Europeiska cupvinnarcupen i fotboll

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”Cupvinnarcupen i fotboll” leder hit. För andra betydelser, se Cupvinnarcupen.
Europeiska cupvinnarcupen i fotboll
UEFA Cup Winners Cup logo.svg
Sport(er)Fotboll
TidpunktAugustimaj
År19601999
Geografisk omfattningEuropa (Uefas medlemsländer)
ArrangörUefa
Sista mästareItalien Lazio (1998/99)
Flest titlarSpanien Barcelona (4)
Spelare i Milan firar segern i Cupvinnarcupen säsongen 1967/68.

Europeiska cupvinnarcupen i fotboll, oftast bara kallad Cupvinnarcupen, var en fotbollsturnering för klubblag i Europa. Turneringen, som arrangerades av Uefa varje säsong utom den första, spelades första gången säsongen 1960/61 och sista gången säsongen 1998/99. I cupen deltog vinnarna av de nationella cuperna, det vill säga Svenska cupen, FA-cupen, Copa del Rey och så vidare. Då Cupvinnarcupen upphörde kom dessa klubbar i stället att spela i Uefacupen, som numera heter Uefa Europa League.

Engelska klubbar var de mest framgångsrika genom åren med åtta finalvinster och fem finalförluster. Spanska klubbar var näst bäst med sju finalvinster och sju finalförluster. Barcelona var den mest framgångsrika klubben med fyra finalvinster och två finalförluster.

Vid åtta tillfällen gick den regerande mästaren av Cupvinnarcupen till final säsongen efter titeln, men varje gång blev det förlust. Ingen klubb lyckades alltså försvara sin titel.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Efter framgångarna för Europacupen och Mässcupen, vilka båda startade 1955, växte tanken på ytterligare en klubblagsturnering i Europa fram, där denna gång vinnarna av de nationella cuperna skulle delta. Cupens första säsong, säsongen 1960/61, arrangerades inte av Uefa utan av kommittén som arrangerade Mitropacupen.[2]

Från början var det ingen större entusiasm bland de klubbar som var kvalificerade att delta. Många länder hade ingen nationell cup och där en sådan fanns var den ofta lågt ansedd prestigemässigt. Bara tio klubbar ställde upp under den första säsongen, som vanns av Fiorentina.

Cupen fick dock positiv respons från supportrar och media, och till nästföljande säsong tog Uefa över arrangörsskapet. Den här gången tackade alla klubbar som var kvalificerade ja till att delta. Säsongen 1965/66 infördes bortamålsregeln och det var första gången någonsin som den regeln tillämpades någonstans.[3] Till 1968 hade alla Uefas dåvarande medlemsländer infört en nationell cup så att de kunde skicka en representant till Cupvinnarcupen.

I takt med att Uefa Champions League, som Europacupen bytt namn till, växte i prestige och omfång, speciellt efter att inte bara ettorna utan även tvåorna i de största ländernas ligor fick delta från och med säsongen 1997/98, minskade Cupvinnarcupens prestige och intresset för cupen sjönk. Inför att Uefa Champions League skulle expandera ytterligare säsongen 1999/00, då även några treor och fyror skulle få delta, bestämde Uefa att man skulle lägga ned Cupvinnarcupen och i stället låta mästarna av de nationella cuperna få delta i Uefacupen.[3] Cupens sista mästare säsongen 1998/99 blev Lazio.

Cupvinnarcupen spelades alltid som en ren utslagsturnering; något gruppspel förekom inte. Finalen avgjordes i en enda avgörande match på en i förväg bestämd neutral arena, utom första säsongen då den avgjordes i ett dubbelmöte hemma/borta.

Mästaren av Cupvinnarcupen fick från och med 1972 och ända fram till cupens nedläggning 1999 inför nästkommande säsong möta mästaren av Europacupen/Uefa Champions League i Uefa Super Cup. Den första upplagan av denna turnering var dock inte sanktionerad av Uefa och de två första upplagorna spelades i januari året efter det att klubbarna blev mästare. Turneringen spelades inte alls 1974, 1981 och 1985. Om man inte räknar med den första upplagan spelades turneringen 24 gånger med deltagande från Cupvinnarcupen, varav mästaren av Cupvinnarcupen vann hälften av gångerna. Sedan 2000 möter mästarna av Uefa Champions League i stället mästarna av Uefacupen/Uefa Europa League.[4]

Finalresultat[redigera | redigera wikitext]

1960/61[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 1960/61 avgjordes finalen i bäst av två matcher där klubbarna möttes hemma och borta. I tabellen nedan markeras den sammanlagda vinnaren med fet stil.

Säsong[5] Hemmalag Resultat Bortalag Arena Anmärkning
1960/61 Rangers Skottland 0–2 Italien Fiorentina Ibrox Park, Glasgow Första finalen med en skotsk klubb. Första finalen med en italiensk klubb.
Fiorentina Italien 2–1 Skottland Rangers Stadio Comunale, Florens

1961/62–1998/99[redigera | redigera wikitext]

Från och med säsongen 1961/62 avgjordes finalen i en enda avgörande match på en i förväg bestämd neutral arena.

Säsong[5] Vinnare Resultat Förlorare Arena Anmärkning
1961/62 Atlético Madrid Spanien 1–1 (e.f.) Italien Fiorentina Hampden Park, Glasgow Första finalen med en spansk klubb. Första finalen att gå till omspel.
3–0 Neckarstadion, Stuttgart
1962/63 Tottenham Hotspur England 5–1 Spanien Atlético Madrid Feijenoordstadion, Rotterdam Första finalen med en engelsk klubb.
1963/64 Sporting Lissabon Portugal 3–3 (e.f.) Ungern MTK Budapest Heyselstadion, Bryssel Första finalen med en portugisisk klubb. Första finalen med en ungersk klubb.
1–0 Bosuilstadion, Antwerpen
1964/65 West Ham United England 2–0 Västtyskland 1860 München Wembley Stadium, London Första finalen med en västtysk klubb.
1965/66 Borussia Dortmund Västtyskland 2–1 (e.f.) England Liverpool Hampden Park, Glasgow Första finalen att avgöras efter förlängning.
1966/67 Bayern München Västtyskland 1–0 (e.f.) Skottland Rangers Städtisches Stadion, Nürnberg
1967/68 Milan Italien 2–0 Västtyskland Hamburg Feijenoordstadion, Rotterdam Svensken Kurt Hamrin gjorde båda målen.
1968/69 Slovan Bratislava Tjeckoslovakien 3–2 Spanien Barcelona St. Jakob-stadion, Basel Första finalen med en tjeckoslovakisk klubb.
1969/70 Manchester City England 2–1 Polen Górnik Zabrze Praterstadion, Wien Första finalen med en polsk klubb.
1970/71 Chelsea England 1–1 (e.f.) Spanien Real Madrid Karaiskakis-stadion, Pireus Sista finalen att gå till omspel.
2–1
1971/72 Rangers Skottland 3–2 Sovjetunionen Dynamo Moskva Camp Nou, Barcelona Första finalen med en sovjetisk klubb.
1972/73 Milan Italien 1–0 England Leeds United Kaftanzogliostadion, Thessaloniki Milan blev första klubb att vinna två gånger.
1973/74 Magdeburg Östtyskland 2–0 Italien Milan Feijenoordstadion, Rotterdam Första finalen med en östtysk klubb.
1974/75 Dynamo Kiev Sovjetunionen 3–0 Ungern Ferencváros St. Jakob-stadion, Basel
1975/76 Anderlecht Belgien 4–2 England West Ham United Heyselstadion, Bryssel Första finalen med en belgisk klubb.
1976/77 Hamburg Västtyskland 2–0 Belgien Anderlecht Olympiastadion, Amsterdam
1977/78 Anderlecht Belgien 4–0 Österrike Austria Wien Parc des Princes, Paris Första finalen med en österrikisk klubb. Anderlechts tredje raka final.
1978/79 Barcelona Spanien 4–3 (e.f.) Västtyskland Fortuna Düsseldorf St. Jakob-stadion, Basel
1979/80 Valencia Spanien 0–0 (e.f.) England Arsenal Heyselstadion, Bryssel Första finalen att sluta mållös. Första finalen att gå till straffsparksläggning. Valencia vann med 5–4 i straffsparksläggningen.
1980/81 Dinamo Tbilisi Sovjetunionen 2–1 Östtyskland Carl Zeiss Jena Rheinstadion, Düsseldorf
1981/82 Barcelona Spanien 2–1 Belgien Standard Liège Camp Nou, Barcelona Matchen spelades på Barcelonas hemmaarena.
1982/83 Aberdeen Skottland 2–1 (e.f.) Spanien Real Madrid Ullevi, Göteborg
1983/84 Juventus Italien 2–1 Portugal Porto St. Jakob-stadion, Basel Fjärde finalen i rad att sluta 2–1.
1984/85 Everton England 3–1 Österrike Rapid Wien Feijenoordstadion, Rotterdam
1985/86 Dynamo Kiev Sovjetunionen 3–0 Spanien Atlético Madrid Stade de Gerland, Lyon
1986/87 Ajax Nederländerna 1–0 Östtyskland Lokomotive Leipzig Olympiastadion, Aten Första finalen med en nederländsk klubb.
1987/88 Mechelen Belgien 1–0 Nederländerna Ajax Stade de la Meinau, Strasbourg
1988/89 Barcelona Spanien 2–0 Italien Sampdoria Wankdorfstadion, Bern Barcelona blev första klubb att vinna tre gånger.
1989/90 Sampdoria Italien 2–0 (e.f.) Belgien Anderlecht Ullevi, Göteborg
1990/91 Manchester United England 2–1 Spanien Barcelona Feijenoordstadion, Rotterdam
1991/92 Werder Bremen Tyskland 2–0 Frankrike Monaco Estádio da Luz, Lissabon Första finalen med en tysk klubb. Första finalen med en fransk klubb.
1992/93 Parma Italien 3–1 Belgien Royal Antwerp Wembley Stadium, London
1993/94 Arsenal England 1–0 Italien Parma Parken, Köpenhamn
1994/95 Real Zaragoza Spanien 2–1 (e.f.) England Arsenal Parc des Princes, Paris
1995/96 Paris Saint-Germain Frankrike 1–0 Österrike Rapid Wien Kung Baudouin-stadion, Bryssel
1996/97 Barcelona Spanien 1–0 Frankrike Paris Saint-Germain Feijenoordstadion, Rotterdam Barcelona blev första klubb att vinna fyra gånger.
1997/98 Chelsea England 1–0 Tyskland Stuttgart Råsunda fotbollsstadion, Solna
1998/99 Lazio Italien 2–1 Spanien Mallorca Villa Park, Birmingham

Finaler per klubb[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar det sammanlagda antalet finalvinster och -förluster per klubb av Cupvinnarcupen.[5]

Nr Klubb Vinster Förluster Vinstår Förlustår
1 Spanien Barcelona 4 2 1979, 1982, 1989, 1997 1969, 1991
2 Belgien Anderlecht 2 2 1976, 1978 1977, 1990
3 Italien Milan 2 1 1968, 1973 1974
4 Sovjetunionen Dynamo Kiev 2 0 1975, 1986 -
England Chelsea 2 0 1971, 1998 -
6 Spanien Atlético Madrid 1 2 1962 1963, 1986
Skottland Rangers 1 2 1972 1961, 1967
England Arsenal 1 2 1994 1980, 1995
9 Italien Fiorentina 1 1 1961 1962
England West Ham United 1 1 1965 1976
Västtyskland Hamburg 1 1 1977 1968
Nederländerna Ajax 1 1 1987 1988
Italien Sampdoria 1 1 1990 1989
Italien Parma 1 1 1993 1994
Frankrike Paris Saint-Germain 1 1 1996 1997
16 England Tottenham Hotspur 1 0 1963 -
Portugal Sporting Lissabon 1 0 1964 -
Västtyskland Borussia Dortmund 1 0 1966 -
Västtyskland Bayern München 1 0 1967 -
Tjeckoslovakien Slovan Bratislava 1 0 1969 -
England Manchester City 1 0 1970 -
Östtyskland Magdeburg 1 0 1974 -
Spanien Valencia 1 0 1980 -
Sovjetunionen Dinamo Tbilisi 1 0 1981 -
Skottland Aberdeen 1 0 1983 -
Italien Juventus 1 0 1984 -
England Everton 1 0 1985 -
Belgien Mechelen 1 0 1988 -
England Manchester United 1 0 1991 -
Tyskland Werder Bremen 1 0 1992 -
Spanien Real Zaragoza 1 0 1995 -
Italien Lazio 1 0 1999 -
33 Spanien Real Madrid 0 2 - 1971, 1983
Österrike Rapid Wien 0 2 - 1985, 1996
35 Ungern MTK Budapest 0 1 - 1964
Västtyskland 1860 München 0 1 - 1965
England Liverpool 0 1 - 1966
Polen Górnik Zabrze 0 1 - 1970
Sovjetunionen Dynamo Moskva 0 1 - 1972
England Leeds United 0 1 - 1973
Ungern Ferencváros 0 1 - 1975
Österrike Austria Wien 0 1 - 1978
Västtyskland Fortuna Düsseldorf 0 1 - 1979
Östtyskland Carl Zeiss Jena 0 1 - 1981
Belgien Standard Liège 0 1 - 1982
Portugal Porto 0 1 - 1984
Östtyskland Lokomotive Leipzig 0 1 - 1987
Frankrike Monaco 0 1 - 1992
Belgien Royal Antwerp 0 1 - 1993
Tyskland Stuttgart 0 1 - 1998
Spanien Mallorca 0 1 - 1999

Finaler per land[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar det sammanlagda antalet finalvinster och -förluster per land av Cupvinnarcupen.[5]

Nr Land Vinster Förluster Vinstår Förlustår
1 England England 8 5 1963, 1965, 1970, 1971, 1985, 1991, 1994, 1998 1966, 1973, 1976, 1980, 1995
2 Spanien Spanien 7 7 1962, 1979, 1980, 1982, 1989, 1995, 1997 1963, 1969, 1971, 1983, 1986, 1991, 1999
3 Italien Italien 7 4 1961, 1968, 1973, 1984, 1990, 1993, 1999 1962, 1974, 1989, 1994
4 Tyskland Tyskland* 4 4 1966, 1967, 1977, 1992 1965, 1968, 1979, 1998
5 Belgien Belgien 3 4 1976, 1978, 1988 1977, 1982, 1990, 1993
6 Sovjetunionen Sovjetunionen 3 1 1975, 1981, 1986 1972
7 Skottland Skottland 2 2 1972, 1983 1961, 1967
8 Östtyskland Östtyskland 1 2 1974 1981, 1987
Frankrike Frankrike 1 2 1996 1992, 1997
10 Portugal Portugal 1 1 1964 1984
Nederländerna Nederländerna 1 1 1987 1988
12 Tjeckoslovakien Tjeckoslovakien 1 0 1969 -
13 Österrike Österrike 0 3 - 1978, 1985, 1996
14 Ungern Ungern 0 2 - 1964, 1975
15 Polen Polen 0 1 - 1970

* Inklusive Västtyskland (3–3)

Maratontabell[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar de tio främsta klubbarna i Cupvinnarcupens historia. Vinst ger två poäng.[6]

Nr Klubb S V O F GM IM MS P
1 Spanien Barcelona 85 50 18 17 178 87 +91 118
2 Spanien Atlético Madrid 62 38 13 11 118 57 +61 89
3 Skottland Rangers 54 27 11 16 100 62 +38 65
4 Belgien Anderlecht 44 29 3 12 86 34 +52 61
5 England Chelsea 39 23 10 6 81 28 +53 56
6 Österrike Rapid Wien 52 19 17 16 87 73 +14 55
7 Frankrike Paris Saint-Germain 38 24 6 8 66 27 +39 54
8 Portugal Benfica 42 21 12 9 67 34 +33 54
9 Tyskland Bayern München 39 19 14 6 67 36 +31 52
10 Skottland Aberdeen 39 22 5 12 79 37 +42 49

Flest matcher[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar de tio främsta spelarna när det gäller antalet matcher i Cupvinnarcupens historia.[7]

Klaus Allofs spelade näst flest matcher i cupens historia.
Nr Spelare Matcher År Klubb(ar)
1 Nederländerna Ed de Goey 44 1991–1999 Nederländerna Feyenoord (28), England Chelsea (16)
2 Tyskland Klaus Allofs 39 1978–1992 Västtyskland Fortuna Düsseldorf (17), Västtyskland Köln (4), Frankrike Marseille (8), Tyskland Werder Bremen (10)
3 Nederländerna Arie Haan 38 1975–1982 Belgien Anderlecht (29), Belgien Standard Liège (9)
4 Italien Roberto Mancini 37 1985–1999 Italien Sampdoria (30), Italien Lazio (7)
5 Nederländerna Rob Rensenbrink 35 1970–1978 Belgien Club Brügge (6), Belgien Anderlecht (29)
Italien Gianluca Vialli 35 1985–1999 Italien Sampdoria (22), England Chelsea (13)
Nederländerna Rob Witschge 35 1986–1995 Nederländerna Ajax (14), Nederländerna Feyenoord (21)
8 Spanien José Ramón Alexanko 34 1981–1991 Spanien Barcelona (34)
9 Skottland Sandy Jardine 33 1967–1981 Skottland Rangers (33)
Österrike Hans Krankl 33 1972–1985 Österrike Rapid Wien (21), Spanien Barcelona (12)
Skottland Don Murray 33 1964–1974 Wales Cardiff City (33)

Flest mål[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar de tio främsta målskyttarna i Cupvinnarcupens historia.[8]

Rob Rensenbrink gjorde flest mål i cupens historia.
Nr Spelare Mål År Klubb(ar)
1 Nederländerna Rob Rensenbrink 25 1970–1978 Belgien Club Brügge (2), Belgien Anderlecht (23)
2 Tyskland Gerd Müller 20 1966–1972 Västtyskland Bayern München (20)
Italien Gianluca Vialli 20 1985–1999 Italien Sampdoria (13), England Chelsea (7)
4 Belgien François Van der Elst 18 1973–1978 Belgien Anderlecht (18)
5 Belgien Roger Claessen 17 1965–1971 Belgien Standard Liège (16), Belgien Beerschot (1)
Österrike Hans Krankl 17 1972–1985 Österrike Rapid Wien (8), Spanien Barcelona (9)
7 Sverige Kurt Hamrin 16 1960–1968 Italien Fiorentina (12), Italien Milan (4)
Angola Mendonça 16 1961–1969 Spanien Atlético Madrid (14), Spanien Barcelona (2)
9 Polen Włodzimierz Lubański 15 1969–1971 Polen Górnik Zabrze (15)
Bulgarien Hristo Stoitjkov 15 1988–1997 Bulgarien CSKA Sofia (7), Spanien Barcelona (6), Italien Parma (2)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The CWC Jinx” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/miscellaneous/cwc.html#jinx. Läst 29 juli 2019. 
  2. ^ ”Cup Winners' Cup” (på engelska). FootballHistory.org. Arkiverad från originalet den 13 april 2019. https://web.archive.org/web/20190413083003/https://www.footballhistory.org/tournament/cup-winners-cup.html. Läst 29 juli 2019. 
  3. ^ [a b] ”Cup Winners' Cup: Winners, history & why European tournament ended” (på engelska). Goal. 10 mars 2019. Arkiverad från originalet den 29 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190729100243/https://www.goal.com/en-ph/news/cup-winners-cup-winners-history-why-european-tournament/9hz9qwmwamv61urqydxc4dwm2. Läst 29 juli 2019. 
  4. ^ ”European Super Cup” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/tabless/sup.html. Läst 29 juli 2019. 
  5. ^ [a b c d] ”European Cup Winners' Cup” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/tablese/ec2.html. Läst 29 juli 2019. 
  6. ^ ”Cup Winners Cup » All-time league table” (på engelska). Worldfootball.net. https://www.worldfootball.net/alltime_table/ec-der-pokalsieger. Läst 29 juli 2019. 
  7. ^ ”Cup Winners Cup » All-time appearances” (på engelska). Worldfootball.net. https://www.worldfootball.net/alltime_top_player/ec-der-pokalsieger/1. Läst 29 juli 2019. 
  8. ^ ”Cup Winners Cup » All-time Topscorers” (på engelska). Worldfootball.net. https://www.worldfootball.net/alltime_goalgetter/ec-der-pokalsieger/tore/1. Läst 29 juli 2019. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]