Eli Heckscher

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Eli Heckscher

Eli Filip Heckscher, född 24 november 1879 i Stockholm, död 23 december 1952 i Stockholm, var en svensk nationalekonom och ekonomisk historiker. Han är förmodligen mest känd för Heckscher-Ohlin-teoremet, som han utarbetade tillsammans med Bertil Ohlin.

Heckscher var son till generalkonsul Isidor Heckscher och Rosa Meyer, far till Gunnar Heckscher samt farfar till Einar, Sten, Eva och Ivar Heckscher.

Utbildning och påverkan[redigera | redigera wikitext]

1897 skrevs Heckscher in på Uppsala universitet, och han blev 1904 Fil.lic., och 1907 fil.dr.. 1907 blev han docent i politisk ekonomi vid Stockholms högskola, 1909–1929 var han professor i nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan i Stockholm, samt i ekonomisk historia 1929–1945. Heckscher sägs vara ansvarig för att ekonomisk historia numera är ett självständigt ämne vid svenska högskolor.[källa behövs]

Heckschers vetenskapliga utbildning faller lika mycket på den historiska som på den nationalekonomiska vetenskapens område, och hans vetenskapliga författarskap rör sig alldeles övervägande inom den ekonomiska historien, där han i viss mån verkat banbrytande. Hans första arbete av denna art, gradualavhandlingen Till belysning av järnvägarnas betydelse för Svenges ekonomiska utveckling (ursprungligen i jubileumsskriften "Statens järnvägar 1856–1906", separat i utvidgad form 1907), gav på grund av ämnets karaktär mindre betydande resultat, men hans nästa arbete, Produktplakatet och dess förutsättningar (ursprungligen i "Historiska studier tillägnade Harald Hjärne", 1908, omtryckt i utvidgad form i "Ekonomi och historia"), är att betrakta som den första på fullt moderna principer vilande avhandlingen i ekonomisk historia i Sverige. Det sålunda givna uppslaget har Heckscher senare fullföljt dels genom det betydande arbetet Kontinentalsystemet (1918; även utgivet på engelska, 1923 belönat med Kungliga Vetenskapsakademiens Arnbergska pris), dels genom essaysamlingen Ekonomi och historia (1922). I denna är särskilt det programmatiska inledningskapitlet av vikt; Heckscher utför där närmare principen om nödvändigheten att tillämpa den teoretiska nationalekonomins resultat och allmänna betraktelsesätt på historiens ekonomiska företeelser.

I sitt rent nationalekonomiska skriftställarskap visade sig Heckscher i början starkt påverkad av den vid 1900-talets början rådande reaktionen mot den klassiska nationalekonomiens metoder. Med sin strängt vetenskapliga läggning frigjorde han sig emellertid snart från denna riktning; de första resultaten i hans produktion av detta omslag kom åren 1912–1913. Därefter blev Heckscher en av de främsta representanterna för den moderna svenska nationalekonomiska skolan med dess krav på en strängt logisk uppfattning och dess böjelse att tillämpa vetenskapliga synpunkter på praktiska problem. Det viktigaste uttrycket därför har Heckscher gett i arbetet Världskrigets ekonomi (1915). Av liknande art är även Svenska produktionsproblem (1918), där Heckscher samlat en del instruktiva studier, huvudsakligen berörande Sveriges näringsliv. I inledningskapitlet, "Produktionsproblemet", ger Heckscher ett sammanfattande uttryck åt en ekonomisk samhällsuppfattning, som står den klassiska nationalekonomins mycket nära. Denna uppfattning har han närmare utvecklat i skriften Gammal och ny ekonomisk liberalism (1921), som utgör ett på sitt sätt banbrytande försök att förena den gamla ekonomiska liberalismen med en senare tids erfarenheter på samhällsorganisationens område. I sin framträdande journalistiska verksamhet (i Svensk tidskrift, Stockholms Dagblad och senare Dagens Nyheter) har Heckscher ytterligare utvecklat dessa synpunkter, liksom han med stor iver deltagit i diskussionen om de aktuella penningpolitiska problemen. I ett antal strängt fackvetenskapliga artiklar, huvudsakligen i Ekonomisk tidskrift, har han dessutom lämnat viktiga bidrag till utvecklingen av olika nationalekonomiska teorier.

Ekonomisk-historiska institutet (idag The Institute for Economic and Business History Research, EHFF) grundades 1929 som ett gemensamt forskningsinstitut av Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms högskola (föregångare till Stockholms universitet) på initiativ av Eli Heckscher, som samma år utnämndes till professor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm.[1] Eli Heckscher var den drivande kraften bakom forskningsinstitutet till sin död 1952. Avsikten var att bedriva forskning om enskilda företags historia genom ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt som kombinerade ekonomisk historia, nationalekonomi och företagshistoria.[1]

Politik[redigera | redigera wikitext]

Även inom den politiska opinionsbildningen i Sverige gjorde Heckscher en betydande insats. Under sin vistelse i Uppsala anslöt sig Heckscher till den av Harald Hjärnes idéer starkt påverkade riktningen inom högern vid universitetet, och 1911 uppsatte han tillsammans med (sedermera professor) Gösta Bagge denna riktnings främsta organ, Svensk tidskrift. Senare anslöt sig Heckscher i viss mån, under påverkan av sin ovan skildrade vetenskapliga uppfattning, till den liberala politiken i ekonomiska frågor. I Stockholm kom han att ansluta sig till Sveriges Nationella Ungdomsförbund där han 1919 finns upptagen i medlemsföreteckningen.[2]

Vid sidan av allt detta har Heckscher även fullföljt ett stort antal offentliga uppdrag; sitt mest betydande arbete i detta avseende torde han ha ägnat den på hans initiativ tillsatta krigsberedskapskommissionen (1915–1918; ordförande 1917). Han var 1906–1909 sekreterare i statistiska kommittén och blev 1921 ledamot av tull- och traktatkommittén.

Utmärkelser och hedersuppdrag[redigera | redigera wikitext]

Heckscher invaldes som ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien 1919, av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1919, av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1925 och av Kungliga Vetenskapsakademien 1932. Han tilldelades Vetenskapsakademiens guldmedalj 1933.

Heckscher utsågs till hedersdoktor i statsvetenskap vid Københavns universitet 1929 och invaldes som utländsk ledamot av danska Videnskabernes Selskab 1933.

Eli Heckschers gravvård på Judiska norra begravningsplatsen i Solna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://www.hhs.se/EHFF/Pages/AboutEHFF.aspx
  2. ^ Sveriges nationella ungdomsförbund och högern 1928-1932. Svenska bokförlaget/Norstedt. 1965-01-01. Sid. 13. https://books.google.se/books/about/Sveriges_nationella_ungdomsf%25C3%25B6rbund_och.html?id=PgA_OAAACAAJ&redir_esc=y. Läst 2015-08-18 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Heckscher, Eli i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924)
  • Heckscher, Eli i Vem är det 1925
  • Heckscher, Eli i Vem är det 1943
  • Ylva Hasselberg, "Åka tåg och bli forskare. Om Eli Hekschers resa genom Sverige" i: Professor Mats Larsson. 60 år. En dokumentation från ett hyllningsseminarium i oktober 2013. (Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala Studies in Economic History 99.) Uppsala 2014, s.53-60.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]