Finkar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Finkar
Aftonstenknäck
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Finkar
Fringillidae
Vetenskapligt namn
§ Fringillidae
Auktor Vigors, 1825
Hitta fler artiklar om fåglar med

Finkar (Fringillidae) är en av de artrikaste familjerna i ordningen tättingar. I familjen ingår cirka 40 släkten, varav sex utdöda, och omkring 200 arter, varav 14 utdöda. Vissa kategoriserar även familjerna trupialer (Icteridae), Nya världens skogssångare (Parulidae), ockrahuvade sångare (Peucedramidae) och rödstjärtade rosenfinkar (Urocynchramidae) till familjen finkar. Finkarnas biotopval liknar sparvfinkarnas, som de tidigare ibland har grupperats med, och vissa arter som kallas finkar, såsom pilfinken, hör istället till den familjen. Hawaiifinkarna behandlas ibland som en underfamilj, Drepanidinae, till finkarna eller som den egna familjen Drepanididae.

Utseende, fältkännetecken och läte[redigera | redigera wikitext]

Finkar är små till medelstora fåglar med en längd mellan 9 och 26 centimeter. De har kraftig och oftast konformad näbb, där exempelvis stenknäcken utgör ett exempel på en art med mycket kraftig näbb. Anmärkningsvärd är näbben hos släktet korsnäbbar (Loxia), med spetsar som korsar varandra. I likhet med sparvfinkarna har den en morfologisk egenhet som skiljer dem ifrån andra tättingar, då vingens yttersta tionde handpenna bara är rudimentär.[1] För övrigt har alla finkar tolv stjärtfjädrar och stjärten har oftast en skåra i mitten. Färgen på fjäderdräkten varierar mycket inom denna familj. Från föga iögonfallande grå, grön- eller brunaktig till färgstarka fjäderdräkter i gult, rött och blått. Till de senare kan nämnas domherre (Pyrrhula pyrrhula), iiwi (Vestiaria coccinea) och ett antal arter som lever i tropikerna. Hos många arter är hannarna tydligare färgade än honorna. Några arter har en enklare vinterdräkt eller en ljusare näbb över vintern. Finkarnas flykt är hoppande eller vågformig.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Under häckningsperioden sjunger finkhanarna för att hävda revir, och de sitter då oftast i ett träd eller buske. Mer sällan förekommer även spelflykt. I familjen finns ett antal arter med mycket komplex sång som ofta uppfattas som vacker, som till exempel bofinken och kanariefågel, men det finns även arter med bara entonig sång som bergfink.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Finkar finns naturligt över nästan hela världen, och de saknas bara i Antarktis, på olika öar till havs, samt på Madagaskar, Nya Guinea, Australien och Nya Zeeland. Flest arter förekommer i Asien, med 18 släkten och cirka 70 arter. I Europa finns 20 arter i åtta släkten. I Afrika lever omkring 50 arter, där släktet Serinus är typiskt. I Nord- och Sydamerika finns ungefär 60 arter i åtta släkten. Underfamiljen Euphoniinae och släktet Carduelis är här mycket talrika. På Hawaii är underfamiljen hawaiifinkar (Drepanidinae) med 34 arter synnerligen utspridd. Några enskilda arter har blivit introducerade till Australien och Nya Zeeland.

De flesta arterna är stannfåglar och lämnar bara de nordligaste delarna av utbredningsområdet under vintern. Bara enstaka arter flyttar längre. Här kan nämnas bergfinken som fullständigt lämnar sitt häckningsområde som ligger i den nordliga tajgan i ett område som sträcker sig från Norge till Kamtjatka. De finkar som sträcker gör det vanligtvis dagtid, längs kusten och i flock.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Finkar lever i olika skogsbiotoper. På tempererade breddgrader förekommer de i barr- och lövskogar samt vid skogsgränser och i gläntor. I andra områden förekommer de i högt belägna regnskogar och enskilda arter även i låglänta regnskogar. Ett stort antal arter föredrar öppna landskap som i bebodda områden. I tropikerna bebos även savanner eller gräs- och buskland. Enskilda arter som till exempel medlemmar av släktet Leucosticte finns på bergiga slänter och gräsmattor ovanför skogsgränsen. I Anderna lever arten Carduelis atrata på höjder över 4500 meter och i Himalaya finns arten grå alpfink (Leucosticte brandti) ovanför 5400 meter.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fåglarna i denna familj livnär sig huvudsakligen av frön, frukt och knoppar. Stenknäcken knäcker även körsbärskärnor med sin kraftiga näbb. Korsnäbbar är genom näbbens form specialiserade på att plocka frön ur kottar. Under häckningsperioden tar några arter även insekter, spindlar eller till och med daggmaskar för att föda upp sina ungar.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Boet, som är skålformigt, byggs huvudsakligen av honorna i ett träd eller buske. Honan lägger tre till fem ägg och ruvar dem över två veckor. Ungfåglarna får mat från bägge föräldrar. Fåglarna av underfamiljen Carduelinae bär ungdjurens föda, som huvudsakligen består av frön och frukter, i krävan. Däremot bär Fringillinae födan, som består nästan uteslutande av animaliska ämnen, i näbben. Efter 11-28 dagar lämnar ungfåglarna boet. Ofta sker det två häckningar per år, hos tropiska arter också mer. Utanför häckningstiden samlas många arter i stora grupper.

Bergfinkar (Fringilla montifringilla)

Status, hot och mortalitet[redigera | redigera wikitext]

Alla hittills utdöda arter levde på enskilda öar, så kallade endemiska arter, varav tretton förekom på Hawaii och en art på den japanska ön Bonin. Idag är elva av de arter av underfamiljen hawaiifinkar (Drepanidinae) som förekommer på Hawaii utrotningshotade. Även för de andra arterna på ön finns faror. Starkt hotad är arten Neospiza concolor på ön São Tomé i Guineabukten. Arten upptäcktes på nytt 1991 och räknades tidigare som utdöd. Nu finns troligtvis bara 50 individer kvar.

De största hotbilderna förekommer gentemot populationer som är små och därmed lätt kan störas av människan eller genom införande av främmande växt- och djurarter. Ofta plundrar vilda katter eller råttor fåglarnas bon eller dödar fågeln direkt. För de arter av underfamiljen hawaiifinkar som lever på Hawaii är också införda sjukdomar ett stort hot. De flesta arter på Hawaii finns idag i områden som ligger högre än 1250 till 1500 meter över havet, dit malariabärande myggor inte når. På de hawaiiska öar som inte har sådana bergsområden är fåglarna mycket mer utsatta.

Ett annat allvarligt hot är illegal fångst och handel med finkar. En art som är hotad på grund av detta är exempelvis kapucinersiskan (Carduelis cucullata). Ursprungsbefolkningen i Polynesien jagade tidigare arten hawaiimamo (Drepanis pacifica) för dess fjäderdräkt som användes i utsmyckandet av ceremoniella kläder.

För de arter som lever i mellersta Europa finns idag bara hot mot regionala populationer. På den röda listan står till exempel Storbritanniens och Nordirlands hämplingar (Carduelis cannabina) och rosenfinken (Carpodacus erythrinus) i västra Österrike och i Schweiz.

I genomsnitt blir finkar två till tre år gamla. I några enstaka fall, till exempel i fångenskap, kan de nå en ålder av 15 år.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Finkarnas taxonomi har genom historien genomgått många förändringar. Sentida förändringar har bland annat inneburit att hawaiifinkarna (Drepanidinae) ibland kategoriserats som den egna familjen Drepanididae och arterna i släktet Fringilla ibland förs till underfamiljen Carduelinae. De två släktena i underfamiljen Euphoniinae kategoriserades förut som tangaror på grund av dess liknande utseende och ekologi. Speciellt nordamerikanska auktoriteter har ofta slagit samman familjen Emberizidae– och ibland även merparten av skogssångarna, tangarorna, kardinalerna och trupialerna, och behandlat dem som underfamiljer i en enda mycket stor familj. Dagens kunskap kring fylogenin av Passeroidea illustreras bättre genom att låta dessa grupper kategoriseras som distinkta familjer. Dock placeras idag rödstjärtad rosenfink i en helt egen distinkt familj och den verkar inte ha någon nära släkting bland övriga arter inom Passeroidea.[3][1][4][5]

Fossila fynd av finkar är ovanliga, och bland de kända kan merparten föras till utdöda släkten. Som övriga familjer inom Passeroidea härstammar finkarna ungefär från mellersta miocen, för cirka 20-10 miljoner år sedan.[6]

Underfamiljer och släkten[redigera | redigera wikitext]

Systematiken för finkarna i underfamiljen Carduelinae är mycket omstridd. Listningen här nedan följer de senatse 20 årens studier av molekylär fylogenetik, men tar även i beaktan den traditionella uppdelningen av släktet Carduelis. De exakta förhållandena mellan flera av släktena är bara förslagsvis.[7][8][9]

Underfamilj Fringillinae - 3 arter, som föder sina ungar med insekter och sällan eller aldrig frön.

Underfamilj Euphoniinae - Endemsika för Neotropikerna. Placerades tidigare i familjen Thraupidae.

Underfamilj Carduelinae - En mycket stor grupp som omfattar flera släkten som främst föder sina ungar med frön. Denna underfamilj består av ett antal väldefinierade klader.

Underfamilj Drepanidinae - hawaiifinkar; grupp med små tättingar som ibland kategoriseras som egna familjen Drepanididae.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är till stor del en översättning av tyskspråkiga wikipedias artikel Finken läst 10 november 2005. Avsnittet Systematik baseras på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Finch, läst 2012-11-08
  1. ^ [a b] Groth, 2000
  2. ^ Magnus Ullman (2011) Vilken fågel?
  3. ^ Clement et al., 1993
  4. ^ Jønsson & Fjeldså, 2006
  5. ^ Arnaiz-Villena et al., 2007
  6. ^ Hír et al. (2001), Mlíkovský (2002)
  7. ^ Marten & Johnson, 1986
  8. ^ Arnaiz-Villena et al. (1998, 2001, 2007, 2008)
  9. ^ Clement et al., 2011

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]