Esséer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Esséer var en grupp bland judarna, beskriven av historikern Flavius Josefus och filosofen Filon. De fanns utspridda i Palestina, främst i Judéen. Nutida forskare identifierar dem ofta, helt eller delvis, med Qumransekten, vars skrifter återfinns i Dödahavsrullarna. Deras tro präglades av en stark dualism mellan gott och ont, ljus och mörker. Denna uppdelning skulle vid tidens ände utmynna i en slutgiltig kamp, där ljuset skulle segra.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Esséerna (eller, annat ord, essenerna), skulle enligt Plinius den äldre utgjort en folkgrupp vid Döda havets nordvästra strand. Dessa skulle ha levt ogifta men hela tiden blivit fler genom konvertiter. Dessa betraktades som ett parti, likt fariséerna och saddukéerna. Även om Esséerna kom att betraktas som ett parti liknande fariséerna och saddukéerna, hade de inte mycket till övers för deras religiösa inriktning.

Livsåskådning[redigera | redigera wikitext]

Filosofiskt och traditionellt var Esséerna dock närmare fariséerna än saddukéerna. Esséerna ansåg att fariséerna, som var det parti som religiöst dominerade i början av vår tideräkning (framför allt inom tempelverksamheten), levde ett alldeles för världsligt liv. Esséerna menade att ett liv i avskildhet var det enda riktiga och fann ingen möjlighet att acceptera de samtida översteprästernas verksamhet i tempelkultens Jerusalem.

Esséerna vände sig helt och hållet bort från samhället och slöt sig samman i ett klosterliknande sällskap, där deras strävan var att låta det sanna prästerskapet få den avskildhet och det "rena liv" som de förtjänade under ledning av en rättfärdighetslärare.[1] Totalt sett tror man att det var cirka 4000 personer som levde i denna klosterliknande värld. Att det pågått någon form av klosterliv har man kunnat påvisa genom utgrävningarna vid Qumran (under 1940-talet). Man har här funnit ett stort antal skriftrullar som beskriver en strukturerad organisation.

I hög grad följde esséerna fariséernas traditioner gällande undervisning, även om de införde fler regler och skrev om befintliga lagar. Bland annat var äktenskap tillåtet och några av medlemmarna hade även hustrur för att man skulle kunna få församlingen att växa. Men i de flesta fall så förespråkade man celibat för att helt och hållet kunna ägna sig åt sin tro i avskildhet. Församlingen levde ett lugnt och stillsamt liv under dagarna, de ägnade sig bland annat åt jordbruk för att bidra till församlingens uppehälle. Mycket av övrig tid gick till skriftstudier, meditation och andra ritualer som var tänkta att föra dem närmare guden Jahve. Även om esséerna såg de heliga skrifterna från judendomen som viktiga och precis som fariséerna höll fast vid lagens strikta ordning, inriktade sig deras lära också på mysticism och andlighet.

Upplösningen[redigera | redigera wikitext]

I den kaotiska händelse som inträffade år 70 e.Kr., när templet förstördes, klarade inte esséerna att längre hålla samman sin församling. Vissa förenades med fariséerna, medan andra satte sin prägel på den del av judendomen, som skapade de första kristna grupperna.[1]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Alvar Ellegård; Jesus – One Hundred Years Before Christ: A Study In Creative Mythology, London (1999). ISBN 0-87951-720-4

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bonniers Compact Lexikon 1995
  • Groth, Bente; Judendomen – kultur, historia, tradition. Stockholm: Natur och Kultur (2002)

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]