Franska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om franska språket. För brödet, se Franskbröd.
Franska
Français
Talas i Frankrike Frankrike
Belgien Belgien
Schweiz Schweiz
Kanada Kanada
Samt 25 andra länder, främst i Afrika
Region Västeuropa, Nordafrika, Västafrika, Centralafrika, Sydostasien och Nordamerika
Antal talare 220 miljoner med franska som modersmål eller andraspråk, upp emot 300 miljoner med betydande kunskaper i språket
Status världsspråk ranking=7 riktiga talare, 2 (efter engelska) influens på omvärlden
Klassificering indoeuropeiskt

 italiskt
  romanskt
  galloromanskt

   franska
Officiell status
Officiellt språk i Frankrike Frankrike
Belgien Belgien
Elfenbenskusten Elfenbenskusten
Kanada Kanada
Schweiz Schweiz
Europeiska unionen EU
och över 30 andra länder
Språkmyndighet Académie française
Språkkoder
ISO 639-1 fr
ISO 639-2 fre (B)/fra (T)
ISO 639-3 fra

Franska (Français) är ett av de största romanska språken och räknas som världsspråk. Det talas av omkring 109 miljoner människor som modersmål och tillsammans med andraspråkstalare av omkring 290 miljoner. Det är efter engelska det mest studerade språket i världen och totalt har upp emot 600 miljoner betydande kunskap i franska. Det är officiellt eller administrativt språk i ett flertal internationella organisationer, kommittéer och föreningar som Europeiska unionen (där det är ett av tre arbetsspråk), Internationella Olympiska Kommittén, Förenta nationerna, Afrikanska unionen, Världspostföreningen, Världshandelsorganisationen, FINA, FIA, World Anti-Doping Agency, Internationella domstolen i Haag, Internationella byrån för mått och vikt, Europeiska Radio- och TV-unionen, Interpol, med flera.

Franska är officiellt språk i 29 länder. Organisation internationale de la Francophonie, (OIF), är en internationell organisation bestående av fransktalande länder och regeringar med 53 medlemsländer.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den romerska invasionen av Gallien[redigera | redigera wikitext]

Franska härstammar, som alla romanska språk, från latin. Före den romerska invasionen 58-52 f Kr bodde framför allt ett keltiskt folkslag i det som idag är Frankrike, ett folkslag som romarna kallade galler. Andra folkslag i området var iberer i söder mot dagens Spanien, ligurer vid medelhavskusten och mindre grekiska och feniciska grupper.

Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska, de flesta är ortnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Latin blev snabbt lingua franca i den galliska regionen, för handel, diplomati och undervisning. Det latinska talspråket, (förr kallat vulgärlatin), som utvecklades till modern franska, har inte särskilt mycket gemensamt med det bildade prosalatin man ser i exempelvis Ciceros verk.

Frankerna[redigera | redigera wikitext]

Från 200-talet och framåt blev Västeuropa i flera omgångar invaderat av germanska stammar från öst varav några bosatte sig i Gallien. För utvecklingen av franskan var frankerna i norra Frankrike, alemannerna på gränsen mot dagens Tyskland, burgunderna i Rhône-dalen och visigoterna i Akvitanien och Spanien de viktigaste. Dessa folkgruppers germanska språk påverkade det latin som talades i regionerna i fråga om uttal, syntax och ordförråd; så mycket som 15% av orden i modern franska tros bestå av germanska lånord, bland annat ord för militärtaktiska och sociala begrepp.

Langue d'oïl[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Langue d'oïl

Språkforskare delar upp den medeltida franskan i tre geografiska undergrupper: langue d'oïl och langue d'oc (occitanska) är de största, och frankoprovensalska betraktas som ett mellanting mellan de två förra. Frankoprovensalskan uppvisar inte några egentliga särdrag som de två andra varianterna.

Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskans oui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andra pikardiska, vallonska, francien, d. v. s. den dialekt som talades i Paris-området, och normandiska. Sedan den frankiske kungen Klodvig I döptes cirka 498 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter. Den variant som talades i England till följd av Vilhelm erövrarens invasion 1066 kallas anglo-normandiska: många franska lånord i engelskan innehåller dialektala egenheter.

Den norra franskan med sin främsta företrädare francien är det romanska språk som fjärmat sig mest från moderspråket latinet vad gäller ljud- och formlära.

Langue d'oc (numera oftast occitanska, av det alternativa uttalet oc av franskans "ja") är den dialekt (se ibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter som gascognska och provensalska.

Sedan 1982 bedrivs undervisning i occitanska i ungdomsskolan, men språket talas inte i någon större utsträckning. I vissa städer i södra Frankrike kan man dock se occitanska gatunamn bredvid de franska.

Icke-germanska språkinfluenser[redigera | redigera wikitext]

Från 400- till 700-talet flyttade stora mängder keltisktalande människor på grund av de anglosaxiska invasionerna av England över Engelska kanalen till områden i dagens Bretagne. Även om det inte rörde sig om ett språk direkt härstammat från förromersk galliska så tillhör det den keltiska språkgruppen (se bretonska).

Nordiska vikingar invaderade Frankrike på 800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallas Normandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av den langue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England under Vilhelm Erövraren 1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som försvann vid mitten av 1300-talet, då engelskan tog över som språk även inom den merkantila överklassen och aristokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan på engelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan.

Slutligen bör arabiskan nämnas, som bidrog med ord för lyx- och handelsvaror, kryddor samt termer inom naturvetenskap och matematik.

Från l'ancien français till modern franska[redigera | redigera wikitext]

Perioden från 842Strassburgerederna, det äldsta belägget för franska i skrift, nedtecknades till cirka 1300 brukar benämnas fornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många av de kända chanson de geste, den trubadurdiktning som berättar om Karl den stores stordåd och deltagarna i korstågen. Redan under denna tid var Paris en centralort på grund av geografiska och ekonomiska faktorer, vilket ledde till att franskan i Paris-området, även kallat francien, småningom blev det vi kallar för franska.

Den följande perioden förlorade franskan sitt kasussystem och brukar benämnas medelfranska (le moyen français). Det är en mellanperiod då gamla former står sida vid sida med nya. Men de flesta böjningar förenklas avsevärt. Litteraturen under denna period består mestadels av översättningar av antika verk. 1539 utfärdade Frans I ett påbud (Ordonnances de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och att den skulle användas vid kungens hov. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. Under denna period skedde en omfattande utvidgning av ordförrådet genom nybildning och lån. En reaktion mot detta kom på 1600-talet och ledde till det som brukar kallas klassisk franska (le français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Denna epok präglas av en stor normativitet; franskan blir en statsangelägenhet och sociala och dialektala varianter stigmatiseras. Många språkforskare brukar benämna allt från 1600-talet och framåt modern franska (le français moderne). Texter från detta sekel (till exempel pjäser av Corneille och Racine) är relativt lättlästa, eftersom synonymer och varianter lyser med sin frånvaro. Man kan även säga att franskan blir ett ordfattigt språk.

1634 grundades Franska akademien (Académie française) av Richelieu som en officiell myndighet vars målsättning var att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns än idag och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuella lånord för att bättre passa den franska språkbilden.

Från 1600- till 1800-talet dominerade franskan som ett lingua franca i Europa inom konst, litteratur och diplomati. Fredrik II av Preussen och Katarina den stora av Ryssland är exempel på regenter som inte bara behärskade franska i skrift och tal, utan som i Fredrik II:s fall även ansåg den vara klart överlägset sitt hemlands tyska. Med de franska kolonialväldena spreds franskan till alla världsdelar och fick fäste i framför allt Afrika, Québec och Västindien.

Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officiellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Bland de mest ansedda av dessa i fråga om uttal anses ofta dialekten kring Tours och Loire-dalen vara, med en självklar reservation för rent subjektiva bedömningar. Som i så många språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här fallet Paris), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.

Dagens situation[redigera | redigera wikitext]

En debatt pågår i dagens Frankrike om bevarandet av det franska språket från engelskans inflytande (franglais) genom media, näringsliv och en ökande globalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press som på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av franskt sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intressegrupper att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal rikedom.

Se också Toubon-lagen

Geografisk spridning[redigera | redigera wikitext]

Karta över den franskspråkiga världen
Franskkunskaperna i Europeiska unionen med kandidatländer
Franska i Afrika

Franska är officiellt språk i följande länder och territorier:

land infödda talare befolkning
 Sverige 1 (juli 2003)
Frankrike 51 949 900  60 180 600
Kongo-Kinshasa 702 400  55 225 478
Libanon 1 500 000  3 826 018
Kanada 7 535 600  32 207 000
Elfenbenskusten 1 614 500  16 962 500
Kamerun 643 900  15 746 200
Burkina Faso 140 300  13 228 500
Mali 140 800  11 626 300
Senegal 88 100  10 580 400
Belgien 3 807 000  10 290 000
Rwanda 153 600  7 810 100
Haiti 141 200  7 527 800
Schweiz 1 515 700  7 318 638
Burundi 63 900  6 096 156
Togo 141 500  5 429 300
Centralafrikanska republiken 36 700  3 683 600
Kongo-Brazzaville 267 300  2 954 300
Gabon 109 200  1 321 500
Komorerna 15 300  632 948
Djibouti 11 400  457 130
Luxemburg 21 600  454 157
Guadeloupe 110 400  442 200
Martinique 144 600  390 200
Vanuatu 2 900  200 000
Benin 191 200  7 862 944
Guinea 178 700  9 690 222
Réunion 170 600  787 584
Franska Polynesien 142 900  274 578
Nya Kaledonien 127 800  219 246
Niger 85 400  12 525 094
Tchad 85 400  9 944 201
Franska Guyana 39 900  199 509
Mauretanien 21 000  3 177 388
Monaco 15 400  32 543
Mayotte 14 900  201 234
Saint-Pierre och Miquelon 6 700  7 026
Saint Martin 3 500  35 000
Saint-Barthélemy 3 200  7 000
Wallis- och Futunaöarna 1 300  16 025
Ekvatorialguinea 200  540 109
Seychellerna 1 500  80 469
Madagaskar -    16 979 900

Även om den inte har officiell status, talas franskan som andraspråk av stora delar av befolkningen i följande länder (där dess status ibland refereras till som "halvofficiell"):

land befolkning
 Sverige (juli 2003)
Algeriet 32 810 500
Marocko 31 689 600
Mauritius 1 210 500
Tunisien 9 924 800

Det finns också fransktalande grupper i Guinea-Bissau, Kambodja, Egypten, Indien (Pondicherry), Italien ( Aostadalen), Laos, Storbritannien (Kanalöarna) och Israel (judar med rötterna i Nordafrika), samt mer än en och en halv miljon i USA (mestadels i Louisiana och New England) och Vietnam.

Officiell status i Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Fransk lag kräver att franska används i offentliga publikationer, inom skolväsendet (även om detta ofta ignoreras) och i kontrakt. Trots en åsikt ofta hållen för sanning i amerikanska och brittiska massmedia, förbjuder inte Frankrike användandet av utländska ord på webbplatser eller privattryck. Däremot tvingas statliga myndigheter att använda den franska motsvarigheten till ett utländskt ord i publikationer och offentliga handlingar om ett sådant finns. Myten kan ha uppstått efter att ett förbud liknande detta skapades i den kanadensiska provinsen Québec, där en lag som infördes 1977 för att skydda franskans ställning från 1977 föreskrev att endast franska skulle användas på skyltar. Denna lag mildrades 1993.

Officiell status i Kanada[redigera | redigera wikitext]

Cirka 9% av alla fransktalande bor i Kanada och franska är jämte engelskan ett av landets två officiella språk. Den federala regeringen är enligt lag bunden att upprätthålla samhällsservice på både franska och engelska, parlamentsförhandlingar måste publiceras på bägge språken och samtliga marknadsprodukter måste ha tvåspråkig märkning. Runt 22 % av alla kanadensare talar franska som förstaspråk.

Franska är det enda officiella språket i Québec. Mellan 1977 och 1993 upprätthöll provinsen stränga lagar mot skyltar på offentlig plats på andra språk än franska. Många av dessa bestämmelser har under årens lopp ogiltigförklarats som stridande mot konstitutionen, inklusive upprätthållandet av förbud mot andra språk än franska på kommersiell skyltning, rättsprocesser och debatter i lagstiftande församlingar. 1993 skrevs lagen om så att skyltar på andra språk tilläts så länge franskan behöll en dominerande ställning.

Franska är officiellt språk i New Brunswick, Northwest Territories och Nunavut. I Ontario har franskan inte officiell status, men myndigheterna upprätthåller ändå samhällsservice på franska i 23 utvalda samhällen där många fransktalare bor.

Samtliga provinser gör ansträngningar för att tillgodose sina fransktalande medborgares behov även om kvaliteten varierar kraftigt mellan enskilda provinser.

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Kreolspråk härstammade från franska[redigera | redigera wikitext]

  • haitisk kreol
  • seychelliska
  • mauritiska
  • antilliska (St. Lucia, Dominica, m.fl.)
  • louisianska
  • guyanesiska

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Franskans språkljud[redigera | redigera wikitext]

Franskan har 20 till 21 konsonanter och 11 till 16 vokaler beroende på hur man räknar.

Konsonanter

Bilabial Labio-dental Labio-palatal labio-velar Alveolar Post-alveolar Palatal Velar Uvular
Klusiler p b t d k g
Nasaler m n ɲ ŋ
Frikativor f v s z ʃ ʒ ʀ
Spiranter ɥ w l j

Vokaler

Främre Central Bakre
Sluten i y u
Mellansluten e ø ɘ o
Mellanöppen ɛ ɛ~ œ œ~ ɔ ɔ~
Öppen a ɑ ɑ~

Bokstävernas uttal[redigera | redigera wikitext]

Konsonanter

b c ç ch d f g gn gu h j k l
/b/ /k/,/s/ /s/ /ʃ/ /d/ /f/ /g/,/ʒ/ /ɲ/ /g/,/gw/, /gɥ/ -, /ʔ/ /ʒ/ /k/ /l/
m n ng p q qu r,rr s t v w x z
/m/ /n/ /ŋ/ /p/ /k/ /k/,/kw/ /ʁ/ /s/,/z/ /t/ /v/ /v/ /ks/,/gz/ /z/

Vokaler och halvvokaler

a ai ain an au â e é è eau ei ein en eu
/a/,/ɑ/ /ɛ/,/e/ /ɛ̃/ /ɑ̃/ /o/ /ɑ/ /e/,/ɛ/,/ə/ /e/ /ɛ/ /o/ /ɛ/ /ɛ̃/ /ɑ̃/,/ɛ̃/ /ø/,/œ/, /y/
i î ï in o ô œ, œu oi oin on ou u un y
/i/, /j/ /i/ /i/,/j/ /ɛ̃/ /o/,/ɔ/ /o/ /œ/, /ø/ /wa/ /wɛ̃/ /ɔ̃/ /u/, /w/ /y/,/ɥ/ /œ̃/ /j/,/i/

Kommentarer

  • c = /s/ före främre vokal, /k/ annars;
  • g = /ʒ/ före främre vokal, /g/ annars;
  • i = /j/ före vokalljud, /i/ annars;
  • ie = /i/ i slutet av ett ord, /jɛ̃/ före n ej följt av vokal, /je/ eller /jɛ/ annars;
  • s = /z/ mellan två vokaler, /s/ annars samt när det är dubbeltecknat;
  • ti uttalas ibland /sj/ när det följs av annan vokal och inte står först i ordet;
  • u = /ɥ/ före vokal, /y/ annars, oftast stumt när det kommer efter g och q och före vokalljud;
  • d, s, t, och x i slutet av ord oftast stumma utom vid bindning (då d och t uttalas /t/ och s och x uttalas /z/) och i vissa nylån.

Stavning och betoning[redigera | redigera wikitext]

Franskan har en så kallad djup ortografi, det vill säga att stavningen är inte bara en enkel representation av nutidens uttal, utan den är starkt påverkad av språkets historia. Många ljud går att stava på flera sätt; man kan alltså inte räkna ut ett ords stavning genom att lyssna på uttalet. Däremot kan man oftast räkna ut hur ett ord uttalas om man ser det skrivet, fast reglerna är ganska invecklade. Några saker att lägga märke till:

  • Om ett ord slutar på konsonant(er) är denna (dessa) oftast stum(ma).
  • Schwa-ljudet /ɘ/, ofta kallat "instabilt e", har en stark tendens att förstummas. I vanligt talspråk brukar man bara uttala det om man annars skulle få konsonantsammanstötningar som vore svåra att uttala. Och ofta uttalar man det fort och otydligt.
  • En slutkonsonant som normalt är stum kan ibland ändå uttalas om nästa ord börjar på vokalljud.Fenomenet kallas "bindning" och är mycket vanligare i skriftspråksnära stil (till exempel nyhetsuppläsningar) än i vanligt talspråk.
  • Franskan skiljer inte på betonad och obetonad stavelse - alla stavelser i ett ord uttalas ungefär lika starkt, bortsett från dem med instabilt e. I en fras betonar man den sista stavelsen före pausen (eller den näst sista om den sista har instabilt e), och det innebär att om man läser ett ord isolerat kommer förstås sista stavelsen att betonas. Franskan har alltså frasaccent snarare än ordaccent.

Stavelseräkning i fransk vers[redigera | redigera wikitext]

Eftersom franskan inte skiljer mellan betonade och obetonade stavelser kan fransk vers inte använda versfötter på samma sätt som de germanska språken. I stället har man byggt versformerna på antalet stavelser per rad. För att uppfatta musikaliteten i en (äldre) fransk dikt så som den är tänkt måste man därför veta hur stavelser räknas:

1. Kombinationerna /wa/ och /ɥi/ räknas som enstaviga.
2. Man binder (uttalar slutkonsonanter) så ofta som möjligt.
3. Instabilt e uttalas alltid (och gäller då för fullvärdig stavelse) utom när det föregås eller följs av ett annat vokalljud; då är det stumt och räknas inte. Instabilt e i radens sista stavelse uttalas visserligen när man läser dikten, men räknas inte in i versschemat.

Två exempel med numrerade stavelser:

  • ur Chanson av Alfred de Musset (1810-1857). Tio stavelser i varje rad.
J'ai(1) dit(2) à(3) mon(4) cœur(5), à(6) mon(7) fai(8)ble(9) cœur(10):
N'est(1)-ce(2) point(3) as(4)sez(5) d'ai(6)mer(7) sa(8) maî(9)tres(10)se?
Et(1) ne(2) vois(3)-tu(4) pas(5) que(6) chan(7)ger(8) sans(9) ces(10)se,
C'est(1) per(2)dre en(3) dé(4)sirs(5) le(6) temps(7) du(8) bon(9)heur(10)?
  • ur La bonne chanson av Paul Verlaine (1844-1896). Fyra stavelser i varje rad.
Un(1) vas(2)te et(3) ten(4)dre
A(1)pai(2)se(3)ment(4)
Sem(1)ble(2) des(3)cen(4)dre
Du(1) fir(2)ma(3)ment(4)
Que(1) l'as(2)tre i(3)ri(4)se...
C'est(1) l'heu(2)re ex(3)qui(4)se.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fransk grammatik

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Nästan alla substantiv får ändelsen -s i plural. Till exempel homme/hommes "man/män". Ändelsen är stum i modern franska, så man kan säga för talspråkets del att de flesta substantiv saknar pluralböjning. Men numerus framgår ändå nästan alltid även i talad franska genom att artiklar eller liknande småord har en pluralböjning som hörs. Vid bindning uttalas pluraländelsen som tonande s-ljud. En del substantiv som slutar på vokal+u har i stället pluraländelsen -x, till exempel dieu/dieux "gud/gudar"; detta -x har aldrig uttalats "ks" utan har helt enkelt uppstått genom att man i medeltida handskrift utformade bokstaven s på ett särskilt sätt efter u.

En del substantiv, bland annat de flesta på -al, -ail, bildar plural på hörbart sätt: journal/journaux "tidning/tidningar", travail/travaux "arbete/arbeten".

Franskan har två genus: maskulinum och femininum.

Pronomen[redigera | redigera wikitext]

Pronomen är de enda ord som fortfarande har kasusböjning i franskan.

singular nominativ ackusativ dativ självständigt
1:a person je me me moi
2:a person tu te te toi
3:e person mask il le lui lui
3:e person fem elle la lui elle
plural
1:a person nous nous nous nous
2:a person vous vous vous vous
3:e person mask ils les leur eux
3:e person fem elles les leur elles

Formerna i de tre första kolumnerna är alltid knutna till ett verb: de måste placeras i verbets omedelbara närhet enligt mycket bestämda regler för ordföljd. När de placeras efter verbet skrivs de samman med detta genom bindestreck: Avez-vous couru? "Har-ni sprungit?" Objektspronomen skall oftast stå före verbet: Je le vois. "Jag honom ser."

De självständiga formerna används när pronomenet inte fungerar som subjekt eller objekt.

Adjektiv[redigera | redigera wikitext]

Adjektivet böjs i femininum med ändelsen -e; vissa adjektiv får även någon liten förändring av stammen. Exempel noir/noire "svart", blanc/blanche "vit". Detta -e är ett schwa-ljud, ett "instabilt e", som uttalas svagt eller inte alls, men det kan göra att slutkonsonanter som är stumma i maskulinum kommer att uttalas i femininum. Ex vert/verte "grön". Pluraländelse är -s som sätts efter respektive genusform, och har samma varianter som substantivens plural-s.

Adjektiven bildar komparativ med ordet plus, fast det finns ett fåtal adjektiv som har särskilda böjningsformer i komparativ, ärvda från latinet. Superlativ bildas genom att komparativformen förses med bestämd artikel.

  • vert / plus vert / le plus vert "grön/grönare/grönast".
  • bon / meilleur / le meilleur "bra/bättre/bäst".

Verb[redigera | redigera wikitext]

Franskan har en ganska formrik verbböjning:

Det finns ett system för böjning av svaga verb i franskan. Verb kan delas in i två delar: Verbstam och suffix.

Exempel: Verbet "parler" (att tala). "Parl-" är stammen på verbet och "-er" är suffixet.

När man tillämpar tabellen nedan tar man bort suffixet och ersätter det med rätt böjning. Alla franska verb slutar på antingen -er, -ir eller -re. Dessa tre suffix delas in i varsin grupp: Första, andra och tredje gruppen, där de böjs enligt bestämda regler. Starka verb har även dessa suffix men är undantag för reglerna.

Pronomen ER-verb eller 1:a gruppen IR-verb eller 2:a gruppen RE-verb eller 3:e gruppen
Je -e -is -s
Tu -es -is -s
Il, Elle, On -e -it -
Nous -ons -issons -ons
Vous -ez -issez -ez
Ils, Elles -ent -issent -ent

Dessa verb böjs i passé composé med att man byter ut suffixet mot ett annat. För "er-verb" (eller 1:a gruppen) är det "-é", för "ir-verb" (eller 2:a gruppen) är det "-i" och för "dre-verb" (eller 3:e gruppen) är det "-u". Alla pronomen använder samma suffix i passé composé.

Exempel:

  • ER-verb: "Parler" (att tala) blir "parlé" (talade, talat)
  • IR-verb: "Finir" (att sluta) blir "fini" (slutade, slutat)
  • DRE-verb: "Vendre" (att sälja) blir "vendu" (sålde, sålt)

Infinita former: infinitiv, presens particip och perfekt particip. Participen böjs vanligen som adjektiv; i vissa konstruktioner är de dock oböjliga.

Finita former. Dessa böjs efter subjektets person och numerus.

  • Presens. Anger nutid. Formerna kommer från latinets presensformer.
  • Imperfekt. Pågående eller upprepad handling i förfluten tid. Formerna från latinets imperfekt.
  • Passé simple. Avgränsad enstaka handling i förfluten tid. Former från latinets perfekt. Detta tempus förekommer inte i nutida talspråk - där det har ersatts av perfekt - men är fullt levande i skriven franska av något mer formell/officiell karaktär.
  • Futurum. Framtid. Formerna har utvecklats på medeltiden ur en hjälpverbskonstruktion.
  • Konditionalis. Motsvarar svenska konstruktioner med "skulle". Formerna har utvecklats på medeltiden ur en hjälpverbskonstruktion.
  • Imperativ. Uppmaningar.
  • Konjunktiv. Används mest i bisatser i samband med uttryck för vilja, avsikt, känsla, åsikt och liknande. I nutida franska förekommer nästan bara presens konjunktiv (former från latinets presens konjunktiv), som därmed inte längre har tempusbetydelse utan används i både nutid, dåtid och framtid. I äldre skriftspråk (före 1900-talet) användes även imperfekt konjunktiv (former från latinets pluskvamperfekt konjunktiv), och i nutida skriven franska förekommer fortfarande en liten del av dessa former.

Alla ovanstående tempus och modus bildas genom böjning. Utöver dem finns en rad tempus som bildas med hjälpverb, bland annat perfekt och pluskvamperfekt.

Passivum bildas med hjälpverbet être "att vara" + perfekt particip av huvudverbet.

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Franskan härstammar som nämnt ifrån latinet. Men på grund av betydande ljudförändringar kan de latinska orden vara näst intill oigenkännliga i modern franska. Att många franska ord ändå liknar de latinska beror på att de är så kallade "lärda ord" (mots savants) som lånats efter dessa förändringar. Franskan är antagligen det språk som lånat allra flest ord från latinet. I vissa fall bildar de "folkliga orden" (mots populaires) och de lärda dubbletter, som chose (sak) och cause (causa). I de flesta fall är även de lärda orden till viss del förfranskade. De lärda orden har ofta en mer abstrakt betydelse och är ofta adjektiv.

Till exempel lat: noctem < fr: nuit (natt) - lat: frater < fr: frère (broder). Men fr:nocturne = nattlig - fr:fraternel= broderlig, fraternité = broderskap.

Merparten av franska ord härstammar från latinet eller har bildats med hjälp av latinska och grekiska ordrötter. Det finns många ordpar där ett ord (oftast substantivet) har ärvts från latinet via fornfranskan och det andra (oftast adjektivet) lånats in från latinet senare och därför gör ett mera formellt intryck. Exempel:

  • broder: frère / fraternel
  • finger: doigt / digital
  • öde: foi / fidèle
  • kyla: froid / frigide
  • öga: œil / oculaire

Franska ord som har utvecklats från latinet är oftast svårare att känna igen än italienska ord av latinskt ursprung eftersom franskan under sin utveckling från vulgärlatin hade en tendens att reducera den sista obetonade stavelsen eller låta den smälta ihop med påföljande ord.

Det uppskattas att mindre än 13 % (4 200) franska ord man kan hitta i ett vanligt lexikon som Petit Larousse eller Micro-Robert Plus (35 000 ord) är av utländskt ursprung. Cirka 25 % (1 054) av dessa kommer från engelskan och är relativt nyligen inlånade. Alla andra långivade språk eller språkgrupper har färre än 1 000 ord vardera, där de största är italienska, germanska språk, gallo-romanska språk, arabiska och tyska.

Källa: Henriette Walter, Gérard Walter, Dictionnaire des mots d'origine étrangère, 1998.

Ortografi[redigera | redigera wikitext]

Accent circonflexe[redigera | redigera wikitext]

I skriven franska används accent circonflexe (^) (cirkumflex) för att markera att en konsonant, vanligtvis ett 's' i fornfranskan eller latinet har utgått, det ger en svensk läsare möjlighet att känna igen ord som annars uttalsmässigt är oigenkännliga, som âne/åsna.

Kolon[redigera | redigera wikitext]

Kolon föregås alltid av blanksteg.

Versaler och gemener[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från engelska och ibland även i svenska gäller för namn på institutioner, organisationer etc, som består av flera ord, att de normalt har skrivits med versal begynnelsebokstav bara i det första ordet; namnets alla följande ord med gemen begynnelsebokstav. Bruket har på senare tid blivit vacklande, och det förekommer att alla ord i sammansatta namn skrivs med versal begynnelsebokstav. I motsvarande akronym skrivs dock alltid alla bokstäverna versalt.

Franska skrivmaskiner och tangentbord[redigera | redigera wikitext]

Skrivmaskinens tangentbord konstruerades från början med utgångspunkt från bokstavsfrekvenserna i det engelska språket, vilket stämmer något så när även för det svenska språket. Dessa tangentbord identifieras med de sex första bokstäverna på den översta bokstavsraden, QWERTY. Detta stämmer emellertid dåligt med bokstavsfrekvenserna i det franska språket, och på franska skrivmaskiner disponeras tangenterna på ett annat sätt, som identifieras med AZERTY som de sex första bokstäverna på översta bokstavsraden. Andra vanliga tecken i franska med diakriter (à, ç, é etc) har också fått egna placeringar på diverse tangenter.

I takt med att datorer införts har denna tangentbordslayout bibehållits, och franska tangentbord använder följaktligen AZERTY istället för QWERTY. Dessa tangentbord har också en väsentlig skillnad från t.ex. amerikansk eller svensk tangentbordslayout beträffande siffertangenterna: 1, 2, 3 etc. kräver att man håller nere Shift-tangenten och specialtecknen erhålls genom att trycka dessa tangenter utan Shift; dvs. precis tvärtemot jämfört med amerikansk/svensk tangentbordsuppsättning.

Franska språkets betydelse i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Franskan var tidigare ett mycket viktigt språk för internationell kommunikation i hela Europa. Franskan var under 1600-talet och framförallt 1700-talet det viktigaste främmande språket även i Sverige. Man kan säga att franskan var dåtidens engelska. Franskan användes till och med som umgängesspråk inom den svenska adeln och hovet. Mycket på grund av att den svenske kungen Gustav III var en sann frankofil. Från den tiden har svenskan en stor mängd franska lånord, särskilt många militära termer och ord för teater, lyxartiklar, konst och kläder. En del personer var till och med rädda för att svenskan skulle "ätas upp" av franskan.

Under 1600-talet invandrade många valloner till Sverige och Sverige fick därmed en inte obetydlig franskspråkig minoritet. Vallonerna har dock med tiden integrerats väl i det svenska samhället, och dagens ättlingar talar inte mer franska än andra med helsvensk bakgrund.[ifrågasatt uppgift]

Diplomaters umgängesspråk har traditionellt varit franska, och för många personalkategorier inom svenska utrikesförvaltningen krävs följaktligen alltjämt goda kunskaper i franska.

"Köksfranska" är kockars fackspråk i Sverige, och i finare sammanhang skrivs alltid matsedeln på franska.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Biller-Thorn, Fransk språklära, svenska bokförlaget Albert Bonnier, Stockholm, 1950
  • Eva Lilja, Svensk metrik, 2006
  • Erik Tidner, Latinsk grammatik, Almqvist & Wiksell, 1965

Internet[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Franska.