Elektor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Elektor (av lat. ele'ctor, eg. eli'gere, "utplocka, utvälja") kallas en person som av en organisation eller liknande väljs med det enda syftet att representera dem i ett val till en annan organisation. Det handlar om en form av indirekt val.

Ett exempel: före 1997 valdes stiftsfullmäktige i Svenska kyrkan och ledamöterna till kyrkomötet av elektorer som utsågs av församlingarna efter kyrkovalet.

Elektorskollegiet i Finland[redigera | redigera wikitext]

Under 1900-talet hade Finland ett presidentvalsystem som innebar att väljarna valde elektorer som i sin tur valde president. I samband med att 1919 års regeringsform ersattes av Finlands grundlag, övergick man dock till ett system med direkt folkligt val av presidenten i två omgångar.

Elektorskollegiet i USA[redigera | redigera wikitext]

I USA väljs inte presidenten direkt av folket. I presidentvalet röstar amerikanerna inte på en president, utan på elektorer, som i teorin får rösta på vem de vill, men som i praktiken avger löfte om att rösta på en viss kandidat. Teoretiskt kan således elektorerna rösta fram en annan president än vad valresultatet speglar om antalet s.k. "faithless electors" är tillräckligt stort för att påverka utfallet. Mellan 1796 och 2008 har 158 incidenter skett då elektorer har röstat annorlunda än vad de förväntats, vilket i inget av fallen påverkat utfallet.

Ett annat viktigt inslag i det amerikanska presidentvalet är att man likt andra anglosaxiska länder, som exempelvis Storbritannien, har ett system med valkretsar där vinnaren av en valkrets - i detta fall delstater (och ett distrikt) - enligt regelverket skall erhålla samtliga elektorsröster i den delstaten, vilket är fallet i 48 av 50 delstater (i Nebraska och Maine utdelas elektorer för delstaten som helhet och regionalt i vissa distrikt). Systemet har sin grund i det tidiga USA, då delstaterna på egen hand fick välja elektorer antingen direkt genom folkval (på delstatsnivå eller uppdelat i olika distrikt), indirekt genom delstatskongressen, eller genom en kombination av olika system, inklusive utnämning av en rad elektorer av övriga elektorer för att stärka den segrande kandidatens chanser att bli vald. Folkval slog emellertid igenom redan från början, och under Andrew Jacksons regering (1829-1837) införde samtliga delstater utom Delaware (som väntade till 1848) och South Carolina (1868) direkta val av elektorer.

Systemet lämnar dörren öppen för att en kandidat kan få majoritet i elektorskollegiet utan att ens få flest antal röster, vilket skedde exempelvis i presidentvalet 2000. George W. Bush valdes då till president av 271 elektorer mot Al Gores 266 samtidigt som Al Gore vann mätt i totalt antal röster med 48,4 procent mot Bush 47,9 procent. För valutfallet i de amerikanska presidentvalen är de nationella siffrorna (eng. popular vote) således oviktiga, även om de endast fem gånger skilt sig från elektorskollegiets resultat; 1824, 1876, 1888, 2000 och 2016. År 1824 hade ingen kandidat i närheten av en majoritet av vare sig folk- eller elektorsröster, varför representanthuset i enlighet med konstitutionen valde John Quincy Adams till president; "folkvalets" vinnare Andrew Jackson fick emellertid revansch i följande presidentval. 1876, 1888 och 2000 segrade emellertid Rutherford B. Hayes, Benjamin Harrison och George W. Bush med en (i samtliga fall mycket skör) majoritet av elektorsrösterna men en minoritet av folkets röster. Grover Cleveland, som besegrades 1888, vann mot Harrison 1892, däremot blev Samuel J. Tilden och Al Gore aldrig presidenter.