Liberalerna

Liberalerna
Förkortning	L
Land	Sverige
Partiledare	Jan Björklund
Partisekreterare	Maria Arnholm
Gruppledare i riksdagen	Christer Nylander
Grundat	5 augusti 19341
Huvudkontor	Riksdagshuset, Stockholm
Antal medlemmar	14 062 (7)
Politisk ideologi	Socialliberalism Liberalfeminism
Politisk position	Center–Höger
Internationellt samarbetsorgan	Liberala internationalen
Nationellt samarbetsorgan	Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan	Alliansen liberaler och demokrater för Europa
Politisk grupp i Europaparlamentet	Gruppen ALDE
Färg(er)	Blå, orange
Ungdomsförbund	Liberala ungdomsförbundet (LUF)
Studentförbund	Liberala studenter (LS)
Europaparlamentet
Röstandel	9,91 %
Mandat	2 / 20
Riksdagen
Röstandel	5,42 %
Mandat	19 / 349
Landstingsfullmäktige
Röstandel	6,28 %
Mandat	96 / 1 678
Kommunfullmäktige
Röstandel	6,55 %
Mandat	710 / 12 780
Webbplats
www.liberalerna.se
Svensk politik Politiska partier Val 1Partiet räknar sina rötter till Frisinnade landsföreningen, som grundades 23 februari 1902.

Liberalerna (L), tidigare Folkpartiet liberalerna och dessförinnan Folkpartiet, är ett socialliberalt politiskt parti i Sverige. Partiledare är sedan 2007 Jan Björklund.

Partiet bildades 1934 under namnet Folkpartiet genom en sammanslagning av riksdagspartierna Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. Från 1940- till 1960-talet var de mestadels det största borgerliga partiet. Sedan 2004 ingår Liberalerna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet i den borgerliga Alliansen.

Partiledaren Bertil Ohlin förespråkade på 1940-talet idén om "fri ekonomi med socialt ansvar" eller socialliberalismen som partiets ideologi för att formulera ett reformvänligt alternativ till Socialdemokraterna i svensk politik. Sedan mitten på 1990-talet har partiet intagit en tydlig borgerlig profil för marknadsinslag i ekonomin, avregleringar och privatiseringar. Liberalerna beskriver sig som ett liberalt idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och som genom politik skapar förutsättningar snarare än hinder. Liberalerna profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations- och invandrings- samt Europafrågor.

Partiet är storleksmässigt det sjunde största i Sveriges riksdag, med fler mandat endast än Kristdemokraterna. Liberalerna har traditionellt sitt starkaste stöd i storstadsområdena och på högskoleorter. I riksdagsvalet 2010 var partiet starkast i Västra Götalands läns västra och Stockholms kommuns valkretsar. Partiets starkaste kommun i riksdagsvalet var Landskrona kommun där partiet har 11,7 procent av rösterna och i kommunalvalet röstade 30,7 procent av väljarna i Skinnskattebergs kommun på Liberalerna. Överlag har partiet sitt största stöd hos storstads- och förortsbor, men även hos akademiker och unga. Statsvetare brukar ibland kalla Liberalerna för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har mycket svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.

I Europaparlamentsvalet 2014 fick de 9,91 procentenheter av väljarnas röster och därmed två mandat i parlamentet. Liberalerna utgör en del av det europeiska partiet Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och ingår i parlamentsgruppen med samma namn. I riksdagsvalet 2014 minskade partiet med 1,7 procentenheter till 5,4 %.

Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) vars nomineringsgrupp har samma namn.

Historiska föregångare

Anders Chydenius (1729–1803).

Liberalerna räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet. Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.

År 1809 bildades en gruppering i den svenska riksdagen som kallade sig "det liberala partiet". Det är förmodligen den första uttalat liberala partigruppen i världen, men gruppen blev kortlivad. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur. En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin, som blev ledande i det kortlivade nyliberala partiet som verkade i riksdagen 1868–1871. Ett parti med namnet Folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade Folkpartiet den 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet, ett riksdagsparti som kom att bestå till partisprängningen 1923.

1902–1934

Liberalernas partisymbol är en blåklint. Den svenska rösträttsrörelsen startade i Östergötland och använde sig av dess landskapsblomma, det vill säga just en blåklint, som symbol. Folkpartiet kom senare att använda samma blomma för att tydliggöra partiets rötter i rösträttsrörelsen.

År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Sixten von Friesen, Gustav Rosén och Karl Staaff som en liberal riksorganisation åt Liberala samlingspartiet. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den så kallade rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten som därför sedan ingick i Folkpartiets logotyp. År 1906 utbröt inom verkstadsindustrin en omfattande arbetskonflikt, som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad, vid Mackmyra då arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni". Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.

Partiet var med och införde allmän rösträtt tillsammans med socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid. Under denna tid var liberalen Nils Edén (1917–1920) statsminister. Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten. Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i Frisinnade landsföreningen Frisinnade folkpartiet och partisplittrarna bildade Sveriges liberala parti, med Liberala riksdagspartiet som riksdagsgrupp. Medan Frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.

Historia

1934 Folkpartiet

Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i Folkpartiet, som bytte namn 2015 till Liberalerna. De stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939. Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt, och motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i den folkpartistiska riksdagsgruppen.

1944–1967

1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare. Under dennes ledning växte Folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956 hamnade partiet mellan 23 och 24%, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 1950-talet, där Folkpartiet förespråkade tjänstepension under frivilliga former, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.

1967–1983

År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick Socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén. Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte Folkpartiet skapa en samarbetskoalition med centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande Socialdemokraterna. Efter valet 1973 försökte partiet få till stånd en partisammanslagning med Centerpartiet, vilket dock misslyckades sedan Centern sagt nej. Samtidigt skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.

Efter valet 1976 medverkade Folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under Centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten. Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978–1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.

1983–1994

Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister.

1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en märkvärd uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerbergs ledning där Folkpartiet gick fram.

Folkpartiet liberalerna

1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet. 1991–1994 ingick folkpartiet i den borgerliga fyrpartiregeringen under ledning av Carl Bildt. Regeringen Bildt saknade majoritet i riksdagen och behövde stöd av Ny demokrati, ett parti som Westerberg gick till hårt angrepp mot.

1994–2006

I valrörelsen 1994 höll Bengt Westerberg möjligheten öppen för en koalitionsregering mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, och efter den borgerliga valförlusten gjorde partiet också ett sådant försök. När detta avvisades av Socialdemokraterna valde Bengt Westerberg att avgå. År 1995 valdes Maria Leissner till partiledare efter en partiledarstrid mot valberedningens kandidat Bo Könberg och den andra utmanaren Anne Wibble. Leissner avgick dock redan efter två år och ersattes 1997 av Lars Leijonborg. Leijonborg hade till en början svårt att vända opinionen och i valet 1998 nådde partiet sin sämsta notering någonsin med endast 4,7 % av rösterna.

Valet 2002 blev en stor framgång för folkpartiet, då man med 13,3 % av rösterna nådde sin bästa notering sedan riksdagsvalet 1985, och blev därmed tredje största parti i riksdagen. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 17 till 48 mandat. Opinionsundersökning mätte till 16 procent för FP den 26 september 2002. Folkpartiet var större än Moderaterna i fler opinionsundersökningar under slutet år 2002.

Valframgången kopplas ofta samman med det under valrörelsen presenterade förslaget om krav på så kallat "språkkrav" för beviljande av medborgarskap, som skapade stor uppmärksamhet kring partiet. Mer signifikant var moderaternas tillbakagång, orsakat av bland annat Uppdrag gransknings valstugereportage, som bidrog till en femprocentig tillströmning av moderata väljare.

2006–2010

Jan Björklund har varit partiledare sedan 2007.

Inför valet 2006 ingick folkpartiet i den borgerliga samarbetskonstellationen Allians för Sverige, där syftet var att nå ett maktskifte, vilket de också lyckades med. Folkpartiet gick dock ned, vilket förmodligen delvis berodde på en dataintrångsskandal som uppdagades endast några veckor innan valet. Folkpartiet fick 7,5% (en tillbakagång med 5,9%). Alliansen erhöll tillsammans 48,1 %procent av rösterna och en riksdagsmajoritet. Moderaterna ökade kraftigt och anses ha tagit tillbaka många av de väljare de förlorade till Folkpartiet i valet 2002. Av de 349 mandat som finns i riksdagen fick alliansen 178, varav Folkpartiet fick 28. Den 23 april 2007 meddelade Lars Leijonborg att han inte ställde upp för omval som partiledare, ett besked som föranleddes av att många länsförbund inte längre förordade honom som partiledare. Till ny partiledare valdes Jan Björklund på hösten samma år.

2010 och framåt

Riksdagsvalet 2010 hölls den 19 september och resulterade i en liten tillbakagång för folkpartiet från 7,5 %procent till 7,1 %procent varvid partiet förlorade fyra platser i riksdagen och gick från 28 till 24 mandat. Vid rekryteringen av ministrar fick Folkpartiet behålla samma antal ministrar, och Jan Björklund övertog även vice statsministerposten i egenskap av partiledare för Alliansens näst största parti. Partiledaren ökade kraftigt sitt inflytande över regeringen dels på grund av vice statsministerposten men även då han tilldelades posten högskoleminister vilket gjorde att den förre högskoleministern, folkpartisten Tobias Krantz, fick lämna regeringen.

Det skedde även omfördelningar på andra folkpartistiska ministerstolar. Nyamko Sabuni fick dela sin post som jämställdhets- och integrationsminister med förre partisekreteraren Erik Ullenhag som efter regeringsbildningen övertog rollen som integrationsminister. Sabuni kvarstod som jämställdhetsminister och övertog även ansvaret för bland annat förskolefrågor. Det departement där Sabuni tidigare var ensam minister, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, lades ned och posterna förflyttades till arbetsmarknads- respektive utbildningsdepartementet. EU-minister Birgitta Ohlsson behöll sin statsrådspost i statsrådsberedningen och fick även sin portfölj utökad med demokrati- och konsumentfrågor.

Liberalerna

Inom Folkpartiet hade det flera gånger motionerats om namnbyte på deras landsmöten och hösten 2015 verkade även partiledningen mer öppen för ett nytt namn. På landsmötet 25 november 2015 beslutades ett namnbyte till Liberalerna i en önskan att framhäva partiets rötter i upplysningstiden och tydliggöra partiets aktuella värderingsgrund. Svenska småpartiet Liberala partiet protesterade mot namnbytet.

Ideologi och idéutveckling

Liberalerna definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och ett högt så kallat skattetryck. Tidigare partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan ny- och konservativa liberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra.

Liberalernas liberalism har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i den folkliga och socialt engagerade frisinnet med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse och i en socialliberalism där även personer med kulturradikala drag fanns representerade. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan partiet in på 1990-talet hade socialpolitiska frågor som sjukvård och funktionsnedsättningsfrågor som huvudämnen. På 2000-talet har partiet blivit mer högerliberalt och kraftigt betonat frågor som skola och utbildning, EU och integration. Frågor som ofta orsakar livlig intern diskussion är de så kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen samt integritet och brottsbekämpning, i båda fallen på grund av målkonflikten mellan individens frihet och andra samhällsmål.

Lars Leijonborg påbörjade förändringen av partiet åt höger på samma sätt som han även gjorde med ungdomsförbundet när han på 1970-talet valdes till dess ledare. Denna högerorientering visade sig vinnande i 2002 års riksdagsval, där Liberalerna lyckades vinna många moderata röster och väckte liv i striden om vilket borgerligt parti som skulle vara det stora och tongivande partiet. Vändningen mot en mer renodlat liberal linje fortsatte under Leijonborgs styre och så även när Jan Björklund tog över partiledarposten. Skolpolitikens ställning förstärktes ytterligare av Björklund där förslag mot den så kallade "flumskolan" blev tongivande, och en återgång till den skola som fanns innan de stora läroplansreformerna på 1970 och 1990-talet med ett återförstatligande av skolan som långsiktigt mål. Även om sociala reformer såsom allmän a-kassa, högre ersättningsnivåer i socialförsäkringen och humanare flyktingpolitik föreslagits under senare år lagts fram för att blidka den fortfarande mycket starka socialliberala falangen, är högersvängen tydlig.

Den nya generationen i partiet som spås ta över efter Björklund, där Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag är de starkaste kandidaterna, är dock betydligt mer socialliberal än den nuvarande partiledningen och säger sig stå till vänster i partiet. En svängning av partiet tillbaka till den mer socialliberala linjen inom en femårsperiod är därför inte otrolig.

Valresultat

Resultat i riksdagsvalet 2014 på kommunnivå.

Resultat i riksdagsval per kommun

• 

  1973

• 

  1976

• 

  1979

• 

  1982

• 

  1985

• 

  1988

• 

  1991

• 

  1994

• 

  1998

• 

  2002

• 

  2006

• 

  2010

Riksdagsval Val Andel (%) Mandat Karta Ref 1908  ? 99 / 230 1911 40,2 % 102 / 230 1914 (vår) 32,2 % 71 / 230 1914 (höst) 26,9 % 57 / 230 1917 27,6 % 62 / 230 1920 21,8 % 47 / 230 1921 18,7 % 41 / 230 1924 13,0 % 28 / 230 1928 12,9 % 28 / 230 1932 10,0 % 20 / 230 1936 12,9 % 27 / 230 1940 12,0 % 23 / 230 1944 12,9 % 26 / 230 1948 22,7 % 57 / 230 1952 24,4 % 58 / 230 1956 23,8 % 58 / 231 1958 18,2 % 38 / 231 1960 17,5 % 40 / 232 1964 17,1 % 42 / 233 1968 15,0 % 34 / 233 1970 16,2 % 58 / 350 1973 9,4 % 34 / 350 1976 11,1 % 39 / 349 1979 10,6 % 38 / 349 1982 5,9 % 21 / 349 1985 14,2 % 51 / 349 1988 12,2 % 44 / 349 1991 9,1 % 33 / 349 1994 7,2 % 26 / 349 1998 4,7 % 17 / 349 2002 13,4 % 48 / 349 2006 7,5 % 28 / 349 2010 7,06 % 24 / 349 2014 5,42 % 19 / 349

Landstingsval Val Andel (%) Ref 1910 42,5 % 1912 35,7 % 1914 33,7 % 1916 29,3 % 1918 27,3 % 1919 25,4 % 1922 17,1 % 1926 16,1 % 1930 13,5 % 1934 12,5 % 1938 12,2 % 1942 12,4 % 1946 15,6 % 1950 21,7 % 1954 21,7 % 1958 15,6 % 1962 17,1 % 1966 16,7 % 1970 15,3 % 1973 9,5 % 1976 10,9 % 1979 10,4 % 1982 5,7 % 1985 13,2 % 1988 12,3 % 1991 10,8 % 1994 7,4 % 1998 6,1 % 2002 12,0 % 2006 8,1 % 2010 7,5 % 2014 6,28 %

Kommunalval Val Andel (%) Ref 1970 16,1 % 1973 10,4 % 1976 11,3 % 1979 10,5 % 1982 6,0 % 1985 12,4 % 1988 11,3 % 1991 9,6 % 1994 6,9 % 1998 6,0 % 2002 11,5 % 2006 8,1 % 2010 7,9 % 2014 6,55 %

Europaparlamentsval Val Procent Mandat Ref 1995 4,9 % 1 / 22 1999 13,9 % 3 / 22 2004 9,9 % 2 / 19 2009 13,6 % 3 / 18 2014 9,91 % 2 / 20

Lista över partiföreträdare

För en lista över Liberalernas nuvarande riksdagsledamöter, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdag 2010–2014.

För en lista över liberala eller folkpartistiska statsministrar genom tiderna, se Sveriges statsminister.

För övriga personer, se Svenska folkpartister.

Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare

Partiordförande

Se Liberala samlingspartiet, Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti för partiordförande i Liberalernas historiska föregångare.

Namn	Tillträdde	Avgick	Ref
Felix Hamrin	5 augusti 1934	10 januari 1935
Gustaf Andersson	10 januari 1935	28 september 1944
Bertil Ohlin	28 september 1944	11 juni 1967
Sven Wedén	11 juni 1967	26 september 1969
Gunnar Helén	7 november 1969	7 november 1975
Per Ahlmark	7 november 1975	4 mars 1978
Ola Ullsten	4 mars 1978	1 oktober 1983
Bengt Westerberg	1 oktober 1983	4 februari 1995
Maria Leissner	4 februari 1995	15 mars 1997
Lars Leijonborg	15 mars 1997	7 september 2007
Jan Björklund	7 september 2007	nuvarande

Partisekreterare

Not: Mellan 1934 och 1953 var titeln ombudsman för den person som ansvarade för samma arbetsuppgifter som partisekreteraren ansvarar för idag. Den förste att tituleras partisekreterare var Birger Lundström.

Namn	Tillträdde	Avgick	Ref
Gunnar Hammarlund	1934	1943
Birger Lundström	1943	1960
Olle Dahlén	1960	1964
Cyril Olsson	1964	1967
David Wirmark	1967	1969
Carl Tham	1969	1976
Gunnar Ström	1976	1979
Lars Leijonborg	1979	1982
Birgit Friggebo (tf.)	1982	1984
Peter Örn	1984	1994
Susann Torgerson (tf.)	1994	1995
Torbjörn Pettersson	1995	2001
Johan Pehrson	2001	2003
Johan Jakobsson	2003	2006
Helena Dyrssen (tf.)	2006	2006
Erik Ullenhag	2006	2010
Nina Larsson	2010	2014
Maria Arnholm	2014	nuvarande

Gruppledare i riksdagen

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.

Namn	Tillträdde	Avgick	Ref
Rolf Wirtén	1976	1978
Gabriel Romanus	1978	1978
Björn Molin	1978	1981
Jörgen Ullenhag	1981	1985
Ingemar Eliasson	1985	1990
Birgit Friggebo	1990	1991
Lars Leijonborg	1991	1997
Anne Wibble	1997	1997
Isa Halvarsson	1997	1998
Bo Könberg	1998	2005
Anna Grönlund Krantz	2006	2006
Johan Pehrson	11 oktober 2006	28 september 2014
Erik Ullenhag	28 september 2014	7 juni 2016
Christer Nylander	7 juni 2016	nuvarande

Europaparlamentariker genom tiderna

• Hadar Cars, 1995–1999
• Marit Paulsen, 1999–2004, 2009–2015
• Cecilia Malmström, 1999–2006
• Olle Schmidt, 1999–2004, 2006–2014
• Maria Carlshamre, 2004–2006
• Cecilia Wikström, 2009–
• Jasenko Selimović, 2015–

Partistyrelseledamöter (nuvarande)

• Jan Björklund, 1987–, partiledare sedan 2007
• Helene Odenjung, 2003–, 1:a vice partiledare sedan 2010
• Jonas Andersson, 2005–
• Maria Arnholm, 2013–
• Lotta Edholm, 2007–
• Anna Ekström, 2011–
• Per-Åke Fredriksson, 2015–
• Roger Haddad, 2007-
• Robert Hannah, 2015–
• Ulrika Landergren, 2011–
• Frida Johansson Metso, 2011–
• Christer Nylander, 2013–
• Birgitta Ohlsson, 2007–
• Mats Persson, 2011–
• Carina Sándor, 2009–
• Jasenko Selimovic, 2015–
• Anna Starbrink, 2013–
• Torkild Strandberg, 2007–
• Jens Sundström, 2007–
• Anna Svalander, 2013–
• Maria Weimer, 2015–
• Ulrica Westerlund, 2015–
• Ingeborg Wiksten, 2014–
• Anna Ågerfalk, 2015–

Talespersoner

• Roger Haddad, rättspolitik
• Robert Hannah, bostadspolitik
• Fredrik Malm, arbetsmarknadspolitik
• Birgitta Ohlsson, utrikespolitik
• Mats Persson, ekonomisk politik
• Maria Weimer, energipolitik

Samverkande organisationer

Som samverkande organisationer räknas dem som tilldelats adjungerad plats i partistyrelsen.

• Liberala ungdomsförbundet (LUF)
• Liberala kvinnor (LK)

Andra nätverk och föreningar närstående Liberalerna

• Fria liberaler i Svenska kyrkan
• Gröna Liberaler
• Homo-, bi- och transliberaler (HBT-liberaler)
• Liberala studenter (verkar inom Liberala ungdomsförbundet)
• Liberala företagare
• Liberal Mångfald (LM)

Liberala företagare

Liberala Företagare är en förening inom Liberalerna syftar till att samla liberaler med intresse för företagarpolitik. Föreningen startade under våren 2009 och har verksamhet i flera lokalavdelningar. Förbundsordförande är (2011) Gunilla Gustafsson.

Homo-, bi- och transliberaler

HBT-liberalerna på Stockholm Pride 2013.

Homo-, bi- och transliberaler, förkortat HBT-liberaler eller tidigare HL, är en rikstäckande organisation som i nära samverkan med Liberalerna arbetar för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Organisationen bildades som ett nätverk 1980 och nybildades som förening 1989 under namnet Homosexuella liberaler. Det nuvarande namnet antog man 2002. Lokalavdelningar finns i Storstockholm (Stockholms län och Uppsala län), Mälardalen (Västmanland, Sörmland, Dalarna, Örebro län och Värmland), Syd (Skåne och Blekinge) och Väst (Västra Götaland och Halland). Ordförande mellan 2001 och 2009 var Martin Andreasson, 2010-2011 Catrine Norrgård, 2012-2014 Christoffer Jönsson. Sedan 2015 är Mats Nordström förbundsordförande för HBT-liberaler. Verksamheten handlar om att påverka Liberalernas politiker i hbt-frågor, verka för liberala idéer i hbt-världen samt ha mötesverksamhet för medlemmarna. HBT-liberaler syns varje år på fler pridefestivaler runt om i landet, bland annat i Eskilstuna, Luleå, Jönköping, Karlskrona, Västerås, Göteborg, Malmö och Stockholm Pride.

Liberala ledarsidor

Liberalerna är, via bolaget Liberal Information AB, delägare i Tidningen NU. Utöver Tidningen Nu finns det ett mycket stort antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som liberala, frisinnade liberala eller oberoende liberala, se Listan över liberala tidningar.

Vidare läsning

• Johnson, Anders (2014). Alla tiders Stockholmsliberaler : från Adolf Hedin till Lotta Edholm. Stockholm: Folkpartiets stockholmsförening. ISBN 978-91-637-5402-9 
• Nilsson, Torbjörn (2010). ”Upp och ner i opinionen”. Populär Historia (nr. 5): sid. 38-41. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar

Bilder & media

• Officiell webbplats
• Liberalernas partiprogram
• Officiell webbplats för HBT-liberaler