Rassemblement National (Frankrike)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Front National (Frankrike))
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Nationell samling
Rassemblement National
Logo Rassemblement National.svg
PartiledareMarine Le Pen
2011–
Jean-Marie Le Pen
1972–2011
Grundat1972
Huvudkontor76-78 rue des Suisses, 92000 Nanterre, Hauts-de-Seine
Antal medlemmar31,000[1] (2018)
Politisk ideologiFransk nationalism[2][3][4]
Nationalkonservatism[5]
Souverainism[6][7]
Ekonomisk nationalism[8]
Protektionism[9][10]
Högerpopulism[2][11][12]
Anti-invandring[13][4]
Euroskepticism[14]
Antiglobalisering[9][15]
Socialkonservatism[11][16]
Politisk positionHöger[17][18][19][20] till extremhöger[21][22][23]
Europeiskt samarbetsorganIdentitet och demokrati (ID)
Politisk grupp i EuropaparlamentetID-gruppen
Färg(er)Röd, vit, blå
Partitidning(ar)Rivarol
Nationalförsamlingen
Mandat
7 / 577
Senaten
Mandat
1 / 348
Regionstyrelser
Mandat
292 / 1 758
Europaparlamentet
Mandat
20 / 74
Nationella frontens partiledare Marine Le Pen, presentation av presidentvalskampanjen, 19 november 2011 i Paris.
Jean-Marie Le Pen vid ett partimöte i Paris den 25 maj 2005

Rassemblement National (Nationell samling), tidigare Front National (Nationella fronten), är ett högerpopulistiskt[24] och nationalistiskt[25] politiskt parti i Frankrike. De flesta politiska kommentatorer placerar RN till extremhöger[17][19][18][23][26] men andra källor antyder att partiets ställning på det politiska spektrumet har blivit svårare att tydligt definiera[27][28][29][30]. Partiets politik karaktäriseras av auktoritarianism och exklusionism. Ekonomiskt förespråkar partiet en omfördelnings- och socialpolitik vars sociala förmåner ska begränsas till franska medborgare och inte komma immigranter till del.[31][32]

Partiet grundades 1972 under namnet Front National. Efter långsam tillväxt ökade Front National kraftigt under 1980-talet, och 1988 fick partiledaren Jean-Marie Le Pen 4,4 miljoner röster i presidentvalet. I januari 2011 övertog Jean-Marie Le Pens dotter Marine Le Pen rollen som partiledare. 2018 ändrades partinamnet till Rassemblement National[33].

Partiet har en skyddsstyrka kallad DPS.[34]

Presidentvalet 2002[redigera | redigera wikitext]

I presidentvalet 2002 fick Jean-Marie Le Pen över 5 miljoner röster, vilket motsvarade 17,8 procent. Han slog därmed ut socialisternas kandidat och avancerade till andra omgången i presidentvalet, där han dock förlorade stort mot Jacques Chirac. I valet, som är Frontens hittills mest lyckade, drev partiet frågor om en avsevärt hårdare straffskala för att komma tillrätta med den kraftigt eskalerade brottsligheten, dödsstraffets återinförande, en restriktivare abortpolitik och utvisning av tre miljoner påstått illegala immigranter från främst Marocko och Algeriet.

Politik, profilfrågor[redigera | redigera wikitext]

  • En återgång till traditionella värderingar: att göra tillgången till abort svårare eller helt olagligt,[källa behövs] att ge en inkomst till mödrar som inte går ut i arbetslivet,[källa behövs] att främja den lokala traditionella kulturen.
  • Utträde ur EU och andra internationella organisationer, alternativt största möjliga oberoende av dessa.
  • Inrättandet av tullar och andra protektionistiska åtgärder mot billiga importer.
  • Stoppa invandringen, särskilt av individer från utomeuropeiska länder.[35]
  • Krav på återinförande av dödsstraffet efter dess avskaffande 1981; på senare år[när?] har detta krav nedtonats.

Det finns bedömare som kallar partiet främlingsfientligt.[36] Detta tillbakavisas dock av partiet självt.

Internationellt samarbete[redigera | redigera wikitext]

Nationella fronten gav betydande ekonomiskt stöd till Sverigedemokraterna[37] för tryckning av valfoldrar inför riksdagsvalet 1998. Partiet har tillsammans med Sverigedemokraterna enats om en politisk plattform inför Europaparlamentsvalet 2014.[38][förtydliga]

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Nationella fronten var ett marginellt parti från 1973 då partiet första gången ställde upp till val och fram till genombrottet i Europaparlamentsvalet 1984 där man vann 11 procent och 10 parlamentsledamöter. Efter detta val har Nationella frontens valresultat oftast hamnat mellan omkring 10 och 15 procent, med några undantag där partiet gjort mycket dåliga val, främst det franska parlamentsvalet 2007 där partiet rasade från 11,34 procent till 4,29 procent. I Europaparlamentsvalet 2014 gjorde partiet sitt bästa val hittills med cirka 25 procent av rösterna, vilket innebar att partiet blev Frankrikes största i valet.

År Val Röstantal Andel Antal mandat Andel
1973 Parlamentsval 122 000 1,33 % 0 0 %
1974 Presidentval 190 921 0,75 % - -
1978 Parlamentsval 82 743 0,29 % 0 0 %
1981 Parlamentsval 44 414 0,18 % 0 0 %
1984 Europaparlamentsval 2 210 299 10,95 % 10 12,34 %
1986 Parlamentsval 2 703 442 9,65 % 35 5,54 %
1988 Presidentval 4 376 742 14,38 % - -
1988 Parlamentsval 2 359 280 9,66 % 1 0 %
1989 Europaparlamentsval 2 129 668 11,73 % 10 12,34 %
1993 Parlamentsval 3 152 543 12,42 % 0 0 %
1994 Europaparlamentsval 2 050 086 10,52 % 11 12,64 %
1995 Presidentval 4 571 138 15,00 % - -
1997 Parlamentsval 3 785 383 14,94 % 1 0 %
1999 Europaparlamentsval 1 005 225 5,69 % 5 5,75 %
2002 Presidentval 1:a omgången: 4 804 713
2:a omgången: 5 525 032
1:a omgången: 16,86 %
2:a omgången: 17,79 %
- -
2002 Parlamentsval 2 862 960 11,34 % 0 0 %
2004 Europaparlamentsval 1 684 868 9,8 % 7 8,97 %
2004 Regionalval 1:a omgången: 3 564 059
2:a omgången: 3 199 392
1:a omgången: 14,70 %
2:a omgången: 12,38 %
156 8,3 %
2007 Presidentval 3 834 530 10,44 % - -
2007 Parlamentsval 1 116 005 4,29 % 0 0 %
2009 Europaparlamentsval 1 091 681 6,34 % 3 4,17 %
2010 Regionalval 1:a omgången: 2 223 760
2:a omgången: 1 943 463
1:a omgången: 11,42 %
2:a omgången: 9,17 %
118 6,28 %
2012 Presidentval 6 421 773 17,90 % - -
2012 Parlamentsval 3 528 373 13,60 % 2
2014 Europaparlamentsval 4 711 339 24,9 % 24 32,43 %
2015 Regionval 1:a omgången: 6 010 292
2:a omgången: 6 820 147
1:a omgången: 27,7 %
2:a omgången: 27,1%
358 18,74 %

Stöd[redigera | redigera wikitext]

Nationella fronten har sitt starkaste stöd i nordvästra och östra delarna av landet, där partiet får mellan 15 och 20 procent av väljarstödet.[39][40][41] Svagast var partiet 2004 i storstadsområdena, inte minst i Paris, där Nationella fronten ligger på mellan 1 och 5 procent. Partiet har även ett svagt stöd i västra och södra delarna av landet.[42][43] Idag (2015) har Nationella Fronten enligt en opinionsundersökning stöd av 16 % av parisområdets heterosexuella väljare, men 26 % av dess homosexuella väljare. Orsaken till detta högre stöd för Nationella Fronten bland homosexuella anses vara den förföljelse av homosexuella som muslimer anklagats för.[41]

Påverkan på andra partier[redigera | redigera wikitext]

På grund av det franska valsystemet med enmansvalkretsar har Front National genom åren haft mycket liten parlamentarisk representation på nationell nivå. Partiet anses ändå ha påverkat franska regeringar till att driva en restriktivare invandringspolitik. Framför allt har franska högerregeringar under 1990-talet infört hårda invandringslagar för att stoppa Nationella frontens framgångar. Vänsterregeringarna under 1980-talet försökte att radera ut partiet genom att ändra valsystemen flera gånger.[44] Partiet har dock inget formellt inflytande eftersom de andra partierna inte samarbetar med eller gör sig beroende av Nationella fronten. Partiet har inte fått någon vågmästarroll vid något val, även om man vann 35 (av 579) mandat i parlamentsvalet 1986, det första under femte republiken med proportionellt valsystem. Inför det följande valet 1988, och enligt bedömare som följd av detta återställdes det gamla valsystemet med enmansvalkretsar, varpå FN:s resultat minskade till ett mandat.[36]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Notförteckning[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Perte d'adhérents, baisse du budget... Le Rassemblement national au bord du gouffre”. 6 August 2018. http://www.europe1.fr/politique/perte-dadherents-baisse-du-budget-le-rassemblement-national-au-bord-du-gouffre-3726848. Läst 7 september 2018. 
  2. ^ [a b] Nordsieck, Wolfram (2017). ”France”. Parties and Elections in Europe. http://parties-and-elections.eu/france.html. 
  3. ^ Jens Rydgren (2008). ”France: The Front National, Ethnonationalism and Populism”. Twenty-First Century Populism. Link.springer.com. sid. 166–180. doi:10.1057/9780230592100_11. ISBN 978-1-349-28476-4 
  4. ^ [a b] 'The nation state is back': Front National's Marine Le Pen rides on global mood. The Guardian. Author - Angelique Chrisafis. Published 18 September 2016. Retrieved 2 June 2017.
  5. ^ Christophe de Voogd (26 March 2015). ”Chômage : comment l'État décourage le travail”. Le Figaro. http://www.lefigaro.fr/vox/economie/2015/03/26/31007-20150326ARTFIG00180-chomage-comment-l-etat-decourage-le-travail.php. Läst 15 februari 2017. 
  6. ^ ”Economic Voting and the national Front: Towards a Subregional Understanding of the Extreme-Right”. Economic Voting and the national Front: Towards a Subregional Understanding of the Extreme-Right. Politics.as.nyu.edu. http://www.politics.as.nyu.edu/docs/IO/5628/Aldrich_2013.pdf. Läst 31 mars 2015. 
  7. ^ ”Marine Le Pen, entre souverainisme et identitarisme”. Marine Le Pen, entre souverainisme et identitarisme. Enquete&Debat. 23 September 2014. Arkiverad från originalet den 7 March 2016. https://web.archive.org/web/20160307114258/http://www.enquete-debat.fr/archives/marine-le-pen-entre-souverainisme-et-identitarisme-68403. 
  8. ^ Macron-Le Pen face-off: EU supporter vs. economic nationalist”. CNN. 22 April 2017. http://money.cnn.com/2017/04/23/news/economy/french-election-macron-le-pen-eu-nationalist/index.html. 
  9. ^ [a b] John Lichfield (26 May 2014). ”European elections 2014: Marine Le Pen's Front National victory in France is based on anguish, rage and denial”. The Independent (London). https://www.independent.co.uk/news/world/europe/european-elections-2014-marine-le-pens-national-front-victoryin-france-is-based-onanguish-rage-and-denial-9436394.html. Läst 25 augusti 2014. 
  10. ^ What does France’s National Front stand for? France 24. Published 28 May 2014. Retrieved 17 April 2017.
  11. ^ [a b] ”Depuis 2011, le FN est devenu "protectionniste au sens large"”. Liberation. 21 April 2014. http://www.liberation.fr/politiques/2014/04/21/depuis-2011-le-fn-est-devenu-protectionniste-au-sens-large_1001771. 
  12. ^ Taylor, Adam (8 January 2015). ”French far-right leader seeks to reintroduce death penalty after Charlie Hebdo attack”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/blogs/worldviews/wp/2015/01/08/french-far-right-leader-seeks-to-reintroduce-death-penalty-after-charlie-hebdo-attack/. Läst 31 mars 2015. 
  13. ^ ”Immigration | Stopper l'immigration, renforcer l'identité française”. Immigration | Stopper l'immigration, renforcer l'identité française. Front National. http://www.frontnational.com/le-projet-de-marine-le-pen/autorite-de-letat/immigration/. Läst 1 januari 2015. 
  14. ^ European far right hails Brexit vote. The Guardian. Author - Angelique Chrisafis. Published 24 June 2016. Retrieved 25 May 2017.
  15. ^ Zaslove, Andrej (1 July 2008). ”Exclusion, Community, and a Populist Political Economy: The Radical Right as an Anti-Globalization Movement”. ""6"". Comparative European Politics. ss. 169–189. doi:10.1057/palgrave.cep.6110126. ISSN 1472-4790. Arkiverad från originalet den 3 December 2015. http://archive.wikiwix.com/cache/20151203155403/http://www.palgrave-journals.com/cep/journal/v6/n2/full/6110126a.html. Läst 1 december 2015. 
  16. ^ ”Que va devenir le Front national?” (på fr). Slate.fr. 10 May 2017. https://www.slate.fr/story/145341/front-national-croisee-des-chemins?amp. Läst 30 april 2018. 
  17. ^ [a b] ”Victory for France's conservatives in local elections”. AP, AFP, Reuters. Deutsche Welle. 30 March 2015. http://www.dw.com/en/victory-for-frances-conservatives-in-local-elections/a-18348677. Läst 28 februari 2017. 
  18. ^ [a b] Erlanger, Steven; de Freytas-Tamura, Kimiko (17 December 2016). ”E.U. Faces Its Next Big Test as France’s Election Looms”. New York Times. https://www.nytimes.com/2016/12/17/world/europe/european-union-france-frexit-marine-le-pen.html. Läst 28 februari 2017. 
  19. ^ [a b] Meichtry, Stacy; Bisserbe, Noemie (19 August 2015). ”Le Pen Family Drama Splits France's Far Right National Front Party”. Wall Street Journal. https://www.wsj.com/articles/a-family-drama-splits-far-right-in-france-1440029252. Läst 28 februari 2017. 
  20. ^ Taylor, Kyle (24 January 2017). ”Europeans favoring right-wing populist parties are more positive on Putin”. Europeans favoring right-wing populist parties are more positive on Putin. Pew Research Center. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/01/24/europeans-favoring-right-wing-populist-parties-are-more-positive-on-putin/. Läst 28 februari 2017. 
  21. ^ Mondon, A., 2015. "The French secular hypocrisy: the extreme right, the Republic and the battle for hegemony." Patterns of Prejudice, 49 (4), pp. 392–413.
  22. ^ Anthony M. Messina (2015). "The political and policy impacts of extreme right parties in time and context." Ethnic and Racial Studies 2015; 38: 1355.
  23. ^ [a b] Van, Sonia (29 July 2011). ”France – A Guide to Europe's Right-Wing Parties and Extremist Groups”. Time. http://content.time.com/time/specials/packages/article/0,28804,2085728_2085727_2085707,00.html. Läst 23 februari 2016. 
  24. ^ Davies 2012, s. 7.
  25. ^ Davies 2012, s. 52.
  26. ^ The ruthlessly effective rebranding of Europe’s new far right, The Guardian, Sasha Polakow-Suransky, Tuesday 1 November 2016 06.00 GMT
  27. ^ Arthur Goldhammer (2015). "Explaining the Rise of the Front National: Political Rhetoric or Cultural Insecurity?" French Politics, Culture, & Society, vol. 33, Issue 22 (Summer 2015): 145–147.
  28. ^ Michelle Hale William (2015). "Are radical right-wing parties the black holes in party space? Implications and limitations in impact assessment of radical right-wing parties." Ethnic and Racial Studies 2015; 38: 1329.
  29. ^ Goodliffe, Gabriel, (2012). The Resurgence of the Radical Right in France: From Boulangisme to the Front National. Cambridge University Press, 2012.
  30. ^ Shields 2007, s. 274
  31. ^ Rydgren 2004
  32. ^ Ivaldi 2012
  33. ^ Nationella fronten blir Nationell samling”. Aftonbladet. 1 juni 2018. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3jdb1v/nationella-fronten-blir-nationell-samling. Läst 27 september 2018. 
  34. ^ http://www.ne.se/nationella-fronten#http://www.ne.se/user/login_try.jsp;jsessionid=116305661782fc496ec558827d9c?redir=%2flang%2fnationella-fronten&orgQueryString=%7C%7Cfacebox
  35. ^ http://www.frontnational.com/
  36. ^ [a b] Nationalencyklopedin (lösenord krävs)
  37. ^ Bolin, Niklas (2013). Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet.
  38. ^ http://www.europaportalen.se/2013/05/sverigedemokraterna-soker-samarbete-infor-eu-val
  39. ^ http://elections.interieur.gouv.fr/404.html
  40. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524193252/http://www.eurela.org/. Läst 24 maj 2012. 
  41. ^ [a b] Rachel Haliburton, "How Marine Le Pen is winning France’s gay vote", The Spectator 24 January 2015 2015-02-22.
  42. ^ http://www.assemblee-nationale.fr/12/dossiers/conseillers_regionaux.asp
  43. ^ http://www.europarl.europa.eu/elections2004/ep-election/sites/en/yourvoice/fr/law.html
  44. ^ http://www.dn.se/nyheter/politik/pa-jakt-efter-ny-strategi-mot-extrema

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

  • Ivaldi, Gilles (10 november 2012). ”The Successful Welfare-Chauvinist Party?” (på engelska). European Sociological Association’s Research Network on Political Sociology. s. 1-23. 
  • Rydgren, Jens; Widfeldt, Anders (2004). Från Le Pen till Pim Fortuyn – Populism och Parlamentarisk Högerextremism i dagens Europa. Malmö: Liber. Libris länk. ISBN 0-333-97004-7 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]