Ensamhet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Det finns frivillig och ofrivillig ensamhet.

Ensamhetens historia[redigera | redigera wikitext]

Av allt att döma har ensamheten en historia. Inom sociologin skiljer man på struktur och individ. Europeisk historia, som sägs ha sina rötter i det antika Grekland - kanske finns det en betoning av individen inom västerlandet. Detta kan ifrågasättas, men ämnet börjar i så fall med Rom och Grekland. Det kan ifrågasättas om ensamhet var ett inslag i dessa kulturer, men man kan säga att vissa arv togs med in i medeltida kultur; paradoxalt nog saker såsom teknik, filosofi, logik, det skrivna ordet, men även en tendens (jmf Jeffrey Barraclough) bland europeiska män att gifta sig sent. Litteraturen är stor om västerlandets framsidor, långt färre om dess baksidor, man bör tillägga att sociologin sett som sin huvuduppgift att studera just ensamhet. (se alienation m.fl begrepp) Ämnet är till sin natur gränsöverskridande och svårfångat; sociologer som Tönnies (se Ferdinand Tönnies), Weber (se Max Weber), och Cooley (se Charles Cooley). Många av litteraturens stora namn berör ämnet, vilket kanske belyser sambandet med skriven text som är ett starkt inslag i modern kultur.

Ensamhet i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ensamhushållen blir allt fler och deras andel av alla hushåll är nu uppe i 46 procent. I Stockholm är andelen 58 procent. I och med detta toppar vi ”ensamhetsstatistiken” i Europa och världen.[1]

Problemet är föga utforskat, i likhet med självmordsfrekvensens orsaker. Det begicks 13,3 självmord per hundra tusen invånare 2001.[2] Det finns ett stort mörkertal.

Det finns ett antal telefonjourer man kan vända sig till, det finns även kontaktsidor på internet speciellt gjorda för folk med sociala problem, även kognitiv beteendeterapi kan hjälpa en så att en lättare kan ta sig ur sin ensamhet. Alternativt, om man har någon form av funktionsnedsättning, kan man få en kontaktperson tilldelad av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som hjälper en att komma ut och göra saker och träffa nya människor.

Motsatsen till ofrivillig ensamhet kan sägas vara social gemenskap. Idén om ett allaktivitetshus [3] vann många anhängare på 1960-talet. Tanken var att erbjuda gemenskap åt människor som inte annars hade den möjligheten och att riva barriärer mellan olika sociala kategorier. För ungdomar kom bostadskollektiv att bli en populär motåtgärd.Kollektivhus är en anpassad boendeform där traditionellt boende kompletteras med gemensam matsal, tvättstuga, barnpassning i vissa fall; det förekommer flera olika lösningar. Kollektivhusboende är ofta efterfrågat på bostadsmarknaden och i bostadskön. Ett sätt att befordra gemenskap är att bygga på ett sådant sätt att detta uppmuntras. Bostadsområdet Djingis KhanÖstra Torn i Lund är ett exempel på en bebyggelse som inbjuder till grannsamverkan.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Gustav Lundgren (red); Att leva med sin ensamhet N&K 1971.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Är svenskar ensammaste?”. Svenska Dagbladet. den 16 mars 2009. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/5-fragor-ar-svenskar-ensammast_2460877.svd. 
  2. ^ Karolinska Institutet
  3. ^ Nelhans, Bertil (red.) (1971). Allaktivitet – ja men hur?. Prisma, 99-0330598-2