Fredrik Enblom

Från Wikipedia
Fredrik Enblom.

Fredrik Enblom, född 17 april 1865 i Rönö, Östergötlands län, död 4 september 1939 i Danderyds församling, Stockholms län[1], var en svensk civilingenjör och ämbetsman. Han var brorson till Henrik Victor Enblom och kusin till Rudolf Enblom.

Enblom utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnad 1886, innehade anställningar vid Stockholms Nya Spårvägs AB 1886–87, vid byggnationen av Spånga-Lövsta Järnväg 1887–89 och Stockholms gasverks nybyggnader 1890-93. Åren 1893–95 var han arbetschef för Stockholms gas- och elektricitetsverks nybyggnader och utövade därefter den byggnadstekniska ledningen för nämnda verks stora nyanläggningar: Värtagasverket, elektricitetsverket Värtaverket i Hjorthagen och vattenkraftverket vid Untra.

Efter tjänstgöring 1895-97 och 1898-99 i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och 1897-98 som byråingenjör vid Stockholms stads byggnadskontor blev Enblom 1899 distriktsingenjör i Mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet, var 1905-08 distriktschef i Södra och från 1908 i Mellersta distriktet, samt blev 1918 tillförordnad byråchef och 1922 byråchef i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Han var tillförordnad överdirektör för nämnda styrelse 1926-28 och överdirektör 1929-32.

Enblom utnämndes 1890 till löjtnant, 1905 till major, 1918 till överstelöjtnant och 1926 till överste i Väg- och vattenbyggnadskåren. Han upprättade förslag till och kontrollerade utförandet av en mängd järnvägsanläggningar, vägbyggnader, farleder, hamnar, broar, transportanordningar och byggnader. Bland annat byggdes ångfärjehamnen i Trelleborg under hans ledning och enligt av honom upprättade ritningar.

Dessutom hade Enblom ett stort antal uppdrag såsom rättens sakkunnige i vattenrättsmål, skiljeman samt prisdomare i tävlingar om hamn- och broförslag. Han var även ledamot och sakkunnig i ett flertal kungliga kommittéer, nämligen för bestämmelser om järnkonstruktioner, ny väglag, Ostkustbanan, förordning om motorfordon, vägtrafikstadga och maskinell vägtrafik. Han var vidare ledamot i Tekniska högskolans byggnadskommitté, Kanalkommissionen och Lantbruksakademien (1914). En mängd artiklar i Nordisk familjebok rörande väg- och vattenbyggnadsfacket författades av honom.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges Dödbok 1860–2016, USB, Version 7.10, Sveriges Släktforskarförbund (2016).