Europeiska unionens socialpolitik

Europeiska unionens socialpolitik syftar till att främja sysselsättningen och att förbättra levnads- och arbetsvillkoren inom Europeiska unionen. Unionen har befogenhet att bland annat vidta åtgärder för förbättringar för skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet, arbetsvillkor, social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna, jämställdhet och bekämpning av social utslagning.^[1]

Genom stadgan om de grundläggande rättigheterna är unionen bunden att upprätthålla vissa sociala rättigheter som omnämns i stadgan. Även medlemsstaterna är bundna att upprätthålla dessa rättigheter när de genomför unionens politik. Enligt artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionen ta hänsyn till vissa sociala krav när lagstiftning tas fram och genomförs. De krav som gäller är: främjandet av en hög sysselsättningsgrad, garantin för ett fullgott socialt skydd, kampen mot socialt utanförskap och en hög nivå av utbildning och skydd av människors hälsa.^[2]

EU har delade befogenheter med sina medlemsstater vad gäller den socialpolitik som omfattas av EU-fördragen. Övrig socialpolitik är en nationell befogenhet.^[2]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den gemensamma socialpolitiken inleddes genom Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958. Anledningen till att socialpolitik inkluderades som ett område var för att möjliggöra för arbetare och deras familjer att i full utsträckning använda den fria rörligheten inom den gemensamma marknaden och kunna söka arbete var man vill. I Romfördraget slogs även principen om lika lön för lika arbete för män och kvinnor fast, något som ansågs ha direkt effekt enligt EU-domstolen. I samma fördrag etablerades också Europeiska socialfonden.^[3]