Elefanterna på Skansen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Skansens elefanthus
Stall
Elefanthuset (t.h.) på Skansen, ritat av Holger Blom
Elefanthuset (t.h.) på Skansen, ritat av Holger Blom
Land Sverige
Kommun Stockholm
Ort Södra Djurgården
Arkitekt Holger Blom (Lars Fries)
Byggherre Skansen
Ägare Skansen
1:e elefantskötare 1930–1976 Sven Borg
1:e elefantskötare 1976–1983 Ingvar Nylund
1:e elefantskötare 1983–1984 Tommy Lambrell
1:e elefantskötare 1984–1986 Bill Hemberg
1:e elefantskötare 1986–1992 Dan Köhl
Utställningsyta 86 
Permanenta utställningar 1960–1992 Asiatisk elefant, 1992– Östlig svartvit guereza
Färdigställande 1960
Byggnadsmaterial Betong
Elefanterna avvecklades 1992

Elefanterna på Skansen var under cirka 60 år en attraktion på friluftsmuseet och djurparken Skansen i Stockholm. Sammanlagt var Skansen hem åt sju asiatiska elefanter, men på området hade elefanter hållits i över 100 år. Innan Skansen köpte nedre Sollidenområdet år 1901 hade där funnits minst 6 elefanter i Stockholms Tivoli. Två av elefanterna hette Sheriff och Kongo, och Hagenbecks djurpark i Hamburg tycks också ha hyrt ut en grupp med dansare från Ceylon, och med dessa fyra elefanter.[1]

Elefanter innan Skansen köpte nedre Galejan[redigera | redigera wikitext]

Grupp med dansare från Ceylon, och med dessa fyra elefanter. Farblithographie, av Adolph Friedländer 1886

Innan Skansen öppnade sina portar 1891 fanns sedan 1851 på nedre området vid Skansens nuvarande huvudingång Stockholms Tivoli, som även hade ett menageri.

Den 25 juli 1884 skriver Blekingeposten:

En Objuden gäst: I söndags vid 2-tiden på e. m. lyckades — skrifver D.N. — elefanten Sheriff, som förevisas i Stockholms Tivoli, att inne i stallet slita sig lös och att bryta upp dörren till sitt fängelse- Väl utkommen i det fria gav han sin glädje till känna genom kraftiga trumpet- stötar, lustiga språng och prof på väldiga kraftproduktioner. Träd upprycktes och staket nedbrötos, men vid detta slutade han ej. Öfre Tivolis table d'höte skulle äfven besökas. Bord och stolar tycktes på det högsta förarga och besvära, hvarför de också hastigt och lustigt undanröjdes af kolossen, som först vid smörgåsbordet tycktes börja lugna sig. Man skulle sett med hvilken hastighet allt försvann! Ost, bröd och rädisor voro rigtiga läckerbitar; men en och annan tallrik torde äfven ha fått följa med, enligt hvad elefantens förare sedermera påstod, ty han hittade lemningar af porslin i Sheriffs tänder. Denna lilla extravagans af den fromme, gladlynte Sheriff lär emellertid komma att kosta föraren ett par hundra kronor, till hvilket belopp skadan uppskattas.
– Blekingeposten, 1884-07-25, KB:s digitala utgåva[2]
Så har bl.a. uppkastats en 15 fot hög terrass, hwarifrån man har en den ypperligaste utsigt öfwer segelleden in titt Stockholm. På spetsen af benna terrass är uppförbt ett fogelslott i mohrisk stil. Derinne skall anordnas en trädgård, der man får se guld- och silfwerfasaner, swenska rasdufwor och andra foglar. Midt emot reser sig en wäldig bygnad; det är menageriet. Der får man skåda en elefant, en struts, en kamel, en björn, spanska getter, borneo apor, m.fl. djur, hwilka Tivolibolaget inköpt för 12,000 kr. af Hagenbeck i Hamburg, den största menagerifirma i werlden.
– Kalmar tidning, 1885-04-29, KB:s digitala utgåva [3]

Det är oklart hur länge elefanten Sheriff levde på Stockholms Tivoli.

Hagenbecks djurpark i Hamburg anordnade så kallade Völker Shau med grupper av dansare från Sri Lanka som tillsammans med elefanter turnerade i Europa, eller hyrdes ut till djurparker, och på Stockholms tivoli skall i slutet av 1800-talet ha hyrts in fyra elefanter som tillsammans med en grupp dansare och musiker visade sina konster. [1]

År 1892 nämns den indiska elefanten Kongo.[4]

Elefanter och elefantskötare på Skansen 1930–1992[redigera | redigera wikitext]

Skansens elefant Lunkentuss med elefantskötaren Sven Borg och barn på ryggen, vid Skansens dansbana på Galejan, under 1940-talet.
Elefanterna Lunkentuss och Bambina, med skötare Tore Glemmefors på Skansen.
Galejan på Skansen, 1956. Besökare rider på elefanten Bambina. Framtill sitter elefantskötaren Sven Borg. Sista året för elefantridning på Skansen.

Topsy[redigera | redigera wikitext]

Den första elefanten på Skansen, Topsy, som egentligen var hemmahörande på Hagenbecks djurpark i Hamburg, kom till Skansen tillsammans med en skötare under sommaren 1930. Hon återvände därefter till Hamburg.[1]

Lunkentuss[redigera | redigera wikitext]

Året därpå köpte Skansen in en asiatisk elefantko, Rani, från Hagenbecks djurpark.[5]

Rani, som tros ha fötts omkring 1923 i Indien, kallades Lunkentuss på Skansen, ett namn hämtat från folksagan Lunkentus. Lunkentuss stallades in i en träbyggnad vid nuvarande pingvinhuset, och blev mycket populär. Många besökare red på Lunkentuss under hennes år på Skansen, och hennes födelsedagar firades även av besökare som kom och matade med henne med godsaker.

Under slutet 1930-talet var inkomsterna från ridningen med Lunkentuss en viktig del i budgeten för Skansens inkomster.

Besökarmatningen kom att bli hennes död. En dag under vårvintern 1941 lyckades hon dra till sig en kasse från en besökare. Kassen innehöll glas vilket hon delvis åt upp. Hon blev så dålig av det krossade glaset att man på Skansen beslöt att avliva henne, vilket gjordes med en för ändamålet särskild inköpt studsare den 18 februari 1941.

Lunkentuss är av författaren Vera Siöcrona omskriven som en ovanligt snäll elefant, som aldrig skulle göra någon illa. [6]

Sven Borg[redigera | redigera wikitext]

Skansen hade flera djurskötare som arbetade med Lunkentuss under hennes första år, men man valde ut en skötare för att utbildas i Hagenbecks djurpark i Hamburg av två av Hagenbecks legendariska elefanttränare, Hugo Schmitt och Fritz Thaisinger. Den lotten föll på Sven Borg, bördig från Flen, och Borg kom sedan att arbeta som Förste elefantskötare på Skansen från senast 1932 fram till 1976. Sven Borg avled 1998.[7] Sven Borg efterträddes av Ingvar Nylund som 1:e elefantskötare på Skansen från 1976 till 1983.[8]

Bambina[redigera | redigera wikitext]

Elefanten Bambina på Skansen matas av en besökare år 1952.

Två år innan Lunkentuss avlivades, i april 1939, hade Skansen köpt ytterligare en elefant från Hagenbecks, som fick namnet Bambina. Bambina var född 1937 i Burma. En ny träbyggnad byggdes där elefanterna bodde fram till 1992, och i utehagen, vars staket också var av tjocka trädstammar, kunde Skansens besökare mata henne med bröd och annat som de tog med inför besöket. Bambina fick inte bara en speciell relation till Sven Borg; hon blev dessutom fixerad vid Borgs son Sven-Arne, som ofta fick vara med sin far på arbetet.

Liksom Lunkentuss användes Bambina ofta som riddjur för barn, och när hon dog efter 28 år på Skansen hade 300 000 barn ridit på hennes rygg.[9]

Skansens elefanter lärde sig massor med saker. Man kunde t ex skicka Bambina till kiosken för att handla. Med sig i snabeln hade hon pengar och en lapp med vad hon skulle ha. När hon fått varorna i en påse gick hon tillbaka till Sven Borg och överlämnade det hela. Elefanterna kunde givetvis också göra de flesta konster som cirkuselefanter kan, t ex spela positiv, dansa på tunna, bära och dra saker och sitta vackert.
– Lars Pettersson och Erland Axel Wadsten, 1998,[7]

Bambina kom att bli en av Europas absolut största asiatiska elefantkor någonsin. Hon var nästan tre meter hög, och bör ha vägt strax över sex ton, en vikt som inte ens alla asiatiska elefanttjurar når upp till. Bambina fick sista åren problem med en nagel, vilket ledde till komplikationer. Hon dog den 22 januari 1967 i blodförgiftning, och fraktades till Statens veterinärmedicinska anstalt i Frescati. Där uppvägdes kroppen till 5 830 kilo; den sista tiden hade Bambina förlorat vikt.

Fatima[redigera | redigera wikitext]

År 1950 köptes elefanten Bamulah till Skansen för 30 000 D-Mark från Hagenbecks djurpark. Hon döptes på Skansen om till Fatima, efter Karl Gerhards adoptivdotter Fatima Ekman.

Fatima blev, i synnerhet efter att Bambina dött, respektlös mot den åldrande skötaren Sven Borg, och hölls ofta bunden, för att undvika slagsmål.

Fatima såldes via den kortvarige djurhandlaren, senare musikproducenten Torbjörn Aggenberg[10] till Ålborg Zoo i Danmark 1972, där hon dog samma dag, eller dagen efter ankomsten, av oklar anledning.

Enligt elefantskötare Ingvar Nylund var frakten ner skadlig för Fatima, mitt i vintern i en ouppvärmd tågvagn, där det snöade in mellan bräderna. Djurparken vägrade betala Aggenberg, varför Skansen heller aldrig fick de utlovade 30 000 kronorna.[11]

Nika (Gobi)[redigera | redigera wikitext]

Elefanten Gobi (även kallad Nika), föddes 1958 i Assam i Indien, och kom från Hagenbecks djurpark till Skansen 1960. Nika led av skolios, vilket gjorde henne låghalt, samt av reumatism. Eftersom hon blivit adopterad av Bambina vid sin ankomst hade hon utvecklat en benägenhet att reta elefanten Fatima, och sedan fly till Bambina när Fatima ville dominera henne. Efter Bambinas död blev Nika mobbad av Fatima, som nu fick en chans att ge igen efter flera års frustration, något som medverkade till beslutet att sälja Fatima.

Nika var en snäll och lydig elefant som, genom att hon under fyra år, mellan 1981 och 1984, var Skansens enda elefant, var mycket präglad på skötare, och hon accepterade utan större konflikter nästan varje person som arbetade i elefanthuset. och tydde sig under denna tid mer och mer till skötaren Bill Hemberg.[11]

Noi[redigera | redigera wikitext]

År 1967 kom även Noi, inköpt från Furuviksparken, som var född 1963 eller 1964.[9] Noi ansågs vara snäll, men envis. Man kunde inte ta ut henne på området på promenader utan att hon ställde till med kaos. Hon skickades 1980 för betäckning till Köpenhamns zoo, men såldes via Köpenhamn till Zoologischer Garten Rostock i Tyskland år 1981, och dog där år 1986, en tid efter att hon under en promenad i parken, rusat ut på gatan, och attackerat en spårvagn. [11]

Shiva (Bimbo)[redigera | redigera wikitext]

År 1984, när på Skansens område det hade funnits elefanter i minst 100 år, köpte Skansen slutligen sin sista elefant, Bimbo från Cirkus Sariola i Finland. Bimbo, som hade importerats från Trivandrum i Indien av Firma Ruhe, och före Sariola ägts av Circus Althoff i Tyskland, döptes på Skansen om till Shiva, av elefantskötaren Bill Hemberg. Shiva hade ett något aggressivt förflutet från den finska cirkusen, där hon 1982 närapå dödade den finska sångerskan Tuulikki Eloranta, men det visste man ingenting om vid köpet. Eftersom Skansens två zoologer råkade glömma att ansöka om importtillstånd för elefanten, blev Shiva beslagtagen som smuggelgods när hon med färja från Finland, ledsagad av tidigare skötaren Ingvar Nylund, anlände till Stockholms frihamn i april 1984, och när hon vistades i en hangar i frihamnen, fick dåvarande 1:e skötaren Tommy Lambrell, vilken var tjänstledig för studier, reda på via svensk radio, att han fått en till elefant i sitt elefanthus. Lambrell begärde då att få se sin elefant i Frihamnen, varvid han angreps av Shiva. Bill Hemberg, som under Lambrells tjänstledighet fungerade som 1:e skötare, var under importen av Shiva på utlandssemester, och återkom till Skansen samma dag som hon anlände från Frihamnen, den 1 maj 1984, och Hemberg som inte medverkat vid importen, och helst arbetade med Shiva, förklarade henne som Koehls elefant, och medan Hemberg undvek arbete med henne, tränade Koehl Shiva intensivt första veckorna. Under Köhls första längre helgledighet några veckor in i juni, angrep Shiva en dag Bill Hemberg när han rengjorde elefanternas simbassäng, vilket ledde till sjukhusvistelse. 1989 attackerade hon en annan skötare, Bo Larsson, ett flertal gånger, vilket också resulterade i sjukhusbesök. Shiva angrep också skötaren Jari Lönn strax före Köhl genomförde en studieresa i Asien 1989-1990, varunder hon stod binden. Under denna period fattade Skansens styrelse, efter besökt i elefanthuset med en i kedjor bunden Shiva, ett beslut att avveckla elefanterna. Medan Shiva var fullständigt säker och lydig med en del skötare var hon aggressiv och opålitlig med andra, och hon ansågs vara fixerad vid sin skötare Dan Köhl, som ofta t.o.m. sov över på en madrass i elefantstallet, utan att komma till skada, istället stod hon alltid över honom som vakt, som om han var hennes unge. [11]

Shiva flyttades den 7 juni 1992 tillsammans med Nika till djurparken Cricket St. Thomas i England, och dog där redan den 21 september 1993, 21 år gammal, i blomman av sin ungdom. Hon var då utmärglad och en skugga av sitt forna jag. Hon stod sista tiden och stödde sig mot väggarna och efter ett besök i djurparken av Skansens andrezoolog Hans-Ove Larsson, och Skansen-Akvariets ägare Jonas Wahlström avlivades hon.[källa behövs]

Dan Köhl[redigera | redigera wikitext]

Skansen hade flera djurskötare som ansvarade för sina elefanter efter Sven Borg och Ingvar Nylund. Den siste av dem var Dan Köhl som växt upp på Östermalm nära Skansen och i sin barndom besökte Skansen dagligen. Med en bakgrund som akvarist från djuraffärer och som Stockholm Stads näst siste fåraherde, genomgick Köhl utbildning som djurvårdare på Enskede Gårds gymnasium 1976-1979 med Helmut Pinter som lärare och med praktik i Skansens elefanthus. Under en tid 1977 var Köhl elefantskötare till Circo Americanos nio elefanter under den tysk-Singalesiska elefantdomptören Banda VidaneCirkus Scott, varefter Köhl vid 17 års ålder tillbringade fyra månader studier av arbetselefanter på Sri Lanka. 1978 började Köhl arbeta som som lärling i Skansens elefanthus, kompletterat med ett år vid SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) under statsveterinär greve Torsten Mörner. Efter en tid som ritbiträde på AB Bygging-Uddemann, och assistent med elefanterna, erbjöds Köhl fast anställning som elefantskötare 1983, och utbildades i Hagenbecks djurpark i Hamburg av Hagenbecks legendariska elefanttränare, Karl Kock, som då tränat över 100 elefanter, och som i likhet med Sven Borg på Skansen, själv hade utbildats av Hagenbecks elefanttränare Hugo Schmitt och Fritz Thaisinger. Köhl kom sedan att arbeta som Skansens Förste elefantskötare från 1986 fram till 1992, och blev den siste med denna tjänst.[8]

Mellan åren 1986 och 1990 lärdes flera skötare upp med elefanterna, Jörgen Andersson, Bo Larsson, Jari Lönn, och Pelle Zettersten, och den sistnämnda blev från 1991 en mycket uppskattad elefantskötare i Kolmårdens djurpark, innan han övergick till att bli journalist.

Återuppbyggnad av traditioner[redigera | redigera wikitext]

Skansenelefanternas dagsprogram under vintrar respektive somrar mellan 1987 och 1992, Skansenelefanternas dagsprogram under vintrar respektive somrar mellan 1987 och 1992,
Skansenelefanternas dagsprogram under vintrar respektive somrar mellan 1987 och 1992,

Med en åldrande Sven Borg hade Skansens elefanthållning något stagnerat, och efter hans pensionering till 1983 stod elefanterna mest i sin hage, där publik upplevde att de hade tråkigt. Under 1980-talet återgavs elefanthållningen en viss renässans, med dagliga morgonpromenader ute på Djurgården, och avslutande bad i Djurgårdsbrunnskanalen vid en udde mittemot Sjöhistoriska museet. Tillbaka på Skansen efter att djurparken öppnat, duschades elefanterna offentligt inför publik. Elefanterna blev också mer vältränade, och dagligen hölls offentliga dressyruppvisningar vid bestämda tider där elefanterna gjorde lite konster och bar på några trädstockar, åtföljda av promenader med elefanterna på Skansens område, om det inte var för kallt. Besökshallen i stallet fylldes med intressant information, så att besökare under kalla dagar, när elefantstallet var en populär värmestuga, kunde lära sig mer om djuren.

Även veterinärmedicinskt och profylaktiskt förbättrades skötseln. Nika bantades från viss övervikt på 4 200 kg, till 3 600 kg. Efter blodprovstagningar 1987, vilka enligt SVA påvisade åratal av brister på essentiella vitaminer och spårämnen, ändrades elefanternas foderstat till en mer vetenskaplig sådan, och elefanterna trivdes enligt många märkbart bättre. Nika som många år av plågats av stelbenthet på grund av Reumatoid artrit, blev efter foderomställning, nedbantning och intensiv träning under promenader i backarna på Djurgården i det närmaste symptomfri.

Efter att Köhl även 1989 slutat binda elefanterna med kedjor om nätterna, så blev Skansens kritiserade elefanthus därigenom Europas största box för frigående elefanter.

Men alla dessa åtgärder kom något sent, och kritik mot Skansens elefanthållning, ledd av Ingrid af Trolle, hade gett allmänheten en bild av att Skansenelefanterna led, utan att man gjorde några logiska eller vetenskapliga jämförelser med hur elefanter i Europas huvudstäder egentligen hade för vardag, och om man vid ett besök hade upplevt att elefanterna såg ut att ha tråkigt, gav detta ett starkt minne, även om någon berättade att de mött elefanterna på Djurgården på promenad.

1988 reste den amerikanske elefantforskaren Cynthia Moss världen runt för att lansera sin bok elephant memories, varvid hon besökte Skansen och red ut med elefanterna på Djurgården, för fotografier för en tidning som hette Kvinna Nu. Moss skrev senare, från sina minnen av besöket:

In 1988, while visiting Sweden in conjunction with the launching of my new book Elephant Memories, I had the pleasure of meeting the two elephants at Skansen Zoo along with their keeper Dan Koehl. I was very impressed with the situation that existed then. It struck me that the two elephants were among the best-cared-for and happiest I had ever seen in captivity. They were well disciplined but at the same time unafraid of Dan. The three of them appeared to have a strong and sweet rapport.
– December 17, 1991. Cynthia Moss Amboseli Elephant Research Foundation , Nairobi, Kenya
Catharina Florman med Nika och Shiva vid Seglora kyrkaSkansen 1990

Skansenelefanterna besöktes ofta under slutet av 1980-talet av den i Schweiz boende Catharina Florman. Florman var dotter till kungliga ryttmästaren Adrian Florman (1889–1978) och hans hustru Maggie Florman, född Weyland, och föddes på Rosendals slott 1927. Catharina Florman hade tränat voltigeritt för Henning OrlandoDjurgårdscirkus, som skolflicka på 1930-talet hjälpte hon Skansens djurvårdare, och arbetade sedan bland annat flera år i Skansens häststall som på den tiden låg intill elefantstallet. Hon lärde där känna elefantskötaren Sven Borg och var den första som fick hjälpa till med att rida in Bambina, En riktig illmara, enligt Florman.[12]

Florman gladdes också åt förbättringarna för Skansens elefanter, och elefanthållningens förbättrade rykte som spridit sig ända till Schweiz, där hon förvånad i den tyska tidningen Ein Herz fur Tiere, såg en bild på Nika och Shiva badande i Djurgårdsbrunnskanalen, vilket fick henne att besöka Skansen igen, och hon gladde sig under sina Sverigebesök att besöka Skansen, och följde gärna med på elefanternas promenader, varunder hon berättade om gamla tider i Skansens häststall. Catharina Florman hade en egen ponny som var rumsren, och följde med henne i bilen på resor mellan Sverige och Schweiz. Florman framförde på sin 80-årsdag, sin dresserade ponny på Stockholm International Horse Show i Globen. Catharina Florman skrev 2007 boken boken Mer vild än tam, mina första tjugotvå uppväxtår i ord och bild där hon bland annat skildrar arbetet med Skansens elefanter.[13]

Skansens avveckling av elefanter[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Elefanthuset på Skansen, som ritats av arkitekten Holger Blom, ansågs med tiden för litet eftersom man krävde större ytor för djurparksdjur, och Skansen fick hålla sina elefanter på dispens, eftersom Skansens stall saknade 14 kvadratmeter, för att uppfylla kraven på 100 kvm. Vid slutet av 1980-talet ställde Jordbruksverket nya krav på ytorna så att Skansen skulle behöva bygga ett nytt hus och utomhushägn för få att fortsätta att hålla elefanter. [8] Viktigt att betona, är att dessa regler gällde för djuranläggnings som användes i visningssyfte. I Kolmårdens djurpark hölls under samma tid elefanter i ett mindre stall än Skansens, men dit ägde publiken inte tillträde, varför bara djurskyddslagen gällde, och den innehöll inga direkta specifikationer om mått. Om Skansen hade valt att stänga elefanthuset för publik, hade man kunnat hålla elefanter i Stallet, och dagtid vid tjänlig väderlek visat dem utomhus i ett hägn som motsvarade bestämmelserna.

Mellan 1989 och 1992 utgjorde därför Skansens elefanthus det största djurparksstallet i Europa, kanske i världen, med lösgående elefanter. De 14 kvadratmeter som saknades hade under flera år inneburit orsaken till att Jordbruksverket gav Skansens chefszoolog Per-Olof Palm dispens för elefanterna, men samtidigt som Palm återigen ansökte om dispens 1991, föreslog Skansens andrezoolog Hans-Ove Larsson, att under ett möte på Jordbruksverket fördubbla kraven från 100 kvm, till 200 kvm, vilket inte längre gav utrymme för någon dispens.[källa behövs] (Hans-Ove Larsson godkände dock 1992 flytt av Skansens elefanter till ett stall i England som var på cirka 60 kvm, och där elefanterna åter måste bindas med kedjor.)[källa behövs]

Jordbruksverkets regler, vilka stipulerade att ett elefanthus skulle vara 100 kvadratmeter, tillät att elefanterna bands med kedjor i benen innan stallpersonalen gick hem, varför de bundna bara kunde röra sig på cirka 12 kvm, från cirka 16.00 på eftermiddagen, fram till nästa morgon. Denna rutin bibehölls i elefanthusen i Kolmården och Borås, tio år efter att man på Skansen slutat binda elefanterna, och där Nika och Shiva kunde röra sig fritt på 86 kvadratmeter, förutom under en två månaders period 1989-1990:

Shiva som kunde vara aggressiv med den del skötare, angrep Jari Lönn strax innan Dan Köhl tillsammans med Kolmårdens elefantskötare Sven Mellgren under vintern 1989-1990 genomförde en tremånaders studieresa i Indien och Thailand, varför Shiva stod bunden under Köhls frånvaro, så att Lönn riskfritt kunde sköta elefanterna och hålla rent i stallet.

Medveten om Shivas situation avbröt Köhl resan i februari 1990, och återvände till Skansen, för att låta henne åter gå lös, vilket han förvägrades av Skansens djurvårdarförman, som förklarade att han fick återträda i tjänst först två veckor senare, på utsatt tid. Under dessa två veckor hölls diskussioner i Skansens styrelse, efter att man gemensamt besökt elefanthuset och förevisats en bunden och uttråkad Shiva, som av någon anledning just vid detta besök inte fått något foder, och Skansens styrelse fattade under eftermiddagen ett beslut att avveckla elefanterna. Koehl som förvägrats tjänstgöra efter sin återkomst, fick då intrycket att detta var medvetet på grund av det planerade mötet, eftersom Skansens styrelse, med Köhl i tjänst, istället skulle ha mötts av en normal vardag med promenader på området och Djurgården, och med frigående elefanter inne i stallet, som fridfullt mumsade på hö. Köhl kände sig lurad, för att han inte informerats angående detta viktiga möte, dit han inte blev inbjuden, eller tilläts åtgärda Shivas situation till det bättre, inför styrelsens möte.

Detta förfarande i en så viktig fråga som att att avsluta sextio års traditioner, upplevdes som ett medvetet bedrägeri mot Skansens besökare och stockholmarna av Dan Köhl, vilket utmynnade i en flerårig konflikt mellan elefantskötaren, och Skansens ledning, som efter detta tillfälle slutade kommunicera med Köhl, och de båda parternas kommunikation skulle komma att föras via intervjuer i media.

Konflikten[redigera | redigera wikitext]

Beslutet om elefanternas avveckling väckte stor opinion och protester, men i augusti 1990 beslöts att de båda kvarvarande elefanterna Gobi (Nika) och Shiva skulle flyttas till Kolmårdens djurpark, varpå Jonny Modig, en av Kolmårdens elefantskötare, sade upp sig, och skötaren Robert Nilsson begärde omplacering, eftersom de inte ville arbeta kvar vid Shivas ankomst.[5] Men efter att Robert Nilsson under sin sista vecka i tjänst med elefanterna, dödats av elefanten Putschie i Kolmården 1991, beslutade ledningen i Kolmårdens djurpark att annullera köpet av Skansenelefanterna, och Skansen såg sig nu om efter en annan köpare.

Den öppna konflikten mellan elefanternas skötare och Skansenledningen ledde till medias bevakning, och tidningen Expressen förde en kampanj initierad av Expressens dåvarande kulturchef Bo Strömstedt, med dagliga helsidesartiklar i nästan två veckor i sträck.[8] Djurvännerna Lili och Sussie engagerade sig och stöttade tanken att elefanterna borde få stanna i Sverige, och helst på Skansen.

Konflikten eskalerade ytterligare och elefanternas skötare, som en tid under 1980-talet arbetat på Bygging-Uddemann, och där lärt sig att utföra byggnadsritningar, presenterade ett förslag med en ritning som skulle ge elefanterna mer plats, till en fjärdedels kostnad av Skansens förslag, vilket Skansen påstod vara uppskattat till cirka 40 miljoner av Skanska, och vilket utformats av zoologen Hans-Ove Larsson. Skötarens förslag uppskattades av arkitekten Tage Hedlund, som ritat elefanthusen i både Boråsparken och Kolmårdens djurpark, till omkring 10 miljoner kronor, vilket Hedlund offentliggjorde i en notis i Expressen, varpå han blev uppringd av Skansens ekonomidirektör Åke Johnsson, som hotade honom med negativa konsekvenser, om han vidare blandade sig i konflikten.

SFs MBL-förhandling och fortsatt strid[redigera | redigera wikitext]

Skansens förslag till elefantanläggning byggde på en modell i Papier-maché, utförd av zoologen Hans-Ove Larsson, som av Skanska hade beräknats till 40 miljoner kronor.

Dan Köhl, som på AB Bygging-Uddeman hade varit tvungen att lära sig om stålbalkars hållfasthet och hur viktiga riktiga byggnadsritningar var för att kunna göra ekonomiska kalyler, ifrågasatte om denna modell verkligen kunde utgöra ett relevant underlag för kostnadsberäkning, och varför man från Skansens sida var ointresserad av att fundera över billgare förslag. Han var också facklig företrädare och skyddsombud på Skansen, och fick hjälp av sitt fack, Statsanställdas Förbund (SF), vars avdelning 2201, kallade till en förhandling enligt Medbestämmandelagen, eftersom Skansen hade vägrat förbundet att sluta ett lokalt avtal i medbestämmande.

Vid denna förhandling begärde SF enligt MBL, vilken också reglerade arbetsgivares skyldighet att informera arbetstagarorganisation om verksamheten, om att få se de påstådda kostnadskalkylerna från Skanska, varpå motparten, i form av Skansens ekonomidirektör Åke Johnsson lämnade rummet för ett telefonsamtal, och väl tillbaka åberopade en klausul i Medbestämmandelagen, vilken medgav undantag från informationsskyldighet, och som skapats för statliga militära enheter, där militära hemligheter skulle kunna undantas MBL. Någon grund för beräkning av att ett elefanthuset i Stockholm måste kosta 40-50 miljoner, när man i Kolmården byggde ett modernt stall för under tio miljoner, framkom därför aldrig.

Kampen fortsatte nu, där ord stod mot ord: Skansen påstod en sak, och skötaren hävdade att de ljög, medan Skansenledningen och Skansens styrelseordförande Lennart Sandgren förhöll sig prestigemässig i frågan.

Rädda Skansens elefanter[redigera | redigera wikitext]

Ekologen Björn Velander, som tidigare ansvarat för restaureringen av Angarnsjöängen, och journalisten och djurvännen Carina Gerken, samt två djurvårdare från Skansen, bildade den 6 april 1990 [14] föreningen Rädda Skansens elefanter, och startade bland annat en namninsamling, som Expressen den 9 april 1990 kunde berätta att bara under en helg hade över 3 500 personer skrivit på protestlistorna. En person från Södertälje som skrivit på citerades i Expressen med orden:[15]

Skansen är elefanternas hem, och därför vore det snudd på djurplågeri att ta dem härifrån
– Expressen den 9 april 1990

Förutom de totalt över 16 000 underskrifterna från namninsamlingarna, vilka överlämnades senare till Skansens ledning, protesterade enligt en artikel i Expressen, den senare landshövdingen Ulf Adelsohn, cirkusdirektör François Bronett och Lili och Sussie,[16] Även svenska zoologen och museimannen Carl Edelstam, förste intendent vid Naturhistoriska riksmuseet från 1966, gjorde ett uttalande i ett TV-inslag, där han menade att även om Skansen ville lägga ner sin elefantverksamhet, borde man låta de sista två elefanterna få bo kvar i sitt hem till sin död.

Skansens ledning stod dock enligt Expressen fast vid sitt ord: Elefanterna skall bort! I samma artikel utvecklade Skansens zoolog Hans-Ove Larsson motivet: [14]

De här elefanterna står bara och ser konstiga ut och beskådas av folk.
:-Men om folk tycker om att titta på elefanterna, skall de inte få göra det då?
Folkviljan kan inte få råda i ett sånt här fall. Vi kan inte följa någon slags vindflöjelpolitik
– Hans-Ove Larsson, Expressen, 6 april 1990

Koehls uppsägning och hungerstrejk[redigera | redigera wikitext]

Konflikten blev nu öppen i media och efter att elefantskötaren anmält Skansen för grav misskötsel av djur mellan 1974 och 1991 blev han uppsagd, i strid med gällande regler.

Dan Köhl gick efter sin olagliga uppsägning, i en hungerstrejk i Skansens elefanthus, vilken bevakades dygnet runt av pressen, där han valde att stå i telefonkontakt med svenska TT Nyhetsbyrån, för att slippa ge intervjuer till olika tidningar, och via media begärde att Sveriges justitieminister Gun Hellsvik skulle starta en utredning kring vad som försiggick på Skansen. Samtidigt som han skötte elefanterna försvagades han dock för varje dag, trots många koppar te och stöd från nära vänner, som höll honom sällskap i skift, och hungerstrejken utmynnade i ett glykoskoma efter tio dagar, varefter skötarens återuppvaknande Skansenchefen Eva Nordenson, och ekonomidirekören Åke Johnsson omkring midnatt, kom in i elefantstallet, med en läkare, som gjorde en hälsoundersökning av Dan Köhl. Efter undersökningen lovade Åke Johnsson att Köhl skulle få Shiva, om hon togs omhand väl. Detta löfte utmynnade samma vecka i en förhandling mellan Skansen och Statsanställdas Förbund, som i ett unikt fackligt avtal stipulerade att skötaren skulle få elefanterna, om han inom tre månader fann en godkänd plats att hålla dem på, samt budget för ett års tid. Om skötaren misslyckades skulle uppsägningen vinna laga kraft. Köhl lämnade då Skansen, och elefanternas skötsel övertogs av den tidigare elefantskötaren Ingvar Nylund, som hyrdes in för att sköta elefanterna fram till att de lämnade Skansen.[källa behövs]

Ingvar Nylund inhyrd skötare[redigera | redigera wikitext]

Ingvar Nylund kunde emellertid inte kunde gå in till elefanterna utan risk för angrepp från Shiva, och utan skötte dem från distans, fram till att Skansens ledning bjöd in cirkustränaren Richard Chipperfield till Stockholm, med avsikt att sälja elefanterna till honom, och han arbetade med dem en eller två dagar. Försäljningen kom inte till stånd på grund av kritik mot denna försäljning från organisationen Zoo-Check i England, men efter cirkustränarens besök kunde plötsligt Ingvar Nylund gå in till elefanterna.Nylund skötte sedan de båda elefanterna, även i England, fram till en kort tid efter Shivas död.[källa behövs]

Projekt Djurgårdselefanter[redigera | redigera wikitext]

Bokförlagets hus i Fisksjöäng

Det första projektet gick under namnet Projekt Djurgårdselefanter som i ett samarbete mellan Koehl, föreningen Rädda Skansens elefanter och Henrik Waldenström som grundade Kungliga nationalstadsparken, syftade att ge Nika och Shiva ett hägn på 25 000 kvm, och en tredjedel av Laduviken att bada i Fisksjöäng, i vid FiskartorpetNorra Djurgården. I detta projekt ingick en 2 000 kvm uppvärmd lokal som tillhörde ett bokförlag, beläget i ett område där alla industrilokaler skulle rivas, varför alla fastighetsägare var uppsagda. Byggnaden, i stark betong, och med oljeuppeldning till en kostnad av 100 000 kronor per år, hade kunnat bli världens största elefanthus, och utgjort en del i det pedagogiska budskap, som Henrik Waldenström ville förmedla vid dåvarande Stora Skuggans naturens hus, som idag är en 4H-gård. Waldenströms ide, inspirerad från hans naturstudier på elefant i Nepal och Indien, var att elefanterna skulle bilda en symbolisk bro mellan tropiska regnskogar, och Naturens hus, som då hade cirka 400 000 besökande barn och vuxna per år, samt skulle ridturer erbjudas i intressanta fågellokaler i träskmarker på djurgården, dit det var svårt att ta sig till torrskodd.

En firma i Södertälje erbjöd sig att leverera hägnet i form av elstängsel, till reducerat pris och projekt Djurgårdselefanter erbjöds få hyra huset första året för 100 000 kronor, varefter ägaren skulle frånträda fastigheten. Koehl och Velander ansökte för Projekt Djurgårdselefanter om en miljon från Stiftelsen B A Danelii donationsfond, vilken avsågs täcka kostnader uppvärmning av lokalen, foderkostnader för djuren, och två skötares uppehälle under ett år.[17]

Projektet offentliggjordes i ett mittuppslag i Dagens Nyheter, och saboterades samma dag av Skansen genom ett telefonsamtal till dåvarande överståthållaren, som till Köhl uppgav att han blivit uppringd av Skansen-Akvariets ägare Jonas Wahlström, vilken påstått att Köhl var sinnessjuk och skulle bli okontrollerbar med elefanter på Djurgården. Överståthållarämbetet avslutade efter samtalet med Wahlström alla vidare förhandlingar, varvid något som kunde ha blivit en attraktion i Stockholm, samt halva avtalstiden, hade omintetgjorts av Jonas Wahlström.

Olika andra projekt[redigera | redigera wikitext]

Fytotronen i Frescati hage, nuvarande Gösta Ekmans Laboratorium

Efter att detta projekt misslyckats, och halva tiden gått, besökte Köhl under nästföljande en och en halv månad, ett tjugotal platser i Stockholmsområdet, varav gamla ridhus på Djurgården, Svea ingenjörkårs stridsvagnshallar i Frösundavik, Alfa Lavals gamla forskningstallar vid Tullingesjön, Årsta ladugård vid Årsta slott i Österhaninge, ingick och där kanske Fytotronen i Frescati hage (nuvarande Gösta Ekmans laboratorium), och Berga lantbruksskola var de mer historiskt spektakulära platserna, det senare med ett inrett elefantstall, som under 1930-talet hade iordningställs för Skansens elefanter, i händelse av krig. Stephen Fried, ägare av Fjärislhuset vid Haga Trädgård och Tina Dyrssen (1946-2006) som hade bott i Afrika[källa behövs] och hade ärvt Öråkers gård i Kungsängen från sin släkt Dyrssen, var också intresserade av att upplåta sina marker till elefanterna.[18] Ingen av dessa lokaler erbjöd dock förutsättningar att tillmötesgå Jordbruksverkets krav, när det saknades ett uppvärmt stall, som motsvarade Skansens elefanthus, vilket då var ett av världens modernaste, med såväl golvvärme, väggvärme, höskulle och gödselhantering, och att på tre månader söka sponsorer och bygga ett godkänt stall, var en omöjlighet. Fytotronen hade unika egenskaper, i form av ett öppningsbart tak, som sommartid kunde släppa in solsken, och på vintern kunde lokalen belysas med 600 000 lysrör, samt datorstyrda klimatanläggningar skötte värmen i hela byggnaden, men huset som då stod tomt efter att skogshögskolan flyttat till Uppsala, lokaliserat vid en vändplan uppe vid de gamla skolbyggnaderna, låg inte särskilt attraktivt sett ur ett zoologiskt perspektiv.

Köhl hade ganska enkelt hade kunnat ordna plats för dem och sig själv i någon av Europas djurparker eller cirkusar, dit han var mer än välkommen, och där erbjudande om en fristad hos Trolle Rhodins cirkus i Malmö, var en möjlighet som han inte hann begrunda tillräckligt för att realisera, där ett samarbete med Diana Rhodin hade kunnat bli ett lyckligt slut för båda parter. Men utmaningen att under tre månader ensam lösa ett problem, som Skansens ledning inte hade kunnat lösa under ett decennium, erbjöd stora utmaningar för en i detta läge mycket stressad ung elefantskötare, som ville rädda livet på sina två skyddslingar, och helst av allt ville att de skulle fortsättningsvis ingå i Stockholms kulturarv.

Avslutande förhandling[redigera | redigera wikitext]

Djurparksdirektor Dr. Helmut Pechlaner och zoologen Prof. Dr. Kurt Kolar i Tiergarten Schönbrunn avtackar Dan Koehl på hans avskedsfest i Wien 1998
Bild från Cricket St Thomas Wildlife Park, med ängar i bakgrunden
Cricket St Thomas Wildlife Park i Somerset

Under sista förhandlingen mellan Skansen och Statsanställdas förbund, och trots löften om sponsring under första året från IKEAs ägare Ingvar Kamprad, Indiska Magasinets ägare Åke Thambert, en ännu ej besvarad ansökan till Stiftelsen B A Danelii donationsfond på en miljon kronor, samt ett telefonsamtal där Hans Alfredsson blev uppringd av Gunnar Wretner, ägare till Skoklosters bil och motormuseum, vilken var beredd att ta emot elefanterna på sin egendom vid Skoklosters slott, bedömde Skansens styrelseordförande Lennart Sandgren att Dan Köhl misslyckats, varvid skötaren förlorade sitt arbete,[källa behövs] och efter en tid som lärare på djurvårdarutbildningen på på Enskede Gårds gymnasium, inledde en mångårig internationell karriär som konsult i för cirkusar, djurparker, rancher och privata elefantägare på tre kontinenter med början i Borås, Kolmården, Wien och Dresden.

Cricket St Thomas Zoo i Somerset i England[redigera | redigera wikitext]

Skansen lyckades till slut identifiera en djurpark i England, i Cricket St. Thomas i Somerset, vars ägare erbjöds att ta emot Skansens elefanter gratis, om han var villig att stå för transporten, det vill säga att skicka upp en trailer från England till Stockholm, och skeppa ner de två vältränade elefanterna. Djurparkens ägare tänkte att dessa två elefanter skulle göra stor succé, i ett land där så väldresserade elefanter bara setts på cirkus, och priset specificerat till 0 kronor, ansågs säkert mycket förmånligt.

Skansen, som redan svårt kritiserats för sitt handhavande av elefantkonflikten, lyckades också få två journalister att besöka djurparken, för att motverka negativ opinion inför frakten till England. Tiiu Gräslund från Aftonbladet och Mark Levengood från Dagens Nyheter, skickades ner till Cricket St. Thomas i Somerset i England, och redogjorde i rosande artiklar vilket paradis djurparken i England var, samt hur fint Nika och Shiva skulle får det. Levengood fick ett mittuppslag i DN, som pryddes med foton på gröna ängar utanför djurparkshägnen, vilka dock inte befolkades av någon elefant, men sådana detaljer, eller att varken Gräslund eller Levengood egentligen visste något om elefanter, eller varför inga bilder på ett elefanthus visades i artiklarna, bekymrade chefredaktörer på de båda tidningarna, eller deras läsare. Även göteborgskomikern Claes Malmberg uttalade sig i TV, där svenska folket av Hans Alfredssons son försäkrades över hur fint Skansens elefanter skulle få det.

I England delade man inte denna eufori, eftersom just Cricket St. Thomas Wildlife Park var en av de mest kritiserade djurparkerna av organisationen Zoo-Check, som inte leddes vetenskapligt, utan var resultatet av en privat ägare till en herrgård och ett mejeri, där flera sjölejon presenterades i en rund mindre behållare, och en karusell snurrade runt. båda tio meter från elefanternas uteanläggning på cirka 100 kvm, som till skillnad från Skansens uteanläggning inte hade sand utan ett betonggolv, där Nika och Shiva bara fick tillbringa halva dagarna, eftersom det egentligen var ett hägn för tjuren, där också djurparkens elefanttjur Sahib behövde få komma ut några timmar. Djurparken kritiserades 1995 så skarpt av Storbritanniens parlament när man skjutit elefanttjuren till döds dagen före julafton 1994, [19] parken sålde sina sista elefanter 1999, och stängde sedan djurparken helt 2009.

Flytten till England[redigera | redigera wikitext]

År 1992, då Hans Alfredson var Skansen-chef, skänktes Nika och Shiva till den kritiserade djurparken Cricket St Thomas i Somerset i England, trots att elefanthuset där var hälften så stort som Skansens. Shiva avlivades efter ett år i Cricket St Thomas, i september 1993, vid 21 års ålder, efter ett besök i djurparken av Skansens andrezoolog Hans-Ove Larsson och Skansen-Akvariets ägare Jonas Wahlström.[källa behövs]

Dagen före julafton 1993 avlivades elefanttjuren Sahib med gevär. År 1999 såldes Nika/Gobi med de andra kvarvarande tre elefanterna vidare till Estepona Selwo safaripark i Spanien. Det är oklart om Nika nådde denna park, i varje fall levande, då hennes officiella dödsdatum är ankomstdatum för de andra tre elefanterna.[11] [8] 2009 stängdes den av Storbritanniens parlament kritiserade djurparken.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Graffitimålade elefanten Ljumbo vid Ljusterö Torg, ägd av Ljusterö konstförening, och tidigare av elefantskötaren Dan Koehl

Endast Georg Cederskog gjorde i Expressen en mer seriös uppföljning av hur Nika och Shivas nya liv i England gestaltade sig, i en kritisk artikel som visade det lilla stallet med brädväggar, och elefanterna åter uppkedjade i fyra ben. Men det var för sent att åtgärda: nu tillhörde elefanterna inte längre Skansen. Henry Sidoli från Tidningen Hänt Extra skickade ner Dan Köhl för att inspektera hur Nika och Shiva mådde, vilket blev deras sista möte, varefter Yvonne Johnson-Mullin också skrev ett kritiskt reportage i Hänt Extra, som lät Nika och Shiva gestalta numrets Löpsedel. DN skrev 24 juli 1992 en artikel med namnet Grönbete glädjer elefanter. Nika och Shiva har större ytor att röra sig på än tidigare där elefanterna faktiskt togs ut på en promenad på en äng för fotograferingen, men artikeln inte nämnde det egentliga förhållandena kring hur elefanterna levde, och vilken yta deras stall och hage hade.[20]

Efter detta blev det tyst fram till Shivas död i september 1993, efter drygt ett år i sitt nya hem, vilket noterades knappt av media. Nikas död i Spanien några år efteråt, belystes heller aldrig av någon tidning.

På Skansen rensades alla vykort och andra offentliga minnen av elefanterna systematiskt bort från parkens olika försäljningsställen.

Konflikten fortsatte emellertid efter att elefanterna lämnat Skansen och Sverige, i form av en rättegång i Stockholms tingsrätt, där Stockholms landshövding Lennart Sandgren och hans advokat Christian Åhlund representerade Skansen, mot Skansens före detta elefantskötare, representerad av advokaten Jan Bernhammar från Henning Sjöströms advokatbyrå Juristhuset Lawhouse - advokatfirman Sjöström AB. Medverkande vittnen under rättegången var bland annat Lili och Sussie och Gunnar Wretner, ägare till Skoklosters bil och motormuseum, vilken i ett samtal till Hans Alfredsson lovat Skansens elefanter plats på sin mark, där stallar fanns. Rättegången avslutades med orden Jag tror vi ser i vilket härad detta mål ligger av domaren, efter att kungens överståthållare under vittnesed påstod att det var han som ringt upp Jonas Wahlström, och inte tvärtom, medan han enligt Köhl omtalat i ett telefonsamtal, dagen efter samtalet, att det var Jonas Wahlström som hade ring upp honom, och varnat för att samarbeta med Köhl. Denna skillnad visade sig bli avgörande för om huruvida Skansen hade brutit det ingångna avtalet eller inte, och gravt försvårat Köhls möjligheter att rädda Skansens elefanter. Hade han vunnit, hade han då kunnat åberopa ägande av elefanterna, som kanske hade kunnat räddas i Sverige, med längre tid av förberedelser, än tre månader,och han hade också kunnat hävda fortsatt anställning på Skansen. Istället blev han Europas första internationellt frilansande konsult med elefanter.

Avvecklingen av Skansens elefanter är beskriven i Ian Wachtmeisters bok Sotarna, utgiven år 2014, tre år före Wachtmeisters bortgång:

Den oförstående och okänsliga Skansenledningen, som i andra sammanhang framträdde som djurvänner, såg till att Nika och Shiva skeppades till England. Jag har förgäves försökt finna några artiklar i pressen om hur det till sist gick för Skansens elefanter som Sverige hade gjort sig av med i godhetens, omsorgens och djurvänlighetens tecken. Tydligen var deras öde inte intressant. Men visst hade vi, det svenska folket, kunnat rädda våra elefanter. Undrar om det hade lyckats idag!
Ian Wachtmeister, 2014, Ur boken Sotarna

[21]

Den 23 oktober 2015, 25 år efter flytten av elefanterna till England, sände SVT Nyheter ett inslag av Anders Nordqvist med namnet Skansen-elefanterna engagerade hela Sverige där gamla filmer med Bambina och Sven Borg, filmer från promenader på Djurgården och bad i Djurgårdsbrunnskanalen, samt Sven Borgs avsked av Nika före flytten, och Köhls minnen från historien omtalas.[22]

Det enda minnet som finns kvar idag från en kanske 150-årig epok med elefanter på Kungliga Djurgården, äldre än Skansens historia, är ett fotografi på den snart 130-åriga restaurangen Lilla Hasselbacken, vars ägare har hängt upp sitt fotografi där Shiva rids genom entreportalen till restaurangen, och Ljumbo, Sveriges största graffitimålade elefantstaty, som står uppställd vid vid Ljusterö torg, vilken tidigare ägdes av elefantskötaren och Ljusteröbon Dan Koehl, och idag ägs av Ljusterö konstförening.[23]

På Skansen är alla minnen censurerade, även om om många Stockholmare fortfarande med kärlek minns stadens elefanter, kritiserade av djurrättsaktivister, och personer som aldrig satte sig in i detaljer kring europeisk elefanthållning. Djurparksmotståndare formulerar ibland åsikten att det är synd om elefanter i djurparker, och djur som elefanter hör hemma i naturen, men lidande förekommer även i det vilda:

Under en treårig torrperiod i Östafrika, under 1971 [24] 1972, (bara från 1971 och 1972 sägs över 6 000 elefanter ha dött) [25] [26] 1973, dog mellan 9 000 och 12 000 elefanter. Enligt George Sheldricks beräkningar 1976 sägs minst 9 000 elefanter ha dött under dessa tre år,[27] vilka svalt ihjäl i Tsavo national park i östafrikanska Kenya. Av dessa döda elefanter beräknas knappt 10% ha varit vuxna hannar, medan 70% hade utgjorts av fertila honor, och ännu högre för kalvar under tre år, och även efter torkan fortsatte elefantbeståndet att minska, eftersom så många vuxna fertila honor hade dött. [28]I Amboseli i Kenya, dog 77% av födda elefantungar under 1977.[29] Journalisten och jägaren Jens Ulrik Høgh,[30] forskare och ekologers slutsatser från exemplet i Tsavo indikerar att populationer som växt sig för stora, i synnerhet vid torkor bör decimeras med avskjutning, för att spara individer från lidande, naturen från att bli öken, och för att den överlevande populationen skall ges bättre förutsättningar.[31]

Elefanthuset idag[redigera | redigera wikitext]

I det tidigare elefanthuset bor numera apor av arten Östlig svartvit guereza.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Elefanter i svensk historia av Dan Koehl, Elephant Encyclopedia Arkiverad 16 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ En objuden gäst, KB:s digitala utgåva av Blekingeposten, 1884
  3. ^ Kalmar tidning, 1885-04-29
  4. ^ ””nyss visades i Uppsala två små nyfödda lejonungar”, Om svenska lejon, Ingvar Svenberg”. Arkiverad från originalet den 2 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140602200001/http://www.ucrs.uu.se/digitalAssets/44/44086_SvanbergUppland2010Lejon.pdf. Läst 5 juli 2014. 
  5. ^ [a b] Bæhrendtz Nils Erik, Biörnstad Arne, red (1991). Skansen under hundra år. Höganäs: Wiken. Libris länk. ISBN 91-7024-738-2 
  6. ^ Siöcrona, Vera, red (1942). Apan och jag, ett år bland Skansens djur. Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 9789127127111 
  7. ^ [a b] Sven Borg, Koehl D. webbplatsen Elephant.se Arkiverad 14 juli 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ [a b c d e] Svanberg, Ingvar. ”"Indian elephants at Skansen”. Bartlett Society Journal. sid. 26. https://www.researchgate.net/profile/Ingvar_Svanberg/publication/261795177_Indian_Elephants_at_Skansen_Zoo/links/02e7e5357d0f61d1c9000000/Indian-Elephants-at-Skansen-Zoo.pdf. 
  9. ^ [a b] Bæhrendtz Nils Erik, red (1980). Boken om Skansen. Höganäs: Bra böcker. Libris länk. ISBN 91-85596-89-2 
  10. ^ Janne Svensson, Musikon.se
  11. ^ [a b c d e] Skansenelefanternas historia, Koehl D. Webbplatsen Elephant.se
  12. ^ Charlotte Ahniund Berg och Anders Carlsson (red.) (2016). ”SKANSEN 125 - Nordiska museets och Skansens årsbok”. Fataburen. Skansen. sid. 95, 98. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1365636/FULLTEXT01.pdf. Läst 2 augusti 2020. 
  13. ^ Florman, Catharina (2007). Mer vild än tam: [mina första tjugotvå uppväxtår i ord och bild. [Sverige]: Catharina Florman. Libris länk 
  14. ^ [a b] Johan Åsard (6 april 1990). ”SISTA STRIDEN - de vill rädda elefanterna kvar på Skansen”. Expressen. 
  15. ^ Hans Pekkari (9 april 1990). ”3 500 skrev på för Nika och Shiva”. Expressen. 
  16. ^ Georg Cederskog (2 augusti 1992). ”Skansen-elefanternas nya liv”. Expressen. 
  17. ^ Förslag till användning av disponibla medel ur B A Danell donationsfond 1992
  18. ^ DN. 28 februari 1992. https://www.dn.se/arkiv/stockholm/ny-var-pa-malargard-skansens-elefanter-till-bro/. Läst 14 juli 2020. 
  19. ^ ”Killing of an elephant at Cricket St Thomas Wildlife Centre”. Parliament UK. 13 mars 2013. http://www.parliament.uk/edm/1994-95/366. 
  20. ^ Grönbete glädjer elefanter. Nika och Shiva har större ytor att röra sig på än tidigare”. DN. 24 juli 1992. https://www.dn.se/arkiv/stockholm/gronbete-gladjer-elefanter-nika-och-shiva-har-storre-ytor-att-rora-sig-pa-an-tidigare/. 
  21. ^ Wachtmeister, Ian, red (2014). Sotarna. Stockholm: Lava. ISBN 9789187769030 
  22. ^ Nordqvist (23 oktober 2015). ”Skansen-elefanterna engagerade hela Sverige”. SVT Nyheter. SVT. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vad-hande-med-elefanterna-pa-skansen. 
  23. ^ ”Nu har elefanten fått sitt namn”. Ljusteröportalen. http://www.ljustero.se/content/nu-har-elefanten-f%C3%A5tt-sitt-namn. 
  24. ^ Mohr, Charles. ”ELEPHANTS DYING IN KENYA DROUGHT” (på engelska). The New York Times Company. https://www.nytimes.com/1971/11/21/archives/elephants-dying-in-kenya-drought-human-suffering-also-due-if-rains.html. 
  25. ^ Corfield, Timothy (1 april 2008). ”Elephant mortality in Tsavo National Park, Kenya”. African Journal of Ecology. doi:10.1111/j.1365-2028.1973.tb00098.x. https://www.researchgate.net/publication/229915819_Elephant_mortality_in_Tsavo_National_Park_Kenya. Läst 14 juli 2020. 
  26. ^ Leuthold, Walter. ”Age Structure of Elephants in Tsavo National Park, Kenya” (på engelska). Journal of Applied Ecology. British Ecological Society. doi:10.2307/2401793. https://www.jstor.org/stable/2401793?seq=1. 
  27. ^ Olindo, P.M.; Douglas-Hamilton, Iain (14 mars 1988). ”Tsavo elephant count 1988”. Save The Elephants. https://savetheelephants.org/wp-content/uploads/2016/11/1988Tsavocount.pdf. 
  28. ^ Smith, Robert J.; Kasiki, Samuel M.. ”A spatial analyzes of the elephant-human conflict in the Tsavo ecosystem, Kenya” (på engelska). Kenya Wildlife Service. sid. 17. https://pdfs.semanticscholar.org/d8fd/dbb49184d0f13063fca8f798ad12156314dd.pdf. 
  29. ^ Owen-Smith, R. Norman. ”Megaherbivores: The Influence of Very Large Body Size on Ecology” (på engelska). sid. 153. https://books.google.com.kh/books?id=1jT72JdLVIcC&pg=PA153&lpg=PA153&dq=%22Tsavo%22+%22drought%22+%221972%22&source=bl&ots=VPwzHdOgaY&sig=ACfU3U3Z5IQmw4PBYrcibVnrqP9IOy9hwA&hl=en&sa=X&ved=2ahUKEwj2hZaTqszqAhUYfisKHYguC3oQ6AEwBHoECAoQAQ#v=onepage&q=%22Tsavo%22%20%22drought%22%20%221972%22&f=false. 
  30. ^ Høgh, Jens Ulrik (25 juni 2019). ”Elephants are not human — they are animals, and all animal populations need to be managed”. Daily Maverick Reader. https://www.dailymaverick.co.za/article/2019-06-25-elephants-are-not-human-they-are-animals-and-all-animal-populations-need-to-be-managed/#gsc.tab=0. 
  31. ^ Wato, Yussuf Adan (2016). ”African Elephant in a Cleft Stick, Choosing between starving or dying from thirst in arid savanna” (på engelska). Wageningen University. sid. 12. doi:10.18174/394719. https://edepot.wur.nl/394719. 

Internetkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Florman, Catharina (2007). Mer vild än tam: [mina första tjugotvå uppväxtår i ord och bild. [Sverige]: Catharina Florman. Libris länk