Folkpartiet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mergefrom.svg
 Det har föreslagits att Liberal mångfald bör infogas här. (2014-07) (Se diskussion)
För andra betydelser, se Folkpartiet (olika betydelser).
Folkpartiet liberalerna
Förkortning FP
Land Sverige Sverige
Partiledare Jan Björklund
Partisekreterare Maria Arnholm
Gruppledare i riksdagen Erik Ullenhag
Grundat 5 augusti 19341
Huvudkontor Stora Nygatan 2 A, Stockholm
Antal medlemmar 16 411[1]
Politisk ideologi Liberalism
Socialliberalism
Liberalfeminism[2]
Politisk position Center–Höger
Internationellt samarbetsorgan Liberala internationalen
Nationellt samarbetsorgan Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan Alliansen liberaler och demokrater för Europa
Politisk grupp i Europaparlamentet Gruppen ALDE
Färg(er) Blå, orange
Ungdomsförbund Liberala ungdomsförbundet (LUF)
Studentförbund Liberala studenter (LS)
Europaparlamentet
Röstandel
9,91 %
Mandattilldelning
2 av 20
Riksdagen
Röstandel
5,42 %
Mandattilldelning
19 av 349
Landstingsfullmäktige
Röstandel
6,28 %
Mandattilldelning
96 av 1 678
Kommunfullmäktige
Röstandel
6,55 %
Mandattilldelning
710 av 12 780
Webbplats
www.folkpartiet.se
Svensk politik
Politiska partier
Val
1Partiet räknar sina rötter till Frisinnade landsföreningen, som grundades 23 februari 1902.

Folkpartiet liberalerna (FP), vanligen Folkpartiet, är ett liberalt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Folkpartiet liberalerna. Partiledare är sedan 2007 Jan Björklund.

Folkpartiet bildades 1934 genom sammanslagningar av flera frisinnade och liberala politiska partier. Från 1940- till 1970-talet var Folkpartiet det största borgerliga partiet. Sedan 2004 ingår Folkpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet i den borgerliga Alliansen.

Partiledaren Bertil Ohlin förespråkade på 1940-talet idén om "fri ekonomi med socialt ansvar" eller socialliberalismen som partiets ideologi för att formulera ett reformvänligt alternativ till Socialdemokraterna i svensk politik. Sedan mitten på 1990-talet har partiet intagit en tydlig borgerlig profil för marknadsinslag i ekonomin, avregleringar och privatiseringar.[3] Folkpartiet beskriver sig som ett liberalt idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och som genom politik skapar förutsättningar snarare än hinder. Folkpartiet profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations- och invandrings- samt Europafrågor.

Partiet är mandatmässigt det sjunde största i Sveriges riksdag. Folkpartiet har traditionellt sitt starkaste stöd i storstadsområdena och på högskoleorter. I riksdagsvalet 2010 var partiet starkast i Västra Götalands läns västra och Stockholms kommuns valkretsar. Partiets starkaste kommun i riksdagsvalet var Landskrona kommun där partiet har 11,7 procent av rösterna och i kommunalvalet röstade 30,7 procent av väljarna i Skinnskattebergs kommun på Folkpartiet. Överlag har partiet sitt största stöd hos storstads- och förortsbor, men även hos akademiker och unga[4]. Statsvetare brukar ibland kalla Folkpartiet för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har mycket svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.[5]

I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Folkpartiet 9,91 procentenheter av väljarnas röster och fick därmed två mandat i parlamentet. I riksdagsvalet 2014 fick Folkpartiet 5,4% vilket är en minskning med 1,7%. Partiet utgör dessutom en del av det europeiska partiet Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och ingår i parlamentsgruppen med samma namn.

Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) med nomineringsgrupp med samma namn.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Anders Chydenius (1729–1803).

Historiska föregångare[redigera | redigera wikitext]

Folkpartiet räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet[6]. Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.

År 1809 bildades en gruppering i den svenska riksdagen som kallade sig "det liberala partiet". Det är förmodligen den första uttalat liberala partigruppen i världen, men gruppen blev kortlivad. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur. En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin, som blev ledande i det kortlivade nyliberala partiet som verkade i riksdagen 1868-71. Ett parti med namnet Folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade Folkpartiet den 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet, ett riksdagsparti som kom att bestå till partisprängningen 1923.

1902–1934[redigera | redigera wikitext]

Folkpartiets partisymbol är en blåklint. Den svenska rösträttsrörelsen startade i Östergötland och använde sig av dess landskapsblomma, det vill säga just en blåklint, som symbol. Folkpartiet kom senare att använda samma blomma för att tydliggöra partiets rötter i rösträttsrörelsen.[7]

År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Sixten von Friesen, Gustav Rosén och Karl Staaff som en liberal riksorganisation åt Liberala samlingspartiet. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den så kallade rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten som därför numera ingår i folkpartiets logotyp. År 1906 utbröt inom verkstadsindustrin en omfattande arbetskonflikt, som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad, vid Mackmyra då arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni".[8] Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.

Partiet var med och införde allmän rösträtt tillsammans med socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid. Under denna tid var liberalen Nils Edén (1917–1920) statsminister. Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten. Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i Frisinnade landsföreningen Frisinnade folkpartiet och partisplittrarna bildade Sveriges liberala parti, med Liberala riksdagspartiet som riksdagsgrupp. Medan Frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.

1934–1944[redigera | redigera wikitext]

Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i Folkpartiet. Folkpartiet stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939. Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt, och motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i den folkpartistiska riksdagsgruppen.[9]

1944–1967[redigera | redigera wikitext]

1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare. Under dennes ledning växte Folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956 hamnade partiet mellan 23 och 24%, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 1950-talet, där Folkpartiet förespråkade tjänstepension under frivilliga former, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.

1967–1983[redigera | redigera wikitext]

År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick Socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén. Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte Folkpartiet skapa en samarbetskoalition med centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande Socialdemokraterna. Efter valet 1973 försökte partiet få till stånd en partisammanslagning med Centerpartiet, vilket dock misslyckades sedan Centern sagt nej. Samtidigt skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.

Efter valet 1976 medverkade Folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under Centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten. Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978–1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.

1983–1994[redigera | redigera wikitext]

Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister.

1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en märkvärd uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerberg ledning där Folkpartiet gick fram.

1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet. 1991-94 ingick folkpartiet i den borgerliga fyrpartiregeringen under ledning av Carl Bildt. Regeringen Bildt saknade majoritet i riksdagen och behövde stöd av Ny demokrati, ett parti som Westerberg gick till hårt angrepp mot.

1994–2006[redigera | redigera wikitext]

I valrörelsen 1994 höll Bengt Westerberg möjligheten öppen för en koalitionsregering mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, och efter den borgerliga valförlusten gjorde partiet också ett sådant försök. När detta avvisades av Socialdemokraterna valde Bengt Westerberg att avgå. År 1995 valdes Maria Leissner till partiledare efter en partiledarstrid mot valberedningens kandidat Bo Könberg och den andra utmanaren Anne Wibble. Leissner avgick dock redan efter två år och ersattes 1997 av Lars Leijonborg. Leijonborg hade till en början svårt att vända opinionen och i valet 1998 nådde partiet sin sämsta notering någonsin med endast 4,7 % av rösterna.

Valet 2002 blev en stor framgång för folkpartiet, då man med 13,3 % av rösterna nådde sin bästa notering sedan riksdagsvalet 1985, och blev därmed tredje största parti i riksdagen. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 17 till 48 mandat.[10] Opinionsundersökning mätte till 16 % för FP den 26 september 2002.[11] Folkpartiet var större än Moderaterna i fler opinionsundersökningar under slutet år 2002.[11]

Valframgången kopplas ofta samman med det under valrörelsen presenterade förslaget om krav på så kallat "språkkrav" för beviljande av medborgarskap, som skapade stor uppmärksamhet kring partiet. Mer signifikant var moderaternas tillbakagång, orsakat av bland annat Uppdrag gransknings valstugereportage, som bidrog till en femprocentig tillströmning av moderata väljare.

2006–2010[redigera | redigera wikitext]

Jan Björklund har varit partiledare sedan 2007.

Inför valet 2006 ingick folkpartiet i den borgerliga samarbetskonstellationen Allians för Sverige, där syftet var att nå ett maktskifte, vilket de också lyckades med. Folkpartiet gick dock ned, vilket förmodligen delvis berodde på en dataintrångsskandal som uppdagades endast några veckor innan valet. Folkpartiet fick 7,5% (en tillbakagång med 5,9%). Alliansen erhöll tillsammans 48,1% av rösterna och en riksdagsmajoritet. Moderaterna ökade kraftigt och anses ha tagit tillbaka många av de väljare de förlorade till Folkpartiet i valet 2002. Av de 349 mandat som finns i riksdagen fick alliansen 178, varav Folkpartiet fick 28. Den 23 april 2007 meddelade Lars Leijonborg att han inte ställde upp för omval som partiledare, ett besked som föranleddes av att många länsförbund inte längre förordade honom som partiledare. Till ny partiledare valdes Jan Björklund på hösten samma år.

2010 och framåt[redigera | redigera wikitext]

Riksdagsvalet 2010 hölls den 19 september och resulterade i en liten tillbakagång för folkpartiet från 7,5% till 7,1% varvid partiet förlorade fyra platser i riksdagen och gick från 28 till 24 mandat. Vid rekryteringen av ministrar fick Folkpartiet behålla samma antal ministrar, och Jan Björklund övertog även vice statsministerposten i egenskap av partiledare för Alliansens näst största parti. Partiledaren ökade kraftigt sitt inflytande över regeringen dels på grund av vice statsministerposten men även då han tilldelades posten högskoleminister vilket gjorde att den förre högskoleministern, folkpartisten Tobias Krantz, fick lämna regeringen.

Det skedde även omfördelningar på andra folkpartistiska ministerstolar. Nyamko Sabuni fick dela sin post som jämställdhets- och integrationsminister med förre partisekreteraren Erik Ullenhag som efter regeringsbildningen övertog rollen som integrationsminister. Sabuni kvarstod som jämställdhetsminister och övertog även ansvaret för bland annat förskolefrågor. Det departement där Sabuni tidigare var ensam minister, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, lades ned och posterna förflyttades till arbetsmarknads- respektive utbildningsdepartementet. EU-minister Birgitta Ohlsson behöll sin statsrådspost i statsrådsberedningen och fick även sin portfölj utökad med demokrati- och konsumentfrågor.

Ideologi och idéutveckling[redigera | redigera wikitext]

Folkpartiet definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och ett högt så kallat skattetryck. Tidigare partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan ny- och konservativa liberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra.

Folkpartiets liberalism har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i den folkliga och socialt engagerade frisinnet med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse och i en socialliberalism där även personer med kulturradikala drag fanns representerade. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan partiet in på 1990-talet hade socialpolitiska frågor som sjukvård och funktionsnedsättningsfrågor som huvudämnen. På 2000-talet har partiet blivit mer högerliberalt och kraftigt betonat frågor som skola och utbildning, EU och integration. Frågor som ofta orsakar livlig intern diskussion är de så kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen samt integritet och brottsbekämpning, i båda fallen på grund av målkonflikten mellan individens frihet och andra samhällsmål.

Lars Leijonborg påbörjade förändringen av partiet åt höger på samma sätt som han även gjorde med ungdomsförbundet när han på 1970-talet valdes till dess ledare. Denna högerorientering visade sig vinnande i 2002 års riksdagsval, där folkpartiet lyckades vinna många moderata röster och väckte liv i striden om vilket borgerligt parti som skulle vara det stora och tongivande partiet. Vändningen mot en mer renodlat liberal linje fortsatte under Leijonborgs styre och så även när Jan Björklund tog över partiledarposten. Skolpolitikens ställning förstärktes ytterligare av Björklund där förslag mot den så kallade "flumskolan" blev tongivande, och en återgång till den skola som fanns innan de stora läroplansreformerna på 1970 och 1990-talet med ett återförstatligande av skolan som långsiktigt mål. Även om sociala reformer såsom allmän a-kassa, högre ersättningsnivåer i socialförsäkringen och humanare flyktingpolitik föreslagits under senare år lagts fram för att blidka den fortfarande mycket starka socialliberala falangen, är högersvängen tydlig.

Den nya generationen folkpartister som spås ta över efter Björklund, där Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag är de starkaste kandidaterna, är dock betydligt mer socialliberal än den nuvarande partiledningen och säger sig stå till vänster i partiet. En svängning av partiet tillbaka till den mer socialliberala linjen inom en femårsperiod är därför inte otrolig.[12]

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsvalet 2010 på kommunnivå.

Resultat i riksdagsval per kommun[redigera | redigera wikitext]

  • 1973

  • 1976

  • 1979

  • 1982

  • 1985

  • 1988

  • 1991

  • 1994

  • 1998

  • 2002

  • 2006

  • 2010

Riksdagsval[redigera | redigera wikitext]

Se även: Resultat i val till Sveriges riksdag
Val[n 1] Andel (%) Mandat Karta Ref
1908  ? 99 / 230
1911
40,2 %
 102 / 230 [13]
1914 (vår)
32,2 %
 71 / 230 [13]
1914 (höst)
26,9 %
 57 / 230 [13]
1917
27,6 %
 62 / 230 [13]
1920
21,8 %
 47 / 230 [13]
1921
18,7 %
 41 / 230 [13]
1924
13,0 %
 28 / 230 [13]
1928
12,9 %
 28 / 230 [13]
1932
10,0 %
 20 / 230 [13]
1936
12,9 %
 27 / 230 [13]
1940
12,0 %
 23 / 230 [13]
1944
12,9 %
 26 / 230 [13]
1948
22,7 %
 57 / 230 [13]
1952
24,4 %
 58 / 230 [13]
1956
23,8 %
 58 / 231 [13]
1958
18,2 %
 38 / 231 [13]
1960
17,5 %
 40 / 232 [13]
1964
17,1 %
 42 / 233 [13]
1968
15,0 %
 34 / 233 [13]
1970
16,2 %
 58 / 350 [13]
1973
9,4 %
 34 / 350 [13]
1976
11,1 %
 39 / 349 [13]
1979
10,6 %
 38 / 349 [13]
1982
5,9 %
 21 / 349 [13]
1985
14,2 %
 51 / 349 [13]
1988
12,2 %
 44 / 349 [13]
1991
9,1 %
 33 / 349 [13]
1994
7,2 %
 26 / 349 [13]
1998
4,7 %
 17 / 349 [13]
2002
13,4 %
 48 / 349 [13]
2006
7,5 %
 28 / 349 [13]
2010
7,06 %
 24 / 349 [14]
2014
5,42 %
 19 / 349 [15]

Landstingsval[redigera | redigera wikitext]

Val[n 2] Andel (%) Ref
1910
42,5 %
 [13]
1912[n 3]
35,7 %
 [13]
1914[n 3]
33,7 %
 [13]
1916[n 3]
29,3 %
 [13]
1918[n 3]
27,3 %
 [13]
1919
25,4 %
 [13]
1922[n 4]
17,1 %
 [13]
1926[n 4]
16,1 %
 [13]
1930[n 4]
13,5 %
 [13]
1934[n 4]
12,5 %
 [13]
1938
12,2 %
 [13]
1942
12,4 %
 [13]
1946
15,6 %
 [13]
1950
21,7 %
 [13]
1954
21,7 %
 [13]
1958
15,6 %
 [13]
1962
17,1 %
 [13]
1966
16,7 %
 [13]
1970
15,3 %
 [13]
1973
9,5 %
 [13]
1976
10,9 %
 [13]
1979
10,4 %
 [13]
1982
5,7 %
 [13]
1985
13,2 %
 [13]
1988
12,3 %
 [13]
1991
10,8 %
 [13]
1994
7,4 %
 [13]
1998
6,1 %
 [13]
2002
12,0 %
 [13]
2006
8,1 %
 [13]
2010
7,5 %
 [16]
2014
6,28 %
 [17]

Kommunalval[redigera | redigera wikitext]

Val Andel (%) Ref
1970
16,1 %
 [13]
1973
10,4 %
 [13]
1976
11,3 %
 [13]
1979
10,5 %
 [13]
1982
6,0 %
 [13]
1985
12,4 %
 [13]
1988
11,3 %
 [13]
1991
9,6 %
 [13]
1994
6,9 %
 [13]
1998
6,0 %
 [13]
2002
11,5 %
 [13]
2006
8,1 %
 [13]
2010
7,9 %
 [18]
2014
6,55 %
 [19]

Europaparlamentsval[redigera | redigera wikitext]

Val Procent Mandat Ref
1995
4,9 %
 1 / 22
1999
13,9 %
 3 / 22 [20]
2004
9,9 %
 2 / 19 [21]
2009
13,6 %
 3 / 18 [22]
2014
9,91 %
 2 / 20 [23]

Lista över partiföreträdare[redigera | redigera wikitext]

För en lista över folkpartiets nuvarande riksdagsledamöter, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdag 2010–2014.
För en lista över liberala eller folkpartistiska statsministrar genom tiderna, se Sveriges statsminister.
För övriga personer, se Svenska folkpartister.

Partiordförande[redigera | redigera wikitext]

Se Liberala samlingspartiet, Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti för partiordförande i Folkpartiets historiska föregångare.
Namn Tillträde Frånträde Ref
HamrinFelix Hamrin 1934 10 januari 1935 [24]
AnderssonGustaf Andersson 10 januari 1935 1944 [24]
OhlinBertil Ohlin 1944 1967 [24]
WedénSven Wedén 1967 augusti 1969 [24]
HelénGunnar Helén augusti 1969 7 november 1975 [24][25]
AhlmarkPer Ahlmark 7 november 1975 mars 1978 [24][25]
UllstenOla Ullsten mars 1978 1 oktober 1983 [24]
WesterbergBengt Westerberg 1 oktober 1983 4 februari 1995 [24]
LeissnerMaria Leissner 4 februari 1995 15 mars 1997 [24]
LeijonborgLars Leijonborg 15 mars 1997 7 september 2007 [24]
BjörklundJan Björklund 7 september 2007 nuvarande [24][26][27]

Partisekreterare[redigera | redigera wikitext]

Not: Mellan 1934 och 1953 var titeln ombudsman för den person som ansvarade för samma arbetsuppgifter som partisekreteraren ansvarar för idag. Den förste att tituleras partisekreterare var Birger Lundström.[28]

Namn Tillträde Frånträde Ref
HammarlundGunnar Hammarlund 1934 1943 [28]
LundströmBirger Lundström 1943 1960 [28]
DahlénOlle Dahlén 1960 1964 [28]
OlssonCyril Olsson 1964 1967 [28]
WirmarkDavid Wirmark 1967 1969 [28]
ThamCarl Tham 1969 1976 [28]
StrömGunnar Ström 1976 1979 [28]
LeijonborgLars Leijonborg 1979 1982 [28]
FriggeboBirgit Friggebo (tf.) 1982 1984 [28]
ÖrnPeter Örn 1984 1994 [28]
TorgersonSusann Torgerson (tf.) 1994 1995 [28]
PetterssonTorbjörn Pettersson 1995 2001 [28]
PehrsonJohan Pehrson 2001 2003 [28][29]
JakobssonJohan Jakobsson 2003 2006 [28][29][30]
DyrssenHelena Dyrssen (tf.) 2006 2006 [28][31]
UllenhagErik Ullenhag 2006 2010 [28][32][33]
LarssonNina Larsson 2010 2014 [33]
UllenhagMaria Arnholm 2014 nuvarande [34]

Gruppledare i riksdagen[redigera | redigera wikitext]

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
Namn Tillträde Frånträde Ref
WirténRolf Wirtén 1976 1978  
RomanusGabriel Romanus 1978 1978  
MolinBjörn Molin 1978 1981  
UllenhagJörgen Ullenhag 1981 1985  
EliassonIngemar Eliasson 1985 1990  
FriggeboBirgit Friggebo 1990 1991  
LeijonborgLars Leijonborg 1991 1997  
WibbleAnne Wibble 1997 1997  
HalvarssonIsa Halvarsson 1997 1998  
KönbergBo Könberg 1998 2005  
Grönlund KrantzAnna Grönlund Krantz 2006 2006  
PehrsonJohan Pehrson 11 oktober 2006 28 september 2014 [35]
UllenhagErik Ullenhag 28 september 2014 nuvarande

Europaparlamentariker genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Partistyrelseledamöter (nuvarande)[redigera | redigera wikitext]

Talespersoner[redigera | redigera wikitext]

Samverkande organisationer[redigera | redigera wikitext]

Som samverkande organisationer räknas dem som tilldelats adjungerad plats i partistyrelsen.

Andra nätverk och föreningar närstående Folkpartiet liberalerna[redigera | redigera wikitext]

Liberala företagare[redigera | redigera wikitext]

Liberala Företagare är en förening inom Folkpartiet liberalerna syftar till att samla liberaler med intresse för företagarpolitik. Föreningen startade under våren 2009 och har verksamhet i flera lokalavdelningar. Förbundsordförande är (2011) Gunilla Gustafsson.

Liberala ledarsidor[redigera | redigera wikitext]

Folkpartiet är, via bolaget Liberal Information AB, delägare i Tidningen Nu. Utöver Tidningen Nu finns det ett mycket stort antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som liberala, frisinnade liberala eller oberoende liberala, se Listan över liberala tidningar.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ T.o.m. 1968 andrakammarval.
  2. ^ Fr.o.m. 1919 även stadsfullmäktigval (1922 - 1935 elektorsval) i städer som ej ingick i landsting. Från 1970 exklusive landstingsfria kommuner.
  3. ^ [a b c d] Val ägde rum endast i en av de båda valkretsgrupperna.
  4. ^ [a b c d] Val skedde i Stockholm året därpå.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”SD, V och MP lockar medlemmar”. TT. 2014-01-10. http://tt.se/. 
  2. ^ http://www.folkpartiet.se/politik/politik-a-o/feminism/
  3. ^ Nilsson, Torbjörn (27 april 2007). ”Vem behöver folkpartiet?”. Fokus. http://www.fokus.se/2007/04/vem-behover-folkpartiet/. Läst 16 april 2008. 
  4. ^ ”Svensk liberalism år för år”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____61249.aspx. Läst 16 april 2008. 
  5. ^ Oscarsson, Henrik; Holmberg, Sören (2008). ”Alliansseger” (PDF). Allmänna valen 2006. Göteborgs universitet. sid. 205. http://www.valforskning.pol.gu.se/PDF/Oscarsson%20&%20Holmberg%20(2008)%20Alliansseger.pdf. Läst 16 april 2008. 
  6. ^ http://www.folkpartiet.se/Var-politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/
  7. ^ ”Varför blåklinten?”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____18228.aspx. Läst 16 april 2008. 
  8. ^ Det första seklet - sida 182-186.
  9. ^ Kent Zetterberg: Liberalism i kris. Folkpartiet 1939–1935 (doktorsavhandling i historia, Liber förlag 1975
  10. ^ ”Slutlig sammanräkning, riksdagsvalet 2002”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html. 
  11. ^ [a b] http://web.archive.org/web/20030212201345/http://www.temo.se/dok/proj/valjarbarometern/valjbsamtliga.htm
  12. ^ Dagens Arena om den förutspådda socialliberalismen hos Folkpartiet
  13. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____32065.aspx. Läst 14 november 2010. 
  14. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  15. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 19 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  16. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  17. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  18. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  19. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  20. ^ ”Valresultat val till Europaparlamentet 1999”. Valmyndigheten. http://www.val.se/tidigare_val/ep1999/resultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  21. ^ ”Europaparlamentsval 13 juni 2004”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  22. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  23. ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 30 maj 2014. http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/E/rike/index.htm. Läst 3 juni 2014. 
  24. ^ [a b c d e f g h i j k] Partiledare (fp) 1895-2010, Folkpartiet, http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Partiledare-fp-1895-2010/, läst 1 juli 2014 
  25. ^ [a b] Ahlmark, Per (2011), Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer, Stockholm: Atlantis, s. 189, ISBN 978-91-7353-470-3 
  26. ^ ”Hedrad Björklund tar över fp”, TT (publicerad i Svenska Dagbladet), 7 september 2007, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hedrad-bjorklund-tar-over-fp_16803.svd, läst 1 juli 2014 
  27. ^ Jan Björklund vald till folkpartiets ledare, Folkpartiet, 7 september 2007, https://www.folkpartiet.se/jan-bjorklund/pressmeddelanden/jan-bjorklund-vald-till-folkpartiets-ledare/, läst 1 juli 2014 
  28. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Liberalernas partisekreterare sedan 1934, Folkpartiet, http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Liberalernas-partisekreterare-sedan-1934/, läst 3 juli 2014 
  29. ^ [a b] Forssblad, Mari (28 oktober 2002), ”Folkpartiet får ny partisekreterare”, Sveriges Radio, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=139666, läst 3 juli 2014 
  30. ^ Nandorf, Tove; Crofts, Maria; Kihlström, Staffan (5 september 2006), ”Partisekreteraren tvingades avgå”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/sverige/partisekreteraren-tvingades-avga/, läst 3 juli 2014 
  31. ^ Carlbom, Mats (7 september 2006), ”Dyrssen hanterar krisen i partiet”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/sverige/dyrssen-hanterar-krisen-i-partiet/, läst 3 juli 2014 
  32. ^ Karlsson, Lars-Ingmar (10 oktober 2006), ”Ullenhag ny partisekreterare hos fp”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/politik/ullenhag-ny-partisekreterare-hos-fp/, läst 3 juli 2014 
  33. ^ [a b] ”Nina Larsson FP:s partisekreterare”, TT (publicerad i Dagens Nyheter), 4 oktober 2010, http://www.dn.se/nyheter/valet-2010/nina-larsson-fps-partisekreterare/, läst 3 juli 2014 
  34. ^ Arnholm ny FP-partisekreterare=Svenska Dagbladet, 17 september 2014, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/arnholm-ny-fp-partisekreterare_3928034.svd/, läst 17 september 2014 
  35. ^ Johan Pehrson (FP) - Aktuella och tidigare uppdrag, Sveriges riksdag, http://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/Hitta-ledamot/Ledamoter/Pehrson-Johan-0224712677012/?hist=true, läst 4 juli 2014 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

v • d • r
Folkpartiet liberalerna
Ledarskap
Partiledare
Hamrin  · Jeppsson  · Andersson  · Ohlin  · Wedén  · Helén  · Ahlmark  · Ullsten  · Westerberg  · Leissner  · Leijonborg  · Björklund
Partisekreterare
Gruppledare
I regeringsställning
Relaterade organisationer
Historia och relaterade ämnen
1Samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet och Högerpartiet · 2Koalitionsregering med Centerpartiet och Moderaterna · 3Koalitionsregering med Centerpartiet och Moderaterna · 4Koalitionsregering med Centerpartiet · 5Koalitionsregering med Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna · 6Koalitionsregering (Alliansen)
v • d • r
Politiska partier i Sverige
(Partier med bäst resultat i senaste val)
Sveriges riksdag
(349 platser)
Sveriges lilla riksvapen
Mindre partier i riksdagsvalet
(med minst 1000 röster vid valet 2014)
Feministiskt initiativ (3,12 %) · Piratpartiet (0,43 %) · Enhet (0,10 %) · Svenskarnas parti (0,07 %) · Djurens parti (0,07 %) · Kristna Värdepartiet (0,06 %) · Landsbygdspartiet oberoende (0,06 %) · SPI Välfärden (0,05 %) · Direktdemokraterna (0,02 %) · Klassiskt liberala partiet (0,02 %) · Vägvalet (0,02 %)
Europaparlamentet
(20 av 751 platser)
S&D (6)
EPP (4)
G/EFA (4)
ALDE (3)
Folkpartiet liberalerna (2) · Centerpartiet (1)
EFDD (2)
GUE/NGL (1)
Mindre partier i Europaparlamentsvalet
(med minst 1000 röster vid valet 2014)
Piratpartiet (2,23 %)  · Junilistan (0,31 %)  · Djurens parti (0,24 %)  · Enhet (0,04 %)
Politik i Sverige · Resultat i val till Sveriges riksdag · Svenska småpartier och deras resultat i riksdagsval
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Folkpartiet&oldid=29512606"