Erik den helige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Sankt Erik” leder hit. För andra betydelser, se Sankt Erik (olika betydelser).
Erik den helige
Kung Erik som han avbildades på Stockholms stads sigill, känt från 1376
Kung av Sverige
Regeringstid 1150-talet–18 maj 1160
Företrädare Sverker den äldre
Efterträdare Magnus Henriksson
Gemål Kristina Björnsdotter
Barn Knut
Filip
Katarina
Margareta
Ätt Erikska ätten
Far Jedvard
Mor Cecilia
Född Omkring 1125
Död 18 maj 1160
Uppsala
Begravd Gamla Uppsala kyrka (flyttad till Uppsala domkyrka 1273)
Religion Romersk-katolska kyrkan

Erik den helige, Erik Jedvardsson, Sankt Erik, (oegentligt Erik IX), född omkring 1125,[1] död 18 maj 1160, räknas som kung av Sverige ca 1156-1160. Inte mycket är känt med säkerhet om honom. Erik den helige är svenskt nationalhelgon och Stockholms skyddshelgon.

Erik den helige var son till den svenske stormannen Jedvard, som troligen var från Uppland, och hans mor var Cecilia. Erik var gift med Kristina och han var barnbarn till Inge den äldre och Helena. Erik blev far till Knut Eriksson, Filip (troligen stamfar till Knut den Långe), Margareta (död 1209, gift 1185 med kung Sverre Sigurdsson av Norge (1151-1202)) och Katarina (gift med Nils Blaka). Magnus Henriksson, som dödade Erik, misstänks också ha dräpt Sverker den äldre, som var Eriks företrädare som kung. En brors namn börjar på J, möjligen Joar Jedvardsson. Erik hade anknytningar till och gods i Västergötland, men detta kan ha berott på hans giftermål. Möjligen var Erik jarl i Svealand innan han där erkändes som kung. I Götaland accepterades han tidigast 1157.

Eriks son kallade honom kung och att han dog en våldsam död. Skelettet bekräftar att han blev halshuggen i strid som legenden säger. I folkminnet var han den store lagstiftaren, Sankte Erik konungs lag. Erik blev aldrig helgonförklarad av påven.

Den på 1200-talet författade helgonlegenden blandar sådant som kan vara sant med händelser och underverk, som berättas om många heliga.[2]

Halshuggning och gravsättning[redigera | redigera wikitext]

Erik ska enligt legenden ha valts till kung av svearna 1150 och götarna 1156, och ha dödats den 18 maj 1160 i strid efter en mässa i Östra Aros, i nuvarande Uppsala. Den danske prinsen Magnus Henriksson hade anspråk på tronen. Erik visste att fienderna väntade utanför kyrkan, men slutförde ändå mässan och gick modigt ut att möta fienden. Den 18 maj 1160 blev Erik dödad av den danske prinsen Magnus Henriksson, tronpretendenten, utanför kyrkan i Östra Aros då Erik vägrade avsluta gudstjänsten för att förbereda försvaret. Där han dödades rann en källa upp. Magnus Henriksson var dansk furste, han tog makten 1160 genom att överfalla och döda Erik den helige (Erik Jedvardsson), och han blev då kung av Sverige 1160-1161, då han avled. Han var son till den danske prinsen Henrik Skadelår och Ingrid Ragnvaldsdotter, som tillhörde den stenkilska ätten. Enligt helgonlegenden hade Erik vägrat sätta sig i säkerhet, hört mässan till slut och därefter överfallits när han lämnade kyrkan. Hans huvud höggs av medan han låg på marken. Underverk inträffade och redan 1198 är Erik upptagen i Vallentunakalendariets helgonförteckning. Sonen Knut Eriksson torde ha främjat kulten. Erik blev Sveriges nationalhelgon, men aldrig helgonförklarad av påven.[2]

Erik den helige ska ha gravsatts i Gamla Uppsala och hans utpekade kvarlevor skrinlades ganska snart och överfördes i slutet av 1200-talet därifrån till den nya domkyrkan i Uppsala, Uppsala domkyrka. Skelettet, som saknar en del av benen, vilar fortfarande där invid högaltaret. Det förgyllda silverskrin som omsluter dem förfärdigades 1574-1579 av Johan III, som under en tid av penningbrist tvingades smälta ner det äldre. I detta ligger även Eriks begravningskrona av förgylld koppar, den äldsta bevarade svenska kungakronan. Av undersökningar att döma var Erik cirka 35 år gammal vid sin död samt cirka 1,71 cm lång.[3] Han vördades lokalt som helgon, även om han aldrig kanoniserades av påven.[2]

Under medeltiden sågs hans regeringstid av allmogen allmänt som den gamla goda tid då skatter och lagar var rättvisa. En osteologisk undersökning av kvarlevor från hans relikskrin har visat att en av personerna vars ben låg i skrinet dog av yttre våld, troligen halshuggning. Erik den helige var far till kung Knut Eriksson, som begravdes i Varnhems klosterkyrka.

Den historiska personen[redigera | redigera wikitext]

Sankt Erik avbildad på kolonnen till Birger Jarls staty.
"Erik den heliges jordafärd", del av "Sankt Eriks tavla", ett altarskåp från 1400-talet som fanns i Uppsala domkyrka men förstördes i stadsbranden 1702. Xylografi från 1800-talet efter kopparstick från tidigt 1700-tal.

Utöver det som står ovan finns inte mycket att säga om Erik som historisk person. Uppgiften om hans patronymikon Jedvardsson härrör från västnordiska berättande källor, bland annat Sverre Sigurdssons saga, och är endast indirekt och svagt styrkt i samtida svenska källor genom omnämnandet av Joar Jedvardsson i kretsen kring sonen Knut. Denne Joar har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödernas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.

Uppgifterna om hustrun Kristina och hennes härstamning från Inge Stenkilsson kommer från två olika av varandra oberoende källor, Vitskølkrönikan och Knytlingasagan, och kan därför betraktas som relativt säkra. Exaktare än så kan släktskapen inte fastställas. Beroende på vilken kungalängd man väljer att lita på efterträddes Erik av Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson. Den sistnämnda uppgiften finns i Västgötalagens kungalängd som också uppger att Erik dog en våldsam död. En påvebulla utfärdad av Alexander III talar om en kung som blivit ihjälslagen under ett fylleslag - "in potacione et ebrietate" - nu hyllas som helgon, och påven som till sin fasa erfarit att denne man vördas som ett helgon påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra. Denne kung har ofta tolkats som Erik den helige, men det finns andra kandidater.

Enligt legender skulle han även ha lett det första korståget till Finland 1155. Notisen i Vitskølkrönikan som styrker att Erik 1158 var kung åtminstone över Västergötland handlar om Varnhems kloster. Enligt krönikan ville Eriks hustru Kristina komma åt en del av den egendom som hennes släkting Fru Sigrid skänkt till Varnhem, och trakasserade därför på olika sätt munkarna där. En del av dem flyttade då till Jylland där de grundade Vitskøls kloster. Denna krönika utgör en avskrift från 1609 av en codex från 1400-talet som i sin tur skall bygga på ett original från 1100-talet.[4]

Eftersom ytterst få säkra fakta är kända om Erik har forskare med tiden kommit att betrakta honom som en del av ett legendhistoriskt problemkomplex snarare än ett personhistoriskt. Den mest extrema ståndpunkten intogs av Lauritz Weibull som ansåg att Erik var ett fall där historievetenskapen måste acceptera ett "negativt resultat", det vill säga att källmaterialet är så fragmentariskt att det inte ens i grova huvuddrag går att rekonstruera Erik den heliges liv och regeringstid. Någon historieskrivning om Erik den helige är överhuvudtaget inte möjlig. Weibulls elev Sture Bolin intog en något mildare ståndpunkt och det är i huvudsak hans 1951 publicerade resultat som senare uppslagsverk bygger på. Men redan Bolins artikel handlar mycket mer om helgonkulten och tidigare forskares uppfattningar än om kung Erik och Nationalencyklopedin har lyckats komprimera alla säkert kända fakta om kung Erik till en enda mening.

Det källkritiska huvudproblemet med en helgonlegend är att dess syfte inte är att återge fakta om personen utan att legitimera dennes helgonstatus. Man kan därför inte lita på en enda sakuppgift i en helgonlegend och man kan vara helt säker på att för personen ofördelaktiga uppgifter har utelämnats. Erik verkar ha varit en närmast betydelselös parentes som kung, möjligen inte ens formellt erkänd i hela riket. Att han kom att spela en stor roll som postum symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon återspeglar snarare efterträdarnas (ättlingarnas) makt än hans egen.

En undersökning av Eriks kvarlevor gjord 2016[5] visar att han var kraftigt byggd, hälsosam och fysiskt aktivt under sin livstid. De 2-3 sista åren av sitt liv bodde han i Uppland, efter att ha bott cirka 20 år i Västergötland.

Erik den helige i konsten[redigera | redigera wikitext]

Erik den helige är ofta avbildad i den medeltida konsten. En målning är från ett altarskåp, som tidigare var i Salems kyrka finns nu Statens historiska museum och den kan dateras till 1480-talet och är tillverkad i Hermen Rodes verkstad. Hermen Rode (1468-1504) var en tysk målare bosatt i Lübeck under 1400-talets slut. Det var han som utförde helgonmålningarna på altarskåpet i Salems kyrka. I Sverige utförde han de berömda flygelmålningarna på Storkyrkans altarskåp av Bernt Notke 1468, men Rodes målningar är dock troligen utförda senare, på 1480-talet.

Ett annat altarskåp från Länna kyrka, Uppland, som nu finns i Statens historiska museum visar Erik den helige och biskop Henrik (död 20 januari 1150 eller 1156) på väg att kristna Finland. Biskop Henrik var en missionsbiskop som företog det första korståget till Finland i slutet av 1150-talet tillsammans med kung Erik och blev Finlands första biskop. Sankt Henrik räknas som Finlands apostel och skyddshelgon. Hindersmässa den 19 januari är tillägnad Sankt Henrik och räknas även i moderna almanackor som namnsdag för Henrik. Enligt legenden dräptes Biskop Henrik av bonden Lalli på isen av Kjulo träsk vid Kyrkholmen. Eftersom målningen är senmedeltida, från 1450-talet, ger den en bild av den tidens kläder och fartyg, inte 1100-talets.[2]

Eriks korståg till Finland[redigera | redigera wikitext]

Erik företog med biskop Henrik från Uppsala ett korståg till Finland, kanske redan innan han blev kung, år 1150 eller 1157, är de år som nämns. Henrik blev kvar och led martyrdöden. Han dyrkades sedermera som Finlands nationalhelgon. Det är inte helt klart vilka år det första svenska korståget till Finland och biskop Henriks död inträffade. Kung Eriks föregångare, Sverker den äldre, mördades på juldagen den 25 december 1156. Erik dödades i sin tur 18 maj 1160. Det mest troliga året är därför år 1158 som det då biskop Henrik blev helgonförklarad. Henrik är föga känd utanför Finland och Sverige, och han har aldrig blivit officiellt helgonförklarad av den romersk-katolska kyrkan. Man har i Eriks och hans drottnings tvist med munkarna i Varnhems kyrka velat se bevis på en nationell kyrklig politik, som skulle ha vänt sig mot Sverker den äldres gynnande av klosterordnarna och påven, men det kan också ha rört sig om en arvsfråga. Tvisten löstes före Eriks död.

Helgonlegenden[redigera | redigera wikitext]

En medeltida träskulptur som har ansetts vara ett av underlagen till Eriksbilden i Stockholms stadsvapen. Träskulpturen står i Roslags-Bro kyrka, men anses idag föreställa Sankt Olof.

Utgångspunkten för de legendhistoriska studierna är alltså den legend som författades tidigast omkring 1270 i syfte att få till stånd en kanonisering av Erik. Den äldsta bevarade handskriften med legendens standardversion, Registrum Upsalense, är från 1344 och förvaras i Riksarkivet. I den finns bland annat det tidigaste kända omnämnandet av Eriks påstådda korståg till Finland, ett från källor med honom helt okänt företag.

I British Museum finns en äldre och betydligt kortare version i ett breviarium skrivet i slutet av 1200-talet för Linköpings stift. Standardlegenden har levnadsbeskrivning ("vita") och beskrivning av 50 mirakel. Den är ursprungligen författad av priorn i Sigtuna dominikankonvent, sedermera biskopen i Västerås Israel Erlandsson och måste alltså ha varit färdig senast 1311 då han dog. Kort därefter, 1314, nämns för första gången ett S:t Eriks kapell i Uppsala.

Erik den helige dog enligt Erikslegenden den 18 maj 1160. Legenden, som utpekar Magnus Henriksson som Eriks baneman eller som anstiftare till mordet, berättar i en version följande om dödssätt och dödsplats:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."

S:t Eriks källa[redigera | redigera wikitext]

S:t Eriks källa med pumphuset från 1850-talet tillverkat vid Hälleforsnäs bruk.

Efter Eriks död rann enligt legenden en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgöts. Avrättningen skall ha skett på den öppna platsen söder om domkyrkan i Uppsala och här stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa vid S:t Eriks torg på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån; vissa källor tyder dock på att medeltidens Sankt Eriks källa var den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. Källan vid S:t Eriks torg var en viktig vattentillgång för människor och djur i flera århundraden. Från mitten av 1600-talet var den ihopkopplad med olika tekniska vattensystem. Källan har tidigare varit inbyggd i en enkel träbyggnad och I samband med att den höga stenmuren byggdes på 1850-talet tillkom i stället den nuvarande gjutjärnspumpen tillverkad vid Hälleforsnäs bruk i Södermanland. I slutet av 1800-talet anslöts källan till pumphuset vid Islandsfallet för att Uppsalaborna via vattenledningar skulle kunna få sitt vatten direkt hem till hushållen.[6] Källan har numera sinat men år 2007 kopplades gjutjärnspumpen samman med det kommunala vattenledningsnätet och genom moderna system rinner det nu åter dricksvatten ur källan.[7]

Erik den heliges krona är en krona av förgyllt koppar av tidigmedeltida typ, som om den burits av Erik är Sveriges äldsta kungakrona. Den kan ursprungligen ha prytt en sedermera okänd helgonbild.

Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.

Ett officium proprium förelåg redan under senare hälften av 1200-talet och innehöll förutom hymner och läsestycken på prosa (inte "rimvers"!), även antifoner och responsorier. Dessutom förelåg sekvens och alleluiavers för mässan. Litt. A-M Nilsson, S:t Eriks hystoria (2000).

Helgonkulten[redigera | redigera wikitext]

Erik den heliges relikskrin, tillverkat av Hans Rosenfelt, en av Johan III:s guldsmeder, i Stockholm och skänkt 1580 av Johan III. I samband med att relikskrinet tillverkades överflyttades Erik den heliges och andra i Uppsala domkyrka förvarade helgons ben över från ett antal äldre skrin till detta.

Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1195/96. I Vallentunakalendariet finns S:t Eriks dag upptagen bland helgonfesterna omkring 1198. Av ett påvligt indulgensbrev från 1256 framgår att vallfärder till graven i Gamla Uppsala förekommit under en tid och även järtecken omtalas.

Efter de märkliga händelserna kring Eriks död, tog man tillvara hans kvarlevor. Relikskrinet fördes år 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande domkyrkan. Den 18 maj varje år, på Eriks dödsdag 18 maj 1160 i Uppsala och senare namnsdagen för Erik, fördes relikskrinet, Eriks skrin, i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige (Erik IX Jedvardson "Den helige"). Erik Jedvardsson mördades på Kristi himmelsfärdsdag den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Ungefär vid den tid (1298) som Israel Erlandsson arbetade med legendframställningen började ärkebiskopen i sin titulatur ta upp martyrerna Laurentius och Erik som förstärkning till apostlarna Petrus och Paulus. Byggandet av det ovannämnda S:t Erikskapellet har förmodligen också påbörjats vid denna tid.

Den heliga Birgitta bidrog till Erikskultens fortlevnad liksom måltavlan för hennes bistra kritik Magnus Eriksson. Kung Magnus föreskrev att en årlig Eriksfest skulle firas även i Oslo. Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.

Från 1376 finns Erik dokumenterad i Stockholms stadssigill och har sedan dess återfunnits i stadens stadsvapen, och även gett namn åt bland annat Sankt Eriksgatan, Samfundet S:t Erik och S:t Eriksmedaljen.

Birgittinerna exporterade på 1400-talet Erikskulten även till Tyskland och England. Kort Rogge den äldre, far till Strängnäsbiskopen Kort Rogge, instiftade ett S:t Eriksaltare i Danzig (nuvarande Gdansk). Eriksofficiet finns bevarat även i breviarier från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense.

Erik har fortsatt att figurera i en mängd andra sammanhang ända in i modern tid.

Äktenskap och barn[redigera | redigera wikitext]

Erik var gift med Kristina Björnsdotter, ättling till kung Inge den äldre.

Barn
  1. Knut Eriksson, född senast på 1140-talet, död 1195 eller 1196, kung av Sverige 1167-1196.
  2. Filip Eriksson, född efter 1140, anses vara yngste son till kung Erik den helige och Kristina Björnsdotter.[8]
  3. Katarina Eriksdotter, Katarina den heliga, död efter 1156, var en svensk prinsessa, gift med Nils Blake.
  4. Margareta Eriksdotter, född omkring 1155, död 1209, var en svensk prinsessa, gifte sig 1189 med kung Sverre Sigurdsson av Norge och blev därmed norsk drottning.

Modern undersökning av kvarlevorna[redigera | redigera wikitext]

Traditionen har gett vid handen att Erik den heliges kvarlevor ligger i ett relikskrin i Uppsala domkyrka. 2014 öppnades relikskrinet för en undersökning av en forskargrupp. Forskargruppen lade 2016 fram sitt resultat att de var till 90 % säkra på att det stämde att kvarlevorna var Erik den heliges. Resultatet baserades på en preliminär DNA-jämförelse med Magnus Ladulås, åldersbestämning av skelettet och kol-14-metoden, samt att skelettets dödssätt passar med legenden om Erik den helige.[ifrågasatt uppgift] Forskarna har också kunnat fastslå att han levde i Västergötland de sista 20 åren av sitt liv.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Sankt Erik bland buskar utefter Torsgatan, en av ett stort antal sådana symboliska bilder som finns över hela Stockholm.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Medieuppbåd bevakar analys av Erik den helige”. Sveriges Television. 16 mars 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/medieuppbad-bevakar-analys-av-erik-den-helige. 
  2. ^ [a b c d] Jedvardsson "Den helige", Erik IX.
  3. ^ ”Nya rön: Mycket i legenden om Erik den helige är sant - DN.SE” (på sv-se). DN.SE. 16 mars 2016. http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/nya-ron-mycket-i-legenden-om-erik-den-helige-ar-sant/. Läst 28 maj 2016. 
  4. ^ Kyrkan på Lurö - Sveriges äldsta kloster? Artikel i Fornvännen 1990 av Ragnar Sigsjö.
  5. ^ ”Nya rön: Mycket i legenden om Erik den helige är sant - DN.SE” (på sv-se). DN.SE. 16 mars 2016. http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/nya-ron-mycket-i-legenden-om-erik-den-helige-ar-sant/. Läst 27 maj 2016. 
  6. ^ Uppsalamuseet
  7. ^ http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=789719,00.html
  8. ^ Lars O. Lagerqvist & Nils Åberg Litet lexikon över Sveriges regenter Vincent förlag, Boda kyrkby 2004 ISBN 91-87064-43-X s. 14

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]