Engelska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För dansen, se Engelska (musik).
Engelska
English
Talas i Australien Australien
Irland Irland
Kanada Kanada
Nya Zeeland Nya Zeeland
Storbritannien Storbritannien
USA USA
m.fl.
Region huvudsakligen Västeuropa, Nordamerika och Oceanien
Antal talare som förstaspråk: över 328 miljoner
som andraspråk: allt från 350 miljoner till över 1 miljard
Status Världsspråk
Klassificering indoeuropeiskt

 germanskt
  västgermanskt

   engelska
Officiell status
Officiellt språk i Europeiska unionen EU
Språkmyndighet ingen, men Chicago Manual of Style och Oxford English Dictionary har stort inflytande
Språkkoder
ISO 639-1 en
ISO 639-2 eng
ISO 639-3 eng

Engelska (English) är ett västgermanskt språk, dock starkt påverkat av bland annat franska och latin. Det är världens mest spridda språk och fungerar i många delar av världen som lingua franca.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Engelskan är ett västgermanskt språk. Det nu talade västgermanska språk som räknas som närmast besläktat med engelskan är lågskotskan (Scots) och därefter frisiskan.[2] Uppemot 7 500 ord i engelskans aktiva ordförråd är franska lånord som en följd av den normandiska invasionen av England år 1066 efter slaget vid Hastings.[3] Germanska språkvarieteter kom även tidigare till de brittiska öarna400-talet med olika germanska stammar. Dessa har traditionellt beskrivits som främst saxare (talande saxiska dialekter) och angler (talande angliska dialekter) som tillsammans fått beteckningen anglosaxare, samt även jutar, friser och franker.[3] Britannien hade tidigare varit bebott främst av kelter, som talade keltiska språk, men dessa trängdes undan av germanerna (de keltiska folken fortsatte länge att vara dominerande i Skottland och Wales samt på Irland. De keltiska språken återfinns även i modern tid som gaeliska och kymriska) och fanns t.o.m. år 1777 i Cornwall.

Det fornengelska språk, som etablerades i England kom sedan att påverkas av senare inflyttningar. Under 800-talet utgjorde danska, norska och svenska vikingar en maktfaktor i England och många fornnordiska ord upptogs i engelskan, ex. knife/kniv.[4] Även pronomen som "they" (de), "their" (deras) och "them" (dem) togs upp i det engelska språket vilket är anmärkningsvärt i språkutbytessammanhang och tyder på stort skandinaviskt inflytande över det dåvarande engelska språket.[5] Under samma tid skrevs hjälteeposet Beowulf, det mest kända litterära verket på fornengelska.[6]

Engelskan, som från denna tid (ca 1100) benämns medelengelska, blandades nu med betydande romanska influenser från franskan. Man ska dock akta sig från att tro att det engelska språket ändrades snabbt, som stavningen indikerar. Det var främst just bara stavningen som ändrades i och med ovana normander som skulle skriva engelska med franska stavningsregler. Det fornengelska språket förändrades gradvis under medeltidens gång. Folket talade engelska medan hovet och den administrativa klassen som följde i spåren av normandernas invasion (präster, skatteuppbärare med flera) talade franska. Denna franska påverkan kom att bestå i drygt tre hundra år tills Englands band med Frankrike definitivt bröts i och med hundraårskriget (1337-1453). Många högre stånds ord lånades in från franskan. Spåren av denna påverkan märks bland annat i ord för mat. En levande hjort heter "deer" (gammalt germanskt ord, besläktat med "djur"), medan hjortkött heter "venison" (inlånat ord från franskan). Lånorden från denna tid är även ord som används i administrationen inom till exempel militären (till exempel lieutenant av franska lieu tenant, "ställföreträdare"), skatteväsendet och det juridiska systemet.[7]

Under 1400-talet skedde ett omfattande vokalskifte, vilket är en anledning till att engelskans stavning skiljer sig mycket från uttalet. Det är från denna tid den nuvarande engelskan räknas som "modern" engelska.[8]

Det brittiska imperiets växande makt från 1600-talet gjorde engelskan till ett världsspråk och USA:s ökande inflytande under 1900-talet förstärkte denna ställning ytterligare.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Engelsk grammatik

Engelskans grammatik är baserad på dess germanska rötter. Engelskan har relativt få böjningar jämfört med de flesta andra indoeuropeiska språk. I stället används funktionsord och ordföljd i större utsträckning för att ge grammatisk information. Engelskan är därmed i ganska hög grad ett analytiskt språk. Engelskans verbsystem är ganska omfattande och komplicerat och många verb böjs oregelbundet.

Satsens uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Engelskan är ett tämligen strikt SVO-språk, det vill säga ett språk där i deklarativa satser (påståendesatser) subjektet placeras före predikatet, och där objektet följer efter detta predikat. Den strikta ordföljden nödvändiggörs av det faktum att subjekt och objekt ej markeras morfologiskt med hjälp av till exempel ändelser, det vill säga att ett substantiv ser likadant ut oavsett om det används som subjekt eller objekt.

The dog bit the cat   The cat bit the dog
best. art. hund bet best. art. katt best. art. katt bet best. art. hund
subjekt predikat objekt subjekt predikat objekt
Hunden bet katten Katten bet hunden

I interrogativa satser (frågesatser) placeras visserligen ett hjälpverb först i satsen, men den inbördes ordningen på subjekt och objekt förändras vanligen inte, det vill säga, subjektet kommer före objektet.

Is the dog biting the cat   Is the cat biting the dog
hjälpverb best. art. hund bitande best. art. katt hjälpverb best. art. katt bitande best. art. hund
predikat subjekt predikat objekt predikat subjekt predikat objekt
Biter hunden katten? Biter katten hunden?

Imperativa satser (befallningar) är subjektslösa, och predikatet placeras först i satsen.

Bite the cat   Bite the dog
bit best. art. katt bit best. art. hund
predikat objekt predikat objekt
Bit katten Bit hunden

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från de flesta andra indoeuropeiska språk använder sig modern engelska inte av grammatiskt genus. Man skiljer visserligen på naturligt genus (ibland kallat sexus) i pronominalsystemet, men substantiven är inte indelade i genuskategorier som svenskans n-genus och t-genus.

Plural[redigera | redigera wikitext]

I engelskan bildas plural regelmässigt genom att ändelsen -s fogas till substantivet: cat -- cats, dog -- dogs. Denna pluraländelse kan dock uppträda i ett par olika former, varav några redovisas här. Om substantivet slutar på -s, -ch, -sh, eller -x så uppträder formen -es: bus -- buses, church -- churches. Vissa substantiv som slutar på -o använder sig av denna allomorf: tomato -- tomatoes. Även substantiv som slutar på -y direkt efter en konsonant använder sig av -es, och i dessa fall ändras dessutom -y till -i-: country -- countries. Om -y föregås av en vokal används dock den vanliga formen: day -- days.

Det finns också ett väsentligt antal oregelbundna pluralbildningar, till exempel ox -- oxen, foot -- feet (omljud), sheep -- sheep.

Attribut[redigera | redigera wikitext]

Vad det gäller placeringen av olika sorter av bestämningar till ett substantiv så följer engelskan i allt väsentligt samma regler som svenskan.

Adjektivattribut placeras före substantivet. Observera också att adjektiven inte böjs efter substantivets numerus.

black dog   black dogs
svart hund svart hundar
adjektivattribut huvudord adjektivattribut huvudord
svart hund svarta hundar

Genitivattribut uppträder i två former, varav den ena placeras före substantivet, medan den andra fogas efter substantivet med hjälp av prepositionen of. Vilken typ av genitivattribut som används bestäms huvudsakligen av semantiska och pragmatiska avgöranden.

The dog's bone   The bone of the dog
best. art. hund GEN ben best. art. ben PREP best. art. hund
genitivattribut huvudord huvudord genitivattribut
Hundens ben Hundens ben

Relativsatser placeras efter huvudordet, och fogas vanligen till detta med hjälp av that, who eller which.

The dog that bit the cat   The girl who smiled
best. art. hund GEN REL bet best. art. katt best. art. flicka REL log
huvudord relativsats huvudord relativsats
Hunden som bet katten Flickan som log

[8] [9]

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Nästan utan undantag är de germanska orden (som innefattar alla de grundläggande såsom pronomen och konjunktioner) kortare och mer informella än de av latinskt och romanskt ursprung. En engelsktalande kan ofta välja mellan germanska och romanska synonymer: "come" eller "arrive" (att komma), "sight" eller "vision" (syn), "freedom" eller "liberty" (frihet). Ibland kan den talande också välja mellan ett ord som ärvts via franskan och ett som inlånats direkt från latinet: "oversee", "survey" eller "supervise" (övervaka). Sådana synonymer har något olika betydelser, varför språket kan användas på ett flexibelt sätt för att uttrycka fina nyanser.

I vardagsspråk är huvuddelen av orden normalt germanska. Om en talare vill uttrycka sig kraftfullt och tvärt används vanligen germanska ord. Huvuddelen av orden med latinskt ursprung används vanligtvis i mer formellt tal- och skriftspråk, som i en domstol eller en encyklopedisk artikel.

Kännetecknande för engelska är att dess aktiva ordförråd är så stort och föränderligt. Engelskan tar lätt upp tekniska termer i vardagsspråk och lånar in nya ord som ofta blir allmänt använda. Dessutom ger slang nya betydelser till gamla ord.[4]

Antal ord i engelskan[redigera | redigera wikitext]

Engelskans ordförråd är utan tvivel mycket stort, men att sätta en specifik siffra för dess storlek är mer en fråga om definition än om beräkning. Till skillnad från vissa andra språk har engelskan ingen språkakademi som kan definiera officiellt accepterade ord. Ord nybildas regelbundet inom medicin, naturvetenskap och teknik. Vissa av dessa får vidare spridning medan andra förblir hos en mindre grupp. Främmande ord som används i invandrargemenskaper tas ofta upp i den större språkgemenskapen. Ålderdomliga, dialektala och regionala ord kan betraktas som "engelska" eller inte.

Oxford English Dictionary (andra upplagan) inkluderar över 500 000 uppslagsord med en ganska inkluderande hållning:

den tar inte bara in standardspråket i litteratur och tal, nuvarande, föråldrat eller ålderdomligt, utan även det huvudsakliga tekniska ordförrådet och ett stort inslag av dialektalt språk och slang (enligt OED:s supplement 1933).[10]

Svårigheten att fastställa antalet ord ökas av att nya varianter av engelska framträder.[11]

Ords ursprung[redigera | redigera wikitext]

En datorstödd genomsökning av omkring 80 000 ord i den gamla Shorter Oxford Dictionary (tredje upplagan) som publicerades i Ordered Profusion av Thomas Finkenstaedt och Dieter Wolff (1973) uppskattade ordens ursprung som följer:

  • franska, inklusive fornfranska och anglofranska: 28,3 %
  • latin, inklusive modernt vetenskapligt och tekniskt latin: 28,24 %
  • forn- och medelengelska, fornnordiska och nederländska: 25 %
  • Grekiska: 5,32 %
  • ingen angiven etymologi: 4,03 %
  • avledda från egennamn: 3,28 %
  • alla andra språk: mindre än 1 %[12]

I engelskan finns det cirka ett tusental ord av fornnordiskt ursprung, men de skandinaviska språken har i modern tid inte lånat ut särskilt många ord till engelskan. Ett litet antal sådana återfinns ändock i engelskan. Av svenskt ursprung är ombudsman (”ombudsman”), lingonberry ("lingon") och smorgasbord (”smörgåsbord”). Av nordiskt ursprung är även orienteering (”orientering”). Svenska uppfinnare har lånat ut sina namn till vissa begrepp, till exempel Anders Celsius för temperaturskalan Celsius och Anders Jonas Ångström för våglängdsenheten ångström, ofta skriven som angstrom. Begreppen sloyd (”slöjd”) och glogg (”glögg”) används ibland också. Isländskan har tillhandahållit saga (”saga”) och geyser (”gejser”), norskan fjord, slalom och även ski (”skida”) och finskan, som dock inte är ett nordiskt språk i lingvistisk mening, sauna (”bastu”).[4]

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Det är vokalerna som skiljer sig mest från område till område.

Där tecken förekommer i par motsvarar det första ljudet det som används i nordamerikansk engelska och den engelska som talas på andra ställen.

Vokalen U kan stå för antingen /u/ eller /ju/.

IPA Beskrivning Exempel Kommentarer
monoftonger
i/iː Sluten främre orundad vokal bead
ɪ Halvsluten halvfrämre orundad vokal bid
ɛ Mellansluten främre orundad vokal bed
æ Halvöppen främre orundad vokal bad
ɒ Öppen bakre rundad vokal bod Nordamerikansk engelska saknar detta ljud och ord med detta ljud uttalas med /ɑ/ eller /ɔ/. Enligt The Canadian Oxford Dictionary (1998) förekommer detta ljud i standardkanadensisk engelska.
ɔ Mellanöppen bakre rundad vokal pawed Många dialekter av nordamerikansk engelska saknar denna vokal.
ɑ/ɑː Öppen bakre orundad vokal bra
ʊ Halvsluten halvbakre rundad vokal good
u/uː Sluten bakre rundad vokal booed
ʌ/ɐ Mellanöppen bakre orundad vokal
Halvöppen central vokal
bud
ɝ/ɜː Mellanöppen central orundad vokal bird Den nordamerikanska varianten av detta ljud är en r-färgad vokal.
ə Schwa Rosa's Många talare av nordamerikansk engelska skiljer inte mellan dessa två obetonade vokaler. För dem uttalas roses och Rosa's likadant, och det tecken som vanligtvis används är schwa /ə/.
ɨ Sluten central orundad vokal roses Detta ljud transkriberas ofta med /i/ eller med /ɪ/.
diftonger
Mellansluten främre orundad vokal
Sluten främre orundad vokal
bayed
oʊ/əʊ Mellansluten bakre rundad vokal
Halvsluten halvbakre rundad vokal
bode
Öppen främre orundad vokal
Halvsluten halvfrämre rundad vokal
buy
Öppen främre orundad vokal
Halvsluten halvbakre rundad vokal
bough
ɔɪ Mellanöppen bakre rundad vokal
Sluten främre orundad vokal
boy

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Detta är engelskans konsonantsystem med tecken från internationella fonetiska alfabetet (IPA).

  bilabial labio-
dental
inter-
dental
alveolar post-
alveolar
palatal velar glottal
klusil p  b     t  d     k  g  
nasal m     n     ŋ 1  
flapp       ɾ 2        
frikativa   f  v θ  ð 3 s  z ʃ  ʒ 4   x 5 h
affrikata         tʃ  dʒ 6      
approximant       ɹ 7   j    
lateral approximant       l, ɫ        
  labiovelar
approximant ʍ  w 8

[13]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. Den velara nasalen [ŋ] är i vissa dialekter i norra Storbritannien en icke-fonemisk allofon av /n/, som bara förekommer framför /g/. I alla andra dialekter är den ett separat fonem, som dock bara förekommer i stavelsekoda.
  2. Den alveolara flappen [ɾ] är en allofon av /t/ och /d/ i obetonade stavelser i nordamerikansk engelska och i ökande utsträckning i australisk engelska. Detta är ljudet av "tt" eller "dd" i orden latter och ladder, vilka är homofoner i nordamerikansk engelska. Det är samma ljud som representeras av enkelt "r" i vissa varieteter av spanska.
  3. I vissa dialekter, såsom cockney, sammansmälter interdentalerna /θ/ och /ð/ vanligen med /f/ och /v/, och i andra, som afrikansk-amerikansk talad engelska sammanfaller /ð/ med /d/. I vissa irländska varieteter blir /θ/ och /ð/ de motsvarande dentala klusilerna, vilka då kontrasterar med de vanliga alveolara klusilerna.
  4. Ljuden /ʃ/, /ʒ/ och /ɹ/ är labialiserade i vissa dialekter. Labialisering är aldrig kontrastiv i initial ställning och transkriberas därför inte alltid.
  5. Den tonlösa velara frikativan /x/ används endast av skotska och walesiska engelsktalare för skotska eller gaeliska ord såsom loch /lɒx/ eller av vissa talare för lånord från tyska och hebreiska som Bach /bax/ och Chanukah /xanuka/, eller i vissa dialekter som Scouse (i Liverpool) där affrikatan [kx] används istället för /k/ i ord somdocker /dɒkxə/. De flesta som har engelska som modersmål har svårt att uttala detta ljud korrekt när de lär sig främmande språk, och använder ljuden [k] och [h] i stället.
  6. Tonlöst w [ʍ] återfinns i skotska, irländska, vissa överklassbrittiska, vissa östamerikanska och nyzeeländska accenter. I alla andra dialekter sammanfaller det med /w/.

Tonande och aspirerade konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Om klusiler uttalas tonande och aspirerade i engelska beror på dialekt och kontext, men några allmänna regler kan ges:

  • Tonlösa klusiler och affrikator (/p/, /t/, /k/ och //) blir aspirerade när de förekommer initialt i ord eller i början av en betonad stavelse och inte ingår i en konsonantgrupp – jämför pin [pʰɪn] och spin [spɪn].
    • I vissa dialekter sker aspirationen även i obetonade stavelser.
    • I andra dialekter, såsom indisk engelska, kan de flesta eller alla tonlösa klusiler förbli oaspirerade.
  • Ord-initiala tonande klusiler kan förlora stämbandston i vissa dialekter.
  • I ordslut kan tonlösa klusiler bli outlösta eller åtföljas av en glottal klusil i vissa dialekter (till exempel många varieteter av amerikansk engelska) – exempel: tap [tʰæp̚], sack [sæk̚].
  • I ordslut kan tonande klusiler förlora stämbandston i vissa dialekter (till exempel vissa varieteter av amerikansk engelska) – exempel: sad [sæd̥], bag [bæɡ̊]. I andra dialekter är de fullt tonande i final ställning, men endast delvis tonande i initial ställning.

Ortografi[redigera | redigera wikitext]

Engelskan skrivs med det latinska alfabetets 26 grundbokstäver. Inga diakritiska tecken används och sådana undviks i allmänhet även vid direkta citatord från främmande språk. Apostrof, (vilket ibland räknas som diakritiskt tecken) används regelbundet och förutom att markera utelämnade bokstäver vid sammansmältning av ord, har den vissa grammatiska funktioner.

Engelskan har en "djupare" ortografi än de flesta andra europeiska språk. Det innebär att det är väldigt vanligt att ett visst ljud kan stavas på många olika sätt och att en viss bokstav kan uttalas på många olika sätt, oftast beroende på omgivande bokstäver, på det morfem i vilket den ingår, samt på ordens ursprung. Det är främst vokalerna som kan ha mycket skiftande stavningar. I konsonantsystemet framträder sambanden mellan bokstav/bokstavskombination och ljud något mer direkt och regelbundet. Det ortografiska "djupet" har sin förklaring i att skriftspråket inte följt förändringar som ägt rum i det talade språket samt på en tendens under långa perioder att låta inlånade ord från exempelvis franskan och latinet behålla originalspråkets stavning. Till de mest inkonsekvent stavade fonemen hör det långa /i:/-ljudet, som kan stavas på minst åtta olika sätt (beat, be, feel, key, ski, quay, niece, seizure), av vilka fler än hälften också kan stå för helt andra fonem. Vokalernas uttal påverkas ofta av andra vokaler i samma ord, vilka i många fall i sig är stumma. Att engelskan har en så djup ortografi framhålls gärna av dem som är skeptiska till engelskan som internationellt kontaktspråk. Också lingvister brukar påpeka detta som en nackdel med språket. En fördel kan den konservativa stavningen emellertid ha i att det (i skrift) är lätt för många som talar andra europeiska språk att känna igen ord eller dess beståndsdelar från ord i sitt eget språk, trots att språken har olika uttal för dem.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Mörkblå färg markerar länder där engelska är officiellt eller de facto officiellt språk. Ljusblå markerar länder och områden där engelska är officiellt men inte främsta språk.

Engelskan talas som huvud-, minoritets- eller bispråk i:

Engelskan är också ett av de officiella språken i FN, och ett av de två huvudspråken i EU. Inom Nato är engelska det språk som används i de sammanhang där medlemsländer med två eller flera olika språk deltar.

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Brittisk engelska[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Brittisk engelska

The Queen's English (före Elizabeth II The King's English) eller oxfordengelska (kallas även på engelska för Recieved pronounciation, RP, se brittisk engelska) är standardspråk i Storbritannien, och baserar sig på de dialekter som talades i grevskapen kring London1600-talet. Faktum är att endast 3-5 % av den brittiska befolkningen talar RP trots att den formen fram tills de senaste åren favoriserades i till exempel BBC:s radio- och tv-utsändningar samt inom det högre utbildningssystemet.[källa behövs]

Över hälften av alla britter anses tala nordengelska som har ett helt annat uttal och en annan intonation än syd(öst)engelska.[källa behövs] I nordengelska (vilket anses vara den engelska som talas ungefär norr om en linje från Coventry och uppåt) uttalas "love" [lɐ:v] som [lov], läspljudet θ ersätts med f (thinner [θinne(r)] uttalas [finner]),[källa behövs] r uttalas i alla ställningar till skillnad från RP m.fl[källa behövs]. skillnader. Uttalen skiljer sig så kraftigt åt att många engelsmän från södra England och många amerikaner knappt förstår vad människor med nordengelskt uttal säger[källa behövs]. I London var det tidigare vanligt att tala cockney bland de lägre socialgrupperna, men detta har numera i stor utsträckning ersatts med en form som kallas Estuary English (flodmynningsengelska, syftar på floden Temsens mynning nära London) som påminner om en slags blandning mellan nordengelska och RP[källa behövs]. En annan form som uppstått på senare år i framförallt London är "mid-Atlantic" som är ett slags blandspråk mellan RP och amerikansk engelska.[källa behövs]

Förutom ovan nämnda dialekter finns även skotsk engelska, som huvudsakligen talas i Skottland, med tungspets-r och ett annorlunda ordföråd där ett större antal ord härstammar från Skandinavien. En person som talar en bra engelska men som har svenska som modersmål kan av infödda engelsmän på grund av brytningen tros vara skotte.

Den i Wales talade engelskan, med en intonation som påminner om svenska, har ofta en annan ordföljd, till exempel Goin' down the mine he is istället för den engelska varianten He is going down the mine.

Den irländska engelskan är ett resultat av kolonialiseringen samt immigration. Språket norn som tidigare talades på Shetlandsöarna och Orkneyöarna påminde om fornnorska, då Norge styrde öarna fram till 1400-talet. Det märks på områdets ortnamn.

Amerikansk engelska[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Amerikansk engelska

En annan huvudvariant på engelskan med en stavning och ett uttal som skiljer sig från brittisk engelska är amerikansk engelska. Till skillnad från de brittiska öarnas uppsplittring är den amerikanska engelskan förvånansvärt enhetligt i uttal trots den enorma ytan som den täcker. De enda dialektala skillnaderna finns i huvudsak i amerikanska sydstaterna (nedsättande kallat "the Southern drawl"), i New England där språket påminner mycket om RP (John F Kennedy från Boston uttalade till exempel inte 'r' i alla ställningar, vilket är typiskt för new englanddialekten) samt General American som är det språk de flesta amerikaner talar. "Black English", eller "Ebonics", är beteckningen för dialekten som talas av många afro-amerikaner. "Valley Girl" English är ett uttal och visst ordförråd som härstammar från tonåringar i Kalifornien.

R uttalas i alla ställningar; ord som bath uttalas [bæθ] (jämför RP: bɑ:θ med lång vokal) och stavningen skiljer sig från brittisk engelska genom många olika sorters förkortningar och neddragande på "onödiga vokaler" (GA: behavior; RP: behaviour). Det finns även ett litet annorlunda ordförråd som skiljer sig från brittisk engelska och vissa ord har andra betydelser i amerikansk engelska än i den brittiska varianten.

Exempel:

  • "Tunnelbana" heter underground i brittisk engelska, men subway i amerikanskan (fler varianter finns, bland annat rapid transit). Däremot är subway i brittisk engelska beteckning för ett underjordiskt övergångsställe för fotgängare, som ska ta sig till andra sidan gatan.
  • "Järnväg" heter railway i brittisk engelska, railroad i amerikansk engelska.
  • "Hiss" heter lift i brittisk engelska, elevator i amerikansk engelska; icke att förväxla med escalator, rulltrappa.

Många tekniska ord från 1800-talet, såsom de ovanstående, är olika, då länderna inte samarbetade på 1800-talet.

Skillnaderna mellan amerikansk och brittisk engelska är dock inte så stora att det i allmänhet blir risk för allvarligare missförstånd eller att det inte går för en amerikan att läsa en bok skriven på brittisk engelska och vice versa.

Några viktiga undantag dock:

  • Sättet att skriva datum. Exempel: 05/04/03. Amerikanen tolkar det som maj den fjärde dagen år 2003. Britten sätter emellertid alltid dagen före månaden och årtalet och tolkar det som den 5 april 2003. Datum skrivs också i officiella sammanhang som 5 april 2003.
  • Sättet att ange våningsplan i byggnader: Amerikanen räknar nedifrån och upp: First story, second story, third story …, medan britten räknar Ground floor (alternativt bottom floor), first floor, second floor etcetera. Sålunda blir third story = second floor.

Grammatiskt sett är det mycket få skillnader mellan amerikansk och brittisk engelska. I de flesta fall rör det sig enbart om att vissa typer av grammatiska konstruktioner, som är godtagbara i båda varianterna, har olika frekvens i respektive dialekt. Det finns dock ett par saker som skiljer sig åt. En sådan sak är hur man betraktar kollektiva substantiv. I brittisk engelska vacklar bruket mellan att betrakta dessa som singulara och plurala, medan amerikansk engelska nästan uteslutande betraktar dem som singulara. Detta innebär att i brittisk engelska tillåts både The team want to win och The team wants to win, medan i amerikansk engelska enbart den senare formen är acceptabel. Det finns också exempel där amerikansk engelska och brittisk engelska skiljer sig åt vad gäller föredragen preposition, till exempel different from och different to / than.

Ibland är det sammanhanget som styr numerus av ett kollektiv. Exempel: staff. Om man avser en organisatorisk enhet gäller singular: The staff is closed for today, men om man avser de personer som utgör staben gäller plural: The staff have gone home.

Andra dialekter[redigera | redigera wikitext]

Förutom USA och Storbritannien och deras dialekter finns även australisk engelska med omisskännlig intonation och uttal, och sydafrikansk engelska. Till detta kommer flera andra sorters engelska uttal som sydostasiatisk engelska som talas i Hongkong, Malaysia och Singapore, indisk engelska med flera olika sorters regionalt färgade engelskuttal. Till detta kommer ett okänt antal miljoner som talar engelska som pidgin vilket är vanligt på Filippinerna.

Pidginspråk och kreolspråk[redigera | redigera wikitext]

Med engelska som bas har det uppstått ett antal pidgin- och kreolspråk. Häribland kan nämnas pidginengelska, jamaicansk kreol, srana, tok pisin och pitcairnesiska. Även ebonics, den engelska som talas av många afroamerikaner, betraktas ibland som ett kreolspråk.

Förenklad engelska[redigera | redigera wikitext]

Det finns många olika varianter av engelskan som förenklats för att göra språket lättare att läsa för nybörjare. En av dem är Basic English, som utarbetades på 1920-talet av C. K. Ogden. En annan variant är Simplified English, som ursprungligen var avsett att användas i flyg- och rymdindustrins underhållsmanualer.

De har inte fått särskilt stort fäste, eftersom vitsen med språkundervisning är att kunna kommunicera med personer som använder det språket. Det är mindre meningsfullt att lära sig förstå ett språk få talar.

Utbildning i engelska[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I svensk grundskola är engelska obligatoriskt och godkänt betyg krävs för gymnasiestudier förutom individuella programmet. Gymnasieskolan har engelska som kärnämne. 85% av Sveriges vuxna befolkning (15+) säger sig kunna konversera på engelska och Sverige ligger därmed tvåa i EU efter Nederländerna (bortsett från länder där engelska är officiellt språk).[14]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Skrivna källor[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, English Language, 28 Juni 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Engelska distans”. http://www.kurser.se/engelska_distans___393_350_.html. Läst 27 juni 2009. 
  2. ^ Engelska språket i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  3. ^ [a b] Engelska språkets historia
  4. ^ [a b c] Svartvik, Jan (1999). Engelska: Öspråk, världspråk, trendspråk. Norstedts ordbok AB. ISBN 91-7227-021-7 
  5. ^ ”Frey-Pronoun History” (på Engelska). sid. 3. http://terpconnect.umd.edu/~israel/Frey-PronounHistory.pdf. Läst 27 juni 2009. 
  6. ^ ”Beowulf, en fornengelsk hjältedikt”. http://cornelius.tacitus.nu/beowulf/Skandinaverna. Läst 27 juni 2009. [död länk]
  7. ^ Svartvik, Jan (1999). Engelska: Öspråk, världspråk, trendspråk. Norstedts ordbok AB. sid. 47-51. ISBN 91-7227-021-7 
  8. ^ [a b] Svartvik, Jan (1999). Engelska: Öspråk, världspråk, trendspråk. Norstedts ordbok AB. sid. 51-61. ISBN 91-7227-021-7 
  9. ^ Sager, Olof; Svartvik Jan (2007). Engelsk universitetetsgrammatik. Liber AB. ISBN 91-21-16418-5 
  10. ^
    Hence we exclude all words that had become obsolete by 1150 [the end of the Old English era] . . . Dialectal words and forms which occur since 1500 are not admitted, except when they continue the history of the word or sense once in general use, illustrate the history of a word, or have themselves a certain literary currency.
  11. ^ Kister, Ken. "Dictionaries defined." Library Journal, 6/15/92, Vol. 117 Issue 11, p43, 4p, 2bw
  12. ^ Finkenstaedt, Thomas; Dieter Wolff (1973). Ordered profusion; studies in dictionaries and the English lexicon. C. Winter. ISBN 3-533-02253-6 
  13. ^ Olsson, Stig, Handbok i engelskt uttal, 1982, sid 1- 50
  14. ^ http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_237.en.pdf

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Engelska.