Fransk-kinesiska kriget
| Fransk-kinesiska kriget | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Operationer i det fransk-kinesiska kriget (1884-1885). | |||||||||
| |||||||||
| Stridande | |||||||||
 Frankrike |
 Kina  De svarta flaggorna Vietnam | ||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||
| Amédée Courbet Sébastien Lespès Louis Brière de l'Isle François de Négrier Laurent Giovanninelli Jacques Duchesne |
Zhang Peilun Pan Dingxin Wang Debang Feng Zicai Tang Ching-sung Liu Mingchuan Sun Kaihua Liu Yongfu Hoang Ke Viem | ||||||||
| Styrka | |||||||||
| 15 000-20 000 soldater | 25 000-35 000 soldater (från provinserna Guangdong, Guangxi, Fujian, Zhejiang och Yunnan) | ||||||||
| Förluster | |||||||||
| 2 100 döda eller skadade | 10 000 döda eller skadade | ||||||||
| |||||
Fransk-kinesiska kriget var en väpnad konflikt mellan augusti 1884 och april 1885. Kombattanterna var Frankrike och Kina. Konflikten handlade om vem som skulle ha överhöghet över Annam.
Genom ett fördrag i Saigon 5 juni 1862 hade Tự Đức avträtt Cochinkina, och i ett nytt fördrag 15 mars 1874 hade han kungen förpliktigat sig att låta sin utrikespolitik styras av Frankrike, och franska residenter i landet understödda av en militärstyrka skulle ha rätt att skydda främmande fartyg mot fartyg under "De svarta flaggorna", en privatarmé under krigsherren Liu Yongfu. Liu Yongfu hade 40 år tidigare förlänats ett större område i Annam mot årlig tribut till kungen av Annam. Tre städer i Annam skulle garanteras fria för handel från främmande fartyg.[1]
Fördraget godkändes dock inte av Kina, som ansågs Annam vara skattskyldigt under Kina, och inlade 10 juni 1874 en protest mot fördraget, men kom inte att vidta några vidare åtgärder för tillfället. Problemet med överfall från "De svarta flaggorna" ökade dock, vilket ledde till att Henri Rivière 2 april 1882 intog Hanoi i norra delen av Annam, för att skydda hamnen. Detta ledde till direkt konflikt med Annam, som ryckte fram för att återta Hanoi. Staden belägrades, men fransmännen kunde försvara staden. Vid ett utfall från Hanoi stupade dock Henri Rivière, och fransmännen tvingades dra sig tillbaka efter att ha förlorat drygt 70 döda och sårade. General Alexandre-Eugène Bouët, som förde befälet i Saigon, beordrades till Hanoi för att överta befälet där. Nya förstärkningar kallades in från Frankrike för att förstärka auktionerna.[2]
Vid rekognosceringar under Alexandre-Eugène Bouëts befäl 15 augusti 1883 led fransmännen åter förluster, men 20 augusti lyckdes de inta några fästen vid Parfymflodens mynning. Under tiden hade dock Tự Đức avlidit, och Frankrike sände fullmäktige att förhandla med den nye härskaren, och 23 augusti undertecknades ett fördrag med Hiệp Hoà, vilket gjorde Annam till en vasall till Frankrike, samtidigt som Binh Thuan avträddes till Frankrike.[3]
Det gynnsamma avtalet väckte entusiasm i Frankrike, och deputerandekammaren anslog 9 millioner francs till fortsatta erövringar i området. Man ville nu erövra Sơn Tây och Bắc Ninh. Kinas minister i Frankrike Zeng Jize förklarade dock att ett besättande av dessa städer, där kinesiska trupper var förlagda, skulle leda till krig mellan länderna. I Frankrike ansåg man dock att besättande av städerna var så viktigt att man struntade i varningen. Med 7.000 man ryckte Amédée Courbet, som lett intagandet av fästningarna vid Parfymflodens mynning, fram mot Sơn Tây. Staden försvarades av 3.000 man tillhöriga "De svarta flaggorna" och 9.000 andra trupper, bland annat kinesiska. Med stöd av starkt bestyckade kanonbåtar kunde fransmännen 16 december 1883 inta stadens utanverk, och 17 december själva staden, sedan försvararna under natten utrymt staden. Fransmännen förlorade 19 officerare och 300 man, medan man beräknade att motståndaren förlorat över 1.000 man. Anfallet mot Bắc Ninh uppsköts tills vidare. Franska regeringen ansåg dock att trupperna behövde förstärkning, och riksdagen beviljade ytterligare 20 millioner francs att förstärka trupperna i Annam. General Charles-Théodore Millot utsågs till befälhavare över den nya expeditionskåren, som under honom kommenderades av generalerna François de Négrier och Louis Brière de l'Isle.[4]
Under tiden hade nya förvecklingar uppstått inom Annam. Hiệp Hoà mörades och ett franskfientligt parti som ville få till stånd ett krig mellan Frankrike och Kina hade i stället uppsatt Kiến Phúc. De övriga Europeiska staterna, som befarade att ett krig mellan Frankrike och Kina skulle leda till våldsamheter mot andra européer i Kina, försökte medla i konflikten, och Storbritannien och Tyskland sände en gemensam flotta till kinesiska farvatten. Rädsla för konfliker med andra europeiska stater ledde till att Kina trots stormningen av Sơn Tây inte hotade med krig utan försökte fortsätta förhandla.[5]
12 mars 1884 anföll dock franska trupper staden Bắc Ninh. Staden försvarades av 22.000 kinesiska soldater, den franska armén under befäl av Charles-Théodore Millot bestod av 14.000 man. Fransmännen hade dock överlägset artilleri, och sedan fransmännen erövrat höjderna runt staden, beslutade kineserna att utrymma den utan strid. 100 kinesiska kanoner erövrades. 22 mars intog Louis Brière de l'Isle staden Thái Nguyên, varefter han öfrenade sig med François de Négrier i ett anfall mot 15.000 kineser och anhängare av De svarta flaggorna vid Hưng Hóa, vilken stad även intogs.[6]
För att förekomma ytterligare erövringar inledde nu Kina förhandlingar i Tianjin, ledda av Li Hongzhang på den kineiska och fregattkaptenen Fournier på den franska sidan. Det ledde till ett fördrag som undertecknades 11 maj 1885. Enligt fördraget skulle Tonkin utrymmas av kineiska trupper, och Kina förband sig att öppna de tre närmast Tonkin belägna provinserna för handel med Kina, och att inom tre månader ingå ett för Frankrike fördelaktigt handelsfördrag, mot att Frankrike avstod från att kräva krigsskadestånd. Med kungen av Annam avsluts ett nytt fördrag 7 juni 1884, där Annams förhandlingar med främmande makter skulle skötas av den franske residenten. Citadellet i Annams huvudstad Huế skulle hållas besatt av franska trupper, och alla områden inom Annam och Tonking som Frankrike önskade besätta, skulle till dem efter önskan avstås. Annam och Tonkin skulle ingå en i en tullförening, och post-, telegraf-, finans-, och tullförvaltning skulle skötas gemensamt, under fransk översyn.[7]
Kort efter detta utbröt dock oförmodat kriget åter i Tonkin. General Millot hade sänt en del av sin trupper att besätta den nordliga gränsbefästningen Lạng Sơn, som ännu inte utrymts av den kinesiska besättningen. Befälhavaren vägrade att lämna befästningen, innan han fått order om detta. Den franska befälhavaren valde att ingnorera hans vägran och storma fästningen. Hans storming blev med förluster tillbakaslagen. Den franske ministern i Kina Jules Patenôtre des Noyers krävde nu först 250 miljoner francs i ersättning för de förluster Frankrike förorsakats. Man nedsatte efterhand ersättningskraven till 80 miljoner francs, men Kina var inte villiga att betala mer än 3 1/2 miljon, och Amédée Courbet fick nu order om att anfalla hamnarna i Chilung och Fuzhou. 5 augusti bombarderade konteramiral Sébastien Lespès Chilung, och 18 augusti gick Amédée Courbet med 10 krigsfartyg uppför Minfloden, där han möttes av en kinesisk flotta om 12 krigsfartyg, av vilka 10 efter sex timmars strid 23 augusti blev förstörda. 24 augusti förstördes den kinesiska arsenalen i Fuzhou liksom flera av fästena längs floden, varefter Courbet återvände. Skadorna som åsamkades kineserena kom att uppskattas till över 140 miljoner francs. Någon fredsuppgörelse kunde dock inte uppnås, och i augusti 1884 anslog franska deputerandekamrarna ytterligare 38 miljoner francs för fortsatt krig. Fransmännen försökte först göra erövringar på Taiwan, men ön försvarades av torpeder, varför fransmännen tvingades till att i stället från avstånd bombardera ön, utan att åstadkomma större skada. Även i Tonkin valde kineserna nu att med beslutsamhet försvara sig, så att nya försök att erövra Lạng Sơn misslyckades man kunde inte tränga in i södra Kina. I stället fick man nöja sig med att besätta området runt Röda flodens mynning.[8]
Nya förstärkningar blev nödvändiga och det politiska stödet för kriget minskade allt mer i november 1884 beviljades 16 miljoner francs för krigföring under resten av året och 43 miljoner francs för början av 1885, men allt fler röstade mot fortsatt finansiering. En av de som motsatte sig kriget var själve krigsministern Jean-Baptiste Campenon. Han menade att Frankrike borde spara sina krafter inför ett kommande krig mot Tyskland och undvika krig i främmande världsdelar. När finansieringen trots det godkändes, valde han 4 januari 1885 att avgå.[9]
Under tiden hade François de Négrier 3 januari besegrat en kinesisk styrka om 12.000 i Chũ, den 5 februari 1885 anföll general Louis Brière de l'Isle, som nu förde befälet över operationerna till lands ett kinesiskt befäst läger vid Đông Sơn och intog det, varefter fransmännen ryckte fram mot Lạng Sơn, och 13 februari intogs även den fästningen. Även till sjöss hade fransmännen haft flera framgånga. Amédée Courbet hade fortsatt operationerna mot Chilung, som efter fyra dagars strid intogs 8 mars 1885. 3 mars undsattes den av 10.000 kinesiska trupper belägrade av endast 500 fransmän förvarade staden Tuyên Quang. Allt såg ut att gå Frankrikes väg. 22 mars 1885 anfölls dock François de Négriers förtrupper vid Đồng Đăng av kinesiska trupper. De slogs visserligen tillbaka, men då de Négrier 23 mars anföll deras förskansade läger vid Bằng Bo misslyckades anfallet, och sedan krutet för de franska trupperna tagit slut och de Négrier själv blivit sårad, måste fransmännen med en förlust av 1.500 man dra sig tillbaka till Lạng Sơn. Där stod nu endast 6.000 fransmän, medan 60.000 kinesiska trupper ryckte fram mot fästningen. Överste Paul-Gustave Herbinger, som övertagit befälet efter de Négrier, beslutade sig för att utrymma Lạng Sơn, vilket skedde 24 mars, med kvarlämnande av större delen av det franska artilleriet.[10]
29 mars anlände rapporten om förlusten via telegraf till Paris. Rapporten väckte starka reaktioner i deputerandekammaren. Jules Ferry begärde i ett anförande 200 miljoner francs för att kunna sända förstärkningar till Tonkin. Georges Clemenceau väckte då en misstroendeomröstning mot regeringen, som sedan den gått igenom valde att avgå. 50 miljoner francs beviljades för fortsatta operationer. Den övriga finansieringen skulle anstå till en ny regering hade kunnat bildas. En ny regering med Henri Brisson som konseljpresident bildades, och 7 april beviljades de resterande 150 miljonerna för finansiering. Förstärkningar sändes genast till Tonkin, och Henri Roussel de Courcy utsågs till överbefälhavare över trupperna där.[11]
Då hade dock fredsunderhandlingar redan inletts i Kina. 7 april meddelade Jules Patenôtre des Noyers att han 4 april hade förhandlat fram ett fredsavtal med kineserna, enligt vilket fientligheterna skulle upphöra 10 april och hela Tonkin avträdas till Frankrike. Utrymmande skulle påbörjas 20 april, mot att Frankrike avstod all krigskostnadsersättning och inom en månad efter fredens definitiva avslutande skulle utrymma Taiwan och häva all blokad av Kinas kuster. 18 juni 1885 meddelade Jules Patenôtre des Noyers att det definitiva fredsfördraget undertecknats. Tonkin överlät på Frankrike, som samtidigt erkände Kinnas överhöghet över Annam. I Lào Cai och Lạng Sơn skulle lanthandel få bedrivas med Kina med lägre tullavgifter än de som erlades i kinesiska hamnar.[12]
I Annam hade nya förvecklingar uppstått Kiến Phúc som ingått det senaste fördraget med Frankrike hade kort därefter förgiftats och hans yngre bror Hàm Nghi 17 augusti 1884 krönts till ny kung. Hit anlände nu 4 juli 1885 Henri Roussel de Courcy för att ställa Annam under fransk kontroll. Den följande natten angreps dock de franska trupperna av upprorsmän, som ville fördriva fransmännen. Med de 30.000 man Henri Roussel de Courcy med den nya finansieringen hade tillgång till hade han inga problem med att slå ned upproret. Kungen flydde med sin mor och sin krigsminister till bergstrakterna. Han förklarades nu avsatt och en adopterad son till förre kungen, Đồng Khánh, kröntes 19 september till kung i Annam.[13]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- ↑ Öfversigt af de europeiska staternas politiska historia under åren 1881-1887. P. O. Bäckström s. 119-128
- Petersen, Kai (2003). När hände vad? Världshistorisk uppslagsbok 1500-2002