Eldstål

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olika modeller av eldstål.
Svenska försvarsmaktens eldstål. Gnistbildning med hjälp av sax.

Ett eldstål eller tändstål är ett redskap med vilket man kan skapa gnistor. Det används tillsammans med ett stycke flinta och en bit fnöske för att göra upp eld.[1] Metoden bygger på principen att skapa friktionsvärme som kan antända fnösket – eller något annat eldfängt.[2]

Metoden är känd sedan yngre stenåldern, dessförinnan gjorde människan elden tillgänglig genom att kontrollera naturligt förekommande eldhärdar: blixtnedslag, naturliga skogsbränder och vulkanutbrott. Även därefter har regeln varit att helst hålla elden vid liv och bara i undantagsfall göra upp den på nytt.[2]

Eldstål på stenåldern[redigera | redigera wikitext]

Det ligger i sakens natur att eldstålen under stenåldern knappast kunde vara gjorda av stål. Stål kräver temperaturer på drygt 1500 grader, vilket ingen stenålderskultur per definition kunde klara av, då skulle den inte vara stenålder. Under denna tid användes framför allt pyrit, järnsulfid (FeS2) för att slå gnistor. Under gynnsamma förhållanden är pyrit till och med självantändande.[3]

Traditionella eldstål[redigera | redigera wikitext]

Traditionella eldstål består av härdat, kolrikt stål. Ett sådant eldstål slås mot en kiselhaltig sten för att frambringa gnistor. I Norden är eldstålet känt sedan den äldre folkvandringstiden, och användes på landsbygden fram till mitten av 1800-talet, då tändstickor började användas mer allmänt.[1] Den industriella tillverkningen av tändstickor inleddes år 1832 och ledde så småningom till att användningen av eldstål och elddon mer eller mindre upphörde.[4]


Historiskt har bland annat flinta eller kvarts använts tillsammans med eldstål, gnistans natur är knuten till kisel, vilket gör att i nödfall kan man slå eld även mot till exempel granit. När man slår eld med ett eldstål använder man någonting mycket lättantändligt, till exempel fnöske för att "fånga upp" den gnista som duger, för att göra upp eld med.[5]

En uppsättning bestående av eldstål, flinta och fnöske kallas för elddon.

Ett modernt eldstål av typen "Light my fire".

Moderna eldstål[redigera | redigera wikitext]

En modern typ av eldstål består av en stav i magnesiumlegering mot vilken man drar en skarp kant av stål, till exempel bladryggen på en kniv. Denna typ av eldstål frambringar säkrare och kraftigare gnistor än den traditionella. Det blir också med detta hjälpmedel möjligt att skrapa ihop ett litet förråd av magnesium, för att förbättra tändmöjligheterna ytterligare.[6]

Magnesiumeldstål används ofta i friluftssammanhang där tändstickor riskerar att bli blöta eller för tändning av gasol- och spritkök. De flesta märken sägs hålla för mellan 3000 och 7000 användningar.[7]

Ett nytt eldstål[redigera | redigera wikitext]

Ett nyköpt eldstål brukar ha en svart beläggning som skyddar ytan. Den ska putsas bort med till exempel stålull, för att eldstålet ska fungera på bästa sätt, med fin gnistbildning.[8]

Tändmaterial[redigera | redigera wikitext]

För att ta vara på gnistorna från eldstålet nämns ofta fnöske, vilket naturligtvis är ett utomordentligt material för att förvandla gnistorna till en brinnande eld. Dock finns många andra material som kan fungera på samma sätt:[9]

  • Bomull
  • Avskrap från bambu
  • Trämjöl och tunna träspånor
  • Uppruggad näver
  • Träkol
  • Magnesiumspån

Ett modernt alternativ är en uppfluffad tampong.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 17 maj 2015.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Britt Tunander. ”Eldstål”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/eldst%C3%A5l. Läst 27 juli 2015. 
  2. ^ [a b] Jan Garnert, Jan Ovesen, Jan-Öjvind Swahn. ”Eldframställning”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/eldframst%C3%A4llning. Läst 27 juli 2015. 
  3. ^ Labiste, Susan. ”Paleolithic Stone on Stone Fire Technology” (på engelska). http://www.primitiveways.com/marcasite%20and%20flint.html. Läst 29 juli 2015. 
  4. ^ ”Wilma elddon”. Naturkompaniet. http://www.naturkompaniet.se/wilma-elddon. Läst 28 juli 2015. 
  5. ^ Darren Bush (5 januari 2011). ”Traditional Firestarting Part I: How to Make Fire with Flint and Steel” (på engelska). Manly Skills, Self-Reliance, Survival. http://www.artofmanliness.com/2011/01/05/traditional-firestarting-part-i-how-to-make-fire-with-flint-and-steel/. Läst 27 juli 2015. 
  6. ^ John D. McCann (2011) (på tyska). Stay Alive!. Krause Publications. ISBN 9781440218323. https://books.google.se/books?id=UjRs6IRELLAC&pg=PA77&dq=magnesium+fire+starter&hl=en&sa=X&ei=Tat_VMbaAYmZyQTZvYDoBA&redir_esc=y#v=onepage&q=magnesium%20fire%20starter&f=false. Läst 27 juli 2015 
  7. ^ ”Do you have 5 ways to make a fire?” (på engelska). Hemsidan för Survival Cache. http://survivalcache.com/survival-fire-starters/. Läst 27 juli 2015. 
  8. ^ Sven-Alex Trygg. ”Instruktionsfilm med Sven-Alex Trygg. Eldstål under nordiska förhållanden”. You Tube. https://www.youtube.com/watch?v=1rOzhL8qWvs. Läst 27 juli 2015. 
  9. ^ ””An overrated survival item?”” (på engelska). You Tube. https://www.youtube.com/watch?v=9WPigQdfcBU. Läst 27 juli 2015. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]