Fälttåget mot Norge

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fälttåget mot Norge
Del av Napoleonkrigen
Eidsvoll riksraad 1814.jpeg
Den konstituerande församlingen i Eidsvoll, 1814.
Ägde rum 26 juli–14 augusti 1814
Plats Norge
Utfall Svensk seger
  • Norge bildar union med Sverige
Stridande
Flag of Sweden 2.svg Sverige Flag of Norway 1814.png Norge
Befälhavare och ledare
Sverige Kronprins Karl Johan
Sverige Eberhard von Vegesack
Sverige Anders Fredrik Skjöldebrand
Sverige Carl Pontus Gahn
Sverige Gustaf Fredrik Mörner
Sverige Johan af Puke
Flag of Norway (1814–1821).svg Kristian Fredrik av Norge
Flag of Norway (1814–1821).svg Andreas Samuel Krebs
Flag of Norway (1814–1821).svg Diderich Hegermann
Flag of Norway (1814–1821).svg Nils Christian Frederik Hals
Styrka
42 000 man 32 000 man
Förluster
Ungefär lika stora som de norska förlusterna 400 döda och sårade
300 tillfångatagna

Fälttåget mot Norge[1] var ett kort krig som utkämpades på grund av Norges krav på självständighet i strid mot den union som Danmark och Sverige enats om i freden i Kiel 1814.

Fredsavtalet, konventionen i Moss, undertecknades den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det norska Stortinget. Konventionen blev grunden för unionen mellan Sverige och Norge som varade tills Norge förklarade sig självständigt år 1905.

Fälttåget mot Norge var det senaste krig som Sverige utkämpat i eget namn.[1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter Napoleonkrigen befann sig Danmark-Norge på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge kungen av Sverige. I ett försök att påverka sitt öde samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814. Danmark-Norges kronprins,[2] Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung.[2] Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge.

Krigets förlopp[redigera | redigera wikitext]

Den svenska kungen Karl XIII förkastade tanken på ett självständigt Norge och drog den 26 juli[1] samma år ut på ett fälttåg mot Norge.

Den svenska armén var numerärt överlägsen, bättre utrustad och utbildad. Den leddes även av en av Napoleons före detta främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen[2] Jean Baptiste Bernadotte – som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon.

Huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler. Därefter intog de staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden.[1]

Samtidigt gick en mindre styrka in i Norge från Värmland men efter att ha förlorat slagen i Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Sammandrabbningen vid Matrand var den blodigaste under hela kriget.

Svenskarna ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania men vid Langnes skans hade norrmännen en försvarslinje som stod emot svenskarnas attacker. Svenskarna försökte gå runt norrmännens försvarslinje, och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814 där svenskarna segrade.[1] Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla.

Slag under kriget[redigera | redigera wikitext]

Datum Plats Svenska förluster Norska förluster Resultat
29 juli 1814 Invasionen av Hvaleröarna 3 döda inga Sverige ockuperar Hvaleröarna
1-4 augusti 1814 Erövringen av Fredrikstad ? ? Svensk seger. Fredrikstad erövras, och garnisonen på Fredrikstads fästning kapitulerar.
2 augusti 1814 Slaget vid Lier (1814) 31 döda, 70 skadade 3 döda, 30 skadade Norsk seger. Svenskarna retirerar till Matrand.
5 augusti 1814 Slaget vid Matrand 70 döda, 270 tillfångatagna 50 dödare, 70 skadade och 15 tillfångatagna Norsk seger. Svenskarna retirerar till Sverige
9 augusti 1814 Slaget vid Langnes skans 100 döda och skadade 6 döda och 10 skadade Norsk seger.
14 augusti 1814 Slaget vid Kjölbergs bro 3 döda, 14 skadade[1] Omkring 60 döda eller tillfångatagna[1] Svensk seger. Vapenvila beordrades. Historiska sista striden mellan Sverige och Norge.[1]

Vapenvila och efterspel[redigera | redigera wikitext]

Minnestavla över slaget vid Kjölbergs bro 14 augusti 1814.
Huvudartikel: Konventionen i Moss

En vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan Jean Baptiste Bernadotte, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Sverige ockuperade i praktiken Østfold fylke, och den svenska flottan kvarstod i området fram till oktober (under tiden som fortsatta unionsförhandlingar pågick).[1]

Eftersom svenskarna inte erkände Kristian Frederiks krav på den norska tronen, var han inte heller en av avtalets parter. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till Danmark om Sverige accepterade den norska konstitutionen och en löst sammansatt union.

I november samma enades de svenska förhandlarna och Stortinget om unionsvillkoren. Sverige godtog Eidsvollförfattningen, och Karl XIII kunde därefter väljas till Norges kung.[2]

Betydelse[redigera | redigera wikitext]

Norge blev genom fälttåget del av en personalunion med Sverige. Vissa i Sverige att man inte fått full "ersättning" för förlusten av Finland till Ryssland, eftersom Norge fick lov att behålla sitt parlament, sin regering och sin egen militär. Däremot ansåg kronprins Karl Johan att det var nödvändigt att vinna norrmännen för unionstanken, vilket i viss mån skedde. Och än på 2000-talet har den norska huvudstaden en huvudgata som är uppkallad efter honom, han som ledde de svenska styrkorna till seger mot Norge.[1]

Fälttåget mot Norge var det senast krig Sverige utkämpat i eget namn.[1] Senare har Sverige dock deltagit i krigshandlingar som del av en internationell koalition i bland annat Libyen.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Lars Ericson Wolke (9 december 2017). ”Sista kriget tvingade Norge till union”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/sveriges-sista-krig-falttaget-mot-norge. Läst 17 augusti 2020. 
  2. ^ [a b c d] ”Norge – Historia”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/norge#historia. Läst 17 augusti 2020. 
  3. ^ Hannes Nilsson & Linnéa Hellman (2012). Det svenska deltagandet i Libyen konflikten. lu.se. https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=3359004&fileOId=3629208