Fälttåget mot Norge
| Fälttåget mot Norge | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Napoleonkrigen | |||||||
 Den konstituerande församlingen i Eidsvoll 1814 | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Norge | ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
 Prins Karl Johan
|
.svg){kind=small} Kung Kristian Fredrik
| ||||||
| Förluster | |||||||
| Ungefär lika stora som de norska förlusterna | 400 döda och sårade 300 tillfångatagna | ||||||
| |||||
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Saknar helt källor (2014-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Fälttåget mot Norge var ett kort krig som utkämpades på grund av Norges krav på självständighet i strid mot den union som Danmark och Sverige enats om i freden i Kiel 1814.
Fredsavtalet, konventionen i Moss, undertecknades den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det norska Stortinget. Konventionen blev grunden för unionen mellan Sverige och Norge som varade tills Norge förklarade sig självständigt år 1905.
Bakgrund
Efter Napoleonkrigen befann sig Danmark-Norge på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge kungen av Sverige. I ett försök att påverka sitt öde samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814. Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge.
Krigets förlopp
Den svenska kungen Karl XIII förkastade tanken på ett självständigt Norge och drog den 26 juli samma år ut på ett fälttåg mot Norge.
Den svenska armén var numerärt överlägsen, bättre utrustad och utbildad samt leddes av en av Napoleons före detta främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte - som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon.
Huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler innan de intog staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden.
Samtidigt gick en mindre styrka in i Norge från Värmland men efter att ha förlorat slagen i Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Sammandrabbningen vid Matrand var den blodigaste under hela kriget.
Svenskarna ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania men vid Langnes skans hade norrmännen en försvarslinje som stod emot svenskarnas attacker. Svenskarna försökte gå runt norrmännens försvarslinje och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814 där svenskarna segrade. Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla.
Slag under kriget
| Datum | Plats | Svenska förluster | Norska förluster | Resultat |
|---|---|---|---|---|
| 29 juli 1814 | Invasionen av Hvaleröarna | 3 döda | inga | Sverige ockuperar Hvaleröarna |
| 1-4 augusti 1814 | Erövringen av Fredrikstad | ? | ? | Svensk seger. Fredrikstad erövras, och garnisonen på Fredrikstads fästning kapitulerar. |
| 2 augusti 1814 | Slaget vid Lier (1814) | 31 döda, 70 skadade | 3 döda, 30 skadade | Norsk seger. Svenskarna retirerar till Matrand. |
| 5 augusti 1814 | Slaget vid Matrand | 70 döda, 270 tillfångatagna | 50 dödare, 70 skadade och 15 tillfångatagna | Norsk seger. Svenskarna retirerar till Sverige |
| 9 augusti 1814 | Slaget vid Langnes skans | 100 döda och skadade | 6 döda och 10 skadade | Norsk seger. |
| 14 augusti 1814 | Slaget vid Kjölbergs bro | 3 döda, 15 skadade | Omkring 30 tillfångatagna | Svensk seger. Vapenvila beordrades. Historiska sista striden mellan Sverige och Norge. |
Vapenvilan
En vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan Jean Baptiste Bernadotte, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Eftersom svenskarna inte erkände Kristian Frederiks krav på den norska tronen, var han inte heller en av avtalets parter. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till Danmark om Sverige accepterade den norska konstitutionen och en löst sammansatt union.