François Hollande

Redigera länkar
Från Wikipedia
François Hollande

Hollande 2017.
Tid i befattningen
15 maj 2012–14 maj 2017
Premiärminister Jean-Marc Ayrault
Manuel Valls
Företrädare Nicolas Sarkozy
Efterträdare Emmanuel Macron
Tid i befattningen
15 maj 2012–14 maj 2017
tillsammans med Joan Enric Vives Sicília
Företrädare Nicolas Sarkozy
Efterträdare Emmanuel Macron
Född 12 augusti 1954 (69 år)
Frankrike Rouen, Seine-Maritime, Frankrike
Politiskt parti Socialistpartiet
Yrke Jurist
Maka Julie Gayet
(g. 2022– )
Partner Ségolène Royal
(1973–2007)
Valérie Trierweiler
(2007–2014)
Barn Fyra
Namnteckning François Hollandes namnteckning

François Gérard Georges Nicolas Hollande, född 12 augusti 1954 i Rouen i Seine-Maritime, är en fransk jurist och politiker som var Frankrikes president från den 15 maj 2012 till den 14 maj 2017.[1] Som president var han också furste av Andorra.

Han var förstesekreterare för det franska socialistpartiet från 1997 till 2008. Han var ledamot av den franska nationalförsamlingen 1988–1993 och igen 1997–2012. Han var även borgmästare i Tulle från 2001 till 2008.[2]

Hollande ställde upp som Socialistpartiets presidentkandidat i valet 2012, och vann mot den då sittande presidenten Nicolas Sarkozy i valets andra omgång den 6 maj 2012.[3]

Tidigare liv och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Hollande föddes i Rouen i Seine-Maritime i Normandie och växte upp i en medelklassfamilj. Hans mor, Nicole Frédérique Marguerite Tribert (1927–2009), arbetade som socialarbetare och hans far, Georges Gustave Hollande, arbetade som en otorhinolaryngolog och hade "en gång i tiden kampanjat för extremhögern i lokalpolitiken".[4][5][6][7][8] Efternamnet "Hollande" tros komma från kalvinistiska förfäder som flytt från Holland (Nederländerna) på 1500-talet och som sedan tagit namnet på sin gamla land som efternamn.[9] Hollande är uppfostrad katolik.[9]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Han gick på Saint Jean-Baptiste de La Salle Internatskola, och senare på HEC Paris, École nationale d’administration och Institut d'études politiques de Paris. Han utexaminerades från ENA år 1980.[10][11] Han bodde i USA under sommaren 1974 medan han var en student. Omedelbart efter examen, blev han anställd som kommunalråd i revisionsrätten.[12]

Tidigare politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter volontärarbete under studenttiden genom att arbeta för François Mitterrands slutligen misslyckade kampanj i 1974 års presidentval, gick Hollande med i Socialistpartiet fem år senare. Han blev snabbt upptäckt av Jacques Attali, en rådgivare till Mitterrand, och som senare fick Hollande att kandidera till den franska nationalförsamlingen 1981 i Corrèze mot framtida president Jacques Chirac, som då var ledare för Samling för Republiken, en neo-gaullistiskt parti. Hollande förlorade mot Chirac i den första rundan, trots att han skulle komma att bli en särskild rådgivare till den nyvalde presidenten Mitterrand, före tjänsten som sekreterare för Max Gallo, regeringens talesman. Han blev vald till kommunalråd för Ussel 1983 och kandiderade till nationalförsamlingen för Corrèze för andra gången 1988, och blev denna gång invald. Hollande förlorade omvalet till nationalförsamlingen i den så kallade "blå vågen" i 1993 års val.

Förste sekreterare i Socialistpartiet[redigera | redigera wikitext]

Hollande tillsammans med Ségolène Royal under 2007

I slutet av Mitterrands mandatperiod var Socialistpartiet sönderslitet av en kamp av interna fraktioner, där var och en försökte påverka inriktningen på partiet. Hollande vädjade om försoning och att partiet skulle sluta upp bakom Jacques Delors, ordföranden för Europeiska kommissionen, men Delors avstod från sina ambitioner att kandidera för det franska presidentkapet under 1995. Detta ledde till Lionel Jospin återupptog sin tidigare roll som ledare för partiet. Jospin valde Hollande till att bli partiets talesman och Hollande tog sig framgångsrikt tillbaka till nationalförsamlingen under 1997. Samma år blev Jospin premiärminister i Frankrike och Hollande vann valet till att bli hans efterträdare som förste sekreterare för det franska socialistpartiet, en position han skulle komma att inneha i elva år. På grund av den mycket starka position socialistpartiet hade inom den franska regeringen under denna period ledde till att Hollande tidvis kom att kallas landets första "vice premiärminister". Hollande blev vald till borgmästare för Tulle år 2001, en post han skulle inneha de kommande sju åren.

Jospins omedelbara avgång från politiken efter hans nederlag mot Jean-Marie Le Pen i den första omgången av 2002 års presidentval tvingades Hollande att bli partiets ansikte utåt i 2002 års parlamentsval. Även om han lyckades att begränsa partiets nederlag samt omvaldes i sin egen valkrets förlorade socialisterna nationellt. Under 2003 års partikongress i Dijon fick Hollande stöd av många kända personligheter inom partiet och blev omvald förste sekreterare, dock i motstånd från vänsterfraktioner inom partiet. Efter vänsterns seger i 2004 års regionala val blev Hollande nämnd som en potentiell presidentkandidat, men socialisternas delade meningar om den Europeiska konstitutionen och Hollandes stöd till den ödesdigra "ja"-sidan i den franska folkomröstningen om EU konstitutionen orsakade segregation inom partiet. Även om Hollande omvaldes som förste sekreterare på Le Mans kongressen 2005 började hans makt över partiet att minska. Så småningom blev hans sambo, Ségolène Royal, vald till socialistpartiets kandidat i 2007 års presidentval, där hon förlorade mot Nicolas Sarkozy. Hollande fick officiellt skulden för de dåliga resultaten i valet 2007 och han meddelade strax därefter att han inte skulle söka ytterligare en omgång som förste sekreterare. Hollande offentliggjorde sitt stöd för Bertrand Delanoë, borgmästaren i Paris, även om det var Martine Aubry som skulle komma att vinna loppet om att efterträda honom 2008.

Efter sin avgång som förste sekreterare blev Hollande omedelbart utsedd att efterträda Jean-Pierre Dupont som ordförande för Corrèzes Allmänna Råd i april 2008, en position han håller än i dag. År 2008 stödde han skapandet av det första europeiska priset för lokalhistoria (Étienne Baluze Prize), som grundades av "Société des Amis du Musée du Cloître" i Tulle, på förslag av den franske historikern Jean Boutier. François Hollande tilldelade det första priset den 29 februari 2008 till den italienska historikern Beatrice Palmero.

Presidentskap[redigera | redigera wikitext]

Hollande valdes till Frankrikes president den 6 maj 2012. Han tillträdde den 15 maj 2012.

Han ställde inte upp i Frankrikes presidentval 2017. Beslutet var historiskt. Aldrig tidigare hade en sittande president under den femte republiken, den nuvarande statsformen i Frankrike som råder sedan 1958, beslutat sig för att inte ställa upp för omval.[13]

Politik[redigera | redigera wikitext]

  • Utrikespolitik: stödde ett tillbakadragande av franska truppers närvaro i Afghanistan från och med slutet av 2012.[14]
  • Europeisk politik: ville ingå i ett nytt avtal angående det fransk-tyska partnerskapet och han förespråkade antagandet av ett direktiv om skydd av offentliga tjänster. Föreslog ett närmare fransk-tyskt samarbetet: "en acceleration av inrättandet av en fransk-tysk samhällsnyttig verksamhet, skapandet av ett fransk-tyskt forskninginstitut, skapandet av en fransk-tyskt industrifond för att finansiera gemensamma konkurrenskrafter (transport, energi eller miljö) och inrättandet av ett gemensamt militärt högkvarter."[15]
  • Finanssystem: stödde inrättandet av ett europeiskt kreditvärderingsinstitut och separationen mellan utlåningar och investeringar i banker.
  • Energi: ville minska andelen el från kärnkraft i Frankrike från 75 % till 50 % till förmån för förnyelsebara energikällor.
  • Skatter: ville genomföra sammanslagning av inkomstskatten och det allmänna sociala bidraget (CSG), inrättandet av en ytterligare 45 % skattesats för extra inkomst på €150 000, takskattskryphål till högst €10 000 per år och var emot skattelättnader som "Solidarisk Rikedom# (ISF, Impôt de solidarité sur la Fortune). Den sistnämnda bör, vid avskaffande, dra in ytterligare €29 miljarder i intäkter.
  • Utbildning: ville rekrytera 60 000 nya lärare och skapa ett studiemedel och behovsprövad utbildning, inrätta ett ömsesidigt fördelaktigt avtal som skulle möjliggöra en generation av erfarna medarbetare och hantverkare att fungera som "väktare och lärare" för den yngre nyligen anställda personalen, vilket skulle skapa totalt 150 000 subventionerade jobb.
  • Ville ge stöd till små och medelstora företag genom skapandet av en offentlig investeringsbank för små och medelstora företag samt minska bolagsskatten till 30 % för medelstora företag och 15 % för små.
  • Rekrytering av 5000 domare, poliser och gendarmer.
  • Byggande av 500 000 nya bostäder varje år, inklusive sociala bostäder.
  • Restaurering av pensionering vid 60 års ålder för dem som har arbetat mer än 41 år.
  • Hollande stödde samkönade äktenskap och rätten till adoption för HBT-par, och hade planer på att driva frågan i början av 2013.[16]
  • Tillhandahållande av utvecklingsmedel för missgynnade förorter.[17]
  • Återgå till ett underskott på 0% av BNP år 2017.[18]
  • Ville ratificera den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, för erkännande av regionala språk i Frankrike: elsassiska, Lorraine-frankiska, fransk flamländska, katalanska, korsikanska, bretonska, gallo, baskiska, langue d'oïl och occitanska.[19][20]
  • Ville "kombinera positionerna som ordförande för Europeiska kommissionen och Europeiska rådet (som för närvarande innehas av José Manuel Barroso och Herman Van Rompuy respektive) till ett enda ämbete" och att det bör väljas direkt av ledamöterna i Europaparlamentet.[15]

Kontroverser[redigera | redigera wikitext]

Den 10 maj 2012 blev Hollande stämplad som champagnesocialist av tidningar världen över efter avslöjanden om att "mannen som ogillar rika", i själva verket själv är miljonär samt att han äger 3 bostäder på den Franska Rivieran.[21]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

I över 30 år var Hollande sambo med socialistpolitikern Ségolène Royal, med vilken han har fyra barn – Thomas (1984), Clémence (1985), Julien (1987) och Flora (1992). I juni 2007, bara en månad efter Royals nederlag i det franska presidentvalet 2007 meddelade paret att de separerar.[22]

Några månader efter hans separation från Ségolène Royal publicerade en fransk webbplats information om en relation mellan Hollande och den franska journalisten Valérie Trierweiler. Detta var mycket kontroversiellt, i synnerhet eftersom vissa ansåg att det var ett brott mot Frankrikes strikta hållning mot politikers integritet och dess personliga angelägenheter. I november 2007 bekräftade Trierweiler och diskuterade öppet sitt förhållande till Hollande i en intervju med den franska veckotidningen Tele 7 jours.

Den 10 januari 2014 släppte magasinet Closer nyheten om Frankrikes president Hollande och Julie Gayet[förtydliga]. Den 25 januari 2014 berättade han att han inte längre bor ihop med Trierweiler.

Den 4 juni 2022 gifte sig Hollande med Julie Gayet i Tulle, Frankrike. [23]

Ordnar och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Franska utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Ribbon bar Utmärkelse Datum och kommentar
Stormästare & Storkors av Hederslegionen 15 maj 2012 – automatiskt då han blev president.
Stormästare & Storkors av Nationalförtjänstorden 15 maj 2012 – automatiskt då han blev president.

Utländska utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Ribbon bar Land Utmärkelse Datum
Polen Riddare av Vita örnens orden 16 november 2012[24][25]
Italien Riddare med Stora korset och kedja av Italienska republikens förtjänstorden 21 november 2012.[26]
Monaco Storkors av Karl den heliges orden 14 november 2013[27]
Saudiarabien Kedja av Abdulaziz Al Saud orden 30 december 2013.[28]
nederländerna Riddare med Stora korset av Nederländska Lejonorden 20 januari 2014.[29]
Storbritannien Hedersriddare med Stora korset av Bathorden 5 juni 2014.[30]
Sverige Riddare av Kungliga Serafimerorden 2 december 2014.[31]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Hollande har publicerat ett flertal böcker och verk, inkluderat:

  • L'Heure des choix. Pour une économie politique ("Valens timme. För en politisk ekonomi"), med Pierre Moscovici, 1991. ISBN 2-7381-0146-1
  • L'Idée socialiste aujourd'hui ("Den socialistiska idén idag"), Omnibus, 2001. ISBN 978-2-259-19584-3
  • Devoirs de vérité ("Sanningens plikter"), intervjuer med Edwy Plenel, éd. Stock, 2007. ISBN 978-2-234-05934-4
  • Droit d'inventaires ("Rätten till en inventering"), intervjuer med Pierre Favier, Le Seuil, 2009. ISBN 978-2-02-097913-9
  • Le rêve français ("Den franska drömmen"), Privat, augusti 2011. ISBN 978-2-7089-4441-1
  • Un destin pour la France ("Ett öde åt Frankrike"), Fayard, januari 2012. ISBN 978-2-213-66283-1
  • Changer de destin ("Förändra sitt öde"), Robert Laffont, februari 2012. ISBN 978-2-221-13117-6

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Maktskifte i Frankrike
  2. ^ ”François Hollande”. Store norske leksikon. CC-BY-SA. http://snl.no/Fran%C3%A7ois_Hollande. Läst 6 maj 2012. 
  3. ^ Socialist Hollande triumphs in French presidential poll
  4. ^ Angelique Chrisafis in Le Bourget. ”Francois Hollande stages first major rally in 2012 French presidential race | World news”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/22/francois-hollande-socialist-french-elections. Läst 6 maj 2012. 
  5. ^ Willsher, Kim (16 oktober 2011). ”French presidential election: Nicolas Sarkozy v François Hollande”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/world/2011/oct/16/french-presidential-election-sarkozy-hollande. 
  6. ^ ”EN IMAGES. François Hollande, une carrière au parti socialiste – Presidentielle 2012” (på franska). leParisien.fr. http://www.leparisien.fr/election-presidentielle-2012/en-images-francois-hollande-une-carriere-au-parti-socialiste-17-10-2011-1657616.php. Läst 3 januari 2012. 
  7. ^ Email Us (21 april 2012). ”We all know Sarko, but who's the other guy?”. The Irish Times. http://www.irishtimes.com/newspaper/weekend/2012/0421/1224315001448.html. Läst 6 maj 2012. 
  8. ^ ”The NS Profile: François Hollande”. New Statesman. http://www.newstatesman.com/europe/2012/02/hollande-france-french-sarkozy. Läst 6 maj 2012. 
  9. ^ [a b] Chrisafis, Angelique. ”François Hollande: from marshmallow man to Sarkozy's nemesis?”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2012/apr/18/francois-hollande-sarkozy-nemesis. Läst 6 maj 2012. 
  10. ^ Sponsored by. ”The French elite: Old school ties”. The Economist. http://www.economist.com/node/21549976. Läst 6 maj 2012. 
  11. ^ ”HEC Paris – Grande Ecole – Foire aux questions” (på franska). Hec.fr. http://www.hec.fr/Grande-Ecole/FAQ. Läst 3 januari 2012. 
  12. ^ Erlanger, Steven (15 april 2012). ”The Soft Middle of François Hollande”. The New York Times: s. 50. http://www.nytimes.com/2012/04/15/magazine/the-soft-middle-of-francois-hollande.html. Läst 7 maj 2012. 
  13. ^ ”v”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/hollande-staller-inte-upp-i-. Läst https://www.svt.se/nyheter/utrikes/hollande-staller-inte-upp-i-. 
  14. ^ Fouquet, Helene (26 januari 2012). ”Socialist Hollande Pledges Tax Breaks End, Eased Pension Measure”. Bloomberg. http://www.bloomberg.com/news/2012-01-26/sarkozy-rival-hollande-may-seek-bank-split-in-election-platform.html. Läst 6 maj 2012. 
  15. ^ [a b] EurActiv.com, based on reporting by EurActiv.fr. ”François Hollande: Towards a European 'New Deal'?”. EurActiv. Arkiverad från originalet den 1 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120301120453/http://www.euractiv.com/elections/fran-ois-hollande-european-new-deal-news-511108. Läst 6 maj 2012. 
  16. ^ ”Unpopular French President Nicolas Sarkozy Desperately Woos Les Gais”. Queerty.com. http://www.queerty.com/unpopular-french-president-nicolas-sarkozy-desperately-woos-gay-rights-20120330/. Läst 6 maj 2012. 
  17. ^ ”François Hollande outlines manifesto for French presidency challenge – Telegraph”. The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/france/9042741/Francois-Hollande-outlines-manifesto-for-French-presidency-challenge.html. Läst 6 maj 2012. 
  18. ^ lefigaro.fr. ”"2% de croissance": Hollande s'explique”. Le Figaro. http://www.lefigaro.fr/flash-eco/2012/01/26/97002-20120126FILWWW00727-hollande-equilibre-impossible-sans-croissance.php. Läst 6 maj 2012. 
  19. ^ ”Occitan Nation Party – Press release : Presidential election – occitan” (på franska). Lo.lugarn-pno.over-blog.org. Arkiverad från originalet den 22 november 2012. https://web.archive.org/web/20121122010738/http://lo.lugarn-pno.over-blog.org/article-occitan-nation-party-press-release-presidential-election-102957066.html. Läst 6 maj 2012. 
  20. ^ ”14–15 september 2011: French presidency candidate François Hollande on regional languages « Sorosoro”. Sorosoro.org. 8 december 2011. http://www.sorosoro.org/en/september-14-15-2011-french-presidency-candidate-francois-hollande-on-regional-languages. Läst 6 maj 2012. 
  21. ^ http://www.dailymail.co.uk/news/article-2142847/Francois-Hollande-French-president-claims-dislike-rich-3-French-Riviera-homes.html
  22. ^ Sciolino, Elaine (19 juni 2007). ”French Socialists’ First Couple Disclose a Parting of Ways”. New York Times: s. A3. http://www.nytimes.com/2007/06/19/world/europe/19france.html. Läst 4 december 2010. 
  23. ^ ”François Hollande och Julie Gayet har gift sig (på franska)”. 7 juni 2022. https://www.francetvinfo.fr/politique/francois-hollande/francois-hollande-et-julie-gayet-se-sont-maries-a-tulle_5183698.html. 
  24. ^ Orders exchange between Polish and French Presidents (photo) Arkiverad 24 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. – prezydent.pl
  25. ^ Orders exchange between Polish and French Presidents (photo)[död länk] – Knight Grand Cross Order of Merit of the Italian Republic elysee.fr
  26. ^ (italienska) Atalienska presidentens webbsida, Utbyte av ordnar mellan president Napolitano och president Hollande Arkiverad 11 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  27. ^ Sovereign Ordonnance n° 4575 of 14 november 2013 Arkiverad 24 september 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  28. ^ (franska) BFMTV, [1]
  29. ^ (nederländska) Telegraaf, Koning krijgt grootkruis van Legioen van Eer Arkiverad 27 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  30. ^ (franska) BFMTV, Débarquement: la visite millimétrée de la reine Elizabeth II en France
  31. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 7 december 2014. https://web.archive.org/web/20141207175552/http://www.elysee.fr/photos/entretien-avec-sa-majeste-le-roi-de-suede-carl-xvi-gustaf/. Läst 4 december 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Partipolitiska uppdrag
Företräddes av
Lionel Jospin 		 Förstesekreterare för Socialistiska partiet
1997–2008 		Efterträddes av
Martine Aubry
Politiska uppdrag
Företräddes av
Nicolas Sarkozy 		 Frankrikes president
2012–2017 		Efterträddes av
Emmanuel Macron
Företräddes av
Nicolas Sarkozy 		 Furste av Andorra
2012–2017 		Efterträddes av
Emmanuel Macron
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=François_Hollande&oldid=53915186”