Flammen (Schulhoff)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Flammen (Flammor) är en opera i två akter och tio scener med musik av Erwin Schulhoff. Det tjeckiska originallibrettot skrevs av Karel Josef Beneš. Operan hade premiär på Nationalteatern (Národní Divadlo na Veveří) i Brno den 27 januari 1932 på tjeckiska med titeln Plameny. Den spelades inte igen förrän på 1990-talet då den framfördes i en tysk översättning av Max Brod som Flammen. Historien är en surrealistisk återberättelse av Don Juan-legenden med inslag från legenden om Den vandrande juden, och stark påverkan av Freudiansk psykologi.[1] Till skillnad från titelkaraktären i Mozarts Don Giovanni baserad på samma legend, så straffas inte Don Juan genom att hamna i helvetet utan döms till att leva för evigt.

Bakgrund och uppförandehistorik[redigera | redigera wikitext]

Kort tid efter Schulhoffs ankomst till Prag 1923 mötte han Leoš Janáčeks vän Max Brod och diskuterade med honom möjligheten att skriva en opera byggd på legenden om Don Juan legend. Brod föreslog att ett nytt versdrama av den tjeckiska författaren Karel Josef Beneš (1896–1969) möjligen kunde vara en lämplig bas som libretto och presenterade Beneš för Schulhoff. De båda började arbeta medan Brod översatte texten till tyska.[2]

Schulhoff avslutade komponerandet med operan 1929. Den hade premiär tre år senare på Veveří National Theatre i Brno den 27 januari 1932, framförd i den tjeckiska versionen som Plameny. Schulhoffs detaljerade scenanvisningar krävde dekorer med ett "genomgående mörker, med inslag av avslöjande skimror av ljus och färg".[2] Scenografin återspeglas av Skuggkörer med kommentarer om verbala bilder av färg och ljus. Premiären var ett misslyckande och operan blev aldrig ett verk på operahus i Tjeckoslovakien.[3] Uppkomsten av Nazispartiet i Tyskland och dess kampanj mot så kallad Entartete Musik förhindrade den tyska premiären som var planerad i Berlin med Erich Kleiber som dirigent. Schulhoffs förlag, Universal Edition, godtog inte partituret till publicering,[4] och operan uppfördes inte mer före Schulhoffs död i tuberkulos i interneringslägret Wülzburg 1942.

1995 sattes operan upp i Leipzig dirigerad av Udo Zimmermann. Den framfördes med titeln Flammen och använde Brods tyska text med några strykningar i musiken.[3] Flammen uppfördes ånyo på en konsert i maj 2005 av Edo de Waart på Amsterdams Concertgebouw. Den österrikiska premiären ägde rum 2006 på KlangBogen Wien Festival. Den uppsättningen, regisserad av Keith Warner och dirigerad av Bertrand de Billy, var öppningsnummer den 7 augusti 2006 på Theater an der Wien i Wien.[2] Operan var ett av tre verk baserad på Don Juan-legenden som framfördes den sommaren - de andra var Mozarts Don Giovanni och Erik Højsgaards Don Juan Returns from the War. 2008 framfördes Flammen åter i Tyskland i en ny uppsättning regisserad av Urs Häberli på Pfalztheater i Kaiserslautern.[5]

Personer[redigera | redigera wikitext]

Vid premiären 1932 sjöngs rollerna som Donna Anna och Nunnan/Marguerite/Kvinnan av två separata sopraner men av en enda vid inspelningen på Decca 1995 och vid uppsättningen i Wien 2006.[6]

Roller Röstläge Premiärbesättning 27 januari 1932
(Dirigent: Zdeněk Chalabala)
Don Juan tenor Zdeněk Knittl
Donna Anna sopran Marie Zaludová
Kommendören bas Vladimir Jedenáctík
Nunna/Marguerite/Kvinna sopran Bozena Zlábková
La Morte (Döden) mezzosopran Marie Hloušková
Arlecchino baryton Géza Fischer
Skuggor 3 sopraner, 3 kontraaltar
Pierrot, Pierrette, Pulcinella, Pantalone, Colombina och Gigolo (Pantomim)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Operan är ingen strikt berättad historia, utan snarare en löst sammansatt berättelse i tio namngivna scener. Don Juan är förälskad i Döden personfierad av La Morte, den enda kvinnan han ännu inte har lyckats förföra. Skuggorna (sex kvinnor) fungerar som en grekisk kör, kommenterande handlingen och Don Juans förflutna.[7]

Akt 1[redigera | redigera wikitext]

Scen 1 Nocturne

Skuggorna sjunger om Don Juans sexuella erövringar och La Mortes passion för honom. Till ljudet av en soloflöjt kommer Don Juan in i ett mörkt, övergivet hus för att förföra ytterligare en kvinna. Hennes extatiska stön hörs.

Scen 2 Eldsång

Skuggorna sjunger om en kvinna vars åtrå till Don Juan är så stor att hon föreställer sig hans kropp vara eldens färg.

Scen 3 Midnattsmässa

Fast besuten att ompröva sitt syndiga leverner går Don Juans in i en kyrka under midnattsmässan men förförs av en nunna. La Morte spelar Gloria på orgeln medan ljudet av foxtrotmusik hörs utanför.

Arlecchino och Pierrot
(Alexander Yakovlev, 1914)
Scen 4 Chimaira

Don Juan bestiger ett berg av nakna kvinnokroppar. På toppen finner han La Morte som väntar på honom.

Scen 5 Galleri

Don Juan kommer in ett galleri med statyer av män. Männen är hans döda förfäder, som till skillnad från honom lyckades finna lyckan.

Scen 6 Dialog

Don Juan talar med en kvinna, samma som tidigare var nunna. Deras dialog avbryts då Don Juan får en syn av en annan kvinna vars kropp har eldsfärgen.

Scen 7 Storm och Dialog med havet

Marguerite och Don Juan älskar under en storm. La Morte visar sig och dödar Marguerite. Don Juan står framför havet och berättar om sin dödslängtan.

Akt 2[redigera | redigera wikitext]

Scen 8 Karnevalsnatt

Det är Fettisdagen. I en trupp av Amidst a troupe of commedia dell'arte mimare dansar Don Juan och Donna Anna en foxtrot. Arlecchino förutspår skräckscener som kommer hända vid midnatt. Donna Anna avvisar Don Juans närmande med orden "Du är döden själv", varpå han mördar Donna Annas make kommendören och hon begår självmord.[8]

Scen 9 Bankett

Don Juan försöker förgäves återuppväcka Donna Anna medan en grupp nakna kvinnor börjar dansa kring honom. Oförmögen att stoppa dem ropar han på La Morte och uttrycker sin längtan efter henne. Hon säger att han kommer vara henne mer närmare som levande än som död. Kommendören uttalar en förbannelse över Don Juan och dömer honom att leva för evigt. När Don Juan hör förbannelsen skjuter han sig men i stället för att dö förvandlas han till en ännu yngre man.

Scen 10 Nocturne

Dömd till att desperat leva om sitt liv om och om igen går Don Juan in i samma mörka hus där operan började, ackompanjerad av soloflöjten, för att förföra ytterligare ett offer. La Morte och skuggorna lurar sjungande i mörkret. Operans sista ord uttalas av La Morte: "Räddningen är så avlägsen - igen".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ Gelli and Poletti (2007) s. 496–497; Seckerson and Johnson (1995).
  2. ^ [a b c] Eagleton (2007)
  3. ^ [a b] Bek (2001)
  4. ^ Black (1995) p. 230
  5. ^ Ambrosius (2008) s. 44
  6. ^ Premiärbesättning efter Casaglia (2005)
  7. ^ Handlingen bygger på Gelli och Poletti (2007) s. 496–497; Oliver (1996) s. 108; och Eagleton (2007).
  8. ^ Detta är ett avsteg från Mozarts Don Giovanni, där kommendören är Donna Annas fader.

Källor[redigera | redigera wikitext]