Europeiska unionens egna medel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök






Circle frame.svg

Inkomstområden i budgeten 2020

  BNI-baserade egna medel (72,0 %)
  Momsbaserade egna medel (12,3 %)
  Traditionella egna medel (tull- och sockeravgifter) (14,4 %)
  Övriga inkomster (1,3 %)

Europeiska unionens egna medel är medel som Europeiska unionen tillhandahålls av sina medlemsstater för att finansiera sin årliga budget. Dessa medel består av så kallade traditionella egna medel (tull- och sockeravgifter), momsbaserade egna medel och BNI-baserade egna medel.

Överföringen av de egna medlen till unionens institutioner sker enligt ett enhetligt system. Systemet fastställer dels de olika kategorierna av egna medel, dels taket för hur mycket medel unionen kan uppbära från sina medlemsstater som andel av deras samlade bruttonationalinkomst (BNI). Sedan den 1 januari 2014 uppgår detta tak till 1,20 procent av BNI.

Enligt unionens fördrag ska den årliga budgeten finansieras helt av egna medel, det är alltså inte tillåtet för unionen att budgetera ett underskott. Taket för de egna medlen sätter således en övre gräns för både inkomst- och utgiftssidan. I regel är den årliga budgeten dock mindre än vad taket tillåter, bland annat för att ta höjd för oförutsedda utgifter. Exempelvis uppgick 2020 års budget till 0,89 procent av BNI, en bra bit under taket på 1,20 procent av BNI.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Enligt Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958, skulle det europeiska samarbetet till en början finansieras genom nationella bidrag från medlemsstaterna. Detta system skulle dock senare ersättas med ett system för egna medel, när väl medlemsstaternas företrädare med enhällighet beslutade så. Till skillnad från andra internationella organisationer skulle de europeiska gemenskaperna på så sätt finansieras med medel som gemenskaperna själva förfogade över, utan att de nationella myndigheterna skulle behöva fatta något aktivt beslut.[1]

De första försöken till att ersätta de nationella bidragen med egna medel gjordes på 1960-talet. Tanken var att finansiera budgeten med tull- och jordbruksavgifter som uppbars inom ramen för gemenskapspolitiken. Förslaget försenades dock på grund av motstånd från Frankrike i samband med den tomma stolens kris. Gemenskapernas stats- eller regeringschefer enades dock vid ett sammanträde den 1–2 december 1969 i Haag, Nederländerna, om att slutligen införa egna medel för att täcka samarbetets alla utgifter. Det formella beslutet antogs den 21 april 1970 av Europeiska gemenskapernas råd och trädde i kraft den 1 januari 1971.[2] Eftersom tull- och jordbruksavgifterna inte var tillräckligt stora för att finansiera alla utgifter innefattade beslutet även en andra kategori av egna medel – momsbaserade egna medel. Införandet av det nya systemet var tänkt att ske gradvis fram till den 31 december 1974. På grund av komplikationer med harmoniseringen av momsskattebaserna i medlemsstaterna, vilka låg till grund för de momsbaserade egna medlen, försenades dock införandet av dessa egna medel till den 1 januari 1979. Först då kunde de tidigare nationella bidragen fasas ut helt.[1]

Under 1980-talet genomgick systemet för egna medel flera reformer. Vid sitt sammanträde den 25–26 juni 1984 i Fontainebleau, Frankrike, enades Europeiska rådet om att bevilja Storbritannien en ”rabatt” på sin avgift till budgeten. Samtidigt växte utgifterna i budgeten, bland annat på grund av ökade kostnader till följd av Portugals och Spanien förestående anslutning till Europeiska gemenskaperna. De egna medlen från tull- och jordbruksavgifterna samt de momsbaserade avgifterna räckte inte längre till, vilket ledde till att rådet antog ett nytt beslut om systemet för egna medel den 7 maj 1985, då den enhetliga uttagssatsen för de momsbaserade egna medlen höjdes.[3] Inte heller detta var dock tillräckligt för att möta de växande utgifterna och ytterligare ett nytt beslut antogs den 24 juni 1988,[4] då en tredje kategori av egna medel i form av en BNI-baserad avgift infördes för att täcka alla budgetutgifter som inte täcktes av de övriga egna medlen. Samtidigt antogs en flerårig budgetram för att förbättra budgetdisciplinen framöver.

Under 1990- och 2000-talet skedde ett antal mindre reformer av systemet för de egna medlen. De momsbaserade egna medlen minskades ned, vilket innebar att de BNI-baserade egna medlen växte som andel av inkomsterna.[5][6] Ett nytt system för egna medel antogs den 7 juni 2007,[7] vilket ersattes av ett annat system genom ett beslut den 26 maj 2014.[8]

Fastställande av systemet för egna medel[redigera | redigera wikitext]

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska systemet för egna medel fastställas genom ett beslut av Europeiska unionens råd i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande efter samråd med Europaparlamentet. Rådet beslutar med enhällighet på förslag av Europeiska kommissionen. Efter att rådet har antagit sitt beslut måste det godkännas av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft.[9] Detta innebär att unionens institutioner inte kan ändra unionens totala utgiftstak eller finansieringsmodellen för dess budget utan att alla medlemsstater godkänner det på ett sätt som liknar ratificeringsprocessen för fördragsändringar.

Beslutet om systemet för egna medel har ingen fastställd giltighetstid, utan gäller på obestämd tid till dess att ett nytt beslut antas. I praktiken löper beslutet dock över samma period som den fleråriga budgetramen, det vill säga sju år. Rådet kan även anta en förordning i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande efter godkännande av Europaparlamentet för att fastställa genomförandebestämmelser för systemet för egna medel.[9]

Taken för egna medel[redigera | redigera wikitext]

En av de viktigaste delarna av systemet för egna medel är de uppsatta taken för hur stor andel av unionens samlade BNI som unionens årliga betalningsbemyndiganden (hur stora ekonomiska åtaganden unionen kan ingå under ett år) och åtagandebemyndigandena (hur stora utgifter unionen kan ha under ett år) får utgöra. Dessa tak ligger till grund för de betalnings- och åtagandebemyndiganden som tillåts enligt den fleråriga budgetramen. Skillnaden mellan taket för de egna medlen och betalningsbemyndigandena i den fleråriga budgetramen kallas för ”marginalen för oförutsedda utgifter”.

I enlighet med rådsbesluten om systemet för egna medel har de angivna taken i vissa fall anpassats av Europeiska kommissionen till följd av ändringar i beräknandet av BNI enligt det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet (ENS).[10][11][12]

Tak för de egna medlen per år
(i procent av BNI)

  Tak för finansiering av Europeiska unionens budget
  Tak för finansiering av Europeiska unionens återhämtningsinstrument

Olika typer av egna medel[redigera | redigera wikitext]

Det finns tre typer av egna medel: BNI-avgifter, momsbaserade avgifter och traditionella egna medel. Momsbaserade avgifter infördes i samband med inrättandet av systemet med egna medel för att täcka de utgifter som inte kunde täckas med traditionella egna medel. Under slutet av 1980-talet infördes även BNI-avgifter, som gradvis har ökat i betydelse på framför allt de momsbaserade avgifternas bekostnad.

Budgeterade inkomstområden per år
(i procent av de totala budgeterade inkomsterna)

  BNI-avgift
  Momsbaserad avgift
  Traditionella egna medel (tull- och sockeravgifter)
  Övriga inkomster

Traditionella egna medel[redigera | redigera wikitext]

Traditionella egna medel är benämningen på de egna medel som genereras direkt genom unionens egen politik och som fördragen ursprungligen förutsåg skulle finansiera hela budgeten. De traditionella egna medlen innefattar[13]

Tidigare gjordes åtskillnad mellan tullavgifter enligt den gemensamma tulltaxan och jordbruksavgifter som togs ut på importerade jordbruksprodukter inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.[14] Sedan de multilaterala handelsavtalen överfördes till unionsnivå på 1990-talet räknas dock båda dessa typer av avgifter som tullavgifter.[1]

De första jordbruksavgifterna infördes i samband med att den gemensamma jordbrukspolitiken inrättades den 30 juli 1962, medan de första gemensamma tullavgifterna infördes genom inrättandet av tullunionen den 1 juli 1968. Till en början tillföll dock dessa avgifter medlemsstaterna själva och inte Europeiska gemenskaperna. Genom inrättandet av systemet för egna medel blev jordbruksavgifterna en del av gemenskapernas egna medel den 1 januari 1971, medan tullavgifterna blev en del av de egna medlen gradvis mellan den 1 januari 1971 och den 31 december 1974.[2] Den 1 januari 1988 blev även tullavgifter på produkter som omfattades av det tidigare Parisfördraget en del av gemenskapernas egna medel.[4]

Precis som för andra typer av egna medel ansvarar medlemsstaterna för uppbörden av de traditionella egna medlen. Som ersättning för de administrativa kostnaderna för uppbörden får medlemsstaterna behålla en bestämd procentsats av medlen. Denna andel uppgick till 10 procent under perioden 1988–2000, 25 procent under perioden 2001–2013 och 20 procent under perioden 2014–2020. För perioden 2021–2027 uppgår andelen åter till 25 procent.

Momsbaserade egna medel[redigera | redigera wikitext]

De momsbaserade egna medlen utgörs av momsmedel som fastställs enligt en bestämd enhetlig procentsats av medlemsstaternas harmoniserade mervärdesskattebas. Denna beräknas som det totala belopp mervärdesskatteintäkter som uppbärs från alla beskattningsbara leveranser dividerat med den viktade genomsnittliga mervärdesskattesats som beräknats för det relevanta kalenderåret i enlighet med unionsrättens bestämmelser. Den beskattningsbara mervärdesskattebasen för en medlemsstat får dock inte överstiga 50 procent av dess bruttonationalinkomst.

De momsbaserade egna medlen infördes eftersom de traditionella egna medlen inte räckte till för att täcka alla utgifter i budgeten. Dess införande fördröjdes dock fram till 1979 på grund av avsaknaden av ett regelverk för hur de momsbaserade egna medlen skulle räknas ut. Den slutliga enhetliga ordningen för uppbörden av de momsbaserade egna medlen antogs genom en förordning den 28 maj 1989.[15]

Den enhetliga procentsatsen som ligger till grund för de momsbaserade egna medlen har varierat över tiden. I det ursprungliga beslutet från 1970 uppgick den till 1 procent. Mot bakgrund av de ökade utgifterna under 1980-talet, bland annat på grund av Portugals och Spaniens anslutning till gemenskaperna, höjdes denna sats till 1,4 procent den 1 januari 1988. Samtidigt infördes ett tak på 55 procent för hur stor andel den harmoniserade mervärdesskattebas som mest fick utgöra av en medlemsstats BNI. 1995 sänktes taket till 50 procent för de medlemsstaters vars bruttonationalprodukt understeg 90 procent av unionens genomsnitt. Under senare delen av 1990-talet fasades denna bestämmelse ut och ersattes av ett tak på 50 procent för alla medlemsstater.[1]

Under 1990- och 2000-talet ersattes de momsbaserade avgifterna gradvis av BNI-baserade egna medel. Till följd av detta har den enhetliga procentsatsen sänkts. Mellan 1995 och 1999 sänktes den gradvis tillbaka till 1 procent för att sedan sänkas till 0,5 procent under 2000 och 0,3 procent under 2007.[1] Sedan dess har den förblivit på 0,3 procent.[16][17][13]

Först genom en förordning som antogs av rådet den 29 maj 1989 infördes den slutliga enhetliga ordningen för uppbörden av de momsbaserade egna medlen, med retroaktiv tillämpning från och med den 1 januari 1989.[18]

BNI-baserade egna medel[redigera | redigera wikitext]

BNI-baserade egna medel är medel som medlemsstaterna ställer till unionens förfogande baserat på sina bruttonationalinkomster. Det innebär att medlemsstater med en hög ekonomisk levnadsstandard bidrar med mer pengar än medlemsstater med en låg ekonomisk levnadsstandard. Procentsatsen bestäms så att de BNI-baserade egna medlen täcker alla unionens utgifter som inte täckas av andra egna medel.

De BNI-baserade egna medlen har ökat i betydelse sedan de infördes 1988. Under 2000-talets början har de gått om de momsbaserade egna medlen som den största inkomstkällan till unionens budget.

Egna medel från den enhetlig uttagssatsen på plastförpackningsavfall[redigera | redigera wikitext]

Genom 2020 års beslut om systemet med egna medel infördes en fjärde typ av egna medel i form av en enhetlig uttagssats på plastförpackningsavfall som inte är återvinningsbart. Den enhetliga uttagssatsen uppgår till 0,80 euro per kilogram. Europeiska unionens råd antog en förordning i april 2021 som specificerar beräkningen av egna medel som baserar sig på plastförpackningsavfall.[19]

Övriga inkomster[redigera | redigera wikitext]

Utöver de egna medlen kommer en mindre andel av budgetens inkomster från bland annat skatter som unionens anställda betalar, bidrag från tredjeländer för diverse olika projekt och program samt böter från företag som bryter mot unionens konkurrensregler.[20]

Rabatter för vissa medlemsstater[redigera | redigera wikitext]

Trots att systemet med egna medel är tänkt att vara byggt på enhetliga procentsatser som är lika för alla medlemsstater, har vissa medlemsstater förhandlat sig till rabatter som reducerar deras avgifter till unionens egna medel. Detta är en konsekvens av att vissa medlemsstater har ansetts ha haft en alltför stor budgetbörda. Rabatterna finansieras med ökade avgifter för resterande medlemsstater.

Momsbaserade rabatter[redigera | redigera wikitext]

I 2014 års beslut om systemet med egna medel åtnjöt Nederländerna, Sverige och Tyskland en momsbaserad rabatt under perioden 2014–2020 som innebär att deras momsbaserade avgift ska vara 0,15 procent av mervärdesskattebasen, det vill säga hälften av den avgift som skulle ha gällt enligt den enhetliga procentsatsen.[17]

I 2020 års beslut är dessa rabatter borttagna och i viss utsträckning ersatta av större BNI-rabatter.[13]

BNI-baserade rabatter[redigera | redigera wikitext]

I 2014 års beslut om systemet med egna medel åtnjöt Danmark, Nederländerna och Sverige en rabatt under perioden 2014–2020 på sina BNI-avgifter. Danmark, Nederländerna och Sverige hade med 2011 års priser en rabatt på 130 miljoner euro, 695 miljoner euro respektive 185 miljoner euro.

Även Österrike åtnjöt under perioden 2014–2016 en rabatt på sin BNI-avgift. Denna rabatt uppgick med 2011 års priser till 30 miljoner euro under 2014, 20 miljoner euro under 2015 och 10 miljoner euro under 2016.

I 2020 års beslut åtnjuter Danmark, Nederländerna, Sverige, Tyskland och Österrike BNI-rabatter på 377 miljoner euro, 921 miljoner euro, 1 069 miljoner euro, 3 671 miljoner euro respektive 565 miljoner euro under perioden 2021–2027.[13] Rabatterna finansieras av alla medlemsstater.

Rabatt på den enhetliga uttagssatsen för plastförpackningsavfall[redigera | redigera wikitext]

I 2020 års beslut om systemet med egna medel har följande medlemsstater erhållit en rabatt på den enhetliga uttagssatsen för plastförpackningsavfall under perioden 2021–2027: Bulgarien (22 miljoner euro), Cypern (3 miljoner euro), Estland (4 miljoner euro), Grekland (33 miljoner euro), Italien (184,0480 miljoner euro), Kroatien (13 miljoner euro), Lettland (6 miljoner euro), Litauen (9 miljoner euro), Malta (1,4159 miljoner euro), Polen (117 miljoner euro), Portugal (31,3220 miljoner euro), Rumänien (60 miljoner euro), Slovakien (17 miljoner euro), Slovenien (6,2797 miljoner euro), Spanien (142 miljoner euro), Tjeckien (32,1876 miljoner euro) och Ungern (30 miljoner euro).[13]

Storbritanniens rabatt[redigera | redigera wikitext]

1984 enades rådet om att ge Storbritannien en ”rabatt” på sin avgift till budgeten motsvarande 66 procent av det brittiska nettotillskottet. Rabatten motsvarade ungefär 20 procent av den brittiska avgiften. Rabatten försvann i samband med Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen.

Återhämtningsinstrumentet för coronaviruspandemin[redigera | redigera wikitext]

Mot bakgrund av coronavirusutbrottet 2020–2021 i Europa innefattade 2020 års beslut om systemet med egna medel en exceptionell och tillfällig finansiering av ett särskilt återhämtningsinstrument. Genom beslutet tillåts Europeiska kommissionen att låna upp till 750 miljarder euro (i 2018 års priser) på kapitalmarknaderna för att finansiera 390 miljarder i utgifter och 360 miljarder i lån för åtgärder som syftar till att motverka de negativa effekterna av coronaviruspandemin. Återbetalningen av de medel som finansierar utgifterna kommer att belasta unionens årliga budget med start 2026. Senast den 31 december 2058 ska alla skulder som uppstått till följd av återhämtningsinstrumentet vara återbetalda.[21]

För att täcka unionens samtliga skulder på grund av återhämtningsinstrumentet innefattar beslutet även en tillfällig höjning av taken för unionens egna medel med 0,6 procentenheter till dess att inga av dessa skulder kvarstår, dock senast den 31 december 2058. Den tillfälliga höjningen av taken får inte användas för att täcka unionens övriga skulder.[22]

Inbetalning[redigera | redigera wikitext]

Det är medlemsstaterna som ansvarar för uppbörden av unionens egna medel. Dessa medel överförs sedan till ett konto kallat ”egna medel” som Europeiska kommissionen har öppnat vid de nationella centralbankerna eller motsvarande, till exempel Riksgäldskontoret i Sveriges fall. De traditionella egna medlen överförs varje månad i den takt de uppbärs. De moms- och BNI-baserade egna medlen betalas in den första arbetsdagen varje månad jämnt fördelat över hela året.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] ”Systemet med egna medel”. EUR-Lex. 4 september 2007. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:l34011. Läst 14 juli 2019. 
  2. ^ [a b] ”Council Decision of 21 April 1970 on the Replacement of Financial Contributions from Member States by the Communities' own Resources (70/243 ECSC, EEC, Euratom)” (på engelska). EGT L 94, 28.4.1970, s. 224–227. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:31970D0243. 
  3. ^ ”Council Decision of 7 May 1985 on the Communities' system of own resources (85/257/EEC, Euratom)” (på engelska). EGT L 128, 14.5.1985, s. 15–17. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:31985D0257. 
  4. ^ [a b] ”Council decision of 24 June 1988 on the system of the Communities' own resources (88/376/EEC, Euratom)” (på engelska). EGT L 185, 15.7.1988, s. 24–28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:31988D0376. 
  5. ^ ”Rådets beslut av den 31 oktober 1994 om systemet för gemenskapernas egna medel (94/728/EG, Euratom)”. EGT L 293, 12.11.1994, s. 192–196. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31994D0728. 
  6. ^ ”Rådets beslut av den 29 september 2000 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (2000/597/EG, Euratom)”. EGT L 253, 7.10.2000, s. 42–46. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32000D0597. 
  7. ^ ”Rådets beslut av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (2007/436/EG, Euratom)”. EUT L 163, 23.6.2007, s. 17–21. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32007D0436. 
  8. ^ ”Rådets beslut av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (2014/335/EU, Euratom)”. EUT L 168, 7.6.2014, s. 105–111. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014D0335. 
  9. ^ [a b] ”Artikel 311 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 181–182. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  10. ^ ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Anpassning av taket för egna medel och taket för anslag för åtaganden efter ikraftträdandet av beslut 2000/597/EG, Euratom”. Europeiska kommissionen. 28 december 2001. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52001DC0801. Läst 26 december 2020. 
  11. ^ ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Anpassning av taket för egna medel och av taket avseende anslag för åtaganden efter beslutet att tillämpa Fisim i fråga om egna medel”. Europeiska kommissionen. 16 april 2010. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52010DC0162. Läst 26 december 2020. 
  12. ^ ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Anpassning av taket för egna medel och taket för anslag för åtaganden efter ikraftträdandet av rådets beslut 2014/335 om systemet för Europeiska unionens egna medel”. Europeiska kommissionen. 21 december 2016. https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:a02d7085-c767-11e6-a6db-01aa75ed71a1.0012.02/DOC_1&format=PDF. Läst 26 december 2020. 
  13. ^ [a b c d e] ”Artikel 2 i rådets beslut (EU, Euratom) 2020/2053 av den 14 december 2020 om systemet för Europeiska unionens egna medel och om upphävande av beslut 2014/335/EU, Euratom”. EUT L 424, 15.12.2020, s. 4−5. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32020D2053. 
  14. ^ ”Europeiska unionens inkomster Översikt över systemet med egna medel”. Europeiska kommissionen. 7 oktober 1998. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/MEMO_98_71. Läst 25 december 2020. 
  15. ^ ”Rådets förordning (EEG, EURATOM) nr 1553/89 av den 29 maj 1989 om den slutliga enhetliga ordningen för uppbörd av egna medel som härrör från mervärdeskatt”. EGT L 155, 7.6.1989, s. 107–112. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31989R1553. 
  16. ^ ”Artikel 2.4 i rådets beslut av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (2007/436/EG, Euratom)”. EUT L 163, 23.6.2007, s. 19. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32007D0436. 
  17. ^ [a b] ”Artikel 2.4 i rådets beslut av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (2014/335/EU, Euratom)”. EUT L 168, 7.6.2014, s. 107. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014D0335. 
  18. ^ ”Rådets förordning (EEG, EURATOM) nr 1553/89 av den 29 maj 1989 om den slutliga enhetliga ordningen för uppbörd av egna medel som härrör från mervärdeskatt”. EGT L 155, 7.6.1989, s. 107–112. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31989R1553. 
  19. ^ ”Rådets förordning (EU, Euratom) 2021/770 av den 30 april 2021 om beräkning av egna medel baserade på plastförpackningsavfall som inte materialåtervinns, om metoder och förfaranden för tillhandahållande av dessa egna medel, om åtgärder för att möta likviditetsbehov och om vissa aspekter av egna medel baserade på bruttonationalinkomst”. EUT L 165, 11.5.2021, s. 15–24. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32021R0770. 
  20. ^ ”Council agrees on own resources package” (på engelska). Europeiska unionens råd. 22 januari 2014. https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-5587-2014-INIT/en/pdf. Läst 14 juli 2019. 
  21. ^ ”Artikel 5 i rådets beslut (EU, Euratom) 2020/2053 av den 14 december 2020 om systemet för Europeiska unionens egna medel och om upphävande av beslut 2014/335/EU, Euratom”. EUT L 424, 15.12.2020, s. 6−7. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32020D2053. 
  22. ^ ”Artikel 6 i rådets beslut (EU, Euratom) 2020/2053 av den 14 december 2020 om systemet för Europeiska unionens egna medel och om upphävande av beslut 2014/335/EU, Euratom”. EUT L 424, 15.12.2020, s. 7. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32020D2053. 
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.