Fotografins historia
Ursprunget till kameran är gammalt. Konstnärer och arkitekter behövde tidigt någon form av hjälpmedel, och genom till exempel ritkameran (som vid denna tid var en camera obscura i miniatyr) och liknande anordningar såsom camera lucida kunde man också lära sig förstå centralperspektivet. Detta skedde redan under renässansen på 1500-talet. Studerar man antikens konst kan man dra slutsatsen att konstnärerna på den tiden inte hade insikt i perspektivets princip. I Florens verkade arkitekten Brunelleschi och det var han som löste hur perspektivet skall tecknas upp på ett papper. En känd användare av hålkamera (camera obscura) under denna tid var också Leonardo da Vinci.
Kameran som princip är alltså gammal men det saknades ljuskänsligt material såsom film. Hålkamera hade en nackdel förutom det svaga ljusinsläppet, det ljus som passerar nära hålets kanter utsätts för ett böjningsfenomen (kniveggsdiffraktion), vilket gjorde bilden oskarp. Men hålkameran hade en annan fördel, den hade oändligt skärpedjup.
Både lins, kikare, mikroskop liksom glasögon kunde senare tillverkas, men kamerarevolutionen lät länge vänta på sig. Att silverhalogenider kunde svärtas av ljus upptäckte bland annat syrets upptäckare, Stralsundsonen och apotekaren i Köping, Carl Wilhelm Scheele. Dessa upptäckter ligger till grund för fotografi på plåt, glas, nitratcelluloid och även papper. Det är just silverjodid och sedermera silverbromid som är de aktiva substanserna vid fotografering.
Förhistoria[redigera | redigera wikitext]
Silvernitrat upptäcktes redan under medeltiden och silverklorid på 1500-talet.[1][bättre källa behövs] Redan 1565 kände man till att silversalter svärtas av ljus, men först 1727 gjorde tysken J. D. Schultze bilder i saltet genom att placera det bakom en schablon av svart papper. Liknande experiment utfördes 1777 av Carl Wilhelm Scheele, och britten Thomas Wedgwood, assisterad av Humphry Davy, genomförde omkring år 1800 experiment med att bestryka papper med silvernitrat och exponera papperet genom en camera obscura.[2] Han lyckades dock endast att få fram mycket suddiga exponeringar och kunde inte heller fixera bilderna. Wedgwood avled 1805 utan att ha lyckats få fram några permanenta bilder.[1]
1800-talet[redigera | redigera wikitext]
Det äldsta idag bevarade fotografiet (Utsikt från fönstret i Le Gras) producerades 1826 eller 1827 av Joseph Nicéphore Niépce. Bilden krävde en exponeringstid på åtta timmar, vilket medförde att byggnaderna på den otydliga bilden blev belysta från två håll. Niépces process var baserad på asfalt och han kallade den heliografi ("solskrift"). Niépce hade länge experimenterat med bilder av detta slag. Ett av hans största problem var att hitta en metod att bevara bilderna efter fotograferingen.
1826 inledde Niépce förhandlingar om samarbete med Louis Daguerre och den fjärde januari 1829 ingick de båda ett kompanjonskap och 1839 var daguerreotypin färdigutvecklad.[2] Daguerrotypin (använd 1839–1860) var den första fotografiska teknik som nådde offentligheten. Daguerreotypin består av en kopparplåt med en silverbelagd yta, denna preparerades med jod och framkallades i kvicksilverånga. Daguerreotypin är egentligen en negativ bild, men den blir positiv när den reflekteras mot en mörk bakgrund och ses från sidan. Daguerreotypin var alltså ett positivt spegelvänt bildsystem. Framställningstiden var avsevärt kortare än vid Niépces process; under en serie demonstrationer år 1839 levererades en färdig bild på mindre än 1½ timme.
Uppfinningen såldes 1839 av Daguerre till franska staten mot en livstidspension till honom och den då avlidne Niépces änka, och franska vetenskapsakademin valde att "skänka uppfinningen till mänskligheten" i en högtidlig ceremoni.
Daguerreotypin blev snabbt populär och den nyskapade yrkeskåren fotograferna spred sig snabbt från Paris till världens storstäder och slog hårt mot det avsevärt dyrare och tidskrävande porträttmåleriet.
I oktober eller november 1839 placerade amerikanen Robert Cornelius en kamera på baksidan av sin fars lampaffär. Den bild han producerade blev ett självporträtt och är det äldsta kända fotografiska porträttet i USA.[3]
Världens första flygfoto togs år 1858 av den kända porträttfotografen Felix Nadar och var ett foto över Paris taget från en varmluftsballong.
William Henry Fox Talbot anses vara grundare av den moderna fotografin i betydelsen att från ett pappersnegativ framställa ett papperspositiv. Kalotypi var namnet på negativ/positiv-processen, som han introducerade 1841. Under många år existerade daguerreotypin och kalotypin jämsides. Möjligheten att göra flera kopior med kalotypi-processen var en stor förbättring. Fox Talbot höll dock hårt på sitt patent och krävde upphovsrätten till alla bilder tagna med hans teknik, samtidigt som daguerrotypin var fritt tillgänglig, vilket gjorde att hans teknik aldrig kom att få någon större spridning.
1851 började en ny era i fotografin då våtkollodion-processen presenterades av Frederick Scott Archer. Denna metod reducerade exponeringstiderna till mellan två och tre sekunder. Samma år upptäckte Niepce de S:t Victor metoden att använda glasplåtar som underlag för det ljuskänsliga exponeringsskiktet.[4]
1859 användes kromföreningar, främst kromat för första gången vid pigmentkopiering av fotografier av Alphonse Poitevin.[4]
1871 upptäckte doktor Richard Maddox att gelatin kunde användas för att göra emulsion, något som ledde till upptäckten av torrplåtarna 1873, vilka till skillnad från de äldre våtplåtarna kunde användas en längre tid efter att plåtarna preparerats med emulsionen.[4] Något ersättningsämne för gelatin i den fotografiska processen har ännu inte hittats.
Till fotokopiering användes silverkloridpapper redan av Fox Talbot. 1847 uppfann Louis-Désiré Blanquart-Evrard albuminfotografiet, 1883 introducerade George Eastman silverbromidpappret, och Leo Baekeland gasljuspappret 1889. Kromföreningars ljuskänslighet utnyttjades till pigmentkopiering av Alphonse Poitevin 1859.[4]
Glasplåtarna ersattes av celluloidfilm som utvecklades av bl.a. George Eastman. Den tidens film var endast blåkänslig, och det första steget till en film känslig för flera färger togs av Herman Vogel. Nu blev filmen även känslig för grönt ljus och den kallas ortokromatisk film. Sensibiliseringsämnet är anilin som blandas i emulsionen. Framkallningsvätskorna D76 och surt fixersalt är också 1800-talsprodukter.
En variant av fotografi som var mycket populär och massproducerades under slutet av 1800-talet var stereofotografi. Många bildkollektioner och apparater för betraktning har överlevt till vår tid. Betraktning av stereobilder lever vidare i Sawyers Viewmaster, som fortfarande kan köpas i leksaksaffärer.
Under 1880-talet blev blixtfotografering möjlig sedan man upptäckt att magnesiumpulver med en tillsats av kaliumklorat kunde fås att hastigt flamma upp under omkring 1/60 sekund.[5]
Det var Eastman Kodak Company som år 1888 gjorde lådkameran populär. ”Tryck på en knapp och vi gör resten” är en slogan som beskriver Kodaks affärsidé. Kodak har alltid varit måttligt intresserade av att göra avancerade kameror. Folkfotografin gjorde sin entré med lådkameran, som med fixfokuslins i lådan och färdigladdad med 100-bilders filmrulle liknade de engångskameror vi kan köpa idag. Det är allmänhetens behov att dokumentera sin egen personliga historia som är fotograferingens största drivkraft.
Fotografering blev en populär sysselsättning. Men man fick vänta till införandet av datorchipen innan Kodak, Agfa och de övriga filmproducenterna också började producera mer avancerade kameror. Bälg- eller plåtkameror kan ställas in för skärpa mellan oändligt och mycket kort avstånd genom att förskjuta objektivet i förhållande till filmplanet. Detta kan göras tack vare bälgen, eller via en gänga på objektivet, vilken ger samma verkan. Detta till skillnad från ”fixfokus”-objektiv som faktiskt bara är ”någorlunda” skarpa från oändlighet till flera meter framför fotografen, men som trots namnet har ett enda fokusavstånd där motivet blir riktigt skarpt.
Yrkesfotograferna använde oftast kameror som hade stort bildformat och laddades med stora glasplåtar. Linsernas eventuella optiska fel kompenserades i viss mån av de stora negativformaten, liksom även grynigheten i filmens emulsion, som begränsade skärpan. Dessa kan till exempel vara så kallade sfäriska linsfel eller kromatiska linsfel, det vill säga sfärisk respektive kromatisk aberration.
1900-talet[redigera | redigera wikitext]
Den svartvita filmens utveckling tog fart när ytterligare sensibiliseringsämnen hittades. Pankromatisk film, som introducerades 1902, är känslig även för rött ljus och svenska flaggans kors blev nu ljusare på bilderna än den blå bakgrunden. Fotograferna fortsatte dock att använda ortokromatisk film, eftersom de skålframkallade sina bilder i rött ljus. De tidiga amatörerna, som hade lådkameror eller bälgkameror, kontaktkopierade sina negativ.
Det rödkänsliga skiktet var ett betydelsefullt framsteg, eftersom det blir möjligt att genom filterseparation göra färgbilder. Sedermera utvecklades även infrarödkänslig film.
Hasselblads butikskedja från 1909 hade generalagenturen för Kodaks produkter. Viktor Hasselblad skulle senare efter andra världskriget utveckla en mellanformatskamera som blev en professionell storsäljare, kallad bladare eller Hasselblad. Mellanformat kallas kameror som med 120-film ger negativ av storleken 6x6, 6x7, 6x9 och (något senare) 6x4,5 cm. Dessa negativformat var vanliga amatörformat, innan småbildskamerorna blev dominerande i amatörsektorn.
Idag är dessa format endast vanliga bland professionella fotografer och avancerade amatörer. Det beror på de stora kraven som tryckerier i vissa fall ställer när de trycker i stort format på fint papper med hög upplösning. De riktigt stora kamerorna kallas storformatare och negativformat större än 9x12 cm är idag extremt ovanligt. Storformatarna laddas med bladfilm, men glasplåtar finns fortfarande – när man gör grafiska mätningar på ett fotografi är glas stabilare än film. Storformatskamerorna har sina rötter i tidiga professionella kameror.
Se vidare storformatskamera och bälgkamera
Betydligt mera praktisk är systemkameran för småbild och när Kodak Tri-X 400 ISO-film kom 1956, kunde pressfotografer ta bilder i skymning utan blixt. Det dröjde sedan nästan trettio år innan motsvarande färgnegativ film introducerades. Det blev också viktigt för dokumentärfotografer att ha ljusstarka objektiv. Normaoptik med ljusstyrka 1:1,2–1:1,4 blev nära nog standard. Dagens zoomobjektiv har oftast lägre ljusstyrka på grund av sitt stora brännviddsomfång och komplicerade konstruktion.
1929 uppfanns blixtlampan av Osram och 1936 uppfann Harald Edgerton elektronblixten. Det kom dock att dröja länge innan kamerablixtarna fick ett format, ett pris och en vikt som gjorde dem attraktiva för amatörfotografer.[6]
Färgfotografi[redigera | redigera wikitext]
Kodak, Ilford, Agfa-Gevaert och färgfotografi under seklets början.
Bröderna Lumière utvecklar Autochrome, en fotograferingsmetod som använder färgade stärkelsekorn på glasplåtens filmemulsion för att filtrera ljuset (jämför med färgtevebildrörets fosforpunkter i tre grundfärger). Marknadsföringen skedde 1907. Glasplåten omvändningframkallades vilket gav ett stordiapositiv. Polaroid utnyttjade långt senare denna metod för en diafilm vid namn Polachrome, vars filmbas var försedd med mikroskopiska röda, gröna och blå färgränder längs filmen. Dessa metoder kallas additiv färgblandning och bygger på grundfärgerna rött, grönt och blått (RGB). Men färgfilmsutvecklingen tar en annan väg – den utvecklas enligt den subtraktiva färgblandningsmetoden. Denna bygger på komplementfärger, alltså vitt ljus minus en grundfärg, cyan, magenta eller gul. Dessa färgkänsliga lager ligger gjutna i skikt på filmbasen som ett slags ljuskänslig sandwich.
1932 presenterade Agfa sin första Agfacolorfilm som fortfarande byggde på autochromemetoden. Kodachrome var en diapositivfilm, utvecklad av Leopold Mannes och Leo Godowsky 1935. Den saknar färgkopplare i emulsionen som då kan gjutas tunnare på filmbasen vilket ger en skarpare färgfilm. 1936 introducerades Agfacolor Neu film, en diafärgfilm som har färgkopplingsämnena inbakade i tre emulsionsskikt, ett för varje grundfärg. Skärpemässigt var den sämre än Kodachrome men i gengäld enklare att framkalla.
Lanseringen av Agfas färgfilm kom dock att fördröjas av andra världskriget, och när den blev tillgänglig i slutet av 1940-talet hade Kodak redan hunnit presentera sin negativa färgfilm Kodacolor.[5]
Ektachrome är en snarlik variant på Agfacolor som introduceras 1946 av Kodak. Filmerna skiljer sig åt i hur färgkopplingsämnena förankras i emulsionen. Förbättringar har gjorts i filmemulsionen som minskar skärpeskillnaderna mellan Ektachrome och Kodachrome-film, men det var Fuji som först presenterade sin skarpare Velvia-film. Diapositivfilmer tillverkas i en dagsljus- och två konstljusversioner.
Instamatic och färgnegativ film[redigera | redigera wikitext]
Instamatic är helt enkelt en lådkamera i miniatyr med färgkorrigerad lins och blixt. Kameran Instamatic 50 lanserades 1963 och fotolabben gick nu genomgående över till färgkemi. Instamatic hade en egen 126-filmkassett. Sedermera kommer det mindre 110-systemet, en "spion-variant". Nu blev det billigt med färgfotografi.
1972 presenterade Kodak sin Pocket Instamatic, en miniatyrkamera som lätt rymdes i fickan.[5]
Edwin Land var en unik företagare med nära relation till fotokemiforskningen. Han grundade företaget Polaroid för att sälja sitt eget patent från 1946 och Polaroidkameran kom på marknaden 1948. Land utvecklade 1963 en färgfilm som framkallades inuti kameran på 50 sekunder. Tio år senare, 1973, utvecklade han självframkallande positiva fotografier. Den stora kommersiella framgången gällde passfoto och dokumentation, där direktbildsystemet gav många fördelar. Direktbilder, liksom hela den analoga bildsektorn, är inte lika lätta att manipulera som digitalfotografi, vilket ger stora juridiska fördelar.
En annan intressant metod för framställning av positiva fotokopior var Ilfochrome. Cibachrome, ett system för högklassiga storkopior och stordia i färg, utvecklades av Ciba-Geigy-koncernen i Basel på 1960-talet. Ilford övertog utvecklingen av processen, och ändrade namn till Ilfochrome. Ciba-papperskopiorna och storbildsdiorna färgändras inte av ålder, vilket är vanligare för vanlig färgfilm. Azofärgämnen används som är mycket stabilare jämfört med färgämnena i andra framkallningsmetoder. Ilfochromen troddes ha stor framtid som dokumentationsmedium men användes mest av fotoamatörer under slutet av sjuttiotalet. Idag satsar Ilfochrome på den digitala marknaden, som då får ett åldersbeständigt material.
Väl framkallat, fixerat och sköljt svartvitt fotomaterial är dock mycket mer åldersbeständigt än de vanligaste typerna av färgfilm och kopior, som vi får från fotolabben idag, eftersom den svartvita bilden består av metalliskt silver.
Systemkamerorna[redigera | redigera wikitext]
1950-talets pressfotograf var ofta försedd med en Rolleiflex tvåögd spegelreflexkamera, ofta med vidhängande fotoblixt. Kamerans stora nackdel var att det inbyggda normalobjektivet inte kunde bytas ut som på en systemkamera.
Normalobjektivets teoretiska brännvidd brukar anges som diagonalen på negativet. För 24x36mm småbildsnegativ skulle det motsvara 43 mm, men i praktiken anses 50 mm som normalobjektiv. Att småbilden blev populär har optiska och praktiska orsaker.
De professionella spegelreflexkamerorna med ridåslutare kom under samma tidsepok som Leicas klassiska ridåslutarkamera med mätsökare. Den är en av få mätsökarkameror som har utbytbara objektiv. Spegelreflexkamerorna blev under 60-talet automatiska i flera steg med självåtergående spegel och pentaprisma med exponeringsmätare, där fotoinformationen syns i sökaren. Ljusmätningen sker senare vid full bländaröppning med en anordning i bajonetten som överför information från objektivets bländarring. Livet blev lättare för fotografen, som tidigare gjorde separat exponeringsmätning och sedan ställde bländare och slutartid på kameran.
På 1970-talet kom också zoomobjektiv som hade hög kvalitet. På bara några år minskade försäljningen av fasta objektiv till en femtedel.
Ett problem med de tidiga zoomobjektiven var utpräglad tunndistorsion i vidvinkelläge (en fyrkant såg ut som en tunna; i teleläge blev det tvärtom – en rektangel avbildades som en kudde vilket kallades kuddistorsion). Ljusstyrkan brukade avta i kanterna på bilden i synnerhet i vidvinkelläge. Datoruträknade zoomobjektiv håller i dag hög kvalitet, med bättre glas och asfäriska linselement.
Leica, Nikon och Canon producerade de dominerande professionella småbildskamerorna i den industrialiserade världen.
Bildtidningarnas död[redigera | redigera wikitext]
Under bildjournalistikens stora år, 1930-talet till 1950-talet, byggdes många tidningar upp på fotografier som huvudtema. En del fotografer blev internationella kändisar såsom Robert Capa under bildtidningarnas gyllene år. Konkurrens med dagsaktuella bilder från televisionen ledde till att flera stora bildmagasin hamnade i kris. Tidningarna Life, Bildjournalen och Se gick i graven.
Den klassiska bildjournalistiken fortsätter numera i en del bokpublikationer som bygger på teman och händelser. Inom området natur och landskapsfoto är dessa böcker vanligt förekommande. För övrigt är tidningspublikationer ovanliga som bygger på mycket bilder och lite text.
Yrket som fotograf utsattes för mera förändringar under sjuttiotalet. Det höjdes röster för en högskoleutbildning för fotografer, då bildjournalistik, fotokonst och dokumentation ansågs viktiga. Fotografi har även andra marknader såsom AV-TEKNIK. En högskoleutbildning för fotografer inrättades sedermera på Göteborgs universitet. Kvantitet omvandlas i kvalitet när de allt färre fotograferna får möjlighet till högskolestatus. Tidigare byggde fotografyrket ofta på ett lärlingsförfarande. Det gällde att börja i mörkrummet hos en fotograf och lära sig förstoringsapparaten och skålframkallning. Den som hade tur kunde exempelvis börja hos Atelje Uggla i Stockholm och bli en känd fotograf. Fotografyrket har betydligt fler sidor och många fotografer arbetar i nära anslutning till företag, stiftelser, föreningar och institutioner.
Folkkameran blir elektronisk[redigera | redigera wikitext]
Tidigt 1980-tal.
Filmens skärpa ligger i silverkornens storlek och struktur. Kodak presenterade sin T-kornsteknolog och skarpare svartvita filmer blev resultatet, men de första svartvita filmerna som bygger på färgfilmskemi tillverkas också. Ilfords XP1 framkallas exempelvis i C41-processen för negativ färgfilm. Nu försvann dagstidningarnas mörkrum, då alla typer av film gick genom en framkallningsmaskin. Fotografyrket fick sig en ny törn när elektroniska chips och autofokus byggdes in i kompaktkamerorna så att tekniskt ointresserade kunde hantera även en avancerad kamera. Programautomatik ersatte mycket av yrkeskunnandet om bländare, skärpedjup och exponeringstider.
Journalisten behövde vanligtvis ingen fotograf för det lilla reportaget – han laddade filmen i kameran själv med hjälp av inbyggt servo och DX-kodad 35 mm småbildsfilm. Kameran ställdes in automatiskt för rätt känslighet i ASA. I fotolabbet hade digital bildbehandling pågått en längre tid. Filmen skannades och vi har haft en digital osynlig process som inte har synts på bilden.
Dessa kompaktkameror slog ut Instamatics 126-kassett som bästsäljare med hjälp av mycket högre bildkvalitet och större urval av filmsorter för svartvitt, färgkort och diabilder.
Den digitala revolutionen[redigera | redigera wikitext]
Inom astronomin kompletterades tidigt teleskopets kamera med en stor digital bildsensor, exponeringstiderna kortades och teleskopen kunde användas effektivare. Röntgenutrustning saknar sedan länge film och ögonbottenfotografering liksom mycket annat sker idag digitalt på sjukhusen. Våra filmer kunde röntgas på flygplatserna fram till den 11 september, utan att bli förstörda.
Hela amatörfotosektorn bygger i dag på digital fotografering och bildbehandling, liksom huvuddelen av den professionella sektorn. Det gäller även krävande områden som modefotografering i studio, sportfotografering och pressfoto.
Läs vidare i fortsättningsartikeln Fotografi.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] [1]
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 9. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1180–1181
- ^ https://books.google.se/books?id=Kd5cAgAAQBAJ&pg=PA339&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false
- ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 9. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1181
- ^ [a b c] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000