Fábrica Argentina de Aviones

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fábrica Argentina de Aviones (FAdeA)
215pix
Logotyp
TypAktiebolag
HuvudkontorArgentina
NyckelpersonerMatías Julián Savoca (ordförande)
Émile Dewoitine (flygplanskonstruktör)
Kurt Tank (flygplanskonstruktör)
BranschFlygteknik
ProdukterFlygplan m.m
Historia
Grundat1927
Tidigare namnFábrica Militar de Aviones (FMA)

Fábrica Argentina de Aviones (FAdeA), fullt namn "Fábrica Argentina de Aviones "Brigadier San Martín" S.A.", tidigare känt som Instituto Aerotécnico (IA) från 1927 till 1940, Fábrica Militar de Aviones (FMA) från 1940 till 1995 och Lockheed Martin Aircraft Argentina (LMAASA) från 1996 till 2010, är Argentinas största flygplanstillverkare. De har tidigare specialiserat sig på att bygga militära flygplan men har sedan 2009 börjat planera en civil industri också.

Flygplan och historia[redigera | redigera wikitext]

Aé.M.B.2 Bombi

Företaget från början känt som Instituto Aerotécnico, men kanske mest känt som Fábrica Militar de Aviones, FMA, har tillverkat flygplan sedan de grundades 1927. Deras första flygplan var licensbyggda Avro 504K "Gosport" skolflygplan som producerades 1928.

1930 fick de licens på 35 Dewoitine D.21 jaktflygplan som de byggde för det argentinska flygvapnet. Dewoitine D.21 kom att bli det första stridsflygplan företaget tillverkade.

1931 tillverkade företaget sitt första egna flygplan kallat AeC.1 som var en prototyp för ett civilt turistflygplan. AeC.1 följdes av AeC.2 som var produktionsvarianten. Den kom dock bara att byggas i 2 exemplar.

1932 tillverkade sitt första egna militära flygplan kallad AeME.1. Detta var ett skolflygplan för det argentinska flygvapnet. AeME.1 kom att byggas i flera olika varianter från flygambulans till turistflygplan.

1935 tillverkade de sitt första egna stridsflygplan. Detta var det lätta bombflygplanet FMA Aé.M.B.1 och Aé.M.B.2 Bombi som först flög 1935. Flygplanen var inte speciellt moderna men var en bra start för ett företag som i princip bara hade konstruerat skolflygplan tidigare. Förutom bombning var planet ett bra spanings- och patrullflygplan.

FMA Hawk 75O

Företaget tog sitt första riktiga steg in i den moderna stridsflygplansvärlden 1940 då de licensproducerade 200 Hawk 75O-flygplan. Efter detta gick allt snabbt framåt och FMA försökte hålla ikapp den utländska utvecklingen som snabbt gick fram under andra världskrigets gång.

I.Ae.24 Calquin

Under slutet av kriget konstruerade FMA sitt andra stridsflygplan vilket var ett två-motorigt attackflygplan inspirerat av de Haviland Mosquito som fick namnet I.Ae.24 Calquin. Calquin betyder kungsörnMapudungun. Calquin flög för första gången 1946. Beväpningen var ganska föråldrad för ett attackflygplan 1946. Konstruktörerna av flygplanet hade försökt kopiera beväpningen på de Haviland Mosquito som bestod av 4 stycken 7,7 mm Browning kulsprutor och 4 stycken 20 mm Hispano automatkanoner tillsammans med bomber och raketer. Argentina som inte hade tillgång till några 20 mm automatkanoner eller raketer fick då försöka kompensera med tunga 12,7 mm kulsprutor av typ Argentine. Avsaknaden av raketer kunde inte hjälpas och flygplanet hade bara bomber i början. Dock fick Argentina senare tag på 20 mm Hispano kanoner och raketer och bestämde sig för att uppgradera alla gamla Calquin med dessa. Dessa modifieringar gjordes i fält.

Någon gång runt 1947 kom Émile Dewoitine till Argentina och fick anställning som flygplanskonstruktör hos FMA. Émile Dewoitine var grundaren av den franska flygplanstillverkaren Dewoitine som hade producerat flera avancerade stridsflygplan under mellankrigstiden fram till andra världskriget. 1947 konstruerade han ett enmotorigt stridsflygplan som skulle varit modernt 1940 men som skulle vara helt utklassat om det hade byggts 1947. Flygplanet fick namnet I.Ae.26 D - 600 och skulle antingen haft en Merlin III motor på 1030 hk, eller en DB 601 motor på 1100 hk. Vingspannen skulle varit 10,20 m, längden 8,90 m och den skulle haft en vingyta på 15,92 m². Tomvikten skulle varit 2090 Kg och totalvikten 2740 Kg. Maxhastigheten var nere på 560 Km/h vilket låg i klass med dåtidens skolflygplan. Topphöjden troddes vara 10000 m och maximala räckvidden skulle varit runt 1400 km. Beväpningen skulle varit en 20  mm HS-404 i motorn med 4 stycken 7,5  mm MAC model 1934.

I.Ae.27 Pulqui I

De argentinska konstruktörerna hade bredvid I.Ae.26 börjat arbeta på ett modern jet flygplan som fick namnet I.Ae.27 Pulqui D - 700. Pulqui betyder pil på Mapudungun. Pulqui var för sin tid ett relativt modernt flygplan och Émile Dewoitine hade inget emot att flytta över till Pulquiprojektet. Pulqui flög för första gången 1947 och blev då det första sydamerikanska jetflygplanet att flyga. Det nådde en hastighet av 720 km/h vilket var i klass med de flesta toppmoderna propellerflygplan som användes runt om i världen. Beväpning skulle ha varit 4 stycken 20 mm automatkanoner. Projektet stoppades dock när planet inte kom upp i den hastigheten man hade velat vilket var 850 km/h.

Den ofärdiga atrappen av Calquin II

Ungefär samtidigt som man började arbeta på I.Ae.27 Pulqui började man arbeta på en uppföljare till I.Ae.24 Calquin kallad I.Ae.28 Calquin II. Calquin II skulle ha en mer aerodynamisk kropp och Merlin III-motorer. I ett av de få överlevande konceptbilderna visar planet en möjlig beväpning på 4 stycken nosmonterade automatkanoner. Calquin II kom inte längre än en halvfärdig träatrapp. Projektet utvecklades dock till ett mer avancerat flygplan.

De olika versionerna av Ñancú

Calquin II utvecklades till I.Ae.30 Ñancú vilket betyder Örnunge på Mapudungun. Ñancú var som Calquin inspirerat av ett tvåmotorigt de Haviland-flygplan. Dock inte Mosquito denna gång utan de Haviland Hornet. Ñancú ansågs vara extremt bra för sin tid. Den var mycket manövrerbar och klättrade bra. Dess maxhastighet var 740 km/h vilket var bättre än Pulqui I. Beväpning på Nancu skulle ha varit hela 6 stycken 20 mm automatkanoner, som alla satt på magen och precis som dess föregångare Calquin skulle den kunna bära bomber och raketer. Dock blev prototypen aldrig beväpnad utan hela projektet stängdes ner på grund av att flygvapnet bara ville ha jetflygplan. Dock för att rädda projektet föreslog en av de ledande flygplanskonstruktörerna vid namn Cesare Pallavicino att konvertera Ñancú till ett jetflygplan. Merlinmotorerna skulle bytas ut mot jetmotorer och kanonerna som tidigare satt på magen skulle monteras i nosen och reduceras till 4. Denna modell brukar kallas IAe.30 Pallavicino I. Cesare Pallavicino konstruerade ännu en variant som brukar kallas IAe.30 Pallavicino II. Denna skulle inta ha någon automatkanonbeväpning men skulle ha varit ett dedikerat bombflygplan. Vingarna sluttades tillbaka och ett bombrum fanns i kroppen. Trots dessa förslag skrotades ändå Ñancúprojektet.

Efter misslyckandet med I.Ae.27 Pulqui konstruerades ett nytt jetflygplan med liknande specifikationer kallat I.Ae.29 D - 720. Till skillnad från Pulqui I så hade I.Ae.29 luftintagen på sidorna om en spetsig nos vilket man hoppades skulle ge bättre fart. I nosen satt 4 stycken 20 mm automatkanoner. Dock skrotades även detta projekt då en ökänd flygplanskonstruktör vid namn Kurt Tank kom till FMA 1948. Kurt Tank hade varit en ledande flygplanskonstruktör inom jetflygplan i Nazityskland under andra världskriget och han föreslog en ny design med sluttade vingar.

I.Ae.33 Pulqui II

Det första utkastet av det nya flygplanet hade namnet I.Ae.27A Pulqui II och var av namnet en grovt vidareutvecklad I.Ae.27 Pulqui I. Vingarna och alla roderytor sluttade bakåt. Luftintaget i nosen var runt likt det hos moderna jetflygplan som F-86 Sabre, Mig-15 och J-29 Tunnan. Projektet fortsatte med hjälp av Kurt Tank som ledande konstruktör. Flygplanet som nu inte hade något med Pulqui I att göra bytte namn till I.Ae.33 Pulqui II. Under slutet av 1940-talet kom även en av Hortenbröderna, vid namn Reimar Horten till FMA. Reimar Horten var som Kurt Tank en före detta ledande flygplanskonstruktör i Nazityskland. Han var specialiserad på att bygga "flygande vingar" som är ett flygplan med deltavinge som inte har några roder. Reimar hade med sin bror Walter konstruerat en toppmodern jetdriven flygande vinge åt Hitler under andra världskriget som hette Horten Ho 229 och var troligen det mest avancerade flygplanet för sin tid då det hade radaravstötande form och var gjort i plywood. Reimar Horten konstruerande ett flygplan liknande Ho 229 fast med roder, ett roder per vinge, som skulle tävla mot Kurt Tanks koncept under samma namn, dock ofta kallad I.Ae.33 Pulqui II Horten. Kurt Tanks koncept vann tävlingen och Pulqui II flög för första gången 1950. Dock hade Pulqui II mycket problem under sin utveckling och under projektets gång hade det argentinska flygvapnet införskaffat Gloster Meteor-flygplan från britterna. I slutändan fick projektet skrotas på grund av att flygplanet var föråldrat när alla felen var fixade. Dock gjorde några av de ganska många prototyperna officiell tjänst under en kortare tid.

Efter Pulqui II konstruerades flera olika stridsflygplan men många av dem kom inte förbi atrapp-stadiet och de få prototyper som byggdes flög aldrig för egen motor. Reimar Horten drog sig tillbaka från flygindustrin efter ett tag och Kurt Tank stack till Indien och utvecklade deras första militära jetflygplan kallad HF-24 Marut. Dock var HF-24 Marut ett FMA projekt från början kallat I.Ae.40, senare I.Ae.43 Pulqui III.

IA-58 Pucará of Urguayan Air Force (11107780314).jpg

Efter detta lämnade FMA jaktflygplansmarknaden och utvecklade ett lätt antiterrorist- och attackflygplan kallat IA-58 Pucará. Detta flygplan var inte jetdrivet men hade turbopropmotorer. Beväpning bestod av 2 stycken 20 mm automatkanoner och 4 stycken 7,62 mm kulsprutor tillsammans med raketer, bomber och robotar. Prototypen flög först 1969 under namner AX-02 Delfin. En annan prototyp nämnd AX-04 kunde bära en torped. Flygplanet kom i tjänst 1975 som IA-58A Pucará som betyder fortQuechua. IA-58A följdes av IA-58B Pucará Bravo som bytte ut 20 mm automatkanonerna mot 2 stycken 30 mm DEFA automatkanoner. Dessa följes av C- och D-varianter med ny cockpit och motorer med den sista versionen IA-66 som flög 1980.

1995 köptes företaget upp av Lockheed Martin i ett kontrakt när Argentinas McDonnell Douglas A4M Skyhawks skulle uppgraderas. De döptes då om till Lockheed Martin Aircraft Argentina (LMAASA). Lockheed Martin hanterade företaget till 2009 när företaget togs över av den argentinska staten.

2010 bytte det namn igen, denna gång till Fábrica Argentina de Aviones (FAdeA).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Fábrica Argentina de Aviones.