Fornöstnordiska

Ungefärlig utbredning av fornnordiska dialekter och besläktade språk vid tidigt 900-tal:

   Fornvästnordiska

   Fornöstnordiska

   Forngutniska (på Gotland)

   Krimgotiska

   Fornengelska

   Andra germanska språk som fortfarande var ömsesidigt begripliga med fornnordiska

Fornöstnordiska var en dialekt av fornnordiska talad i Sverige och Danmark omkring 850-1300 e.Kr. som senare utvecklades till svenska och danska. Fornöstnordiskan skilde sig från fornvästnordiskan (fornnorskan och dess dotterspråk, isländska och färöiska) genom sina färre diftonger. Diftongerna i östra Norden började dock försvinna först i slutet på 900-talet och i början av 1000-talet, förutom på Gotland, där de bevarades helt. Skillnaderna var i övrigt tämligen små och överträffades av varianter inom respektive dialektområde. I östra Norge talades dessutom en språkvariant som med visst fog kan betecknas som en blandning av östnordiska och västnordiska element. I Sverige kallas fornöstnordiskan vanligen för runsvenska medan man i Danmark talar om rundanska. På grund av novismer i det skandinaviska dialektområdet, vilket renderat i mer eller mindre stora uttalsskillnader, är det idag dock lättare för en svensk att förstå norska (även nynorska) än danska.

I artiklarna östnordiska språk och i nordiska språk finns mer uppgifter om de östnordiska språkens särdrag gentemot andra nordiska språk och mot andra germanska språk.

Se även

• Nordmän