Erling Jensen
| Erling Jensen | |
| Tid i befattningen 11 oktober 1971–19 december 1973 | |
| Företrädare | Knud Thomsen |
|---|---|
| Efterträdare | Poul Nyboe Andersen |
| Tid i befattningen 13 februari 1975–8 september 1976 | |
| Företrädare | Poul Nyboe Andersen |
| Efterträdare | Per Hækkerup |
| Tid i befattningen 8 september 1976–1 oktober 1977 | |
| Företrädare | Erling Dinesen |
| Efterträdare | Svend Auken |
| Tid i befattningen 1 oktober 1977–30 augusti 1978 | |
| Företrädare | Orla Møller |
| Efterträdare | Nathalie Lind |
| Tid i befattningen 30 augusti 1978–26 oktober 1979 | |
| Företrädare | Eva Gredal |
| Efterträdare | Ritt Bjerregaard |
| Tid i befattningen 26 oktober 1979–10 september 1982 | |
| Företrädare | Arne Christiansen |
| Efterträdare | Ib Stetter |
| Född | Erling Johannes Jensen 1 november 1919 Frederiksberg, Danmark |
| Död | 4 oktober 2000 (80 år) |
| Politiskt parti | Socialdemokratiet |
| Maka | Ria Elise Jørgensen (gifta 1951) |
Erling Johannes Jensen, född 1 november 1919 på Frederiksberg, död 4 oktober 2000, var en dansk socialdemokratisk politiker och minister. Han var folketingsledamot 1973-1987. Han är far till författaren Carsten Bo Jensen.
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Erling Jensen var son till fiskhandlaren Franciskus Jensen (1875-1960) och Mary Smith (1881-1970).[1] Familjen levde under knappa ekonomiska förhållanden.[1] Efter realexamen 1936 var Jensen anställd som kontorist på Philips A/S och Köpenhamns kommun.[1] Han tog studentexamen från en aftonskola 1946 och arbetade därefter som kontorist och fastighetsmäklare på Østifternes Kreditforening (1946-1957).[1] Han studerade samtidigt juridik på Köpenhamns universitet, där han tog kandidatexamen 1956.[1] Han var sedan ungdomen medlem i Socialdemokratiet och var under 1950-talet engagerad i utbyggnaden av Arbejdernes Oplysningsforbund på Frederiksberg.[1] Som anställd på Østifternes Kreditforening fick han öknamnet ”Røde Erling” efter att ha gjort ett misslyckat försök att organisera företagets anställda i fackföreningen HK.[2] Tillsammans med LO utformade han också kravet på ekonomisk demokrati, främst inom industrin.[2] Från 1956 var han verksamhetschef för den danska kooperationen, Det kooperative Fællesforbund, och därefter förbundets vice ordförande (1968-1971).[3] Genom denna befattning blev han ledamot i den kommitté som utformade Socialdemokratiets principprogram från 1961, där han främst gjorde avtryck i konsumentpolitiken.[1]
Jensen var också aktiv inom folkhögskolerörelsen; Han var föreståndare för Esbjergs folkhögskola från 1960 och en av grundarna av LO-skolan i Helsingör.[1] Han var föreståndare för den senare 1967-1971 och samtidigt ordförande av Arbejderbevægelsens Erhvervsråd.[3]
Minister[redigera | redigera wikitext]
Även om Jensen saknade erfarenhet av parlamentariskt arbete hade han en framträdande roll inom både Socialdemokratiet och arbetarrörelsen. Detta resulterade i att han utsågs till handelsminister i Jens Otto Krags tredje regering 1971. Här kom han att ingå ett avtal med A.P. Møller om utvinning av naturgas i Nordsjön och införa restriktioner i värme- och bensinförbrukningen i samband med oljekrisen 1973.[2] Det senare innebar bl.a. bilfria söndagar.[2] Han stod också bakom upphävandet av De Danske Spritfabrikkers (Danisco) monopol på sprittillverkning 1972, samt anpassning av näringslivslagstiftningen till EG:s regler.[2] Tillsammans med övriga statsråd lämnade han regeringen efter valet i december 1973, då Poul Hartling bildade en Venstreregering. Jensen blev dock invald i Folketinget samma år för Helsingörs valkrets.[1] Han återfick handelsministerposten i samband med att Socialdemokratiet återtog regeringsmakten i februari 1975.
Jensen var även arbetsminister (1976-1977), justitieminister (1977-1978), socialminister (1978-1979) och industriminister (1979-1982). Som justitieminister genomförde han bl.a. en omfattande lagstiftning 1980 om persondataregistrering och upprättandet av ett tillhörande kontrollorgan, Registertilsynet.[2] Som industriminister genomförde han en lag som avlägsnade aktier och obligationer i dess fysiska form, och istället registrerades i Værdipapircentralens EDB-system.[2]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g h i] ”Erling Jensen”. Dansk Biografisk Leksikon. Gyldendals Forlag. http://www.denstoredanske.dk/Dansk_Biografisk_Leksikon/Samfund,_jura_og_politik/Myndigheder_og_politisk_styre/Minister/Erling_Jensen?highlight=Erling%20Jensen. Läst 25 december 2012.
- ^ [a b c d e f g] Skou, Kaare R. (2005). Dansk Politik A-Å. Aschehougs Forlag. sid. 1973. ISBN 978-87-11-31440-1. http://books.google.dk/books?id=hXkukJ_QaGQC&pg=PA173&lpg=PA173&dq=dansk+politik+a-%C3%A5&source=bl&ots=VyGx1bOSGf&sig=ETiRnGQqpUb-3Ik5ncl7pusDX5o&hl=da#v=onepage&q=Erling%20Jensen&f=false. Läst 25 december 2012 Arkiverad 22 juni 2015 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [a b] Krak, Ove (1983). Kraks Blå Bog. Kraks Legat. sid. 529. ISBN 87-7225-232-4