Electric Boys

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Electric Boys
BakgrundSverige Stockholm, Sverige
GenreHårdrock Funk metal
År som aktiva1987–1994, 2009–
SkivbolagPolygram, Music for Nations, Atco Records
Relaterade artisterHanoi Rocks, Neon Rose, SilverGinger5, Locomotive, Audiovision, Glory Bells, Grand Slam, Great King Rat, Reptile Smile, Road Rats, Road to Ruin, Rolene, Black Paisley
Medlemmar
Conny Bloom
Andy Christell
Martin Thomander
Niklas Sigevall
Jolle Atlagic
Tidigare medlemmar
Thomas Broman
Franco Santunione

Electric Boys är en svensk rockgrupp, först aktiv 1987-1994. De bildades av Conny Bloom och Andy Christell. De återförenade bandet 2009 med original medlemmarna Niclas Sigevall och Franco Santunione.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Historien om Electric Boys började i Stockholm 1987. Sångaren och gitarristen Conny Blomqvist och basisten Andy Christell slog sig ihop med trummisen Niclas Sigevall och gitarristen Franco Santunione. Bandet spelade in singeln “All lips ‘n’ hips” i oktober samma år och fick stor uppmärksamhet ganska omgående.

På en paketturné med de svenska banden Treat och 220 Volt åkte Electric Boys runt i folkparkerna sommaren 1988 och tog även färjan över till Finland för flera spelningar.

Debutalbumet “Funk-o-Metal Carpet Ride” släpptes i februari 1989 på svenska etiketten Polygram. På sommaren spelade Electric Boys på Hultsfredsfestivalen. Senare samma år inleddes ett samarbete med komikern Micke Dubois genom singeln “För fet för ett fuck”. Singeln blev en stor succé på såväl daghem som diskotek i hela Sverige.

Under hela vintern befann sig sedan Electric Boys i Kanada, i en inspelningsstudio med producenten Bob Rock. Några låtar från debutskivan bytades ut, produktionen förbättrades, fem nya låtar spelades in och “Funk-o-Metal Carpet Ride” gavs ut i nytt skick våren 1990, och de åkte bl.a. på turné med brittiska Thunder, och även med amerikanska Vixen.[1]

Tack vare singeln ”All Lips n´ Hips” och den tillhörande videon, som visades ofta på MTV, uppmärksammades Electric Boys nu i Storbritannien och USA. Bland annat gick låten in på Billboardlistans Hot Mainstream Rock Tracks Top 20.[2]

Bandet stod på randen till det stora globala kommersiella genombrottet. Förväntningarna inför uppföljaren “Groovus maximus” var mycket stora. Skivan spelades in i legendariska Abbey Road Studios i London. Skivomslaget, med en liten flicka som står ensam i ett ökenlandskap omgiven av jättegräshoppor, designades av Hugh Syme. Men trots den av Beatles doftande singeln “Mary in the mystery world” och en hel del fina recensioner blev 1992 ett tungt år för bandet som fick problem med skivbolaget i USA. Electric Boys bekostade till slut själva videon till singeln "Dying to be Loved" (som kostade 18 dollar och 95 cent) och gav den till MTV Headbangers Ball. Efter en turné med Mr Big lämnade både Niclas Sigevall och Franco Santunione gruppen.

Electric Boys med två nya medlemmar kunde beskådas 30 maj 1993 som förband till MetallicaStockholm stadion.[3] Thomas Broman från stockholmsbandet Great King Rat spelade trummor och Martin Thomander var den nya gitarristen. De spelade även på Roskildefestivalen[4] och Hultsfredsfestivalen. Under två månader i slutet av 1993 spelades albumet “Freewheelin'” in i Abbey Road Studios i London. Första singel blev “Ready to believe” som släpptes i februari 1994 och en månad senare släpptes albumet. Men skivbolaget ville inte satsa mer pengar till att marknadsföra skivan, lusten försvann och Electric Boys lades till slut ner.[5]

Bloom och Christell blev senare medlemmar i gruppen Hanoi Rocks mellan 2005 och 2009 och Santunione var gitarrist i Locomotive.

Återförening[redigera | redigera wikitext]

2009 återförenades Electric Boys i originaluppsättningen och spelade på Sweden Rock Festival och Peace and Love samma år. På vintern öppnade även bandet för Alice Cooper.

De spelade sedan in comebackplattan "And Them Boys Done Swang", som släpptes 2011.

Electric Boys spelade åter på Sweden Rock Festival 2012, och 2014 släpptes albumet "Starflight United" och de återkom till Sweden Rock Festival samma år. 2015 turnerade Electric Boys tillsammans med Dan Reed Network.

3 februari 2017 spelade bandet på båten MS Brilliance of the Seas i Tampa, Florida på "Monsters of Rock Cruise 2017". 22 oktober samma år spelades hela skivan "Groovus Maximus" i sin helhet på Cirkus i Stockholm för att fira skivans 25-årsjubileum.

Electric Boys släppte sin sjätte fullängdare ”The Ghost Ward Diaries” 2018. Albumet blev bandets mest framgångsrika sedan återföreningen. Plattan nådde första platsen på den svenska albumlistan. Året därpå spelade bandet återigen på Sweden Rock Festival.

I pandemin spelade bandet in en ny platta med namnet ”Ups!de Down” som släpptes i slutet av april 2021. När det gäller bandmedlemmarna så är det inte riktigt samma uppsättning på det nya albumet som på det förra. Gitarristen “Slim” Martin Thomander som var med på plattan "Freewheelin’" 1994 var nu åter tillbaka i bandet.

I övrigt bestod bandet precis som tidigare av Conny Bloom på sång och gitarr, Andy Christell på bas och Jolle Atlagic på trummor. Electric Boys hade lyxen att ha två trummisar, och på "The Ghost Ward Diaries" spelade Jolle Atlagic och Niclas Sigevall några låtar var, men på Ups!de Down stod Jolle för alla trummorna. Originaltrummisen Sigevall var fortfarande med i bandet, men han bodde i Los Angeles och kunde helt enkelt inte ta sig till några inspelningar på grund av pandemin.

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande medlemmar
Tidigare medlemmar

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbum[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]