Då antalet medlemsländer i Uefa ökat, talades det inför EM 2012 att utvidga turneringen från nuvarande 16 till 24 deltagande nationer. Uefas beslutande kommitté beslöt dock att vänta till EM 2016 med att utöka antal deltagande länder.
Mästerskapets två maskotar, Slavek och Slavko, var klädda i Ukrainas nationalfärger gult och blått respektive de polska färgerna vitt och rött för att symbolisera de två olika värdländerna. Maskotarna designades av Warner Bros och fick sina namn efter en omröstning i slutet av 2010.
Matcherna spelades i åtta olika städer. Öppningsmatchen spelades i Polens huvudstad Warszawa 8 juni mellan värdlandet Polen och Grekland. Finalmatchen avslutade mästerskapet den 1 juli, och gick av stapeln på Olympiastadion i Ukrainas huvudstad Kiev.
Val av värdland
Av de fem ansökningarna om att få anordna EM utsågs den 8 november 2005 tre kandidater:[källa behövs]
Italien höll mästerskapet 1968 och 1980, samt VM i fotboll 1934 och 1990. Kroatiens huvudstad Zagreb hade vissa av matcherna när Jugoslavien var värd 1976. Ungern har sökt till mästerskapen 2004 och 2008. Turkiet och Grekland sökte gemensamt till EM 2008.
I Cardiff, Wales hölls den slutliga omröstningen 18 april 2007, genom vilken Polen/Ukraina utsågs till värdnationer för EM 2012.[1][2]
Då Ukraina sedan 2008 tillåter turistbesök utan visum[3] för bland andra EU-medborgare, så kunde åskådare från EU besöka landet utan särskilda formaliteter, precis som för Polen. Det går även bra med bil, men man måste räkna med långsamma vägar och timslånga köer vid gränsen. Man var tvungen att ha med bilens registreringsbevis och grönt kort. Avstånden är långa — mellan Gdansk och Donetsk är det 180 mil, något som troligen tar 3 dagar med bil.
Godkännande av spelorterna
I april 2008 gav Uefa varningar till båda länderna, då EM-förberedelserna enligt Uefa gick allt för långsamt. I Polen handlade det framförallt om byggandet av nya arenor samt nybyggnation och upprustning av motorvägar, medan det i Ukraina ansågs finnas för få hotell. [4]
I maj 2009 godkändes de fyra polska spelorterna av Uefa, tillsammans med endast Kiev av de ukrainska.[5][6] De övriga tre orterna i Ukraina godkändes senare samma år, den 11 december.[7]
Kvalet spelades med 51 länder i nio grupper där vinnarna från varje grupp tillsammans med den bästa tvåan gick vidare till slutspelet. Övriga åtta tvåor spelade playoff om de resterande fyra platserna. Värdländerna var direktkvalificerade.
De kvalificerade länderna gick vidare till ett slutspel som avgjordes i värdnationerna Polen och Ukraina. Värdnationernas lag var direktkvalificerade. Länderna lottades till fyra grupper med fyra lag i varje. Inom varje grupp genomfördes ett seriespel där lagen spelade mot varandra en gång. Vinst i en seriespelmatch gav 3 poäng, oavgjort gav 1 poäng och förlust 0 poäng. Varje grupps vinnare och tvåor gick vidare till ett utslagsspel.
Om två eller fler lag hade samma poäng efter att samtliga matcher spelats i gruppen skildes lagen åt enligt följande och i den ordningen:[8]
Inbördes möten, det vill säga den som fick flest poäng i mötena mellan lagen.
Om fler än två lag hade samma poäng: Bäst målskillnad i matcherna mellan lagen med samma poäng, det vill säga störst differens mellan gjorda och insläppta mål.
Om fler än två lag hade samma poäng: Störst antal mål i matcherna mellan lagen.
Bäst Fair play uppförande, ungefär "rent spel", under slutspelet. Uefa betygsätter beteendet hos samtliga lag.
Lottning.
Utslagsspelet inleddes med kvartsfinal för att följas av semifinal och final. Varje nivå i utslagsspelet avgjordes i en match. Vid oavgjort resultat, efter full tid plus tilläggstid, fortsatte matchen i en förlängning efter 5 minuters paus. Förlängningen var 2x15 minuter med ett sidbyte utan paus. Var det oavgjort även efter förlängning och tilläggstid avgjordes matchen med straffsparksläggning.
1 Automatiskt kvalificerade i egenskap av värdnationer
Ett lag från varje seedningsgrupp drogs till varje grupp i EM-slutspelet. Lag i samma seedningsgrupp kunde därmed inte mötas i EM före kvartsfinal.
Domare
Uefa meddelade den 20 december 2011 namnen på de tolv domare och fyra fjärdedomare som skulle döma i turneringen.[9][10] Varje domarlag bestod av fem domare från samma land: en huvuddomare, två måldomare som även är Fifa-domare och två FIFA assisterande domare. Även en tredje assisterande domare valdes av varje land och som var beredd på hoppa in fram tills turneringsstarten.[11] Två måldomare användes för första gången i EM:s historia efter godkännande av International Football Association Board.[9]
Polen 
Ukraina
Mario Mandzukic (CRO) 
Alan Dzagoev (RUS) 
Mario Gomez (GER) 
Mario Balotelli (ITA) 
Cristiano Ronaldo (POR) 
Fernando Torres (ESP) 
Mästare
Finalist
Polen (värdland)
Ukraina (värdland)
Tyskland (vinnare av Grupp A)
Ryssland (vinnare av Grupp B)
Italien (vinnare av Grupp C)
Frankrike (vinnare av Grupp D)
Nederländerna (vinnare av Grupp E)
Grekland (vinnare av Grupp F)
England (vinnare av Grupp G)
Danmark (vinnare av Grupp H)
Spanien (vinnare av Grupp I)
Sverige (bästa tvåa)
Kroatien (playoff)
Tjeckien (playoff)
Irland (playoff)
Portugal (playoff)
Nederländerna
England
Grekland
Sverige
Tjeckien
Danmark
Irland
Frankrike
Wikimedia Commons har media som rör Europamästerskapet i fotboll 2012.