Folkvandringstiden

Från Wikipedia
Version från den 21 november 2015 kl. 17.33 av A6tf3t (Diskussion | Bidrag)
Folkvandringarna (från norska Wikipedia).

Folkvandringstiden (Fvt) är en historisk epok under järnåldern som karaktäriseras av att många olika folkstammar förflyttade sig över den europeiska kontinenten. Olika regioner har varit berörda av detta fenomen under olika tider, varför man inte kan ange en generell period för folkvandringstiden.

Den germanska folkvandringen hade störst betydelse för Västeuropa och infaller mellan åren 375 och 568. Årtalen reflekterar den vanliga indelningen att låta perioden inledas med hunnernas anfall mot ostrogoterna och avslutas med langobardernas infall i Italien. Bland övriga grupper som folkvandrat kan nämnas slaviska, bulgariska och ungerska stammar. De hade en avgörande betydelse för särskilt Östeuropas vidare historiska utveckling.

Följder av folkvandringarna enligt den traditionella historieskrivningen

De omfattande flyttningsrörelserna innebar att ett flertal folkslag slog sig ner på helt nya bosättningsplatser, där många lever än idag. Den kanske mest konkreta följden blev att Romarrikets väpnade styrkor inte kunde försvara sig mot de ideliga flyttrörelserna, vilket ledde till att Västrom gick under år 476.

Följder av folkvandringarna enligt modernare historieskrivning

Flyttningarna skedde troligen inte i form av att hela folkslag flyttade som enheter från en plats till en annan, för att sedan stanna där. Troligare var att det var ett komplicerat mönster av demografiska förändringar och uppblandningar mellan kulturer. Denna fortsatte också under medeltiden. Huruvida Romarrikets undergång var en direkt följd av flyttningarna är tveksamt. Klart är att Hunnernas invasioner satte ett hårt tryck både på romarriket och andra statsbildningar.

Sverige under folkvandringstiden

Utbredningen av fasta bosättningar i Sverige under yngre järnålder.

Folkvandringstiden brukar anses ha pågått från omkring 400 till omkring 550 i Sverige. Den föregicks av Romersk järnålder (från omkring vår tideräknings början till omkring 400) och efterföljdes av Vendeltiden (från omkring 550 till omkring 800).

Folkvandringstiden var en dynamisk period, med riksbildningar runtom i Sverige, pampiga kungagravar i form av gravhögar och imponerande gravgåvor som gav en försmak av gravfälten i de svenska Valsgärde och Tuna samt engelska Sutton Hoo under Vendeltiden. Vid denna tid grundades också många gårdar och mindre byar, som än idag gett ortnamn åt samhällen och städer. Enligt sagorna regerades svearna av Ynglingaätten.

Vikingatiden kan även ses som ett sista utslag av folkvandringstiden.

Icke-germanska folkvandringar

Under folkvandringstiden var det inte bara germanerna i Europa som förflyttade sig och krigade mot romarna. Före germanernas kontakt och angrepp mot romarna, hade urbefolkningen i Centraleuropa haft kontakt med Romarriket under krig och fred i flera hundra år. Flera av dessa folk hade ju tidigare blivit besegrade och underkuvade av romarna men många av dem blev med tiden romaniserade.

Vid tiden kring vår tideräknings början hade även en del germanstammar redan gått över Rhen och bosatt sig i Gallien där de snart blev romaniserade. Gallien blev en romersk provins under Caesar före 44 f.v.t. och Illyrien och alpområdet före Augustus död 14 e.v.t. Thrakien, Dacien och Britannien blev erövrade först fram till Trajanus död år 117. Flera av folken i dessa områden fortsatte att göra uppror mot romarna efteråt och gjorde ibland gemensam sak med germanerna.

Under de flera århundraden som här betecknas som Folkvandringstiden dök det även upp flera folk på vandring från öster och Asien. Många folk påverkade händelseförloppet och utvecklingen under denna omtumlande period så pass mycket, att även de måste nämnas i samband med att Folkvandringstidens historia nedskrivs.

De "övriga" folk under folkvandringstiden som deltagit och påverkat historien är således:

  • Gallisk-keltiska folkstammar, det vill säga galler, i nuv. Frankrike och Belgien.
  • Keltiska folkstammar på de brittiska öarna.
  • Central-keltiska folkstammar i Alperna och Karpaterna.
  • Illyriska folkstammar på Balkan.
  • Sarmater från Ryssland-Ukraina.
  • Onogurer från inre Asien.

Se även

Externa länkar