Finkar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Finkar
Gold Finch.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Finkar
Fringillidae
Vetenskapligt namn
§ Fringillidae
Auktor Vigors, 1825
Hitta fler artiklar om fåglar med
Hane av grönfink

Finkar (Fringillidae) är en av de artrikaste familjerna i ordningen tättingar. I familjen ingår cirka 40 släkten, varav sex utdöda, och omkring 200 arter, varav 14 utdöda. Den förekommer över stora delar av världen utom i Australien. Vissa arter som kallas finkar hör istället till andra familjer som astrilder, vävare, tangaror och pilfinken i sparvfinkar.


Utseende, fältkännetecken och läte[redigera | redigera wikitext]

Finkar är små till medelstora fåglar med en längd mellan 9 och 26 centimeter. De har kraftig och oftast konformad näbb, där exempelvis stenknäcken utgör ett exempel på en art med mycket kraftig näbb. Anmärkningsvärd är näbben hos släktet korsnäbbar (Loxia), med spetsar som korsar varandra. I likhet med sparvfinkarna har den en morfologisk egenhet som skiljer dem ifrån andra tättingar, då vingens yttersta tionde handpenna bara är rudimentär.[1] För övrigt har alla finkar tolv stjärtfjädrar och stjärten har oftast en skåra i mitten. Färgen på fjäderdräkten varierar mycket inom denna familj. Från föga iögonfallande grå, grön- eller brunaktig till färgstarka fjäderdräkter i gult, rött och blått. Till de senare kan nämnas domherre (Pyrrhula pyrrhula), iiwi (Drepanis coccinea) och ett antal arter som lever i tropikerna. Hos många arter är hannarna tydligare färgade än honorna. Några arter har en enklare vinterdräkt eller en ljusare näbb över vintern. Finkarnas flykt är hoppande eller vågformig.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Under häckningsperioden sjunger finkhanarna för att hävda revir, och de sitter då oftast i ett träd eller buske. Mer sällan förekommer även spelflykt. I familjen finns ett antal arter med mycket komplex sång som ofta uppfattas som vacker, som till exempel bofinken och kanariefågel, men det finns även arter med bara entonig sång som bergfink.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Finkar finns naturligt över nästan hela världen, och de saknas bara i Antarktis, på olika öar till havs, samt på Madagaskar, Nya Guinea, Australien och Nya Zeeland. Flest arter förekommer i Asien, cirka 70. I Europa finns ett 20-tal och i Afrika lever omkring 50 arter, där släktet Crithagra är typiskt. I Nord- och Sydamerika finns ungefär 60 arter där underfamiljen Euphoniinae och släktet Spinus är mycket talrika. På Hawaii är underfamiljen hawaiifinkar (Drepanidinae) synnerligen utspridd. Några enskilda arter har blivit introducerade till Australien och Nya Zeeland.

De flesta arterna är stannfåglar och lämnar bara de nordligaste delarna av utbredningsområdet under vintern. Bara enstaka arter flyttar längre. Här kan nämnas bergfinken som fullständigt lämnar sitt häckningsområde som ligger i den nordliga tajgan i ett område som sträcker sig från Norge till Kamtjatka. De finkar som sträcker gör det vanligtvis dagtid, längs kusten och i flock.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Finkar lever i olika skogsbiotoper. På tempererade breddgrader förekommer de i barr- och lövskogar samt vid skogsgränser och i gläntor. I andra områden förekommer de i högt belägna regnskogar och enskilda arter även i låglänta regnskogar. Ett stort antal arter föredrar öppna landskap som i bebodda områden. I tropikerna bebos även savanner eller gräs- och buskland. Enskilda arter som till exempel medlemmar av släktet Leucosticte finns på bergiga slänter och gräsmattor ovanför skogsgränsen. I Anderna lever arten svartsiska (Spinus atrata) på höjder över 4500 meter och i Himalaya finns arten grå alpfink (Leucosticte brandti) ovanför 5400 meter.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fåglarna i denna familj livnär sig huvudsakligen av frön, frukt och knoppar. Stenknäcken knäcker även körsbärskärnor med sin kraftiga näbb. Korsnäbbar är genom näbbens form specialiserade på att plocka frön ur kottar. Under häckningsperioden tar några arter även insekter, spindlar eller till och med daggmaskar för att föda upp sina ungar.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Boet, som är skålformigt, byggs huvudsakligen av honorna i ett träd eller buske. Honan lägger tre till fem ägg och ruvar dem över två veckor. Ungfåglarna får mat från bägge föräldrar. Fåglarna av underfamiljen Carduelinae bär ungdjurens föda, som huvudsakligen består av frön och frukter, i krävan. Däremot bär Fringillinae födan, som består nästan uteslutande av animaliska ämnen, i näbben. Efter 11-28 dagar lämnar ungfåglarna boet. Ofta sker det två häckningar per år, hos tropiska arter också mer. Utanför häckningstiden samlas många arter i stora grupper.

Bergfinkar (Fringilla montifringilla)

Status, hot och mortalitet[redigera | redigera wikitext]

Alla hittills utdöda arter levde på enskilda öar, så kallade endemiska arter, varav nästan alla förekom på Hawaii och en art på den japanska ön Bonin. Utöver detta är idag är femton av de arter hawaiifinkar som förekommer i Hawaii utrotningshotade eller möjligen utdöda. Även för de andra arterna på ön finns faror. Starkt hotad är också arten stenknäcksiska (Crithagra concolor) på ön São Tomé i Guineabukten. Arten upptäcktes på nytt 1991 och räknades tidigare som utdöd. Nu finns troligtvis bara 50 individer kvar.

De största hotbilderna förekommer gentemot populationer som är små och därmed lätt kan störas av människan eller genom införande av främmande växt- och djurarter. Ofta plundrar vilda katter eller råttor fåglarnas bon eller dödar fågeln direkt. För de arter av hawaiifinkar som lever på Hawaii är också införda sjukdomar ett stort hot. De flesta arter på Hawaii finns idag i områden som ligger högre än 1250 till 1500 meter över havet, dit malariabärande myggor inte når. På de hawaiiska öar som inte har sådana bergsområden är fåglarna mycket mer utsatta.

Ett annat allvarligt hot är illegal fångst och handel med finkar. En art som är hotad på grund av detta är exempelvis rödsiskan (Spinus cucullatus). Ursprungsbefolkningen i Polynesien jagade tidigare arten hawaiimamo (Drepanis pacifica) för dess fjäderdräkt som användes i utsmyckandet av ceremoniella kläder.

För de arter som lever i mellersta Europa finns idag bara hot mot regionala populationer. På den röda listan står till exempel Storbritanniens och Nordirlands hämplingar (Linaria cannabina) och rosenfinken (Carpodacus erythrinus) i västra Österrike och i Schweiz.

I genomsnitt blir finkar två till tre år gamla. I några enstaka fall, till exempel i fångenskap, kan de nå en ålder av 15 år.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Finkarnas taxonomi har genom historien genomgått många förändringar. Sentida DNA-studier har visat att hawaiifinkarna som tidigare var en egen familj (Drepanididae) samt de neotropiska släktena Euphonia och Chlorophonia (tidigare tangaror) egentligen är finkar. Speciellt nordamerikanska auktoriteter har tidigare ofta slagit samman familjen Emberizidae– och ibland även merparten av skogssångarna, tangarorna, kardinalerna och trupialerna, och behandlat dem som underfamiljer i en enda mycket stor familj. Dagens kunskap kring fylogenin av Passeroidea illustreras bättre genom att låta dessa grupper kategoriseras som distinkta familjer. Dock placeras Przjevalskijs rosenstjärt (Urocynchramus pylzowi, tidigare rödstjärtad rosenfink) numera i egen familj.

Fossila fynd av finkar är ovanliga, och bland de kända kan merparten föras till utdöda släkten. Som övriga familjer inom Passeroidea härstammar finkarna ungefär från mellersta miocen, för cirka 10-20 miljoner år sedan.[3]

Underfamiljer och släkten[redigera | redigera wikitext]

Även systematiken inom familjen har varit omtvistad, även om de olika taxonomiska auktoriteterna mer och mer börjar bli ense om hur finkarnas släktskap egentligen ser ut efter allt mer detaljerade DNA-studier. Följande indelning följer Zuccon et al 2012.

Underfamilj Fringillinae - 3 arter, som föder sina ungar med insekter och sällan eller aldrig frön.

Hane bofink (Fringilla coelebs)

Underfamilj Euphoniinae - Endemiska för Neotropikerna, placerades tidigare i familjen Thraupidae.

Gulpannad eufonia (Euphonia hirundinacea)

Underfamilj Carduelinae - En mycket stor grupp som omfattar flera släkten som främst föder sina ungar med frön. Denna underfamilj består av ett antal väldefinierade klader.

Hane aftonstenknäck (Hesperiphona vespertina)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är till stor del en översättning av tyskspråkiga wikipedias artikel Finken läst 10 november 2005. Avsnittet Systematik baseras på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Finch, läst 2012-11-08
  1. ^ Groth, 2000
  2. ^ Magnus Ullman (2011) Vilken fågel?
  3. ^ Hír et al. (2001), Mlíkovský (2002)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]