Elof Eriksson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För riksdagsmannen och industrialisten, se Elof Ericsson

Elof Jakob Thorvald Eriksson, född 30 juli 1883 i Stockholm, död 9/12 1965 i Oscars församling, Stockholm, son till professor Jacob Eriksson och Hilma Knutsson. Han var en svensk antisemitisk och pronazistisk politisk författare och tidningsredaktör. Tillsammans med Einar Åberg räknas Eriksson som antisemitismens främsta företrädare i Sverige under mellankrigstiden.

Den politiska karriärens början[redigera | redigera wikitext]

Elof Eriksson började sin politiska karriär 1914 i den bonderörelse som var kopplad till Jordbrukarnas Riksförbund. Där ledde han en ytterst reaktionär fraktion som var misstänksam mot demokrati och argumenterade för rashygien. [1] När Jordbrukarnas Riksförbund 1921 gick ihop med Bondeförbundet, lämnade Eriksson den politiska världen och blev istället författare och redaktör. År 1923 tog han över redaktörsposten på den officiellt frisinnade,[2] men i realiteten mycket konservativa Södertälje Tidning. Det var under perioden som han skrev för denna tidning som hans antisemitiska åsikter kom fram.[1]

Nationen och andra skrifter[redigera | redigera wikitext]

Nationen 1 april 1934. Nazismen liknas vid ett framrusande tåg som kommer att köra över de judiska marxisterna.

Elof Eriksson avskedades 1925 från tidningen Södertälje Tidning för sina extremistiska åsikter. Han grundade då sin egen tidning, Nationen. Elof inspirerades av Julius Streicher tidning Der Sturmer varmed Eriksson hade en del kontakt. Tidningen Nationen startade den 2 oktober 1925 och var den första fascistiska tidningen i Sverige och såldes i omkring 3 000 exemplar per nummer. Toppen nåddes med 10 000 exemplar, vilket var en hög siffra för en extremisttidning vid den tiden.[1] Andra liknande tidningar var Vidi och Malmö-Blixten.[3] Journalisten Tobias Hübinette har sedermera publicerat en lista på 649 av Nationens prenumeranter.[4] Nationen publicerades fram till 1941 och agiterade för antisemitism, för den italienska fascismen och nationalsocialism samt mot frimureri.[5]

Tillsammans med Einar Åberg gav Eriksson i mitten av 1930-talet ut en svensk utgåva av Sions vises protokoll, förfalskade protokoll från en judisk konferens där judarna påstods konspirera för att ta över världen.

Under en period var Eriksson medlem i Sveriges Fascistiska Folkparti, men han kom i konflikt med sådana ledare som Konrad Hallgren, Sven Hedengren och Sven Olov Lindholm.[5]

Elof Eriksson var en stark anhängare av antisemitismen och nationalsocialismen under hela 30-talet och 40-talet. Detta framgår tydligt av tidningen Nationen. Tidningen drev kampanjer mot delar av kungahuset, frimurarorden, EPA, Bonniers och "storfinansen", som påstods styras av judar. Ivar Kreugers självmord antogs t.ex. vara en "judisk" komplott.

Nationen 1 januari 1933. Nazismen liknas vid ljuset och det goda. Judarna vid det onda och mörkret.

Nationen 1 oktober 1936 har en ledare, med all sannolikhet skriven som vanligt av ansvarig utgivare Erik Elofsson själv, som avslutas: "Det ges i denna yttersta tid blott en räddning för folken: att lyssna till Adolf Hitlers varningsrop - och värja sig mot den dödliga fara som judendomen-bolsjevismen utgör för dem!"

Adolf Hitler beskrivs som "befriaren". Nationen 1 mars 1933.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Redan från tidiga år var Eriksson en kritiker mot moderniteten. Han började så småningom utveckla tankar om en judisk konspiration mot den moderna världen, något som senare blev hans grundläggande världssyn.[1] Han förutsåg att en ny sorts nordisk kristendom skulle växa fram, och att den skulle förinta judendomen, men menade att en förutsättninga var ett andligt nyvaknande bland Nordens folk. Eriksson ansåg också att kampen mellan judar och icke-judar var ett påbud från Gud.[1] Till följd av detta var han en stark anhängare av nazismen. Hans sista bok, från 1962, Världskulturer, innehåller en diskussion om hans religions-filosofiska infallsvinkel på antisemitismen.[1]

Bibliografi (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Bonderörelsens organisation (1922)
  • Sveriges hemliga regering (1932)
  • "Det fria ordet" under frimurar-terror (1940)
  • Die Juden in Schweden : Anhang: Die Machtstellung der Juden in Schweden (1943, översatt till tyska av Erich Buchmann)
  • Vad är judisk religion? : efter vittnesbörd av överrabbin Marcus Ehrenpreis (1939)
  • Bondetågets 30-årsminne (1944)
  • Bonderörelsen : en historisk återblick (del 1: 1946, del 2: 1950)
  • Minnen från bonderörelsens kampskede (1963)
  • Bondetåget 1914 : en akt i apokalypsdramats utanverk (1965)
  • Tidningen Nationen

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Eric Wärenstam: Fascismen och nazismen i Sverige (1972)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia