Franz Marmon

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Franz Marmon
SS-Sturmbannfuehrer,collar.png Sturmbannführer
Född11 juni 1908
Sigmaringen, Provinsen Hohenzollern, Preussen, Kejsardömet Tyskland
Död2 oktober 1954 (46 år)
Karlsruhe, Baden-Württemberg, Västtyskland
Inträdejuni 1933
Tjänstetid1933–1945
BefälChef för Gestapo i Kassel

Franz Marmon, född 11 juni 1908 i Sigmaringen, död 2 oktober 1954 i Karlsruhe, var en tysk jurist och SS-Sturmbannführer. Under slutet av andra världskriget var han chef för Gestapo i Kassel.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Marmon studerade rättsvetenskap vid universiteten i München och Frankfurt am Main. Sin förberedande tjänstgöring gjorde han bland annat vid Berlins kammarrätt. I mars 1933 inträdde Marmon i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) och tre månader senare i Schutzstaffel (SS). I januari 1936 anställdes han vid Sicherheitsdienst (SD) i Frankfurt am Main och var från februari samma år verksam vid SD-Hauptamt i Berlin.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Den 1 september 1939 anföll Tyskland sin östra granne Polen och andra världskriget bröt ut. År 1940 kommenderades Marmon till Riksprotektoratet Böhmen-Mähren och Gestapo i Prag. Han samarbetade där med befälhavaren för Sicherheitspolizei (Sipo) och Sicherheitsdienst, Walter Stahlecker, och var dennes förbindelseman hos riksprotektorn Konstantin von Neurath. Senare under kriget tjänstgjorde Marmon vid Gestapo i München, där han i februari 1943 tillsammans med den ställföreträdande Gestapo-chefen Alfred Trenker samordnade förhören med Vita rosen-medlemmarna Hans och Sophie Scholl.[1][2]

År 1943 sändes Marmon till Emanuel Schäfer, befälhavare för Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst i Belgrad i det av Tyskland ockuperade Jugoslavien, där han handhade underrättelsefrågor. Påföljande år återkom han till Gestapo i München och blev ställföreträdande chef.

Den 16 augusti 1944 utnämnde chefen för Reichssicherheitshauptamt (RSHA), Ernst Kaltenbrunner, Marmon till chef för Gestapo i Kassel. Officiellt övertog inte Marmon ledarskapet förrän i januari 1945. Hans ställföreträdare var Erich Engels, som ledde arbets- och uppfostringslägret i Breitenau.

Kort före den amerikanska arméns inmarsch gav Marmon order om flera krigsförbrytelser. Den 30 mars 1945 arkebuserades 28 fångar i lägret Breitenau av Gestapo- och SS-män.[3] Samma dag mördades 12 fångar i fängelset i Wehlheiden.[3] Den 31 mars, då amerikanarna befann sig i södra Kassel, arkebuserades 78 italienska tvångsarbetare i närheten av Bahnhof Wilhelmshöhe för plundring av ett av Wehrmachts livsmedelståg.[3][4]

I början av april 1945 flydde Marmon från Kassel, gick under jorden och antog det fingerade namnet Peter Pfriemer.[4] Det dröjde till juli 1950, innan västtyska myndigheter kunde gripa Marmon och ställa honom inför rätta för de rättsvidriga arkebuseringsorderna i Breitenau, Wehlheiden och Wilhelmshöhe. Marmon åberopade, att han varit tvungen att lyda order, i synnerhet Himmlers så kallade katastrofdekret, som föranstaltade omedelbar avrättning av plundrare. I februari 1952 dömde Landgericht Kassel Marmon till två års fängelse; häktningstiden räknades honom till godo och han lämnade rättssalen som en fri man.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Franz Marmon, 1 maj 2014.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Richter 2009, s. 538
  2. ^ Zankel 2008, s. 419
  3. ^ [a b c] Richter 2009, s. 261
  4. ^ [a b] Richter, Gunnar. ”Der Massenmord am Bahnhof Wilhelmshöhe vom 31. März 1945” (på tyska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Gedenkstätte Breitenau. Arkiverad från originalet den 12 januari 2015. https://www.webcitation.org/6VVsyDQHA?url=http://www.gedenkstaette-breitenau.de/rundbrief/RB-24-67.pdf. Läst 12 januari 2015. 
  5. ^ Richter 2009, s. 265

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]