Freden i Kiel

Från Wikipedia
Version från den 15 december 2015 kl. 20.54 av Taxelson (Diskussion | Bidrag) (bilden visar en översatt och tryckt version av avtalet)
Freden i Kiel
Fredsavtalet i tryckt svensk översättning
Typmultitilateralt avtal
Innehållfred mellan å ena sidan Sverige och Storbritannien och å andra sidan Danmark
Signerades14 januari 1814
PlatsKiel, Holstein
Parter3
Ratificerat avDanmark
Storbritannien
Sverige
Signerat avDanmark
Storbritannien
Sverige

Freden i Kiel slöts den 14 januari 1814 i Kiel mellan å ena sidan Sverige och Storbritannien och å andra sidan Danmark, och var inledningen till, och enligt svenskt synpunkt grundlagsskyddet för, den Svensk-norska unionen som existerade mellan 1814-1905. Fredstraktatet var ett resultat av att Danmark som Napoleons bundsförvant stod på den förlorande sidan i Napoleonkrigen, medan Sverige stod på den segrande allierade sidan.

Efter slaget vid Leipzig 1813 vände den svenske tronföljaren Karl Johan, som var överbefälhavare för den allierade Nordarmén, sina trupper mot Danmark och tvingade detta land till fred. Enligt fredstraktaten i Kiel avträdde den danska konungen Norge till konungen av Sverige medan Sverige avträdde Svenska Pommern och Rügen till Danmark samt en miljon riksdaler.

I det första utkastet till fredstraktaten omfattade det hela kungariket Norge, men i det färdiga traktaten undantogs de norska biländerna, Grönland, Island och Färöarna. Mellan första utkastet och det slutgiltiga traktatet ändrades också Norges status, från att det skulle införlivas i Sverige, till att det skulle bilda ett konungarike under svenska kungens ägande och suveränitet. Avtalet att Norge skulle tvingas in i en union med Sverige och dessutom skulle förlora sina biländer väckte stor vrede i Norge. Den 17 maj antogs den norska grundlagen (baserad på Montesquieus maktdelningslära) i Eidsvoll, och den folkvalda församlingen valde därpå den danske arvprinsen Kristian Fredrik (sedermera Kristian VIII av Danmark) till norsk kung. Men utan utländskt stöd kunde inte den nya regimen i längden stå emot den svenska kronprinsen Karl Johans krav på Kieltraktatens uppfyllande, och efter ett kort krig, i Sverige kallat Fälttåget mot Norge, fick norrmännen ge vika. Den 4 november 1814 enades så stortinget och de svenska förhandlarna om villkoren, och en reviderad norsk författning antogs och Karl XIII (i Norge Karl II) valdes till norsk kung i en personalunion med Sverige.

Kielfredens traktat, i synnerhet dess fjärde artikel, blev en stridsfråga vid upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge, där Oscar Alin menade att Norge tillfallit Sveriges kung i egenskap av rikets representant, emot den traditionella tolkningen som företräddes av Hans Forssell, som menade att Norge avträtts till kungen och annars bibehållit sin suveränitet i fredstraktatet.

Externa länkar