Första Petrusbrevet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Första Petrusbrevet
Nya Testamentet
Illuminated.bible.closeup.arp.jpg
Första Petrusbrevets
inledning i The Malmesbury Bible från år 1407, med en närbild på den utsmyckade bokstaven P som första bokstaven i namnet Petrus och med en illustration av Petrus inuti.
Författare och datering
Föreslagna författare okänd eller Petrus
Datering 60–100.
Originalspråk grekiska
Äldsta handskriftsfynd P72, från ca år 300
Innehåll
Huvudsaklig genre Nytestamentligt brev
katolskt brev
Antal kapitel 5

Första Petrusbrevet (grekiska: Πέτρου επιστολή α’ eller bara Πέτρου α’)[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Brevet tillhör, tillsammans med Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet, de tre Johannesbreven och Judasbrevet, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling.[2]

Brevet är skrivet i Jesu lärjunge Petrus namn till ”de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i” Mindre Asien (1 Pet 1:1), från ”Babylon” – ett troligt kodord för Rom.[3] Brevet var inte ifrågasatt i den tidiga kyrkan, men är ofta ifrågasatt bland forskare i dag.[3] Flera skrifter, däribland troligen också Andra Petrusbrevet, tillskrevs på felaktiga grunder Petrus.[3][4]

Forskarna är delade i frågan om huruvida brevet är skrivet av Petrus eller inte.[5] Med ledning av främst den kristna traditionen och att brevet inte ifrågasattes av den tidiga kyrkan, försvaras ofta brevets traditionella koppling till Petrus och att han ska ha skrivit brevet under tidigt 60-tal.[5][6][7] Det är dock en utbredd uppfattning bland dagens forskare att det inte har skrivits av Simon Petrus och, borträknat de grupper som rent generellt menar att det inte förekommer förfalskningar i Nya Testamentet, är den allmänna uppfattningen bland kritiska forskare att det är en pseudepigraf.[8][9] De främsta anledningarna till att man anser detta är att det är besvärligt att få teologin, språket och det allmänna historiska sammanhanget att passa in i den tid när Petrus ska ha verkat (före cirka år 65), däremot förhållandevis enkelt att få dem att passa i den senare kristna historien.[10] Det anses osannolikt att den olärde arameisktalande Petrus skulle ha kunnat producera brevets sofistikerade grekiska.[11] Det faktum att författaren brukar Septuaginta, likheten med Paulus teologi och att författaren inte ger sken av att ha känt Jesus personligen, talar emot att Petrus är författaren.[12] Följaktligen menar många historiker att brevet inte är skrivet av Petrus utan av någon annan efter hans tid,[13] någon gång under senare delen av nollhundratalet,[14][15] ungefär 70–100.[16]

Allmänna iakttagelser[redigera | redigera wikitext]

Vaxmålning från femhundratalet föreställande Petrus i Sankta Katarinaklostret vid Sinaiberget

Författaren säger i första meningen att han är Petrus,[17] och i motsats till synen på Andra Petrusbrevet antog den tidiga kyrkan utan större invändningar att så också var fallet.[18] Brevet finns med i alla handskrifter av Nya Testamentet sedan åtminstone 300-talet och anses inom alla kyrkor i dag vara kanoniskt.[19] Det accepterades som äkta av kyrkofader Eusebios av Caesarea[20][21] i början av 300-talet,[17][22] och sedan fortlöpande hela tiden fram till 1800-talet.[17][19] Bland moderna forskare finns dock många som ifrågasätter brevets äkthet och betraktar det antingen som ett senare verk tillkommet bland Petrus efterföljare eller som ett rent pseudepigrafiskt verk.[17]

Namnet Första Petrusbrevet är inte ett namn som författaren själv har gett brevet, utan ett namn som lades till texten i samband med kanoniseringsprocessen för att skilja det från Andra Petrusbrevet.[19] Brevet är ställt till församlingar i Mindre Asien, men det finns inget som direkt tyder på att författaren har vissa specifika kyrkor och deras problem i åtanke. Det kan därför betraktas som katolskt, allmänt, skrivet med en större läsekrets i åtanke,[23] samtidigt som det inte stämmer helt in på definitionen av ett katolskt brev,[24] då det är ställt till ett visserligen stort men ändå avgränsat geografiskt område.[25] Mottagarna är hednakristna i Mindre Asien.[26][15] Det kom ursprungligen att placeras först i Nya Testamentet av de katolska breven, men sannolikt under inflytande av den ordning i vilken Paulus räknade upp de tre pelarna, Jakob, Petrus (Kefas) och Johannes,[27] kom brevet att inta andraplatsen efter Jakobsbrevet.[28]

I allmänhet anses brevet ha skrivits i Rom. Den åsikten baserar sig främst på uppgiften om att författaren säger sig skriva från Babylon.[29] Det är sannolikt ett dolt sätt att säga att brevet skrevs från Rom, och många menar att detta tyder på en tillkomst efter år 70,[18] eftersom romarna då ödelade det judiska templet liksom babylonierna gjort långt tidigare. Men om författaren är fiktiv kan platsen för brevets komposition också vara fiktiv, eftersom någon som utger sig för att vara Petrus kan ha valt Rom som var en plats Petrus sattes i förbindelse med.[16] Att mottagarna befinner sig i Mindre Asien och att författaren förefaller bekant med förhållandena där, samt att brevet är i Paulus anda, tyder på att brevet i stället kan ha skrivits i Mindre Asien.[30][31]

Genom att Första Petrusbrevet är så allmänt hållet och inte är ställt till någon speciell mottagare, liknar det inte ett vanligt brev.[32] Samtidigt påminner det om de paulinska breven, både i sina förmaningar och till sitt innehåll.[26] Dopet intar en central roll i brevets budskap (1 Pet 1:3; 2:2; 3:21).[26] I en tid av förföljelser vill brevet både trösta och förmana kristna, vilkas lidanden jämförs med Kristi lidande (1 Pet 4:13), samtidigt som de uppmanas att vara ståndaktiga.[26]

Frågan om när brevet skrevs är starkt knutet till frågan om vem författaren var.[14] De finns två läger bland forskarna vad gäller brevets tillkomst, de som menar att den kristna traditionen har rätt och Petrus skrev brevet, och de som menar att brevet skrivits av någon annan efter Petrus tid (mitten av 60-talet).[5] De som menar att brevet stammar från Petrus, antar ofta att en viss Silvanus (som troligen är densamme som Silas)[33] utformade brevet självständigt på Petrus uppdrag.[6] Om Petrus ligger bakom brevets tillkomst bör det ha skrivits i början av 60-talet, om Silvanus utformat brevet på eget bevåg, men i Petrus anda, kan det ha tillkommit på 70 eller 80-talet, och om Silvanus inget har med brevet att göra och det är en pseudepigraf (eller förfalskning) kan det ha skrivits i början av 90-talet.[6]

Första Petrusbrevet skiljer sig avsevärt i sin stil och i sitt innehåll från Andra Petrusbrevet.[24] Grekiskan i första Petrusbrevet är klar och direkt och rankas bland de bästa i Nya testamentet,[18] den i andra invecklad och medvetet dunkelt framställd.[34] Breven kan av denna anledning inte vara skrivna av samma person. Emedan Andra Petrusbrevet nästan genomgående anses vara en pseudepigraf tillkommen på 100-talet, är försvaret för att Petrus har skrivit Första Petrusbrevet starkare. Det finns fortfarande många som försvarar att Petrus skrivit brevet, men nyare forskning ifrågasätter ofta författarskapet.[35] Ett antal evangeliska kritiska forskare betraktar brevet som autentiskt, medan merparten kritiska forskare anser det vara en pseudepigraf.[19]

Bevittnanden[redigera | redigera wikitext]

Papyrus Bodmer VIII, P72, från cirka år 300. Denna papyrusskrift innehåller det äldsta textvittnet till Första Petrusbrevet. På bilden ovan visas slutet av Första och början av Andra Petrusbrevet.

Kyrkofäderna betvivlade inte att brevet hade skrivits av Petrus, och det faktum att han ansågs ha skrivit det var orsaken till att det betraktades som en text med särskild inspiration och auktoritet från 100-talet och framåt.[36] Eusebios av Caesarea skriver strax efter år 300 att fem av de katolska breven fortfarande var ifrågasatta men ”i allmänt bruk i ganska många församlingar”,[37][38] och att Första Petrusbrevet tillsammans med Första Johannesbrevet tillhörde de enda katolska skrifter som allmänt betraktades som äkta.[39][20][36][40]

Den äldsta bevarade lämningen av Första Petrusbrevet är P72 från cirka år 300 och vari också de tidigaste bevarade texterna av Andra Petrusbrevet och Judasbrevet återfinns.[41] Andra tidiga textvittnen till Första Petrusbrevet är P125 från cirka år 300, P81 och pergamentfragmentet Uncial 0206, båda daterade till 300-talet.[42][43]

Första Petrusbrevet bevittnas sannolikt i Andra Petrusbrevet, skrivet kanske 125–150,[44] genom att den författaren skriver att detta är hans andra brev.[45][46][47] Enligt Eusebios av Caesarea ska Första Petrusbrevet ha använts också av Papias[48][40] (ca 130-talet) och även om där finns ett antal liknande uttryck i Barnabasbrevet är det först med Polykarpos,[49][50] ungefär samtidigt som Papias, som det citeras och säkert används.[47][51][46][19] De ”gamla kyrkolärarna [presbytererna]” ska ha brukat det ”som oemotsagt i sina skrifter.”[20][52] Den förste som också uppgav att det hade skrivits av Petrus var Irenaeus av Lyon[53] på 180-talet,[51][46][19] och därefter är det många kyrkofäder som nämner brevet.[54] Klemens av Alexandria omnämnde det omkring år 200,[55] och han var den förste att i Utkast skriva en kort kommentar till brevet.[51] Ungefär samtidigt visar Tertullianus kännedom om brevet,[56] och i mitten av 200-talet används det av Origenes.[57][40] Däremot saknas brevet i Muratoriekanon.[46][54] Den förste att skriva en uttömmande kommentar om Första Petrusbrevet var den alexandrinske teologen Didymos den blinde i slutet av 300-talet.[51]

Argument för att Petrus har skrivit brevet[redigera | redigera wikitext]

Många anser alltjämt att Petrus har skrivit brevet. De menar att brevet med lätthet går att tolka som att det härrör från Petrus.[10] De oftast åberopade skälen till stöd för brevets äkthet är:

  • Det faktum att författaren av brevet utger sig för att vara Petrus anses utgöra ett viktigt skäl till antagandet att brevet också har skrivits av Petrus, eftersom därigenom det äldsta vittnet i form av själva brevet styrker detta.[7]
  • Det finns inga bevis för att någon i den tidiga kyrkan trodde att detta brev hade skrivits av någon annan än Petrus. Om brevet hade varit en lätt genomskådad avsiktligt framställd fiktion var det ett misslyckade, eftersom ingen ansåg att brevet var pseudonymt eller ens att det hade skrivits av en lärjunge till Petrus efter dennes död.[7] Om brevet däremot vore en medveten förfalskning skulle författaren motsäga sig själv eftersom denne kritiserar bedrägerier (1 Pet 2:1, 22; 3:10) och därför skulle kritisera sin egen handling.[58] Vissa menar att kyrkofäderna, som levde närmare händelserna tidsmässigt, borde ha haft större kännedom om vem som skrivit brevet än vad dagens forskare kan känna till.[10]
  • Vidare anser man att om Petrus dog på 60-talet och om brevet skrevs på 70- eller 80-talet, eller till och med senare, skulle det vara mycket svårt att få brevet accepterat som äkta, eftersom kristna vid den tiden skulle ha vetat att Petrus varit död sedan länge.[58] Polykarpos använde Första Petrusbrevet (ca år 130) i viss omfattning och borde inte ha gjort det om han inte trodde att brevet var äkta. Han borde också ha haft kännedom om den saken eftersom han inte levde så långt efter att brevet skrevs.[59]
  • Om brevet skrivits kort efter Petrus död borde Neros förföljelse av kristna år 64 och Petrus martyrium ha efterlämnat spår i brevet. Att sådana spår saknas anses tyda på att brevet har skrivits före år 64 och därmed kan ha skrivits av Petrus.[17]

Argument emot att Petrus har skrivit brevet[redigera | redigera wikitext]

Ett antal argument åberopas till stöd för att Petrus inte kan ha skrivit detta brev, och på grund av dessa menar många att brevet är en pseudepigraf.[6] De viktigaste skälen är:

Karta som visar var de romerska provinserna Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien låg i Mindre Asien i dagens Turkiet.
Byst föreställande den romerske kejsaren Domitianus (81–96). Hans regim blev med tiden alltmer despotisk med förföljelser av bland andra kristna.
  • Brevet är ställt ”till de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien” (1 Pet 1:1). Detta är romerska provinser som täcker in nästan hela Mindre Asien i vad som i dag utgör västra och norra Turkiet,[62][63] och inte specifikt kristna församlingar.[15][19] Nästan ingenting tyder på att kristendomen hade spridit sig till dessa provinser i Mindre Asien vid den tid Petrus antas ha levt, det vill säga före mitten av 60-talet.[9][64] De kyrkor som brevet är ställt till, ska alltså inte ha existerat på Petrus tid.[17] Det finns heller inga andra traditioner som förknippar Petrus med detta område,[9] och med tanke på detta är det osannolikt att han skulle ha varit bekant med dessa församlingar.[17]
  • Det finns heller inga hänvisningar i brevet som tyder på att författaren skulle ha varit personligt bekant med Jesus och följt honom under hela hans verksamhet, eller själv ens haft kännedom om vad Jesus lärde.[9] Författarens tillsynes bristande kännedom om Jesu jordeliv talar emot att denne skulle vara Petrus.[6] Författaren återger inte en enda händelse i samband med Jesus eller citerar något enda som Jesus ska ha sagt.[35] Till och med när tillfälle ges citerar han ur Skrifterna framför att åberopa Jesus.[65][19] Författaren skriver inte på det sätt man kan förvänta sig att ett ögonvittne skulle skriva.[46]
  • I stället för att identifiera sig som en följeslagare till Jesus uppger författaren att han också (i likhet med dem han skriver till) är presbyter (en församlingsäldste) (1 Pet 5:1),[19] något som inte förknippas med Petrus då denne snarare ska ha verkat som missionerande apostel.[9] Om man varit en personlig lärjunge till Jesus borde man inte identifiera sig med ett ämbete som uppstod relativt sent i kristendomens tidiga historia.[46]
  • Dessutom tyder inledningen av femte kapitlet på att dessa presbyterer skulle verka som herdar över den kristna hjorden (1 Pet 5:1–5; v. 2), och det saknas bevis för en sådan strukturerad ledning inom kyrkorna vid den tid Petrus antas ha levt, emedan detta blev modellen för de paulinska kyrkorna ett antal årtionden senare när Pastoralbreven skrevs.[9] Ledarskapet med presbyterer tyder på en senare tid.[35]
  • Författaren använder också beteckningen kristen (1 Pet 4:16) som om en sådan användning vore etablerad, fastän den i övrigt inte finns styrkt förrän närmare slutet av nollhundratalet i Apostlagärningarna.[9]
  • Författaren är starkt påverkad av Paulus skrifter,[17] använder och bearbetar den typiskt paulinska brevstrukturen, vilket tyder på att de paulinska breven redan var samlade, i omlopp och kända bland de tilltänkta läsarna av brevet.[66] Brevets författare låter mer som Paulus än som Petrus.[67] Bart Ehrman anser att om namnet Petrus inte funnits med i öppningsfrasen skulle ingen ha antagit att Petrus skrivit brevet, eftersom det till innehåll mer påminner om Paulus skrifter.[68] Han menar att författaren är någon som utger sig för att vara Petrus, men ändå försöker likna Paulus,[69] kanske för att försöka sudda ut de meningsskiljaktigheter som fanns mellan de båda apostlarna.[70] Vidare är Silvanus[71] och Markus[72] som omnämns i brevet, annars kända enbart som följeslagare till Paulus.[73][74] Likheterna med Paulus teologi talar emot att Petrus har skrivit brevet.[6]
  • Mottagarna (1 Pet 2:10; 4:3–4) är med stor sannolikhet hednakristna och inte judar,[75][13] medan Petrus, enligt vad Paulus skriver,[76] skulle ansvara för missionen till judarna. Med andra ord vänder sig brevet till de kristna som Paulus sägs ansvara för och till det geografiska område som Paulus brev riktar sig till.[77]
  • Vissa menar att det är svårt att föreställa sig en omfattande och spridd förföljelse av kristna under Petrus livstid,[13] såsom kan antas ha skett enligt 1 Pet 5:9, eftersom det inte förekom någon universell förföljelse av kyrkan under hans livstid.[17] Enligt den tidiga kyrkan inträffade den första storskaliga förföljelsen av kristna först under kejsar Domitianus tid (81–96), och flera menar att situationen i brevet bara kan förstås i ljuset av denna.[78]
  • Vid den tid då detta brev skrevs var det uppenbarligen vanligt att Jesu efterföljare i egenskap av att vara kristna förföljdes enbart för namnets skull (1 Pet 4:12–17). Det finns inget som tyder på att blotta namnet ”kristen” utgjort grund för förföljelse i den apostoliska tiden. Inte ens i senare skrifter som Apostlagärningarna förekommer det uppgifter om att kristna skulle ha förföljts ”för Kristi namns skull” (1 Pet 4:14).[79] När kejsar Nero sades ha förföljt kristna år 64 uppger historikern Tacitus att orsaken (riktig eller inte) ska ha varit deras onda gärningar, inte att de var kristna.[80] Först med Plinius den yngres vittnesmål cirka år 112 talas om förföljelser av kristna enbart för att de kallas kristna.[81][79] När Plinius skriver att kristna arresterades enbart för namnets skull,[82] att staten inte aktivt sökte efter dem,[83] och att de angavs anonymt,[84] stämmer det med de förhållanden som porträtteras i Första Petrusbrevet. Kejsar Trajanus svar till Plinius tyder på en redan fungerande praxis för hur kristna skulle hanteras, och Plinius hänvisar till att vissa kristna hade avsagt sig sin tro tjugo år tidigare,[85] vilket var under kejsar Domitianus styre i början av 90-talet.[86] Bart D. Ehrman menar att brevet därför troligen skrevs någon gång i perioden efter kejsar Neros död år 68 och före Trajanus tillträde som kejsare år 98.[79]
  • Till detta kan läggas att den dolda anspelningen på Rom genom kodordet Babylon som den plats varifrån författaren skriver sitt brev (1 Pet 5:13) blir begriplig endast om brevet skrevs efter år 70. Då ödelade romarna Jerusalem och templet på samma sätt som babylonierna gjorde mer än 600 år tidigare,[87] och Babylon blev därmed ett kodord för Rom.[16][88] Alla övriga texter som använder Babylon som kodord för Rom (Fjärde Esra, Andra Baruksboken, Sibyllinska oraklen och Uppenbarelseboken) är skrivna efter år 70.[18] Även Första Petrusbrevet borde därför ha skrivits efter år 70 och i så fall långt efter det att Petrus ska ha dött.[89]
  • Om brevet verkligen skrevs av Petrus från Rom i början av 60-talet är det konstigt att han inget säger om Paulus, som ska ha befunnit sig där samtidigt.[35]

Invändningar emot varandras argument[redigera | redigera wikitext]

Byst föreställande den romerske kejsaren Nero (54–68). Enligt Tacitus straffade han synnerligen utsökt kristna i Rom år 64.
  • Många menar att det inte förekom någon allomfattande förföljelse av kristna under vare sig Neros, Trajanus eller Domitianus regeringstider och att brevet heller aldrig talar om någon sådan förföljelse, varför denna omständighet lämnar öppet för ett stort tidsspann och då även under Petrus tid.[91] Under de senaste årtiondena har forskarmajoriteten svängt så att man numera oftast anser att brevet inte avser någon officiell förföljelse av kristna.[92] Förföljelsen som antyds i brevet var i så fall en typisk lokal sådan som drabbade kristna överallt.[17]
  • För att kunna förklara att brevet är skrivet på en så bra grekiska har ofta föreslagits att Petrus har använt en sekreterare vid namn Silvanus (1 Pet 5:13) som har skrivit brevet åt honom.[17] Att det verkligen står att denne Silvanus har skrivit brevet är något som är starkt ifrågasatt. Man menar att texten bör tolkas så att Silvanus var den som levererade brevet.[18][93] Detta förklarar heller inte varför Silvanus inte uppgav att han skrivit brevet eller varför Petrus person inte framträder tydligare.[64] Men även om Silvanus bara fungerade som kurir kan ändå någon annan ha skrivit brevet åt Petrus på grekiska.[94]
  • Vidare menar vissa att Paulus roll i den tidiga kyrkan har överdrivits och att han ingalunda var den ende som framförde de åsikter som förekommer i hans brev.[17]
  • Petrus befann sig verkligen i Rom, menar vissa, och det anses inte ha funnits några krav att brevskrivaren måste vara bekant med dem han skrev till.[17] Men även om föreställningen att Petrus befann sig i Rom en period finns belagd redan i slutet av nollhundratalet,[95] betraktas traditionen om Petrus ankomst till Rom och martyrium under Nero av många som en legend.[96]
  • Det faktum att Petrus använde Septuaginta förklaras med att mottagarna i Mindre Asien var bekanta med den versionen och att Petrus av den anledningen valde att citera Septuaginta.[94]
  • Plinius bevittnar tidig utveckling av kristendomen i Bithynien, ett av de områden i Mindre Asien som brevet hänvisar till.[17] Fast Plinius vittnesmål sträcker sig bara tillbaka till 90-talet, inte 60-talet.[86]
  • Det hävdas ibland att Petrus, såvida han inte har bett någon kunnig på grekiska om hjälp med att skriva brevet, kan ha skrivit det sent i sitt liv och därmed ha hunnit utveckla sin grekiska och kanske bara har haft hjälp av någon med språkets syntax.[10] Om Petrus skrev det senare i tiden skulle detta också kunna förklara att han hunnit anpassa sin syn på kristendomen och att den judiska lagen kommit att spela en mindre roll för honom.[10]
  • Donelson menar att olika identifikationsfaktorer i brevet, som dess personliga inledning och avslutning, omnämnandet av Petrus, Silvanus och Markus, etcetera, inte ger någon indikation på om brevet är äkta eller ej, eftersom en senare imitatör av Petrus skulle vara lika benägen att använda sådana markörer som Petrus själv.[97]

Den utsökta grekiskan[redigera | redigera wikitext]

Bart D. Ehrman anser att en fiskare från den galileiska landsbygden, som Simon Petrus, sannolikt inte ens kunde skriva och nästan helt säkert inte kan ha skrivit vare sig Första eller Andra Petrusbrevet, eftersom båda dessa författats på utsökt grekiska – ett för honom främmande språk.
Richard Carrier menar att det inte går att utesluta att Petrus behärskade grekiska, och av just den anledningen kan ha skrivit Första Petrusbrevet, eftersom uppgiften om att han var en obildad fiskare kommer från evangelierna och harmonierar illa med den bild Paulus ger av Petrus.
  • Allmänt anses Första Petrusbrevet vara skrivet av en välutbildad grekisktalande författare.[98] Det är skrivet på en sofistikerad grekiska,[46] och författaren brukar ett ytterst elegant ordförråd och uppvisar en hög grad av litterär och retorisk kompetens.[66] Den höga litterära nivån på grekiskan talar emot att Petrus har skrivit brevet.[12] Brevet är skrivet på en grekiska som är alldeles för bra för att många forskare ska kunna föreställa sig att den arameisktalande Petrus skulle ha kunnat skriva det.[13] Den eleganta stilen visar många tecken på litterär förfining och visar många drag vad gäller ordförrådet och stilen som påminner om den klassiska grekiska stilen – som exempelvis att författaren äger retorisk skicklighet och litterär elegans.[99] Enligt Paul Achtemeier använder författaren anaforer vid introduktion av parallella satser (1 Pet 4:11) eller för att strukturera stycken (1 Pet 2:13–3:1), såväl antitetisk (1 Pet 2:18; 3:18; 4:6) som syntetisk (1 Pet 2:22–23; 4:11; 5:2–3) parallellism, och samordnar parallella uttryck, först negativa därefter positiva som understryker samma tanke (1 Pet 1:14–15, 18–21, 23; 2:16; 5:2–3), skapar en rytmisk struktur (1 Pet 1:3–12) och använder ofta imperativer och relativsatser.[100][101] Även om det är möjligt att grekiskans förekomst i Palestina innebar att Petrus talade språket, pekar brevets stilnivå på en litterär koinegrekiska hos en person med grekiska som modersmål.[46]

Läs- och skrivkunnigheten i Galileen[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Andra Petrusbrevet, läs- och skrivkunnigheten i Galileen

  • Bart D. Ehrman hänvisar till nutida studier som visar att kanske bara 3 procent av Palestinas befolkning kunde läsa och att de flesta av dem bodde i städerna. Och i den mån de kunde läsa var det på hebreiska eller arameiska, inte på grekiska.[102] De som fick utbildning tillhörde dessutom nästan alltid överklassen,[103] och de flesta läskunniga kunde inte skriva, än mindre utforma en filosofisk skrift på ett främmande språk.[104] Om Petrus vuxit upp som fiskare i den oansenliga byn Kafarnaum på den galileiska landsbygden där tecken saknas på att någon icke-judisk befolkning har funnits,[105] menar Ehrman att det är nästan otänkbart att Petrus ens kunde läsa.[106] Enligt Apostlagärningarna saknade Petrus utbildning,[107] och Ehrman menar att den uppgiften sannolikt är riktig och att Petrus var illitterat.[108] Enligt Eusebios av Caesarea[109] åberopade Papias ungefär på 130-talet den kristna traditionen när han skrev att Petrus behövde en tolk för att kunna undervisa grekisktalande.[66] Ehrman anser att dessa omständigheter visar att Petrus inte skrev vare sig Första eller Andra Petrusbrevet.[110]

Petrus behöver inte ha varit outbildad[redigera | redigera wikitext]

  • Richard Carrier menar dock att det enda riktigt starka argumentet emot att Petrus har skrivit brevet, är att han skulle ha varit en icke läs- och skrivkunnig fiskare, och att detta argument kan ifrågasättas. Eftersom uppgiften om att Petrus var en fiskare från Galileen härrör enbart från evangelierna, och författarna av dessa enligt Carrier hade all anledning att hitta på eller överdriva de religiösa ledarnas anspråkslösa ursprung så att de skulle framstå som än mer geniala, finns skäl att betvivla denna uppgift, framför allt i ljuset av det Paulus skriver. Carrier menar att det vore osannolikt att Petrus var illitterat, alldenstund historiska paralleller starkt talar för att religiösa ledare och grundare under denna period var utbildade, och att den högutbildade Paulus knappast skulle ha böjt sig för Petrus auktoritet[111] om denne varit analfabet. Därför, menar Carrier, går det inte att utesluta att Petrus kan ha skrivit brevet.[112]

Sekreterarhypotesen[redigera | redigera wikitext]

  • Eftersom brevet är skrivet på en så utsökt grekiska att det är svårt att föreställa sig att Petrus kan ha skrivit brevet för egen hand, menar många att han har använt en sekreterare.[113] Denne ska då ha formulerat den grekiska stilen och till viss del också innehållet. Med ledning av brevets slutrader att ”genom Silvanus (grekiska: διά Σιλουανοῦ, dia Silouanou) … skriver jag dessa korta rader” (1 Pet 5:12)[114] har många föreslagit att denne Silvanus egentligen utformade brevet på Petrus uppdrag.[115] Om denne Silvanus är densamme som den Silvanus som nämns i Paulus brev[71][116][117] och den Silas som reste med Paulus enligt Apostlagärningarna,[118] vilket också de flesta forskare anser,[119][74] skulle det kunna förklara brevets paulinska teologi.[64][11] Därmed skulle Paulus medarbetare Silvanus vara upphovet till den goda grekiskan, att citaten hämtats från Septuaginta och att teologin liknar Paulus’.[6]
  • Emot detta anförs att Silvanus, i likhet med Petrus, också förefaller ha varit en arameisktalande jude från Palestina.[120] Och har han författat brevet är det han och inte Petrus som är författaren. Det är dessutom allmänt vedertaget att när en person sade sig ha skrivit ett brev ”διά” (dia) någon, innebar detta inte att denne någon hade skrivit brevet åt personen, utan i stället levererat brevet åt författaren. Silvanus skulle alltså vara kuriren.[121] Med ett undantag hos kyrkofader Eusebios,[122] visar alla paralleller att användningen av ”διά” på detta sätt betyder att någon fungerade som kurir,[18] som bäraren av brevet.[119] Det var alltså ett standardsätt att benämna den person som skulle leverera brevet.[93] Argumentet kvarstår dock utan Silvanus. Ty även om han inte har hjälpt Petrus med att skriva brevet, kan likväl någon annan icke namngiven person ha gjort det.[93]
  • Ehrman menar dessutom att det helt saknas bevis för, eller en analogi som antyder, att vare sig Petrus eller Paulus skulle ha använt en sekreterare som på ett betydande sätt (eller över huvud taget) påverkade brevens innehåll.[123] Randolph Richards anser att eftersom det inte finns några tecken alls på att författare brukade be sekreterare att skriva brev i deras namn,[124] bör ett sådant alternativ inte ens övervägas vad gäller de nytestamentliga breven, såvida det inte finns en uttrycklig hänvisning i brevet till att så också har skett.[125]

Datering[redigera | redigera wikitext]

De som menar att Petrus skrev brevet föredrar som regel en tillkomsttid för detta under första halvan av 60-talet och Schreiner, som menar att Neros förföljelser år 64 skulle ha avspeglat sig i brevet om de hade inträffat när det skrevs, daterar det till 62–63.[126] Dalton daterar också brevet till strax före Petrus död, som enligt honom borde ha inträffat cirka år 65.[17] De som menar att Petrus inte har skrivit brevet daterar det till någon gång under Trajanus (98–117), Domitianus (81–96), eller Vespasianus och Titus (69–81) respektive perioder vid makten.[14]

Powell menar att om brevet skrevs av Petrus bör han ha skrivit det på 60-talet efter att han kom till Rom, men innan Nero gav sig på de kristna, med tanke på att författaren skriver att man ska underordna sig den kejserliga makten (1 Pet 2:13–14).[127] Om brevet å andra sidan är en pseudepigraf, menar han att det kan ha skrivits när som helst i perioden 70–100, men troligast före Domitianus inledde förföljelserna av kristna år 89.[127] Raymond Brown skriver att om brevet är skrivet av Petrus, bör det ha tillkommit cirka 60–63, men troligare är att det inte skrevs av honom och därmed tillkom cirka 70–90.[128] Han anser att brevet möjligen kan ha skrivits av Petrus med hjälp av en sekreterare, men troligare av en av hans lärjungar som förde vidare Petrus arv från Rom.[128]

Schnelle skriver att de som betraktar brevet som pseudepigrafiskt oftast daterar det till antingen perioden 65–80 eller perioden 70–100.[16] Han menar att brevet dessutom oftast anses vara en pseudepigraf,[64] och han daterar det själv till omkring år 90.[15] Doneldson förordar en tillkomst mot slutet av nollhundratalet,[10] det gör också Senior,[129] som specificerar tiden till cirka 75–100.[130]

Katherine Grieb anser att brevet troligen skrevs av en lärjunge till Petrus efter dennes död år 64/65, kanske någon gång mellan åren 70 och 90, eftersom namnet Babylon som kodord för Rom tyder på en tid efter år 70 och eftersom där saknas tecken på kännedom om den allmänna förföljelsen under Domitianus under 90-talets början.[131] Gregg hävdar däremot minoritetspositionen att Första Klemensbrevet (som antas ha skrivits cirka år 95) kan vara bekant med Första Petrusbrevet. Han daterar därför brevet till före år 95 någon gång i perioden 70–90.[18] Werner Kümmel förordar en tid omkring 90–95.[132] Ehrman förlägger brevets tillkomst mellan Nero och Trajanus fast efter templets förstörelse år 70 och således cirka 70–98.[79]

Brevets innehåll[redigera | redigera wikitext]

Petrus predikar evangeliet i katakomberna. Målning av Jan Styka (1858–1925).

Brevet är skrivet i en spontan stil och är inte särskilt systematiskt ordnat. Av denna anledning tenderar beskrivningarna av brevets struktur att skilja sig åt mellan moderna uttolkare.[133] Men även om tankar och ideer har en benägenhet att återkomma här och där, kan tre huvudmotiv i tre avdelningar skönjas.[3]

  1. (1 Pet 1:1–2:10) Allmänna uppmaningar i form av det kristna kallets beskaffenhet och kristnas förmåner.[3] Man uppmanas att hålla fast vid det levande hoppet i form av pånyttfödelse. Man sägs ha friköpts med Jesu Kristi blod för att bli som ett heligt prästerskap.[26]
  2. (1 Pet 2:11–4:6) Mer specifika uppmaningar i form av undervisning i de principer och skyldigheter som följer av det kristna livet.[3] Detta handlar om att vara lojal mot överheten, att slavar ska underordna sig sina herrar och att kvinnor ska underordna sig sina män. Man ska förbereda sig inför lidanden men ändå inte vara rädd eftersom lidande för rättfärdighetens skull leder till salighet och liv. Genom att Kristus dog för våra synder och nedsteg i dödsriket för att nu ha uppstått, ska man därigenom och genom dopet räddas.[26] Man ska också ta avstånd från hedniska utsvävningar och avgudadyrkan.[134]
  3. (1 Pet 4:7–5:14) Speciella uppmaningar inför lidandet och slutet och tröstande ord inför de faror och svårigheter som följer av den rådande situationen.[3] Slutet är nära och man uppmanas att älska, tjäna och vara gästfri mot varandra och att inte överraskas av det eldprov man måste genomgå. Församlingarnas äldste manas att agera som herdar och leda Guds hjord, de yngre att lyda de äldre, och alla att vara vaksamma, motstå djävulen och vara uthålliga.[26] Man ska förtrösta på Gud och vara ståndaktig.[135]

Första Petrusbrevet är ett brev som erbjuder tröst och förmaning i en värld av förföljelser, hat och lidande.[136] Författaren vill klargöra att denna värld inte är de kristnas värld, eftersom de aldrig kommer att finna trygghet i den.[137] Kristna har fötts ”på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda” (1 Pet 1:3), och Jesu uppståndelse förlöste de troende från den mänskliga tillvaron bestämd av världens intighet; en värld som håller på att gå under.[137] Jesus friköpte dem genom sitt lidande (1 Pet 1:18–19), helade dem genom sina sår (1 Pet 2:24) och räddade dem (1 Pet 4:18).[137] De har försatts i en ny livssituation, vilket medfört att deras liv nu bestäms av glädjen och hoppet i väntan på Jesu ankomst (parousia).[137]

Den avgörande vändpunkten i kristnas liv är dopet (1 Pet 1:3, 18, 23: 3:21),[137] och detta ger dem ett nytt liv med en ny identitet.[138] Det kristna livet är det som sker efter dopet. Dopet befriar inte kristna från världens lidande,[139] men förbereder dem för att övervinna lidandet.[140] Genom att uppträda hederligt och vara lojal och tålmodig, ska man omvända den misstänksamma omgivningen under den korta tid som återstår före den yttersta domen (1 Pet 3:20; 4:5–6).[141]

Brevet kom att brukas främst liturgiskt i öster och vid undervisning av katekumenerna och neofyterna och kom att betraktas som ett brev om försoning och omvändelse och omvändelsens följder för kristna.[51][142]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lockett 2016, s. 108–111.
  2. ^ Mack 1995, s. 207.
  3. ^ [a b c d e f g] Heard 1950
  4. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 223.
  5. ^ [a b c] Powell 2009, s. 466.
  6. ^ [a b c d e f g h] Hartman 1989, s. 79.
  7. ^ [a b c] Schreiner 2003, s. 26.
  8. ^ Aune 2010, s. 12–13.
  9. ^ [a b c d e f g] Ehrman 2013, s. 240.
  10. ^ [a b c d e f] Donelson 2014, s. 17.
  11. ^ [a b] Reicke 1970, s. 13.
  12. ^ [a b] Hartman 1989, s. 78–79.
  13. ^ [a b c d] Donelson 2014, s. 16.
  14. ^ [a b c] Schreiner 2003, s. 36.
  15. ^ [a b c d] Schnelle 1998, s. 403.
  16. ^ [a b c d] Schnelle 1998, s. 402.
  17. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Dalton 1989, s. 903.
  18. ^ [a b c d e f g h i] Gregg 2010, s. 583.
  19. ^ [a b c d e f g h i] Boring 2011, s. 155.
  20. ^ [a b c] Eusebios, Kyrkohistoria 3:3:1.
  21. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 4:14:9.
  22. ^ Bray 2000, s. xvii.
  23. ^ Gregg 2010, s. 584.
  24. ^ [a b] Nationalencyklopedins nätupplaga
  25. ^ Kümmel 1975, s. 388.
  26. ^ [a b c d e f g] Hartman 1989, s. 78.
  27. ^ Paulus, Galaterbrevet 2:9.
  28. ^ Merkt 2014, s. 168.
  29. ^ Gregg 2010, s. 582–583.
  30. ^ Schnelle 1998, s. 401–402.
  31. ^ Donelson 2014, s. 18.
  32. ^ Hartman 1989, s. 77–78.
  33. ^ Apostlagärningarna 15:40ff.
  34. ^ Johnson 2010, s. 438.
  35. ^ [a b c d e f g] Senior 2003, s. 4.
  36. ^ [a b] Merkt 2014, s. 167.
  37. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:25.
  38. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 128.
  39. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:25:2–3.
  40. ^ [a b c] Gamble 2002, s. 287.
  41. ^ Ehrman 2013, s. 222–223.
  42. ^ Lockett 2016, s. 82.
  43. ^ Elliott 2012, s. 210–211.
  44. ^ Mack 1995, s. 208.
  45. ^ Andra Petrusbrevet 3:1.
  46. ^ [a b c d e f g h] Schnelle 1998, s. 400.
  47. ^ [a b] McDonald 2007, s. 395–396.
  48. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3:39:17.
  49. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 4:14:9.
  50. ^ Polykarpos, Brevet till filipperna 1:3; 8:1, 10:2.
  51. ^ [a b c d e] Merkt 2014, s. 169.
  52. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 134–135.
  53. ^ Irenaeus, Mot kättarna 4:9:2; 16:5; 5:7:2.
  54. ^ [a b] McDonald 2017, s. 259.
  55. ^ Klemens, Stromata 3:18:10, 4:20:129.
  56. ^ Tertullianus, Scorpiace 12.
  57. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:8.
  58. ^ [a b] Schreiner 2003, s. 27.
  59. ^ Bray 2000, s. xviii.
  60. ^ 1 Pet 4:8 använder Ordspråksboken 10:12.
  61. ^ Ehrman 2013, s. 247.
  62. ^ Donelson 2014, s. 14.
  63. ^ Powell 2009, s. 467.
  64. ^ [a b c d] Schnelle 1998, s. 401.
  65. ^ 1 Pet 3:9–12 citerar Psaltaren 34:12–16.
  66. ^ [a b c] Boring 2011, s. 156.
  67. ^ Ehrman 2011, s. 199–200.
  68. ^ Ehrman 2013, s. 251.
  69. ^ Ehrman 2013, s. 254.
  70. ^ Ehrman 2013, s. 255.
  71. ^ [a b] Paulus, Första Thessalonikerbrevet 1:1.
  72. ^ Paulus, Filemonbrevet 24.
  73. ^ Ehrman 2011, s. 200.
  74. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 422.
  75. ^ Powell 2009, s. 468.
  76. ^ Paulus, Galaterbrevet 2:6–9.
  77. ^ Ehrman 2011, s. 199.
  78. ^ Kümmel 1975, s. 424.
  79. ^ [a b c d] Ehrman 2013, s. 241.
  80. ^ Tacitus, Annalerna 15:44.
  81. ^ Plinius, Brev 10:96, till Trajanus.
  82. ^ Plinius, Brev 10:96.2.
  83. ^ Plinius, Brev 10:97.2.
  84. ^ Plinius, Brev 10:96.2, 5, 6.
  85. ^ Plinius, Brev 10:96.6.
  86. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 405.
  87. ^ Ehrman 2013, s. 241–242.
  88. ^ Senior 2003, s. 6.
  89. ^ Ehrman 2013, s. 242.
  90. ^ Ehrman 2011, s. 66.
  91. ^ Schreiner 2003, s. 28–31.
  92. ^ Ehrman 2011, s. 67.
  93. ^ [a b c] Donelson 2014, s. 15.
  94. ^ [a b] Schreiner 2003, s. 32.
  95. ^ Kümmel 1975, s. 422–423.
  96. ^ Koester 2000, s. 166.
  97. ^ Donelson 2014, s. 15–16.
  98. ^ Jobes 2003, s. 159.
  99. ^ Ehrman 2013, s. 246–247.
  100. ^ Achtemeier 2013, s. 3–4.
  101. ^ Ehrman 2013, s. 246–247.
  102. ^ Ehrman 2011, s. 72–73.
  103. ^ Ehrman 2011, s. 71.
  104. ^ Ehrman 2011, s. 71–72.
  105. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  106. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  107. ^ Apostlagärningarna 4:13.
  108. ^ Ehrman 2013, s. 245.
  109. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3:39:15.
  110. ^ Ehrman 2011, s. 75–76.
  111. ^ Paulus, Galaterbrevet 1–2.
  112. ^ Carrier 2014, s. 263–264.
  113. ^ Kümmel 1975, s. 423–424.
  114. ^ Kümmel 1975, s. 421.
  115. ^ Ehrman 2013, s. 248.
  116. ^ Paulus, Andra Korinthierbrevet 1:19.
  117. ^ Andra Thessalonikerbrevet 1:1.
  118. ^ Apostlagärningarna 15:22–32.
  119. ^ [a b] Senior 2003, s. 5.
  120. ^ Apostlagärningarna 15:22.
  121. ^ Ehrman 2013, s. 249.
  122. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 4:23:11.
  123. ^ Ehrman 2011, s. 138.
  124. ^ Richards 1991, s. 110.
  125. ^ Richards 1991, s. 111.
  126. ^ Schreiner 2003, s. 36–37.
  127. ^ [a b] Powell 2009, s. 469.
  128. ^ [a b] Brown 2016, s. 261.
  129. ^ Senior 2003, s. 3.
  130. ^ Senior 2003, s. 7.
  131. ^ Grieb 2002, s. 179.
  132. ^ Kümmel 1975, s. 425.
  133. ^ Kümmel 1975, s. 417.
  134. ^ Reicke 1970, s. 18–19.
  135. ^ Reicke 1970, s. 19.
  136. ^ Kümmel 1975, s. 418.
  137. ^ [a b c d e] Schnelle 1998, s. 412.
  138. ^ Powell 2009, s. 475.
  139. ^ Powell 2009, s. 470–475.
  140. ^ Schnelle 1998, s. 413.
  141. ^ Reicke 1970, s. 16.
  142. ^ Merkt 2014, s. 176.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Achtemeier, Paul J.; Epp Eldon Jay (1996) (på engelska). 1 Peter: A Commentary on First Peter. Hermeneia, 99-0249490-0. Minneapolis, Minn.: Fortress Press. Libris 5666817. ISBN 0-8006-6030-7 
  • Aune, David Edward (2010). ”Introduction”. i David Edward Aune (på engelska). The Blackwell Companion to the New Testament. Blackwell Companions to Religion. Malden, MA: Wiley-Blackwell. sid. 1–14. Libris 11890228. ISBN 9781405108256 
  • Boring, M. Eugene (2011). ”1 Peter”. i Coogan Michael David (på engelska). The Oxford Encyclopedia of the Books of the Bible. New York: Oxford University Press. sid. 155–157. Libris 14795941. ISBN 9780195377378 
  • Bray, Gerald Lewis (2000). ”Introduction to the Catholic Epistles”. i Gerald L. Bray & Thomas C. Oden (på engelska). James, 1–2 Peter, 1–3 John, Jude: Ancient Christian commentary on Scripture: New Testament. 11. Downers Grove, Ill.: InterVarsity Press. sid. xvii–xxx. Libris 5817626. ISBN 978-0-8308-1496-1 
  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123 
  • Carrier, Richard (2014) (på engelska). On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt?. Sheffield: Phoenix Press. ISBN 978-1909697492 
  • Dalton, William J. (1989). ”The First Epistle of Peter”. i Raymond E. Brown; Joseph A. Fitzmyer; Roland E. Murphy (på engelska). The New Jerome Biblical commentary ([2. ed.]). London: G. Chapman. sid. 903–908. Libris 4715543. ISBN 0-225-66588-3 
  • Merkt, Andreas (2014). ”1 Peter in Patristic Literature”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1–2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 167–180. Libris 12198868. ISBN 9781589837379 
  • Donelson, Lewis R. (2014). ”Gathering Apostolic Voices: Who Wrote 1 and 2 Peter and Jude?”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1–2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 11–26. Libris 12198868. ISBN 9781589837379 
  • Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616 
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033 
  • Elliott, J. K. (2012). ”The Early Text of the Catholic Epistles”. i Charles Evan Hill & Michael J. Kruger (på engelska). The Early Text of the New Testament. Oxford: Oxford University Press. sid. 204–224. Libris 17399108. ISBN 9780199566365 
  • Eusebios av Caesarea, övers. Ivar A. Heikel (1937). Eusebius kyrkohistoria: översättning från grekiskan med inledning och förklaringar. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse. Libris 24548 
  • Gamble, Harry Y. (2002). ”The New Testament Canon: Recent Research and the Status Quaestionis”. i Lee Martin McDonald & James A. Sanders (på engelska). The Canon Debate: On the Origins and Formation of the Bible. Peabody, Mass.: Hendrickson. sid. 267–294. Libris 8747175. ISBN 1-56563-517-5 
  • Gregg, Brian Han (2010). ”1 Peter”. i David Edward Aune (på engelska). The Blackwell Companion to the New Testament. Blackwell Companions to Religion. Malden, MA: Wiley-Blackwell. sid. 582–595. Libris 11890228. ISBN 9781405108256 
  • Grieb, A. Katherine (2002). ”Catholic Epistles: Hebrews, James, 1 Peter, 2 Peter, Jude”. i Wes Howard-Brook & Sharon H. Ringe (på engelska). The New Testament: Introducing the Way of Discipleship. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books. sid. 168–187. Libris 9471856. ISBN 1-57075-418-7 
  • Senior, Donald P. (2003). ”1 Peter”. i Daniel J. Harrington (på engelska). 1 Peter, Jude and 2 Peter (Sacra Pagina, 15). Collegeville/Minnesota: The Liturgical Press. sid. 1–160. ISBN 9780814659762 
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5 
  • Jobes, Karen H. (2003), ”The Syntax of 1 Peter: Just How Good Is the Greek?”, Bulletin for Biblical Research 13: 159–173. 
  • Johnson, Luke Timothy (2010) (på engelska). The writings of the New Testament: an interpretation (3rd ed.). Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 11885256. ISBN 978-0-8006-6361-2 
  • Koester, Helmut (2000) (på engelska). Introduction to the New Testament. Vol. 2, History and literature of Early Christianity. New York: De Gruyter. Libris 2326821. ISBN 3-11-014971-0 
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4 
  • Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Or.: Pickwick Publications. ISBN 978-1620327562 
  • Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8 
  • McDonald, Lee Martin (2007) (på engelska). The Biblical Canon: Its Origin, Transmission, and Authority ([Updated & rev. 3rd ed.]). Peabody, Mass.: Hendrickson Publishers. Libris 10426315. ISBN 9781565639256 
  • McDonald, Lee Martin (2017) (på engelska). The Formation of the Biblical Canon: Volume 2: The New Testament: Its Authority and Canonicity ([1st ed.]). London, UK; New York, USA: Bloomsbury T&T Clark. ISBN 9780567668844 
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687 
  • Reicke, Bo (1970). ”Första Petrusbrevet”. i Nygren Anders, Reicke Bo, Gärtner Bertil. Tolkning av Nya testamentet: [ett kommentarverk i elva band]. 10:2, De katolska breven: tolkning. Stockholm: Verbum. sid. 11–75. Libris 148805 
  • Richards, Ernest Randolph (1991) (på engelska). The secretary in the letters of Paul. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament. R. 2, 0340-9570 ; 42. Tübingen: Mohr. Libris 4674587. ISBN 3-16-145575-4 
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3 
  • Schreiner, Thomas R. (2003) (på engelska). The new American commentary. 37, 1, 2 Peter, Jude. Nashville, Tenn.: Broadman & Holman. Libris 9562668. ISBN 0-8054-0137-7 

Internetkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]