Europeiska unionsakter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Europeiska unionsakter, eller enbart rättsakter, är rättsregler antagna av Europeiska unionens institutioner, organ och byråer med Europeiska unionens fördrag eller andra unionsakter som rättslig grund.[1] Unionsakterna utgör den unilaterala sekundärrätten, en viktig del av unionsrätten. Det finns fem typer av typiska unionsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.[2] Därutöver förekommer även atypiska unionsakter, till exempel slutsatser, resolutioner och riktlinjer.[3][4]

Förordningar, direktiv och beslut är bindande unionsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande.[2] Om de tre förstnämnda akterna antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör de lagstiftningsakter,[5] medan övriga akter utgör icke-lagstiftningsakter.[6] Alla lagstiftningsakter samt de flesta icke-lagstiftningsakter offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning innan de träder i kraft.[7] Inom unionens exklusiva befogenhetsområden, till exempel frågor som rör tullunionen, konkurrenspolitiken och den gemensamma handelspolitiken, är det endast unionen som har rätt att anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får då anta akter endast efter godkännande av unionen eller för att genomföra unionens akter.[8]

Utformning[redigera | redigera wikitext]

Unionsakterna är utformade enligt en enhetlig struktur, utarbetad av institutionerna genom Europeiska unionens publikationsbyrå. En unionsakt består i regel av tre delar: ingressen, artikeldelen och eventuella bilagor.[9] Artikeldelen utgör den normativa delen av unionsakten och är uppdelad i artiklar.[10] Eventuella bilagor är bindande genom att vara bundna till artiklar i artikeldelen.[11] Ingressen innefattar dels beaktandeleden, dels skälen för att unionsakten antas.[12]

Titel[redigera | redigera wikitext]

En unionsakt tilldelas en titel som innehåller namnet på den utfärdande institutionen, organet eller byrån, typen av akt, aktens nummer, datum för antagande samt en kortfattande beskrivning av unionsaktens innehåll. Eftersom en officiell titel på en unionsakt ofta är lång är det vanligt att akterna erhåller informella namn som är betydligt kortare. Exempel på titlar är:

  • Europeiska rådets beslut av den 1 december 2009 om val av Europeiska rådets ordförande (2009/879/EU)
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (”rörlighetsdirektivet”)

Ingress[redigera | redigera wikitext]

Beaktandeled[redigera | redigera wikitext]

Efter titeln följer beaktandeleden, som anger den rättsliga grunden, förberedande akter samt vilket lagstiftningsförfarande som har tillämpats om det rör en lagstiftningsakt. Den rättsliga grunden anges i form av referenser till primärrätten, internationella avtal och, i vissa fall, annan sekundärrätt. Förberedande akter och eventuella yttranden som har utfärdats i samband med samråd med andra institutioner, organ eller byråer under utarbetandet av unionsakten anges därefter. Om unionsakten är en lagstiftningsakt avslutas beaktandeleden med ”efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten” följt av ”i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet” eller ”i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande”.[13]

Skäl[redigera | redigera wikitext]

Alla unionsakter måste motiveras med skäl; i annat fall kan akten bli föremål för prövning i Europeiska unionens domstol och ogiltigförklarad på formella grunder. Skälen inleds med ”och av följande skäl:” följt av samtliga skäl uppradade punktvis.[13] Antalet skäl varierar kraftigt mellan olika unionsakter; vissa kan ha enbart ett fåtal stycken medan andra kan ha flera hundra stycken.

Artikeldel[redigera | redigera wikitext]

Artikeldelen utgör den normativa delen av en unionsakt, det vill säga den del som innehåller aktens bestämmelser. En artikeldel består av artiklar; antingen en enda eller flera stycken, i vissa fall flera hundra stycken. I de fall då unionsakten innehåller många artiklar kan dessa delas in i delar, avdelningar, kapitel och avsnitt. En artikel kan i sig själv delas in i punkter, stycken, led, strecksatser och meningar. För direktiv och, i vissa fall, beslut anges unionsaktens adressat i den avslutande artikeln.[10] Förordningar har istället en slutbestämmelse som inte är en del av den sista artikeln men som föreskriver att förordningen ska vara till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.[14]

Slutformulering[redigera | redigera wikitext]

Alla unionsakter innehåller en slutformulering som preciserar när och var akten utfärdades följt av underskriften för en företrädare för den institution, det organ eller den byrå som har utfärdat akten.[15]

Rättslig form och grund[redigera | redigera wikitext]

Olika typer av unionsakter[redigera | redigera wikitext]

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 fanns fjorton olika typer av typiska unionsakter.[16] Genom fördraget minskades antalet ned till fem. Den rättsliga grunden för dessa unionsakter återfinns i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt:[2]

När institutionerna utövar unionens befogenheter ska de anta förordningar, direktiv, beslut, rekom­mendationer och yttranden.

En förordning ska ha allmän giltighet. Den ska till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.

Ett direktiv ska med avseende på det resultat som ska uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och till­vägagångssätt för genomförandet.

Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig, är det bindande endast för dessa.

Rekommendationer och yttranden ska inte vara bindande.

— Artikel 288 i EUF-fördraget efter Lissabonfördragets ikraftträdande

Förordningar, direktiv och beslut är således rättsligt bindande unionsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är det. Rekommendationer och yttranden kan dock i vissa fall innebära politiska åtaganden som gör att de i praktiken är bindande. De kan också ligga till grund antingen för bindande unionsakter eller för nationell lag eller annan författning som är bindande.[4]

Atypiska unionsakter[redigera | redigera wikitext]

Utöver de unionsakter som omnämns i artikel 288 förekommer andra typer av akter, så kallade atypiska unionsakter.[3] De atypiska unionsakter som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning innefattar riktlinjer, arbetsordningar och rättegångsregler, interinstitutionella avtal, akter antagna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, resolutioner och förklaringar.[17] Även förberedande akter, såsom grönböcker och vitböcker, räknas in i denna kategori. Därutöver finns atypiska akter som inte offentliggörs i den officiella tidningen, till exempel slutsatser. Slutsatser utfärdas av Europeiska rådet efter dess sammanträden eller av rådet i specifika frågor, men deras betydelse är helt och hållet politisk eftersom de saknar rättslig effekt.[3]

Lagstiftningsakter[redigera | redigera wikitext]

Bindande unionsakter (förordningar, direktiv och beslut) som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter.[18] Även Europeiska unionens budget utgör en lagstiftningsakt.[17] Dessa lagstiftningsakter är överordnade andra unionsakter, såsom delegerade akter och genomförandeakter.[19] Alla lagstiftningsakter måste offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.[7]

Icke-lagstiftningsakter[redigera | redigera wikitext]

Utöver lagstiftningsakter kan de bindande unionsakterna även antas som delegerade akter och genomförandeakter. Även om dessa akter inte är lagstiftningsakter är de rättsligt bindande, men underställda lagstiftningsakterna. Delegerade akter antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.[20] Genomförandeakter antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna.[21] Dessa akter har ett tillägg i sin titel som tydliggör att de är delegerade akter respektive genomförandeakter.

Rättslig effekt och tillämplighet[redigera | redigera wikitext]

Alla lagstiftningsakter samt de flesta icke-lagstiftningsakter offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning innan de träder i kraft. Lagstiftningsakter, andra förordningar och direktiv som riktar sig till alla medlemsstater samt beslut som inte anger till vem eller vilka de riktar sig träder i kraft antingen tjugo dagar efter offentliggörandet eller på den dag som anges i unionsakten, om sådana bestämmelser existerar. Direktiv som inte är riktade till alla medlemsstater och beslut som anger till vem eller vilka de riktar sig delges istället den eller dem som de riktar sig till och träder i kraft genom denna delgivning.[7]

Den rättsliga effekten av unionsakterna skiljer sig åt beroende på vilken typ av unionsakt det är frågan om. En förordning får till exempel direkt effekt i alla medlemsstater när den träder i kraft, vilket innebär att den kan åberopas inför nationella domstolar så som en nationell lag. Ett direktiv saknar i regel denna effekt och måste därför genomföras genom att medlemsstaterna vidtar genomförandeåtgärder på nationell nivå för att införliva direktivets bestämmelser.[1] Enligt rättspraxis fastställd av Europeiska unionens domstol kan ett direktiv under vissa omständigheter ha direkt effekt om en medlemsstat har underlåtit sig att vidta nödvändiga genomförandeåtgärder.[22] Denna direkta effekt är dock endast vertikal, vilket innebär att ett direktiv kan åberopas enbart gentemot en medlemsstat och dess tillhörande myndigheter; inte gentemot andra enskilda.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Olika typer av EU-lagar”. EU-upplysningen. 2013-03-08. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-EUs-lagar-och-beslutsfattande/Olika-typer-av-EU-lagar/. Läst 2013-06-24. 
  2. ^ [a b c] ”Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 171-172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  3. ^ [a b c] ”Atypiska rättsakter”. Europa (webbportal). 2010-09-17. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/ai0037_sv.htm. Läst 2013-06-23. 
  4. ^ [a b] Borchardt, Klaus-Dieter (2011). EU-rättens ABC. Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå. sid. 95-97. ISBN 978-92-78-40724-7 
  5. ^ ”Artikel 289.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  6. ^ ”Artikel 297.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  7. ^ [a b c] ”Artikel 297 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  8. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  9. ^ ”Rättsakternas struktur”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120000.htm. 
  10. ^ [a b] ”Artiklar (artikeldel)”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120300.htm. 
  11. ^ ”Att översätta EU-rättsakter – anvisningar (s. 32)”. Europeiska kommissionen. Februari 2013. http://ec.europa.eu/translation/swedish/guidelines/documents/swedish_style_guide_dgt_sv.pdf. Läst 2013-06-23. 
  12. ^ ”Att översätta EU-rättsakter – anvisningar (s. 32-34)”. Europeiska kommissionen. Februari 2013. http://ec.europa.eu/translation/swedish/guidelines/documents/swedish_style_guide_dgt_sv.pdf. Läst 2013-06-23. 
  13. ^ [a b] ”Ingress (beaktandeled och skäl)”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120200.htm. 
  14. ^ ”Slutbestämmelse i förordningar”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120400.htm. 
  15. ^ ”Slutformulering (plats, datum och underskrift)”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120500.htm. 
  16. ^ ”Europeiska unionens rättsakter”. Europa (webbportal). 2010-06-29. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/treaties/lisbon_treaty/ai0032_sv.htm. Läst 2013-06-24. 
  17. ^ [a b] ”Strukturen för Europeiska unionens officiella tidning– Anpassning efter Lissabonfördragets ikraftträdande”. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/sv/oj/NewStructure2010-11.pdf. 
  18. ^ ”Artikel 289 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  19. ^ ”Rangordning mellan Europeiska unionens (EU) rättsakter”. Europa (webbportal). http://europa.eu/legislation_summaries/glossary/norms_hierarchy_sv.htm. Läst 2013-06-24. 
  20. ^ ”Artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  21. ^ ”Artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  22. ^ ”Om ett land inte följer EU:s regler”. EU-upplysningen. 2013-03-08. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-EUs-lagar-och-beslutsfattande/Om-ett-land-inte-foljer-EUs-regler/. Läst 2013-06-24. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.