Entartete Kunst

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Denna artikel behandlar begreppet Entartete Kunst. För den utställning som hölls i München 1937, se Entartete Kunst (utställning).
Käthe Kollwitz – Självporträtt.

Entartete Kunst (tyska för "urartad konst),[1] även "degenererad konst", var ett begrepp som användes av Propagandaministeriet i Nazityskland för att misstänkliggöra icke-naturalistiska konstformer från slutet av 1800-talet och fram till 1930-talet. Ur nazistisk synvinkel uppfattades dessa som ett kulturellt förfall och skadliga för en sund utveckling.[2] Det finns många exempel på hur viktig denna estetiska dimension var för bedömningen. Den tyske konstnären Emil Nolde hade rätt politisk färg som medlem av nazistpartiet och han kunde styrka ett arierbevis men var ändå inte skyddad mot en statlig konfiskering av sina verk eller mot ett yrkesförbud – på grund av sin stil. Men Entartete Kunst var inte bara en fråga om estetik. Det fanns även politiska kriterier bakom den statliga bedömningen. Käthe Kollwitz arbeten kunde rent estetiskt passera, men hennes verk beslagtogs på grund av deras motiv. Hon stödde inte heller offentligt den nazistiska maktapparaten, och blev därmed uppsagd från sin tjänst som professor vid en statlig konstakademi. Georg Schrimpf hade en kort period varit medlem i Tysklands kommunistiska parti strax efter första världskriget, vilket räckte för en bedömning som degenererad konstnär. Utöver dessa estetiska och politiska bedömningsgrunder fanns även en rasistisk. Det räckte med exempelvis en judisk bakgrund för att diskvalificeras som konstnär.

Åtgärder mot "urartad konst"[redigera | redigera wikitext]

Brev till Emil Nolde från Adolf Ziegler, chef för Reichskammer der bildenden Künste. Det är daterat 23 augusti 1941 och förklarar i korthet varför konstnären utesluts ur riksorganisationen för konstnärer och förbjuds att verka som konstnär. Det har gått åtta år sedan villkoren för tyska konstnärer tillkännagavs, 1052 verk bara av Nolde har beslagtagits, några ställdes rentav ut som exempel på oacceptabel konst, ändå framhärdar konstnären och vägrar följa givna riktlinjer.

Till åtgärderna mot entartete Kunst hörde bland annat yrkesförbud utfärdat av det konstpolitiskt likriktande organet Reichskammer der bildenden Künste som var en särskild avdelning för just bildkonst inom Reichskulturkammer. Yrkesförbudet gällde konstnärer som verkade inom konstriktningar vilka brukar beskrivas som modernistiska eller avantgardistiska. Förbudet infördes direkt efter det nazistiska maktövertagandet 1933 och kunde även drabba museipersonal som var ansvariga för inköp av modern konst liksom högskolelärare som undervisade i ämnet.

Framstående konstnärer som inte tilltalade den nationalsocialistiska konstuppfattningen uppmanades att utträda ur konstakademin i Berlin som då hette Preußische Akademie der Künste. Till dessa hörde bland andra Emil Nolde, Ernst Barlach, Marc Chagall, Paul Klee och Otto Dix. Verk av dem och många andra återfanns på drygt 40 särskilt arrangerade utställningar runt om i landet från 1933 och framåt, exempelvis kallade "Entartete Kunst", "Der ewige Jude" eller "Kulturbolschewistische Bilder", arrangemang som kulminerade med vandringsutställningen Entartete Kunst (1937–1941).

En förnyad våg av förföljelse började med stängningen av Kronprinzenpalais 30 oktober 1936. Här fanns sedan 1919 samlingar av modern konst, till exempel Wilhelm Lehmbrucks skulptur Stora knäböjande (1911) och Franz Marcs oljemålning De blå hästarnas torn (1913). Båda dessa verk medtogs senare på Entartete Kunst–utställningen 1937. En systematisk utrensning av modernistisk konst från alla museer i landet ägde rum under flera år. Den 2 mars 1938 beslagtogs till exempel ett självporträtt från 1888 av Vincent van Gogh ur den Bayerska statens konstsamlingar i München och gick på auktion via ett galleri i schweiziska Luzern i juni 1939 för 175 000 Sfr.[3] Uppåt 20 000 verk beräknas ha beslagtagits sammanlagt.

Vandringsutställningen Entartete Kunst öppnade i München den 19 juli 1937 av riksministern för allmänhetens upplysning och propaganda Joseph Goebbels tillsammans med presidenten för Reichskulturkammers bildkonstavdelning Adolf Ziegler. 650 konfiskerade konstverk från 32 tyska museer ställdes ut. Fram till februari 1941 såg över 3,2 miljoner besökare vandringsutställningen i tolv olika städer.

Utställda verk jämfördes med funktionsnedsattas teckningar och kombinerades med foton av krymplingar. Beskrivningen av en "sjuk", "judisk-bolsjevistisk" konst tjänade också till att legitimera förföljelsen av "rasmässigt mindre värda" och politiska meningsmotståndare.[4]

Av alla konfiskerade konstverk såldes eller utauktionerades en del till utlandet, medan andra byttes mot "äldre mästares" verk, "försvann" eller "utplånades". 20 mars 1939 genomförde brandkåren en brandövning på gården till Berlins brandstation på Lindenstraße 40-41 i Kreuzberg. 5000 målningar, skulpturer, teckningar, akvareller och grafiska blad brändes upp. En handling som starkt påminner om hur författares verk hade bränts redan 1933 på Opernplatz vid ett stort offentligt bokbål som samlade 40 000 människor. I stället för beteckningen entartete Literatur hette det då "otysk litteratur".

Exempel på konstriktningar klassade som entartete[redigera | redigera wikitext]

Exempel på konstnärer klassade som entartete[redigera | redigera wikitext]

Konstnärer som visades på Entartete Kunst-utställningar finns listade i artikeln om dessa utställningar. Här är exempel på konstnärer vilkas verk enbart beslagtogs. De finns alla med i Freie Universität Berlins upprättade beslagsinventarium online (se källor), där 1 476 namn är listade. Om konstnärerna levde och om de bodde i Nazityskland fick de också yrkes- och utställningsförbud av Propagandaministeriets konstpolitiska organ Reichskammer der bildenden Künste.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Entartete Musik[redigera | redigera wikitext]

Parallellt med att begreppet entartet tillämpades på bildkonsten talade man också om entartete Musik. Främst avsågs då modern konstmusik men även jazz och swing. Som en uppföljning till konstutställningen i München ordnades år 1938 också en motsvarande utställning över musik i Düsseldorf.

Musiker som stämplades som "urartade" (urval)[redigera | redigera wikitext]

Nazisterna godtog inte heller 1800-talstonsättare som Felix Mendelssohn-Bartoldy och Giacomo Meyerbeer, båda av judisk börd.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]