Erikslunds gods

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Erikslunds gods
Egendom
Erikslund runt 1880
Erikslund runt 1880
Land Sverige Sverige
Region Svealand
Kommun Trosa
Färdigställande 1770-talet (huvudbyggnaden)
En av salongerna på Erikslund, inredd för familjen von Hallwyl, omkring 1880
En av salongerna på Erikslund, inredd för familjen von Hallwyl, omkring 1880

Erikslund (Ericslund) är en egendom mellan Vagnhärad och Trosa vid Södermanlandskusten vars slottsliknande huvudbyggnad uppfördes i slutet av 1770-talet.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Uppförande och tidiga ägare[redigera | redigera wikitext]

Egendomen Erikslund, som tidigare kallats Backa, bestod på 1700-talet av fem mindre gårdar som fram till 1778 lydde under Tullgarn.[1][2] Erikslund köptes av Eric Brander, adlad Skjöldebrand, som lät uppföra den slottsliknande huvudbyggnaden, sedan ärvd av sonen Pehr Eric. År 1819 sålde den sistnämnde godset till Karl XIV Johan, men köpte tillbaka det 1826.[1][2] Friherre Johan Albert Kantzow ägde därefter Erikslund under en period.[1]

Familjen von Hallwyl[redigera | redigera wikitext]

1866 köptes Erikslund av träpatronen Wilhelm Kempe som hem åt hans dotter och svärson, Wilhelmina och Walther von Hallwyl. 1870 överlämnade Kempe gården till Wilhelmina som hennes enskilda egendom. Vid denna tid omfattade egendomen drygt 3000 tunnland.[1]

Stora renoveringsarbeten pågick på godset inför paret von Hallwyls inflyttning. Huvudbyggnaden från 1700-talet fick en tredje våning, man drog vattenledning till kök och ladugård, man byggde en ny loge, sågskjul, maskinhus och magasin. Wilhelm Kempe ville ge sin dotter och svärson en egendom som motsvarade tidens alla krav.[1]

Inredningarna under familjen von Hallwyls tid på Erikslund gick huvudsakligen i nyrokoko.[1]

Herrgården övertogs så småningom av paret von Hallwyls barnbarn, Margit Lundström (född von Geijer 1907).[2]

Nuvarande ägare[redigera | redigera wikitext]

Erikslund kvarstår i familjen von Hallwyls ättlingars ägo genom familjen von der Esch.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Cassel-Pihl, Eva Helena (2006). För en långt avlägsen framtid. Stockholm: Hallwylska museet. ISBN 91-631-8909-7 
  2. ^ [a b c] ”Nordisk familjebok”. http://runeberg.org/nfco/0333.html. Läst 8 november 2012.