. Jónsson, a.a.
  5. ^ Ohlmarks, som stöder Finnur Jónssons läsning, har följande upplösning med prosaöversättning: Oss grœr orða sáð á Sónar sefreinu of Mæran-kon, enn Er verðið ráða vingjǫfum. I översättning: Mig gror ordens sådd [min vers] på Sons [skaldemjödkittelns] sävstrand [med ordlek: sinnes-strand] om den frejdade Kon [Högkon=Håkan], men I skolen bestämma vängåvorna. Ohlmarks (1958), s. 314
  6. ^ Johansson & Malm ger följande läsning: Verði Þér, alls orða/ oss grœr of kon mæran/ á sefreinu Sónar/ sáð, vingjǫfum ráða. Översättning: Ni skall bestämma gåvorna, medan Sons korn [skaldskapen] gror för oss på ordens äng [tungan] om den store fursten.
  7. ^ De två bästa handskrifterna har inte formen mæran utan mœrar respektive morar. Då är ordleken borta och den lilla helmingen, lösryckt ur sitt sammanhang, säger oss inte särskilt mycket. H.Lie (1976), s. 399f.
  8. ^ Ohlmarks (1958), s. 56 och 60.
  9. ^ Jan de Vries, Altnordische Literaturgeschichte, 1, Berlin, 1964, s. 204
  10. ^ Ohlmarks (1958), s. 315ff., föreslår att drapan omfattat fyra balkar med inalles 88 strofer. Detta är givetvis en ren gissning.
  11. ^ Också vikingatidens bildkonst har ofta jämförts med barocken. En av de träsnidare som gjorde utsmyckningen av Osebergsfynden, har till exempel blivit kallad "barockmästaren". Enligt Hallvard Lie kan det vara så att den drottkvättstil, som Eilif här driver till sin spets, har uppkommit som ett försök att skapa en direkt poetisk motsvarighet till den samtida bildkonsten. H.Lie, Natur og unatur i skaldekunsten, Oslo, 1957; se även H. Lie, Skaldestil-studier i Maal og Minne, 1952, s. 1-92.
  12. ^ Ohlmarks (1958), s. 59f.
  13. ^ H. Lie (1976), s. 398f.
  14. ^ Ett "teologiskt" argument rör Torsdrapans stef (omkväde): Skalfa Þórs né Þjalfa/ þróttar steinn við ótta: "Varken Tors eller Tjalves kraftstenar [hjärtan] skälvde av skräck." Tors mod jämställs här med skosvennen Tjalves, och kan alltså, enligt Lie, "i virkeligheten heller ikke takseres høyere". H.Lie (1976), s. 398
  15. ^ H.Lie (1976), s. 399-400.
  16. ^ Ohlmarks (1958), s. 349f.
  17. ^ Översättning: Ohlmarks (1958), s. 210. Johansson & Malm ger i Snorres Edda, s. 180, följande prosaöversättning av samma strof: "Så har Roms mäktige konung ökat sin makt i bergshedens gudars länder. Han sägs sitta söderut vid Urds brunn." På norröna: Setbergs — kveða sitja/ suðr at Urðarbrunni — / svá hefir ramr konungr remðan/ Róms banda sik lǫndum.
  18. ^ Ohlmarks (1983), s. 66
  19. ^ Ohlmarks (1958), s. 211
  20. ^ Ohlmarks (1958), s. 54
  21. ^ Man känner namnet på omkring fyrahundra skalder. Cirka 110 högstatusskalder är förtecknade i Skáldatal, men den samtida namngivningen är inte fullt ut känd. I vissa fall kan skrivare slentrianmässigt ha tillfogat ett patronymikon i efterhand. Andelen skalder med modersnamn kan då ha varit högre än vad som här har angivits.
  22. ^ Barði Guðmundsson, Upruni Íslendinga, Menningarsjóður, Reykjavík, 1959.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Snorres Edda (1999) i översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm. Klassikerförlaget. ISBN 91-7102-449-2 (Denna utgåva innehåller även översättning av Skáldskaparmál och Háttatal.)
  • Finnur Jónsson (1900), þórsdrápa Eilifs Goðrúnarsonar fortolket, Det Kongelige Danske videnskabernes selskabs forhandlinger, 5, s. 369-410.
  • Hallvard Lie (1976), Þórsdrápa i Kulturhistoriskt lexikon för Nordisk medeltid, band 20, Allhems förlag.
  • Åke Ohlmarks (1983), Fornnordiskt lexikon, Tiden. ISBN 91-550-4044-6.
  • Åke Ohlmarks (1958), Tors skalder och Vite-Krists. Trosskiftestidens isländska furstelovskalder 980-1013. Gebers.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Eilífr_Guðrúnarson&oldid=46748275”