Forskning & Framsteg
Forskning & Framsteg är en svensk populärvetenskaplig tidskrift. Tidskriften utkommer med tio nummer om året. Den började utges 1966 och ägs av en stiftelse utan vinstsyfte. Chefredaktör är sedan hösten 2010 Patrik Hadenius. Tidigare chefredaktörer: Eric Dyring (1966-1978) och Björn Fjæstad (1979-2010). Förste ordförande var Nobelpristagaren Hugo Theorell.
Tidningen strävar efter att skriva begripligt och intresseväckande om allt från materiens minsta beståndsdelar till den yttersta rymden, från djurens beteende till den mänskliga hjärnan, från livets uppkomst till aktuella energiproblem. Populärvetenskap tolkas alltså ämnesmässigt brett i tidskriften, som kan innehålla artiklar om astronomi, fysik, miljö, ekologi, energi, teknik, medicin, psykologi, djur, natur, arkeologi, historia, samhällsvetenskap och ekonomi. Ofta är artiklarna skrivna i samarbete mellan tidskriftens journalister och svenska forskare.
Historik
Redigerat utdrag ur artikel av Björn Fjæstad i tidskriftens nr 6/2006 (vid 40-årsjubileet):
Måndagen den 9 mars 1964 samlades tio personer på forskningsrådens kansli i Wenner-Gren Center i Stockholm. Syftet var “att utröna intresset för att starta en populär tidskrift rörande naturvetenskapen och dess tillämpningar”, berättar protokollet. Generalsekreteraren i Naturvetenskapliga forskningsrådet, fil.dr Gösta Funke, föreslog en tidskrift som skulle ge “relevant vetenskaplig information” och som skulle skildra “forskningsarbetet och forskningens inverkan på samhället”. “En livlig debatt följde på detta inledningsanförande”, står det i protokollet. Bland de närvarande fanns Nobelpristagaren Hugo Theorell, sedermera första ordförande i tidskriftens styrelse. Den blivande Nobelpristagaren Hannes Alfvén ansåg att tidskriften främst skulle ägna sig åt forskningspolitisk debatt, men han fick inte stöd för detta. Framsynt nog konstaterades redan här att tidskriftens redaktion skulle ha “en helt fristående ställning från forskningsråd och andra vetenskapliga organisationer”.
Efter en grundlig, årslång utredning beslöts i maj 1965 att börja utge tidskriften. Den skulle inte skriva om tillämpningar utan endast avse grundforskning. Bevakningsfältet hade vidgats till att även omfatta teknikvetenskap och medicin, dock ej klinisk forskning. Lustigt nog var det beslutade formatet på tidskriften mer likt dagens än det nästan kvadratiska som sedan valdes och som användes till och med år 2005. Prenumerationspriset för sex 32-sidiga utgåvor per år beräknades vid starten till 18 kronor. Efter sex år förutsågs upplagan ha stigit från ursprungliga 500 till 3 000 exemplar per utgåva. I själva verket blev den mer än det dubbla! Namnet Forskning och Framsteg lär ha föreslagits av astronomiprofessorn Bertil Lindblad, och förespråkades sedan kraftfullt av professor Bengt Gustafsson, chef för Medicinska forskningsrådet, som tillsammans med Gösta Funke gjort tidskriftsutredningen. I de bevarade pappren från denna tid finns hela listan med namnförslag, nitton stycken. Bland dem hittar vi Forskningsfront, Människan och materien, Kunskap, Upptäckt, Forskningens frontlinjer, Materien, Vetande och Forskningsforum.
Namnet Forskning och Framsteg (från och med 1997 med &-tecken) var ett utflöde ur den tidsanda som rådde under de så kallade rekordåren. Det var en period av snabb ekonomisk utveckling och stor framtidsoptimism som varade från slutet av 1950-talet till slutet av 1960-talet. På ett sammanträde i december 1965 beslöts att tidskriften inte skulle ta emot annonser, något som inte ändrades förrän år 2011. I mars 1966 utsågs Eric Dyring till chefredaktör, och när första numret utkom i september ingick även Ann Charlott Molin i redaktionen. Medicinsk redaktör var Erling Norrby, sedermera virologiprofessor och ständig sekreterare i Kungl. Vetenskapsakademien. Från 1968 inträdde tecknaren Nils Peterson i redaktionen, och hans egensinniga bilder satte sin prägel på tidskriften i två decennier.
I en artikel i nummer 6/86, till tidskriftens 20-årsjubileum, skriver Eric Dyring så här om ett av otaliga lagarbeten mellan den populärvetenskapligt orienterade redaktionen och en forskare mer van att författa strikt vetenskapliga texter: “En känd professor kom in med ett hårdtuggat manus som genomgick den vanliga redaktionella tvagningen. Det återsändes för granskning: - En utmärkt artikel, vem har skrivit den? undrade professorn.”