Elsa Björkman-Goldschmidt

Elsa Björkman-Goldschmidt
Född	16 april 1888 Linköpings församling, Sverige
Död	6 april 1982 (93 år) Engelbrekts församling, Sverige
Begravd	Norra begravningsplatsen kartor
Medborgare i	Sverige
Utbildad vid	Kungliga Akademien för de fria konsterna
Sysselsättning	Författare, journalist, etsare, lärarinna
Make	Waldemar Goldschmidt
Föräldrar	Fredrik Björkman
Redigera Wikidata

Elsa Andrea Elisabeth Björkman-Goldschmidt, född Björkman 16 april 1888 i Linköping, död 6 april 1982 i Engelbrekts församling i Stockholm, var en svensk författare, journalist och konstnär (grafiker). Som skribent signerade hon ofta texter som "Mélange".

Björkman-Goldschmidt var aktiv inom den vänsterliberala kvinnorörelsen. Hon utförde också ett omfattande humanitärt arbete för krigsfångar, barn och flyktingar under och efter de båda världskrigen, som svensk Röda Korset-delegat i Ryssland 1916–1918 och föreståndare för Rädda Barnens verksamhet i Wien 1919–1924.

Björkman-Goldschmidt arbetade som journalist i Wien åren 1928–1938. Hon var från 1950 ledamot av Samfundet De Nio och redaktör för Svensk litteraturtidskrift 1958. Björkman-Goldschmidt var nära vän med poeten och konstnären Harriet Löwenhjelm och blev utsedd av Löwenhjelm att förvalta hennes litterära och konstnärliga kvarlåtenskap. Detta resulterade i att Björkman-Goldschmidt medverkade till utgivandet av Löwenhjelms dikter och brev samt skrev den första biografin om Harriet Löwenhjelm.

Biografi

Uppväxt och konstnärskap

Björkman-Goldschmidt föddes 1888 i en officersfamilj i Linköping och växte upp där och i Stockholm. Fadern var överste Fredrik Björkman och modern Maria Heyman i kyrkoboken antecknad som mosaisk trosbekännare. I familjen fanns även den fyra år yngre systern Anna. Björkman-Goldschmidt var barn- och ungdomsvän med Elsa Brändström, Honorine Hermelin och Harriet Löwenhjelm.

I Stockholm blev Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, där hon studerade åren 1906–1909, på många sätt avgörande för hennes personliga utveckling och självständighet. Under några år delade hon lägenhet med Honorine Hermelin, som väckte hennes sociala och politiska medvetande. Samtidigt drömde hon – mot sin familjs önskan – om att bli konstnär. Medan hon vikarierade som lärare tog hon lektioner vid Axel Tallbergs etsningsskola och på Konstakademien i Stockholm (1909–1910). I början på 1910-talet vidareutbildade hon sig bland annat i Brygge (1910-1911), Italien och Tyskland.

Som grafiker arbetade Björkman-Goldschmidt med etsning, träsnitt och litografi. Hon ställde senare ut, bland annat i Sverige, Oslo, Leipzig, Wien, Paris, Rom och San Francisco. Hennes verk finns idag representerade i flera svenska och utländska konstmuseers samlingar, såsom Nationalmuseum och Moderna Museet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Malmö konstmuseum, Dresdens museum och Albertina i Wien. Hennes konst har betecknats som en grafisk motsvarighet till sekelskiftets stämningsmåleri.

Aktivism och journalistik

Under mellankrigstiden gav emellertid Björkman-Goldschmidt upp sitt bildkonstnärskap. Istället ägnade hon sig åt internationellt hjälparbete, folkbildning, journalistik och författande.

Vänskapen med Elsa Brändström – senare känd som ”Sibiriens ängel” – blev på många sätt upptakten till Björkman-Goldschmidts humanitära och filantropiska engagemang. År 1916 reste hon med Brändström till Ryssland för att arbeta som outbildad Röda kors-sjuksköterska i krigsfångelägren i Sibirien. Mötet med krigets verklighet blev ett brutalt uppvaknande som hon ofta återkom till i sina böcker. Svenskorna bekämpade fläcktyfus, kolera, skörbjugg, tbc, undernäring, frostskador, letargi och motsträviga ryska myndigheter. Under de följande åren, fram till 1918, återvände Björkman-Goldschmidt flera gånger som svenska Röda korsets delegat till Ryssland och fick uppleva ryska revolutionen på plats.

På ett sjukhus i Moskva träffade hon sin blivande make, den österrikisk-judiske kirurgen och krigsfången Waldemar Goldschmidt. Efter första världskrigets slut återförenades de i Wien där de gifte sig 1921. Åren 1919–1938 bodde paret Goldschmidt i Wien och umgicks i kulturella kretsar. Björkman-Goldschmidt arbetade nu i huvudsak som journalist och skrev bland annat kåserier i Dagens Nyheter under signaturen Mélange. I samband med Nazitysklands annektering av Österrike 1938 tvingades paret Goldschmidt lämna allt och fly hals över huvud till Stockholm.

Björkman-Goldschmidt var en aktivist som ville ha en uppgift, förändra världen och verka för andra. Efter hemkomsten till det politiskt ljumma Sverige 1918 vittnade hon om att hon kände sig ”vingklippt” när hon inte längre var i händelsernas centrum och fick göra skillnad. Efter flytten till Wien året därpå fortsatte hon sitt ideella engagemang för krigets offer, men nu var det främst Österrikes svältande och sjuka barn som upptog hennes tid och intresse. Hon engagerade sig snart helhjärtat i nystartade svenska Rädda Barnen. Under epitetet ”Översten på Gonzagagasse” förestod hon 1919–1924 under mycket knappa och ofta kaotiska omständigheter organisationens verksamhet i Wien. Den omfattade bland annat mat-, kläd- och medicinutdelning, drivandet av daghem, sommarkolonier och sanatorier för barn, förmedling av så kallade krigsbarn till Sverige och upprättandet av systugor för krigsänkor.

Elin Wägner, även hon engagerad i Rädda Barnen, kallade henne i sin arbetsbok för ”den lilla rörande fröken Björkman som offrar sin utkomst” och tecknade 1920 ett mindre smickrande porträtt av henne som ett slags privilegierad slumsyster i romanen Den förödda vingården. Andra samtida källor vittnar dock om Björkman-Goldschmidts stora engagemang, handlingskraft och betydelse för barnen i Wien vid denna tid. I såväl samtida reportage som i senare minnesböcker och memoarer reflekterar hon också mycket kring maktproblematiken i alla former av humanitärt hjälp- och biståndsarbete.

Vid andra världskrigets utbrott återupptog Björkman-Goldschmidt sitt engagemang för barnen, nu i Finlandshjälpen och som anställd hos Rädda Barnen. Hon gick 1940 med i den antinazistiska Tisdagsklubben, som leddes av Amelie Posse och bland annat hjälpte flyktingar. Efter krigsslutet fortsatte hon att engagera sig i det svenska flyktingmottagandet. Hon återvände också en andra gång till det förstörda Wien för att leda Rädda Barnens internationella hjälpverksamhet där. Hon skrev manus till, medverkade i och samregisserade ett antal spel- och dokumentärfilmer från staden för Svenska Europahjälpen. Tillsammans med bland andra Alva Myrdal och Kerstin Hellner engagerade hon sig även 1944–1951 i Samarbetskommittén för demokratiskt uppbyggnadsarbete, med syfte att genom kursverksamhet och stöd till återvändande politiska flyktingar bygga upp ett demokratiskt Tyskland.

Författarskap och övrigt

Från 1940-talet inleddes Björkman-Goldschmidts författarskap på allvar. Hon använde ofta motiv från Wien som i de delvis självbiografiska Det var i Wien (1944), Donaurapsodi (1945), Wien vaknar (1949), och Följ med till Wien (1959). Hon skrev även romanen Jag begär efterlysning (1951) och reseberättelsen Söder om solen (1953). Hon är känd för sina biografier, varav två om vännen Elsa Brändström: Elsa Brändström (1932) och Elsa Brändströms liv och gärning i sammandrag (1945). Därutöver författade hon en biografi om vännen Harriet Löwenhjelm – Harriet Löwenhjelm (1947) – vars brev och dikter hon också redigerade i en illustrerad volym 1952.

Björkman-Goldschmidt var under åren 1950–1978 ledamot av det litterära Samfundet De Nio, och under ett knappt decennium var hon dess sekreterare. Samtidigt var hon under åren 1957–1960 redaktör för samfundets tidskrift Svensk litteraturtidskrift. På 1960-talet började hon skriva sina memoarer, som utkom i fyra delar 1962–1976: Jag minns det som igår (1962), Vad sedan hände (1964), Den värld jag mött (1967) och Vägen till Villagatan (1976).

Elsa Björkman-Goldschmidt dog i Stockholm i april 1982. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.

Eftermäle och representation

Elsa Björkman-Goldschmidt var en kosmopolit som ofta fann Sverige för trångt och omedvetet om världens lidande. Hon arbetade hårt för upplysning och inte minst kvinnlig utbildning, samt för barns och flyktingars säkerhet och rättigheter. Som författare är hon erkänd för sina nyanserade personporträtt från det krigshärjade Europa, antingen det gäller kända 1900-talspersonligheter som Elsa Brändström eller nu sedan länge glömda krigsfångar som namnlöst dukade under på de vita sibiriska vidderna, som med Björkman-Goldschmidts egna ord ”utan medlidande avslöjade den enskildes intighet”.

Björkman-Goldschmidt framhöll ofta friheten i att som kvinna vara myndig och självförsörjande. Politiskt var hon närmast en frisinnad vänsterliberal som stred för kvinnors rätt till utbildning och jämställdhet och för barns rättigheter. Genom Honorine Hermelin blev hon tidigt engagerad i Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad som gästlärare, föreläsare och kursdeltagare. Hon medverkade återkommande som skribent i Fogelstadgruppens tidskrift Tidevarvet åren 1923–1936. Efter skolans nedläggning 1954 fungerade hon två år senare som redaktör för minnesboken Fogelstad: berättelsen om en skola, som utgör en viktig källa till kunskap om kvinnors politiska engagemang och den tidiga feministiska rörelsen i Sverige.

Efter återflytten till Sverige 1938 arbetade Björkman-Goldschmidt också flitigt som föredragshållare i Folkbildningsförbundets regi (fram till 1956). Efter en föredragsturné i Västerbottens län på 1940-talet introducerade hon konstnären Berta Hansson, som då arbetade som folkskollärare i Fredrika.

Björkman-Goldschmidt är representerad vid Moderna Museet, Uppsala universitetsbibliotek, Göteborgs konstmuseum, Dresdens museum och på Albertina i Wien.

Bibliografi

Foto från senare delen av Björkman-Goldschmidts liv.

• Det var i Wien (1944)
• Elsa Brändströms liv och gärning i sammandrag (1945)
• Donaurapsodi (1945)
• Harriet Löwenhjelm (1947)
• Wien vaknar (1949)
• Jag begär efterlysning (1951)
• Brev och dikter, Harriet Löwenhjelm med teckningar av författarinnan (1952)
• Söder om solen (1953)
• Följ med till Wien (1959)
• Jag minns det som i går (1962)
• Vad sedan hände (1964)
• Den värld jag mött (1967)
• Vägen till Villagatan (1976)
• Es geschah in Wien. Erinnerungen von Elsa Björkman-Goldschmidt (Wien, 2007)

Referenser

Allmänna källor

• Sveriges dödbok 1947–2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund
• Svenskt konstnärslexikon del I sid 193–194, Allhems förlag, Malmö. Libris 8390293.

Externa länkar

• Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982) hos Litteraturbanken